”Katastrof för arbetarklassens sammanhållning” – intervju med dansk betongare

Henrik Johansson har intervjuat en dansk betongare om de gula fackens ställning i Danmark med tanke på att vi riskerar samma utveckling här.

Om stridsåtgärdsutredningens förslag blir verklighet varnar många, däribland professor Anders Kjellberg, expert i organisationsforskning, för att de gula facken kan växa och bli riksomfattande.

Med tanke på att de gula facken i Danmark idag samlar runt 10 procent av löntagarna passade jag på att ställa några frågor till Jakob Mathiassen, fackligt aktiv betongarbetare och författare.

Kan du börja med att berätta om de beskriva hur de gula fackföreningarna bakgrund och hur de växt?

– Danmarks äldsta gula fackförbund, Kristelig Fagforening, grundades 1931 som en opolitisk förening, i motsättning till de röda fackföreningarna som var anknutna till socialdemokratin. Efterhand bildades fler, och idag är de viktigaste Business Danmark, Det Faglige Hus, Ase och den kristna fackföreningen som idag heter Krifa. De gula facken var betydelselösa innan den danska arbetarrörelsens tillbakagång påbörjades på 90-talet. 1985 organiserade de en halv procent av löntagarna mot 9,5 procent 2015. Under samma period har de traditionella fackföreningarna tappat. Från 69,3 till 58,2 procent.

– Vad de erbjuder och inte erbjuder sina medlemmar? Vad skiljer dem från vanliga fack?

– De gula facken fungerar inte som riktiga fackföreningar. I de gula facken har medlemmarna inte möjlighet att strejka för bättre villkor, och facket tar inte initiativ till stridsåtgärder för att få ett avtal. Därför har de nästan inga avtal med arbetsgivarna. De gula är opolitiska, och intresserar sig inte för vad som händer i samhället. De går inte heller ut på arbetsplatserna för att hitta och lösa medlemmarnas problem. De anstränger sig bara för de medlemmar som tar sig till kontoret. Ändå har tiotusentals arbetare valt att byta från de röda facken till de gula under de senaste årtiondena.

– Vad beror det på?

– Såvitt jag kan se beror det på två saker:
För det första så kan de gula fackföreningarna ge arbetare en förhållandevis god personlig service till ett mycket lägre pris än de röda facken. De kan nämligen gott ta sig an rättsfall, som har sin grund i de röda fackens avtal. Medlemmarna i de gula facken får samma förmåner som de röda facken har säkrat sina medlemmar, eftersom alla avtal är kollektiva. De gula fackens utgifter är naturligtvis mycket lägre eftersom de inte gör så mycket och heller inte utkämpar kostsamma strider med motsträviga arbetsgivare.
För det andra, och det är kanske viktigast, så har många arbetare tappat tron på de röda facken och på föreningarnas demokrati. Min erfarenhet från arbetsplatserna är att nästan ingen tror att det är möjligt att påverka sitt fackförbund på demokratisk väg. Jag måste också erkänna att det är rätt svårt att påverka, även för väldigt aktiva medlemmar. På grund av det känner många missnöjda arbetare att den enda möjligheten är att rösta med fötterna, och gå över till de gula, då står de i varje fall inte helt utan fackföreningen.

Det har självfallet varit en katastrof för de röda fackföreningarna, och för arbetarklassens sammanhållning, men å andra sida måste jag erkänna att konkurrensen har fått de röda facken att skärpa sig.

– Om du träffar en arbetskamrat som överväger att gå ur ditt fack och gå med i ett av de gula facken. Vad säger du då? Hur argumenterar du?

– Det beror mycket på kollegan. De flesta arbetskamrater väljer ett gult fack på grund av priset och att de inte kan se så stor skillnad. Då berättar jag om alla konflikter vi tar i det röda facket, om kampen mot utländska svindlarfirmor, om kampen för ordentliga villkor för de arbetslösa och så vidare. En del kollegor har blivit sura på facket, och väljer de gula i protest. I de fallen gäller det att sätta sig in i problemet för att förstå om det handlar om ett berättigat klagomål. Det är det ju ibland, och då argumenterar jag för att man inte ska rösta med fötterna utan klaga. Det är också många som blir sura på de röda partierna och då är sura över att facket stödjer den röda sidan. I sådana fall berättar jag om alla miljoner som arbetsgivarna skickar till de borgerliga partierna.

