Ett angrepp mot alla arbetare – stöduttalande för Pågatågens huvudskyddsombud

Förbundet Arbetarsolidaritet vill härmed rikta vårt fulla stöd till Ola Brunnström, huvudskyddsombud på Pågatågen som hotas av avskedande efter att i ett internt brev till medlemmar tillbakavisat felaktig information. Attacker mot förtroendevalda kan om de inte slås tillbaka sprida sig och därför är Arrivas attack mot Brunnström en attack mot alla arbetare.

Det var 29 december som Ola Brunnström kallades in till möte med direktören för division tåg, affärsområdeschefen för Pågatågen och HR-chefen. Upprinnelsen var ett mejl 9 oktober till medlemmarna där Brunnström för att minska oron, tillbakavisade det felaktiga påståendet att alla skulle gå över till det centrala Branschavtalet 1 december när det dåvarande avtalet löpte ut. Brunnström påtalade att avtalsrörelsen istället tar vid och att det kommer vara ett sedvanligt avtalslöst tillstånd innan ett nytt avtal är tecknat. Avslutningsvis skriver han ”Med det sagt ha en bra helg. Va inte rädda för cheferna, de ska vara rädda för oss.”

Arbetsköparen Arriva vill nu med detta svepskäl försöka få bort huvudskyddsombudet. De erbjöd sig först att köpa ut Brunnström för 24 månadslöner om han frivilligt lämnade företaget. Brunnström avvisade förslaget men starka farhågor finns att Arriva nu istället kommer säga upp eller avskeda Brunnström. För även om de utdöms att betala skadestånd behöver de inte låta Brunnström få tillbaka jobbet.

Arbetarna på Pågatågen inser faran och har agerat föredömligt. De anställda planerar nu en för vild strejk om ledningen gör allvar av sitt hot att säga upp eller avskeda Ola Brunnström. Förbundet Arbetarsolidaritet riktar all solidaritet till de anställda på Pågatågen.

  • Fördöm Arrivas arbetarfientliga hot!
  • Stå upp för våra rättigheter att organisera oss på jobbet!

Vi uppmanar även alla att stötta Ola Brunnström och arbetarna på Pågatågen. Sprid informationen vidare och visa praktisk solidaritet. Blir det vild strejk på måndag kan medel för eventuella böter komma att behövas samlas in. Mer information finns på Facebooksidan Vild strejk på Pågatågen: https://www.facebook.com/vildstrejk.

Arbetare till Arbetare 2020: Fabrikstidningen Kvasten årets pristagare

Fabrikstidningen Kvasten som ges ut av anställda vid Volvo personvagnars fabrik i Torslanda tilldelades under lördagen Förbundet Arbetarsolidaritets och Stridsfondens pris Arbetare till Arbetare. Årets prisutdelning skedde på grund av coronapandemin vid ett digitalt möte.

– Jag är såklart väldigt glad över att Kvasten fått detta pris, inte minst när jag ser vilka som fått det innan. Men det är nog så att ungefär samma saker drabbar människor på̊ mänga arbetsplatser och det som är Kvastens styrka, att vi skriver för varandra, är något som skulle behövas på̊ fler ställen, säger Lars Henriksson, Kvastens ansvarige utgivare.

I samband med prisutdelningen berättar Lars Henriksson om hur tidningen som getts ut varje månad under 14 år, semestern undantaget, startade.

– 2006 genomförde företagsledningen en kraftfull attack på oss med tvång på att jobba övertid med mera. Vår avdelning hade genom kamp skaffat oss utrymme men avdelningen lades ner och vi splittrades. I gengäld fick vi ett nätverk över hela fabriken och insåg att snacket gick likadant i alla fikarum.

– Jag hade tänkt länge på att det behövs en sån här fabrikstidning, och det hade gjorts olika försök av andra aktörer tidigare med två-tre nummer. Men dessa hade en politisk agenda och ingen ambition att göra det till en gemensam tidning. Nu var det dags för en tidning som handlade om de frågor vi talade om i fikarummen på fabriken, säger Lars Henriksson.

