Hårda protester mot sparpaket i Grekland

Greklands parlament röstade idag igenom det gigantiska sparpaket som krävts av EU och IMF. Tusentals människor fyllde Syntagmatorget i Aten för att visa sin avsky mot politikernas beslut. För att stoppa nedskärningarna krävs med all sannolikhet en tidsobestämd generalstrejk.

Greklands parlament röstade idag igenom ett fyraårigt sparpaket på 28 miljarder euro och privatiseringar för cirka 50 miljarder euro. Förslaget fick stöd av 155 parlamentsledamöter medan 138 röstade emot det. Sparpaketet är ett krav från EU och IMF för att låna ut mer pengar till Grekland.
Kraven från EU och IMF innebär lönesänkningar och kraftiga nedskärningar i den offentliga välfärden. De statliga lönerna skärs ner med 15 procent skriver Aftonbladet. Ytterligare 150 000 jobb ska bort i offentliga sektorn.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Sedan förra åtstramningsprogrammet 2010 har det genomförts tio endagars generalstrejker. Under tisdagen och onsdagen genomfördes ytterligare en generalstrejk.

Tusentals demonstranter samlades också på Syntagmatorget i centrala Aten för att visa sin avsky mot nedskärningarna som politikerna just beslutat om. Nedskärningar som kommer drabba dem, men knappast politikerna. Kravallpolis svarade med tårgas och brutalitet.

Grekland har under de senaste åren varit i finanskapitalets gisslan. ”Marknaden” har krävt att Grekland betalat allt högre räntor på sina lån vilket har lett till en negativ spiral med allt större budgetunderskott och ännu högre räntor och så vidare. Högern menar att krisen ursprungligen är orsakad av höga löner och en vidlöftig offentlig sektor. Som vanligt ligger det ingen sanning i dess påståenden.

Greklands kris är en kapitalismens kris, orsakad av de rika. För Grekland har inga ovanligt höga statsutgifter. Tidningen Arbetaren visade för ett år sedan att den grekiska statens utgifter låg på 42 procent av BNP, vilket kan jämföras med Tyskland (46 procent), Frankrike (54), Storbritannien (50) eller Sverige (52). Problemet i Grekland är att få rika betalar skatt och att finanskapitalister kräver högre ränta när de blir oroliga över sina utlåningar.

För arbetarklassen i Grekland finns det ingen återvändo. Tusentals demonstranter i alla åldrar demonstrerar nu i Aten. Allt från unga tonåringar till 80-åringar står sida vid sida, rapporterar Aftonbladet. Demonstranterna kräver premiärministern George Papandreou avgång. För att lyckas med det och stoppa nedskärningarna måste arbetarklassen och dess organisationer utvidga generalstrejken tills dess att regeringen faller. Det skulle sända en stark signal till arbetarna i länder som Spanien, Irland, Portugal och Italien – vilka alla står inför kraftiga nedskärningar – att kamp är det enda som hjälper.

Strejk i Londons tunnelbana

Under söndagen inleddes en strejk i solidaritet med Arwyn Thomas, en fackligt aktiv tågchaufför som blev avskedad efter en längre tid av konflikter mellan ledning och arbetare i London Metro. Han anklagades för ha verbalt attackerat ledningspersonal och strejkbrytare under konflikten 2010 och detta låg till grund för hans avskedande.

The Rail, Maritime and Transport union som företräder Arwyn anklagar ledningen för att ha avskedat honom för hans långa fackliga engagemang och kräver hans omedelbara återanställning. Mellan 1 000 och 1 500 tågchaufförer och annan personal beräknas delta i denna 4-dagars aktion och London Underground fruktar att konflikten kommer påverka resande under den pågående Wimbledon-turneringen i tennis.

För vidare uppdateringar: http://www.rmt.org.uk/

Viktor Lundström

Upprorsstämning i Danmark

De senaste dagarna har en rad olika strejker och till dessa kopplade protestaktioner brutit ut i vårt södra grannland. Detta i protest mot den borgerliga regeringens allt fler arbetarfientliga lagändringar.