För att sammanfatta: det lönar sig inte att bli arg och brusa upp. Inte i de dåligt organiserade branscherna, som till exempel betongbranschen där jag själv jobbar. Man får ta folks åsikter på allvar, och först och främst lyssna på dem. Ska jag vara helt ärlig är jag heller inte så glad över att betala en hög fackföreningsavgift, när jag ser att ledningen får förmåner och har en miljon i lön. I mitt eget jobb som betongarbetare finns det i stort sett inga förmåner och löneutvecklingen har avstannat. Så jag förstår mina gula kollegor, även om det är dumt att hoppa ned från trädet i protest mot att någon håller på såga av grenen man sitter på.

Vild strejk på Kastrup stoppade flera flygningar

Under gårdagsmorgonen gick samtliga SAS-arbetare som jobbar med att hantera bagage ut i vild strejk på Köpenhamns flygplats. Fyra flygningar fick ställas in och åtminstone tio flygningar försenades när arbetarna gick på fackligt möte.

Konflikten grundar sig i missnöje gällande löner och arbetstid. Arbetarna återgick till arbetet igen klockan 11.20.

Bild: Utdrag från texten ”Världens alla slavar vakna”, som är Jacob Brantings tolkning av en engelsk text skriven av fackföreningskämpen Joe Hill. Uppenbarligen kan även flygplan stoppas..

Källor:


Extrabladet – SAS-personale arbejder igen – fly forsinket resten af eftermiddagen


SVT –
Vild strejk på Kastrup stoppade alla SAS-plan

Strejker gav högre lön

Efter en rad småstrejker till följd av en långdragen lönetvist får två miljoner offentliganställda i Tyskland 6,3 procent i löneökningar under en tvåårsperiod.

Det är medlemmar i fackföreningen Verdi som har fått ett nytt avtal. Även om inflationen ligger runt två procent om året visar det åter igen att strejker ger resultat.

Inrikesminister Hans-Peter Friedrich meddelade vid 7-tiden på lördagsmorgonen att ett avtal är klart. Förhandlingarna hade då pågått hela natten.

Stort stöd för irländsk strejk

Efter tillbakatagna löften om avgångsvederlag vid nedläggningen av Vita Cortex Industries fabrik i Cork, Irland, valde arbetarna att agera. Med en sittstrejk och stor tillströmning av sympatisörer samt stödprotester i andra städer, har har de pressat företaget. I tisdags inleddes förhandlingar mellan parterna i den irländska motsvarigheten till Arbetsdomstolen.

I 3 månader hade personalen haft kännedom om att företaget Vita Cortex Industries skulle lägga ned sin verksamhet, och samtliga i personalen skulle permitteras. Man hade i åratal producerat skumgummi för möbler och paketering i staden och man hade enligt ägarna haft dåliga ekonomiska tider och fabriken skulle avveckla. Ägarna utlovade arbetarna ett avgångsvederlag vid nedläggningen.

Den 14 december 2011 meddelade företaget Vita Cortex Industries att de skulle lägga ned sin verksamhet följande dag, och att man permitterade arbetarna utan lön. Företaget skyllde på att National Asset Management Agency (NAMA) som har övertagit delar av det irländska bankväsendet efter den keltiska tigerns fall, hade nekat Vita Cortex de pengar det behövde i kredit för att kunna betala ut någon form av ersättning till arbetarna.

Den 16 december inledde man en sit-in för att få de pengar man hade blivit utlovade tidigare. Chefen för Vita Cortex skyllde på att det var sämre ekonomiska tider och man inte hade kunnat få ut den kredit man behövde för att kunna betala ut lönerna. Arbetarna stod dock fast vid sina krav och vägrade lämna fabriken.

De 32 avskedade arbetarna kräver 2,9 veckors lön per arbetat år på företaget i ersättning vid permittering, totalt 1,2 miljoner euro. Men chefen för företaget, Jack Ronan hävdar att företagets ekonomiska situation är så illa ställd att han och de två andra aktieägarna inte kan ersätta arbetarna.

Under samma år som man avskedade arbetarna utan ersättning så betalade företaget ut full pension samt klumpsummor på ut på till 250 000 euro till de två företagsledarna som varit ansvariga för verksamheten i fabriken i Cork. Man betalade ut 1,3 miljoner euro i pension och klumpsummor till endast dessa 2 företagsledare, mer än 100 000 euro mer än det belopp de 32 arbetarna kräver i avgångsvederlag.