Under parollen Kvasten ­– ”vi sopar trappan uppifrån” blev tidningen snabbt populär och ges ut i 800 till 1 000 exemplar per nummer. Ambitionen är att vara allas tidning, utifrån ramarna om ett tydligt arbetarperspektiv och ett ”vi och dom” gentemot ledningen, Tidningen har varit noga med att hålla sig till ledorden sant, sakligt men tykigt. Lars Henriksson poängterar att de har varit helt oberoende och snarast har fungerat som blåslampa på ledningen och pådrivare av facket.

– Vi sparkar underifrån ihop med sakliga artiklar. Tidningen har nog satt press både på ledningen och facket. Inga chefer vill hamna i Kvasten och ledningen har börjat bete sig lite smartare. Fackklubben å sin sida började efter några år att ge ut ett eget nyhetsblad, av lite varierande kvalitet. Tidningen har bidragit till att visa att det finns olika intressen, företagets att tjäna pengar och vårt att ha anständiga jobb, säger Lars Henriksson.

Bäst tycker han att tidningen har fungerat när personer vänt sig med gemensamma problem på arbetsplatsen och den blivit en del av ihopsnackandet på företaget. En viktig lärdom är att vara så inkluderande som möjligt så att fler kan skriva och dras in i arbetet, samt att utgå från saker som är gemensamt upplevda problem istället för en ideologisk inriktning. Lars Henriksson betonar också vikten av att vara oerhört noga med fakta och att tidningen måste se bra ut och korrekturläsas, liksom vikten att tidningen kommer ut regelbundet oavsett ”regn eller snö”. Även om det ibland har varit en tuff uppgift att uppfylla.

– Ibland har jag hatat att den måste komma ut och suttit på söndagen utan något innehåll och den ska ut på onsdagen. Sen när de sitter och läser på rasten känns det väldigt roligt och värt det.

– Att vi nu också får priset och därmed uppmärksammas både på̊ och utanför fabriken, gör oss också̊ ännu lite kaxigare och stör säkert en del av våra chefer. Och det är ju ett pris i sig, säger Lars Henriksson.

Motivering från Förbundet Arbetarsolidaritet lästes upp av ordförande Gustaf Rutström:

”Arbetare till Arbetare 2020 tilldelas den oberoende fabrikstidningen Kvasten som med sina 150 nummer under 14 år har skapat en levande och kritisk röst från golvet på Volvo Personvagnars fabrik i Torslanda. En röst som skulle behövas på betydligt fler arbetsplatser.”

Bara arbetarklassen kan försvara sina villkor och rättigheter!

Så har nu den beryktade LAS-utredningen kommit, och de förslag till förändringar som ges där har visat sig ännu mer långtgående än vad som tidigare läckt ut. LO, TCO och SACO har nu gått ut och fördömt den och menat att detta ska kastas i papperskorgen. Särskilt är det förslagen om borttagande av kravet på ”saklig grund” för uppsägning och rätten att ogiltigförklara uppsägning, vilket ger arbetaren lön under tiden tvisten pågår, som väckt starka reaktioner.

Även från S har det kommit kritik. Samtidigt vet ju alla att det är S som själva sjösatt utredningen och att försämringen av anställningsskyddet är en av punkterna som överhuvudtaget möjliggjorde ”Jöken”. Så vad händer nu?

Det mest troliga är trots allt att de fackliga centralorganisationerna och näringslivet, trots gnissel, förhandlar fram ett eget förslag som är minst lika uselt för arbetarklassen. Och som man sen kommer bortförklara med att de inte hade något annat val, ”annars hade politikerna gått in och petat”.

Sanningen är att det enda som möjligen skulle kunna stoppa urholkningen av anställningsskyddet, eller att en utredning som denna ens kommer upp på dagordningen, är arbetarklassens egna kamp för sina villkor och rättigheter – varje dag ute på arbetsplatserna!

