Kategori: Utrikes

De senaste dagarna har en rad olika strejker och till dessa kopplade protestaktioner brutit ut i vårt södra grannland. Detta i protest mot den borgerliga regeringens allt fler arbetarfientliga lagändringar.

De senaste dagarna har en rad olika strejker och till dessa kopplade protestaktioner brutit ut i vårt södra grannland. Detta i protest mot den borgerliga regeringens allt fler arbetarfientliga lagändringar. Bagagehanterare på Kastrup, renhållnings- och hamnarbetare, brevbärare och busschaufförer är några av de grupper som över hela landet lagt ner arbetet, rapporterar Sydsvenska dagbladet.

Vreden har bland annat utlösts av regeringens förslag att stegvis avskaffa ”efterlönen”, en slags motsvarighet till förtidspension som innebär att arbetare i vissa fall kan få pensionera sig upp till fem år tidigare, oumbärligt för många verksamma i slitsamma arbetaryrken. Men det vittnas också om frustration över flera andra förslag om försämringar för arbetarklassen. Avskaffandet av rätten till avdrag för fackavgift, inskränkningar i rätten till a-kassa och försvårade villkor för att få densamma är några försämringar som nämns. Mindre efterbildningskurser, mindre anslag till arbetsmiljöinspektionen samt att arbetare själva ska få bekosta vidareutbildningar som de är tvingade till är ytterligare exempel.

Olaf Schroeder-Løhndorf, vice ordförande i Ställningsbyggarnas Köpenhamnsavdelning beskriver i Sydsvenska dagbladet hur hårt ekonomiskt vissa av dessa förändringar kan slå: från att ha fått dra av hela fackavgiften på cirka tolvtusen kronor till att det nu ska finnas ett tak på tre tusen kronor. Jan Villadsen, ordförande i danska Transportarbetareförbundet säger till samma tidning att han ”på sjutton år aldrig upplevt sådan frustration bland arbetare”.

En del av strejkerna har varit fackligt orkestrerade, som till exempel de på Kastrup, och vissa verkar vara på väg att avslutas. Men många har varit vilda strejker och har stundtals kombinerats med mer okonventionella inslag som till exempel när byggnadsställningssarbetare ställde lastbilar som blockerade Kongens nytorv.

De danska arbetarnas protester förtjänar givetvis vårt fulla stöd. Borgerlig media, även vår svenska, hetsar givetvis på om hur dessa ”reformer” är nödvändiga och hur ”arbetslinjen” ska upprättas med piska och press på oss alla att arbete mer, längre och med mindre rättigheter. Samma visa på båda sidor sundet således. Men danska arbetare verkar veta bättre och tar nu strid för sina villkor.

Miljontals människor fyller gatorna i Egypten. I fronten för upproret står den egyptiska arbetarklassen. Sedan 2007 har den genomfört över 600 strejker per år mot regimen och dess nyliberala ekonomiska politik.

Få kan ha undgått den senaste tidens nyhetsrubriker om upproret i Egypten, där miljontals människor över hela landet har kämpat på gatorna i hopp om att störta den hatade diktatorn Hosni Mubarak. I hela Egypten har demonstrationer och kravaller avlöst varandra, och i skrivande stund befinner sig närmare två miljoner människor på Tharir torget i Kairo, den största demonstrationen hittills.

Mubarak styr officiellt fortfarande landet, trots att det för varje dag som går mer och mer verkar som att hans makt över Egypten är på lånad tid. Och om det är någon grupp i det egyptiska samhället som mer än någon annan har varit en drivande kraft i upproret så är det inte någon av de spretiga och relativt sätt svaga oppositionspartierna eller rörelserna, utan den självständigt organiserade egyptiska arbetarklassen.

Mot bakgrunden av det folkliga missnöjet med dels auktoritärt förtryck, brist på demokrati och en brutal polismakt å ena sidan, och massiva nedskärningar, privatiseringar, höjda livsmedelspriser och ökad arbetslöshet å andra, har det under de senaste åren växt fram ett starkt motstånd bland den arbetande befolkningen i landet. Det är detta motstånd som mer än någonting annat ligger till grund för det uppror som nu skakar landet, och som förhoppningsvis kan markera slutet på över 30 år av brutal diktatur och hårdför nyliberal ekonomisk politik.

Upproret kommer nämligen inte på något sätt som en blixt från klar himmel. Det senaste decenniet har proteströrelsen och arbetarrörelsen i Egypten växt betydligt i styrka och aktivitet. Sedan 2007 har det varit över 600 strejker per år. Den så kallade Sjätte-april rörelsen, som varit en central del i protesterna, är en rörelse som kom till när det arrangerades sympatistrejker med textilarbetarstrejken i Mahalla, där tre arbetare mördades.

Så sent som söndagen den 30 januari utannonserades bildandet av en ny, självständig Egyptisk fackförening, som redan har påbörjat arbetet att organisera en generalstrejk, som förhoppningsvis kan bli ännu en spik i kistan i Mubaraks regim.