Och girigheten slutar inte där, det visade sig även att ägaren Jack Ronan är registrerad som ägare till inte mindre än 27 olika företag mellan vilka han har flyttat pengar och dessutom äger en stor framgångsrik hästavelsverksamhet, även den med god vinstmarginal. Han är således inte i någon ekonomisk kris, utan verkar snarare vara vad nyliberaler kallar ”ambitiös entreprenör” som vägrar betala ut pengarna.

Arbetarna på Vita Cortex har sammanlagt arbetat 847 år tillsammans på Vita Cortex. Och de permitterades och lämnades utan någon ersättning medan ägarna lämnade med vinst. Klart att ilskan kokade på de som arbetat i fabriken.

Sedan man inledde protesterna har arbetarna haft ett enormt lokalt stöd, och de arbetare som stannar i lokalerna 24 timmar om dygnet har blivit väl omhändertagna av Corks invånare. Folk åker förbi lokalerna och lämnar in té och kakor, andra tar med sig hemlagad soppa och lokala pizzerior skickat mat till arbetarna och grannar har öppnat sina hem för dem så att de får tillgång till vatten och dusch.

Arbetarnas protester har lett till en enorm tillströmning av sympatisörer runt om på Irland, det har anordnats demonstrationer utanför irländska regeringsbyggnaden och demonstrationer i andra städer till stöd för deras kamp. Man har framgångsrikt använt sig av att mobilisera lokalsamhället, i en tid då fackförbund inte räcker till eller ibland inte ens vill strida för sina medlemmar har det visat sig vara en framgångsrik taktik.

De anställda har sovit dessa dagar inne i fabriken på de skumgummimadrasser som de tidigare tillverkade och fått spendera sin jul och nyår i lokalerna för att förhindra att ägarna skulle kunna ta de maskiner och varor som fanns kvar i lokalerna till försäljning.

Man har haft fabriken i sin kontroll sedan över en månad nu och efter påtryckningar inleddes under tisdagen förhandlingar mellan parterna kring ersättning i Labour Relations Commission (Irlands motsvarighet till Arbetsrättsdomstolen). Dessa förhandlingar sköts efter en diskussion upp till lördag 21 januari.

Sedan man inledde aktionen har man använt sig av en blogg <a href=”http://vitacortexworkers.wordpress.com”>http://vitacortexworkers.wordpress.com</a> och facebook-gruppen <a href=”https://www.facebook.com/pages/Support-the-Vita-Cortex-Workers/212225242192914″> Support the Vita Cortex Workers </a> för att kommunicera med sympatisörer och intresserade.

Vi kommer säkerligen att behöva att återkomma i arbetarna i Cork vid senare tillfälle.

Viktor Lundström

Krisen beror på företagens höga vinster

Börsen faller brant. Grekland var en hårsmån från konkurs. I länder som Spanien, Italien, Irland och Portugal är läget nästan lika allvarligt. Världens största ekonomi, USA, avvärjde i sista timmen inställda betalningar. Grundproblemet är det ekonomiska systemet i sig självt, men också de höga vinstnivåerna som företagen gjort på vår bekostnad.

Krisen vi ser kommer inte som någon speciell överraskning, det ekonomiska systemet har under lång tid dragits med stora problem, och en krisfri kapitalism är mer utopi än någonting annat. Krisen finns i detta ekonomiska systems väsen.

Men avreglerade finansmarknader har gjort dynamiken större och förloppen potentiellt snabbare. Grundproblemet är dock ett annat än de finansiella marknaderna som sådana.

Problemens grund
Det vi nu ser har sin grund långt tillbaka i tiden. Sedan ungefär 1980 har företagens vinstandel av produktionen konstant stigit. Detta innebär att företagen gjort stora vinster medans lönerna hållits nere. Men några ska också köpa de varor som produceras, och med låga löner finns det snart inga köpare till alla varor. De nyliberala ekonomiska teorierna antar då att priserna kommer att sänkas så att utbud matchas av efterfrågan och produkterna kunna säljas. Så är inte fallet. Vad som verkligen har skett är att företagen skurit ner på personalen. Resultatet har blivit högre arbetslöshet.
Med en krympande marknad har också intresset att investera i nya fabriker och verksamheter varit små. Investeringarna har därför också minskat med ännu större arbetslöshet som följd. Istället har vinsterna placerats på börsen vilket också kan ses i den enorma ökningen av börsvärdet under samma tid.