Därför är den budkavle som startades av den lokala fackklubben på Volvo Lastvagnar och nu fått med sig lokalklubbar och avdelningar över hela landet så bra och lovvärd, men för att framgångsrikt försvara arbetarnas rättigheter kommer krävas mer. För det krävs att hela den stora massan av arbetarklassen kommer i rörelse.

Fler och större initiativ likt dessa måste tas, både inom och utanför de traditionella fackliga ramarna. Men framförallt måste klassen som helhet ta steget in på den politiska scenen och visa den enorma kraft man besitter.

Bara klasskamp kan ”rädda” LAS.

Förbundet Arbetarsolidaritet 2020-06-27

Krönika: – Det sista vi behöver är folk som är goda på internet

I corona-tider har det helt plötsligt blivit populärt att hylla typiska arbetaryrken. Folk skall uppskatta affärsbiträden, hylla fabriksarbetare och, kanske först och främst, applådera vårdarbetare.

Den som är progressiv ser, med rätta, ett lysande läge i den rådande situationen:

Det är inte en brist på VD:ar, influencers eller proffstyckare från Timbro. Det visar sig att utan arbetarna; de i kassan på Konsum, de som kör långtradare, de som tillverkar WC-papper – så kollapsar samhället. Vanliga människor saknar inte Wallenberg, vi saknar Maj-Britt i kassan på Coop och Ali på sjukhuset. Vi saknar mjöl, sjuksyrror och dasspapper.

Men vilka folkrörelser föds i samband med krisen?  En, till synes, importerad idé från Storbritannien är att applådera vårdarbetare. Idén är att vid 20.00 så skall folk gå ut på sin balkong och föra väsen under en minut för att “visa sympati” för oss som arbetar i fronten mot viruset.  Personligen gör det mig mest trött. Vid 20.00 har jag precis vaknat för att gå på nattpasset, och har inget ut av att mina grannar för väsen. Men i mitt kvarter har det dykt upp skyltar, papphjärtan och andra uppmaningar att “hylla vårdhjältarna”. 

En sådan här rörelse skulle kunna ställa krav på stat, landsting och kapital. Man skulle kunna kräva skattelättnader för vårdarbetare, hyressänkningar, högre lön, ökad OB. Man skulle kunna pausa CSN-betalningar för vårdarbetare, eller varför inte skriva av en betydande del? Man skulle kunna kräva nyanställningar och så vidare.

Istället applåderar man. 

Det här är inte nödvändigtvis ens bara ett symptom på hur förhärskande den kapitalistiskt-liberala idén är, utan även ett järtecken på hur aktivism ser ut i IT-åldern. Sak samma om du faktiskt hjälper någon: det viktiga är att DET SYNS ATT DU ÄR GOD på sociala medier. Utan att faktiskt hjälpa en arbetare kan du helt plötsligt vara en hjälte genom att applådera på din balkong, lägga upp klippet på facebook, och sedan gå tillbaka och arbeta hemifrån som mellanchef från din dator. Medan vi vårdarbetare går på vårt senaste extraskift. Medan vi vårdarbetare går tillbaka till vår pisslön, medan vi går tillbaka till ryggskott, förslitning och hot på arbetsplatsen. Medan vi går ut till smittozoner och riskerar att dra hem något till våra nära och kära. Om vi inte blir sjuka själva.

Det sista vi behöver är folk som är goda på internet. Jag behöver inte applåder eller “uppskattning”. Jag behöver pengar. Jag behöver vila efter mina pass. Jag behöver avlastning. Jag behöver säkerhet på min arbetsplats. Men jag behöver inte en lallande medelklass som leker goda på sina balkonger. Det är inte bara snudd på meningslöst, det är mycket värre är så: det är illusionen av att göra något. Och det är så mycket värre.