De senaste dagarna har en rad olika strejker och till dessa kopplade protestaktioner brutit ut i vårt södra grannland. Detta i protest mot den borgerliga regeringens allt fler arbetarfientliga lagändringar. Bagagehanterare på Kastrup, renhållnings- och hamnarbetare, brevbärare och busschaufförer är några av de grupper som över hela landet lagt ner arbetet, rapporterar Sydsvenska dagbladet.

Vreden har bland annat utlösts av regeringens förslag att stegvis avskaffa ”efterlönen”, en slags motsvarighet till förtidspension som innebär att arbetare i vissa fall kan få pensionera sig upp till fem år tidigare, oumbärligt för många verksamma i slitsamma arbetaryrken. Men det vittnas också om frustration över flera andra förslag om försämringar för arbetarklassen. Avskaffandet av rätten till avdrag för fackavgift, inskränkningar i rätten till a-kassa och försvårade villkor för att få densamma är några försämringar som nämns. Mindre efterbildningskurser, mindre anslag till arbetsmiljöinspektionen samt att arbetare själva ska få bekosta vidareutbildningar som de är tvingade till är ytterligare exempel.

Olaf Schroeder-Løhndorf, vice ordförande i Ställningsbyggarnas Köpenhamnsavdelning beskriver i Sydsvenska dagbladet hur hårt ekonomiskt vissa av dessa förändringar kan slå: från att ha fått dra av hela fackavgiften på cirka tolvtusen kronor till att det nu ska finnas ett tak på tre tusen kronor. Jan Villadsen, ordförande i danska Transportarbetareförbundet säger till samma tidning att han ”på sjutton år aldrig upplevt sådan frustration bland arbetare”.

En del av strejkerna har varit fackligt orkestrerade, som till exempel de på Kastrup, och vissa verkar vara på väg att avslutas. Men många har varit vilda strejker och har stundtals kombinerats med mer okonventionella inslag som till exempel när byggnadsställningssarbetare ställde lastbilar som blockerade Kongens nytorv.

De danska arbetarnas protester förtjänar givetvis vårt fulla stöd. Borgerlig media, även vår svenska, hetsar givetvis på om hur dessa ”reformer” är nödvändiga och hur ”arbetslinjen” ska upprättas med piska och press på oss alla att arbete mer, längre och med mindre rättigheter. Samma visa på båda sidor sundet således. Men danska arbetare verkar veta bättre och tar nu strid för sina villkor.

Arbetarna står i fronten för det egyptiska upproret

Miljontals människor fyller gatorna i Egypten. I fronten för upproret står den egyptiska arbetarklassen. Sedan 2007 har den genomfört över 600 strejker per år mot regimen och dess nyliberala ekonomiska politik.

Få kan ha undgått den senaste tidens nyhetsrubriker om upproret i Egypten, där miljontals människor över hela landet har kämpat på gatorna i hopp om att störta den hatade diktatorn Hosni Mubarak. I hela Egypten har demonstrationer och kravaller avlöst varandra, och i skrivande stund befinner sig närmare två miljoner människor på Tharir torget i Kairo, den största demonstrationen hittills.

Mubarak styr officiellt fortfarande landet, trots att det för varje dag som går mer och mer verkar som att hans makt över Egypten är på lånad tid. Och om det är någon grupp i det egyptiska samhället som mer än någon annan har varit en drivande kraft i upproret så är det inte någon av de spretiga och relativt sätt svaga oppositionspartierna eller rörelserna, utan den självständigt organiserade egyptiska arbetarklassen.

Mot bakgrunden av det folkliga missnöjet med dels auktoritärt förtryck, brist på demokrati och en brutal polismakt å ena sidan, och massiva nedskärningar, privatiseringar, höjda livsmedelspriser och ökad arbetslöshet å andra, har det under de senaste åren växt fram ett starkt motstånd bland den arbetande befolkningen i landet. Det är detta motstånd som mer än någonting annat ligger till grund för det uppror som nu skakar landet, och som förhoppningsvis kan markera slutet på över 30 år av brutal diktatur och hårdför nyliberal ekonomisk politik.