Ekonomin har hållits uppe med lånade pengar
Under 1990-talet löstes denna brist på efterfrågan främst genom att medborgarna i USA lånade stora summor. Detta höll igång USA:s hemmamarknad vilket drog med sig övriga världsekonomin i en lång ekonomisk uppgång där även arbetarna i många länder fick en del av kakan och reallöneökningar.

Men det finns en gräns för vad finanskapitalet vill låna ut till såväl enskilda privatpersoner som till stater. Vid en viss nivå börjar det krypa i magen och frågan om pengarna kommer betalas tillbaka inställer sig. Kapitalet kräver då en riskpremie för nya lån, i form av högre ränta. Detta var vad som drabbade Grekland. Med allt högre räntekostnader blev underskotten och lånebehoven allt större i en negativ spiral mot ruinens brant.

I USA brast lånebubblan 2008 då det uppdagades att många av bankernas utlåningar var osäkra och de kunde få problem att få tillbaka sina pengar. Anledningen var att räntan hade höjts vilket gjorde huslånen dyrare för folk, och allt fler började dessutom bli arbetslösa.
Riskpremien i utlåningen mellan banker steg kraftigt vilket gjorde att bolåneinstitut och banker fick finansieringsproblem då det helt enkelt blev dyrare för dem att låna pengar. Krisen spred sig sedan snabbt.

Staten räddar bankerna med miljardgåvor
Över hela världen pumpade regeringar in historiska summor för att rädda världen undan en gigantisk ekonomisk kris. Ändå var den på många håll den värsta sen fyrtiotalet. I Sverige backade ekonomin 2009 med 4,9 procent vilket var största BNP-tappet sedan andra världskriget. Sverige sas ändå ha klarat sig relativt bra ur krisen.

De stora summorna som pumpades in som konstgjord andning i bidrag från regeringarna till de oförmögna bankerna räckte för att pumpa upp en ny börsbubbla. I land efter land sköt börsvärdet återigen i höjden. Kvar stod länderna med en saftig nota som de räckte över till arbetarna att betala. En våg av nedskärningar har drabbat Europa. Antagligen har vi ännu inte sett slutet på detta. Även om det varit förvånansvärt stilla i Sverige har protesterna avlöst varandra runt om i Europa och på många håll varit det största sedan revoltåret 1968.

I Sverige har den öppna arbetslösheten stigit till 458 000 människor eller 8,8 procent av arbetskraften. Trots det har företagen fortsatt att fira och hämtat ut rekordvinster. Bara under första kvartalet i år gjorde till exempel de fyra storbankerna en sammanlagd vinst på nästan ofattbara 18 miljarder kronor.

Inga hållbara lösningar till buds
Det vi nu ser kan mycket väl vara början på den stora krisen. Kapitalismen har dock historiskt visat sig vara ett segt system. De medel som användes för att bryta föregående strukturella kris runt 1970 finns dock inte längre att tillgå. Då löstes problemen med attacker på arbetarrörelsen världen över. Med stillastående eller sjunkande reallöner samt högre arbetstempo kunde vinsterna ökas och investeringsviljan återvända.

Den här gången är problemet ett annat, kapitalismen har frossat i höga vinster och själv utarmat de tilltänkta konsumenterna, vilka ju till flertalet är lönearbetare. Inte heller konstgjord andning med en konsumtion byggd på lånade pengar kan vara för evigt. Det tycks som vi nått en kritisk gräns. Finanskapitalisterna har börjat bli ordentligt oroliga vilket skapar en egen psykologisk dynamik där alla tittar på varandra och försöker förutse vad som kommer att hända. Om tillräckligt många tror att de andra kommer sälja sina värdepapper kommer börsen att rasa. När och i vilken omfattning detta sker är omöjligt att svara på. Det som vi dock vet är att det ekonomiska system som kallas för kapitalismen har stora problem och att den stora krisen förr eller senare kommer att komma.

Vi kan ändå vara säkra på att attackerna på arbetarklassen kommer att öka. Men varken ökade vinster eller ökad produktivitet kommer lösa kapitalismens problem. Högre vinster urholkar köpkraften ännu mer och kommer leda till ännu djupare kriser framöver. Från företagsledningar och finansministrar är det dock så beskeden kommer att låta. Vi i arbetarklassen ska betala krisen genom att arbeta hårdare och få sämre samhällsservice. Högre löner och utvecklad samhällsservice är ett bättre alternativ. Var beredda på motstånd!