Martin A, förbundsmedlem och vårdarbetare

Corona – kapitalets kris i öppen dager

Coronaepidemin sveper över världen och Sverige. Oavsett hur allvarliga konsekvenserna ännu blivit eller kommer att bli här så står en sak klar: det så kallade ”gemensamma samhället” står inte rustat för situationen. Den vård och offentliga sektor som i flera decennier setts som en ”tärande” del av ekonomin går redan på knäna, och en än högre belastning är den inte finansierad för att klara av efter all ”effektivisering” (nedskärning). Det visar sig även på andra sätt: just in time-produktionen accepterar inga stora lager. Visst kan man raljera över folks panikhandlande av enskilda produkter som toalettpapper, pasta och bröd. Men sen då? Utan att gå några händelser i förväg så visar de senaste veckorna hur oerhört skört systemet är. Beredskap saknas, buffertar finns inte. Skydds- och hygienutrustning är en bristvara på många sjukhus.

Reaktioner har inte låtit vänta på sig, och på vissa håll ser man detta som en brytpunkt; nu måste väl ändå insikten om behoven av rejäla resurser till vården och det livsviktiga arbete som görs där infinna sig hos makthavarna? Nu har karensavdraget vid sjukdom avskaffats. Långt in i den annars så nyliberalt präglade borgerligheten skriks det efter en stark stat.

Och kanske har de rätt. Det kan mycket väl bli så staten såväl i Sverige som i andra länder kommer bli tvungna att agera på ett sätt som får budgetregler och tidigare ekonomiska ramar att flyga all världens väg. Detta och den tankeställare som den omedelbara situationen med stor sannolikhet givit väldigt många kan mycket väl öppna för att sådant som väldigt länge viftats bort som ekonomiskt orealistiskt att bli direkt nödvändigt.

Men, och detta är ett viktigt men, det finns dock ingen som helst garanti för att detta med automatik leder till en mer solidarisk politik. Vi ser redan hur det exempelvis utnyttjas för att stänga gränser, acceptera ”korttidsarbete” och vi uppmanas som individer att ”ta ansvar”. En annan ekonomisk politik garanterar ingenting.

Situationen har dock även väckt en våg av solidaritet. På många håll bildas nu stödgrupper som erbjuder sig att handla och på andra sätt stötta de som är i de allvarligaste riskgrupperna. Med rätta lyfts vårdarbetare fram som de hjältar de är med krav på mer resurser från i stort sett alla politiska håll. Detta är givetvis bra och något även vi solidariserar oss med – men samtidigt otillräckligt.

Corona kommer gå över, Sverige kommer inte att gå under. Men nya kriser lär komma. Denna pandemi har visat att kapitalismen som system är ohållbart. Nu om någonsin är det viktigt att vi organiserar oss för kamp, och för att bygga ett samhälle bortom kapitalismens ständigt återkommande kriser och vinstjakt på bekostnad av de arbetare som får axla ansvaret och slita sönder sig på sina jobb!

Vi påstås alla ”sitta i samma båt”. Det gör vi inte! Nu är vi inte mer i position att uppmana folk att agera på det ena eller andra sättet än någon annan, men vår anspråkslösa uppmaning är som följer:

– Arbetarklassen bär inte ansvaret för kapitalets kris (den direkta anledningen till varför det saknas vettiga förutsättningar att hantera epidemier likt denna). Ingen fred i klasskriget – låt överklassen betala!

– Det finns ingen anledning till att gå med på ytterligare kompromisser och undantag gentemot arbetsköparna – tvärtom! Nu mer än någonsin ska vi begära mer, inte mindre – i de fackliga avtalsrörelserna och överallt.

– Inga som helst inkomstsänkningar eller kostnadsökningar är acceptabla. Karens vid sjukdom ska aldrig finnas – sjuklön från dag ett bör alltid vara en självklarhet! Inga lönesänkningar, inga hyreshöjningar!

– Solidaritet över hela linjen – resurser till vården, gemensamma insatser till behövande, solidaritet mellan arbetare. Vi hjälper varandra, inte stat och kapitalister.

– Det finns inga lösningar inom kapitalismen – låt oss intensifiera kampen för att att avskaffa detta ruttna system. För ett klasslöst solidariskt samhälle bortom kapitalism och vinstjakt!