Upproret kommer nämligen inte på något sätt som en blixt från klar himmel. Det senaste decenniet har proteströrelsen och arbetarrörelsen i Egypten växt betydligt i styrka och aktivitet. Sedan 2007 har det varit över 600 strejker per år. Den så kallade Sjätte-april rörelsen, som varit en central del i protesterna, är en rörelse som kom till när det arrangerades sympatistrejker med textilarbetarstrejken i Mahalla, där tre arbetare mördades.

Så sent som söndagen den 30 januari utannonserades bildandet av en ny, självständig Egyptisk fackförening, som redan har påbörjat arbetet att organisera en generalstrejk, som förhoppningsvis kan bli ännu en spik i kistan i Mubaraks regim.

I kontrast till vad borgerlig media försöker påskina så är det egyptiska folkets revolt inte ett resultat av grupper på Facebook eller meddelanden på Twitter, och inte heller enbart ett resultat av bristande liberal demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Orsakerna till upproret finner man, som alltid, betydligt närmare folks vardag där arbetslöshet, fattigdom och nedskärningar som varit följden av aggressiva nyliberala reformer blivit de droppar som fått bägaren att rinna över, och det har varit den kämpande egyptiska arbetarklassen som stått i fronten för upproret och gjort det möjligt.

Hur framtiden för Egypten kommer bli är det svårt att sia om, men troligtvis så kommer upproret tids nog att dö ut och ersättas med politiska reformer och införandet av en liberal, borgerlig demokrati komplett med förhoppningsvis både yttrandefrihet och organisationsfrihet.

Lika centrala och intressanta som upprorets direkta effekter på den egyptiska inrikespolitiken, är de kollektiva erfarenheter den egyptiska arbetarklassen skapat sig i upproret. Det har redan skett en hoppingivande nytändning i den egyptiska arbetarrörelsen, och man har visat både för sig själva och för omvärlden vilken makt man har om man bara agerar som kollektiv.

Det är erfarenheter som kommer bli ovärderliga när det visar sig att den nya administrationen inte kommer kunna tillgodose folkets krav och förhoppningar, och att den enda vägen till ett värdigt liv är ett verkligt systemskifte, bortom den liberala demokratin och kapitalismen.
Med all sannolikhet är detta bara början.

Adrian

Tiotusentals arbetare stormade fabriker i Bangladesh

Tiotusentals arbetare stormade i söndags textilfabriker i Bangladesh i protest mot usla arbetsvillkor och att arbetsköparna inte betalar den överenskomna minimilönen.

Protesterna omfattade bland annat flera fabriker som är underleverantörer till H&M. Polisen stod dock inte stilla bredvid utan sköt med skarpladdade vapen och dödade minst fyra personer. Drygt hundra personer skadades också av polisen. Protesterna fortsatte trots det under måndagen med sittstrejker och vägblockader.

Arbetarna på de över 4 500 textilfabrikerna i Bangladesh är till antalet 3,5 miljoner och textilindustrin står för 80 procent utav exporten från Bangladesh, som är ett utav världens fattigaste och mest katastrofdrabbade länder. I fjol höjdes minimilönen från 1 662 till 3 000 taka (från 160 till 290 kronor) i månaden efter omfattande demonstrationer, skriver TT. Men inte ens dessa låga löner betalar alltså företagen till många av textilarbetarna. Från H&M:s håll säger man att man försökt påverka regeringen att höja minimilönerna. Men arbetarna som jobbar i dessa fabriker för en lön på runt 290 kronor i månaden verkar ha en annan syn på saken, och protesterar även de.

För att få slut på protesterna manar den bangladeshiska regeringen till lugn, rapporterar TT. Av tidningscitaten att döma försöker den sig på ett gammalt splittringsförsök för att bryta samhörigheten mellan arbetarna, och poängterar att olika arbetare ska ha olika lön beroende på erfarenhet.

Under tisdagen drabbades de hårt prövade arbetarna av ännu en stor tragedi då en brand härjade på en av textilfabrikerna och över trettio personer omkom och fler än femtio skadades, skriver Bangladesh News 24 hours. Vad som orsakade branden är ännu okänt men inrikesministern säger att ett en elektrisk kortslutning misstänks.