I kontrast till vad borgerlig media försöker påskina så är det egyptiska folkets revolt inte ett resultat av grupper på Facebook eller meddelanden på Twitter, och inte heller enbart ett resultat av bristande liberal demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Orsakerna till upproret finner man, som alltid, betydligt närmare folks vardag där arbetslöshet, fattigdom och nedskärningar som varit följden av aggressiva nyliberala reformer blivit de droppar som fått bägaren att rinna över, och det har varit den kämpande egyptiska arbetarklassen som stått i fronten för upproret och gjort det möjligt.

Hur framtiden för Egypten kommer bli är det svårt att sia om, men troligtvis så kommer upproret tids nog att dö ut och ersättas med politiska reformer och införandet av en liberal, borgerlig demokrati komplett med förhoppningsvis både yttrandefrihet och organisationsfrihet.

Lika centrala och intressanta som upprorets direkta effekter på den egyptiska inrikespolitiken, är de kollektiva erfarenheter den egyptiska arbetarklassen skapat sig i upproret. Det har redan skett en hoppingivande nytändning i den egyptiska arbetarrörelsen, och man har visat både för sig själva och för omvärlden vilken makt man har om man bara agerar som kollektiv.

Det är erfarenheter som kommer bli ovärderliga när det visar sig att den nya administrationen inte kommer kunna tillgodose folkets krav och förhoppningar, och att den enda vägen till ett värdigt liv är ett verkligt systemskifte, bortom den liberala demokratin och kapitalismen.
Med all sannolikhet är detta bara början.

Adrian

Tiotusentals arbetare stormade i söndags textilfabriker i Bangladesh i protest mot usla arbetsvillkor och att arbetsköparna inte betalar den överenskomna minimilönen.

Protesterna omfattade bland annat flera fabriker som är underleverantörer till H&M. Polisen stod dock inte stilla bredvid utan sköt med skarpladdade vapen och dödade minst fyra personer. Drygt hundra personer skadades också av polisen. Protesterna fortsatte trots det under måndagen med sittstrejker och vägblockader.

Arbetarna på de över 4 500 textilfabrikerna i Bangladesh är till antalet 3,5 miljoner och textilindustrin står för 80 procent utav exporten från Bangladesh, som är ett utav världens fattigaste och mest katastrofdrabbade länder. I fjol höjdes minimilönen från 1 662 till 3 000 taka (från 160 till 290 kronor) i månaden efter omfattande demonstrationer, skriver TT. Men inte ens dessa låga löner betalar alltså företagen till många av textilarbetarna. Från H&M:s håll säger man att man försökt påverka regeringen att höja minimilönerna. Men arbetarna som jobbar i dessa fabriker för en lön på runt 290 kronor i månaden verkar ha en annan syn på saken, och protesterar även de.

För att få slut på protesterna manar den bangladeshiska regeringen till lugn, rapporterar TT. Av tidningscitaten att döma försöker den sig på ett gammalt splittringsförsök för att bryta samhörigheten mellan arbetarna, och poängterar att olika arbetare ska ha olika lön beroende på erfarenhet.

Under tisdagen drabbades de hårt prövade arbetarna av ännu en stor tragedi då en brand härjade på en av textilfabrikerna och över trettio personer omkom och fler än femtio skadades, skriver Bangladesh News 24 hours. Vad som orsakade branden är ännu okänt men inrikesministern säger att ett en elektrisk kortslutning misstänks.

 

För sjunde dagen i rad demonstrerar arbetare och studenter på gatorna i Frankrike. Miljontals människor har under senaste veckan lagt ner arbetet och gått ut på gatorna i protest mot högerregeringen Sarkorzy och de föreslagna pensionsreformerna.

Frankrikes arbetare är i strejk. Över hela landet har järnvägsarbetare, lastbilschaufförer, postanställda och många fler grupper lagt ner arbetet i protest mot högerregeringens föreslagna pensionsreform som vill höja minimiåldern för ålderspension från 60 till 62 år. De är uppbackade av studenter och unga skolelever – hundratals skolor håller stängt sedan eleverna gått ut i strejk.
– Vi vill inte få sämre pension än våra föräldrar, säger fyra 16-åriga flickor som intervjuas av SvD. Man måste alltid slåss för sina rättigheter och det redan nu i ung ålder. För det gäller vår och sedan också våra barns framtid.

Och protesterna tilltar i styrka. I går, tisdags var den kraftfullaste demonstrationen av missnöjet hittills. 266 demonstrationer genomfördes runt om i Frankrike. Enligt fackförbunden deltog 3,5 miljoner människor i protesterna, rapporterar SvD.

Alla tolv av landets oljeraffinaderier är stängda eller blockerade vilket lett till torrläggning av 2 600 bensinstationer, vilket slår mot ekonomin.

Högerpresidenten Sarkozy är ordentligt avskydd bland många fransmän och har den lägsta populariteten någonsin för en sittande fransk president. Nästan 75 procent av landets medborgare stödjer dessutom protesterna mot pensionsreformen och Sarkozy skriver SvD.

Förslaget om pensionsreformen förväntas gå igenom parlamentet inom de närmaste dagarna, men kan förhoppningsvis överspelas av allt mer omfattande protester.