Inlägg

Publicerat

En rutten bransch

Erik från Förbundet ger oss en personlig inblick i hur arbetare kan behandlas inom restaurangbraschen.

Jag satt på arbetsförmedlingen vid Sveavägen och letade efter arbete. Jag var nyutbildad kock och hade ett arbete på tre kvällar i veckan på en a la carte-restaurang, men behövde få fler timmar för att få ekonomin att gå ihop. Jag såg att bemanningsföretaget RestaurangAssistans sökte kockar;

”RestaurangAssistans är i dag den största leverantören av rekryterings och bemanningstjänster inom hotell och restaurang i Sverige. Vi erbjuder lång erfarenhet och hög kunskapsnivå inom personaluthyrning, rekrytering, konsultering och entreprenader.

På vår ständigt växande meritlista finns kunder som Guide Rouge-krogar, guldkantade galor, såväl som rikstäckande hotell- och företagsrestaurangkedjor, konferensanläggningar, kursgårdar, cateringföretag, skolor och daghem.

Alla är för oss lika viktiga, för att Era gäster är Våra gäster.”

Jag skickade iväg ett email, och några dagar senare ringde telefonen. Kunde jag komma ner till kontoret på Scheelegatan för en arbetsintervju?

Under intervjun förklarade dom att jag nog kunde platsa i deras glada gäng, och att dom skulle höra av sig. Jag blev även rekommenderad att gå med i HRF, hotell och restaurangfacket och att dom minsann var medlemmar av SHR, Sveriges Hotell & Restaurangföretagare. Efter några dagar blev jag uppringd och blev erbjuden att hoppa in på ett arbete på en lunchrestaurang, visserligen inte som kock men väl som restaurangbiträde. Eftersom jag verkligen behövde arbete tackade jag glatt ja till erbjudandet.

Jag började dagen efter, mitt arbete bestod av att plocka in varor, fixa frukostbuffé, göra salladsbuffé och diska. Något jag var väldigt bra på eftersom det var det som jag arbetat med innan jag vidareutbildade mig till kock. Men utöver arbetsuppgifterna var det en bra arbetsplats, det var trevligt folk och avslappnad stämning. Mina arbetskamrater i köket var fast anställda av den enkla anledningen att dom hade arbetat så pass länge på företaget att dom var anställda innan den flexibla arbetsmarknaden uppfanns.

Dagarna gick och vi arbetade på, jag fortsatte att arbeta på mitt andra arbete eftersom jag trots allt hade en förhoppning att få mer timmar på a la carté restaurangen och få arbeta med det jag var utbildad till. För mina arbetskamrater var det helt ok att jag gick iväg lite tidigare när det behövdes.

Jag pratade med RestaurangAssistans och nämnde att jag inte ville jobba som köksbiträde men ingenting hände. Samtidigt satt jag i lite av en rävsax eftersom jag fick många timmar på en bra arbetsplats. Då kanske man får ta att diska och hacka tomater och gurka dagarna långa? Det hela skulle dock lösa sig på ett oväntat sätt.

Jag hade jobbat för RestaurangAssistans i ungefär två månader när min tjej blev kallad till Huddinge sjukhus. Hon var gravid och skulle på ultraljud och eftersom jag dessutom skulle arbeta på mitt andra jobb på kvällen, tänkte jag att det bästa skulle vara att ta ledigt hela dagen. Eftersom jag var ung och naiv tänkte jag att det enklaste måste vara att säga till mina arbetskamrater på lunchrestaurangen att jag skulle vilja vara ledig, vilket jag gjorde. Det var inga problem för kökschefen, han skulle ringa till RestaurangAssistans och be dom ta in en ny för den aktuella dagen.

Dagen för ultraljudet kom, glada i hågen satt jag och min tjej på pendeln ut till Huddinge för att för första gången få se våran lilla tjej. Eftersom jag tillhör den gamla skolan stängde jag noga av min mobiltelefon under sjukhusbesöket. När vi stod på perrongen och väntade på pendeln för att ta oss hem slog jag på mobiltelefonen.

Jag svär vid gud, först trodde jag att jag blivit utsatt för en hotkampanj av någon form av organiserad brottslighet innan jag förstod att det bara var min arbetsgivare som fullständigt spammat min inkorg. Över 40 meddelanden hade dom lyckats få iväg på några timmar, det kan inte ha blivit mycket nätpoker nere på kontoret den morgonen. Jag orkade inte lyssna/ läsa igenom alla men poängen var att jag skulle ringa dom.

Eftersom de uppenbarligen sökte mig ringde jag upp, snäll som jag är. Jag blev uppläxad. Jag måste ju vara helt dum i huvudet som inte förstod att jag inte fick prata om min anställning eller arbetstider med mina arbetskamrater ute på lunchrestaurangen. Jag fick under samtalets gång även reda på att det skrivits något form av avtal mellan lunchrestaurangen och RestaurangAssistans om mina arbetstider och hur länge jag skulle arbeta där, osv detta utan att jag informerats. Samtalet slutade med att jag fick sparken över telefon.

Vid det laget var jag bara glad att slippa ifrån hela grejen, men det skulle visa sig att RestaurangAssistans är ett långsint företag.

Nästa påminnelse från RestaurangAssistans kom från skatteverket. Riktigt hur det gick till vet jag inte, men med deklarationen kom mitt livs största restskatt och detta efter mindre än två månaders anställning. Vid det laget arbetade jag på en fullsatt uteservering med att grilla burgare så jag hade varken tid eller lust att gräva i restskatten. Utan jag betalade och bestämde mig för att glömma hela skiten.

Tiden gick, jag blev farsa och fortsatte arbeta på olika restauranger. Efter ett par år skulle jag ta ut föräldraledighet och för att försäkringskassan skulle kunna beräkna min sgi, sjukpenningsgrundande inkomst, ombads jag att samla ihop alla mina arbetsgivarintyg. Detta inkluderade också min tid från RestaurangAssistans.

Jag ringde och pratade med en trevlig tjej nere på kontoret, absolut det var inga problem att skicka ett intyg som skulle funka för Försäkringskassan. Men när jag sade mitt personnummer och hon fick upp min sida över min anställning lät hon plötsligt bekymrad.

Hon bad att få återkomma.

Ett par dagar senare damp det ner ett kuvert i hallen från RestaurangAssistans. Dom hade lagt ner mycket kärlek på mitt arbetsgivarintyg. Istället för att kryssa i någon av dom förtryckta rutorna över olika anställningsformer hade dom gjort en egen ruta med kulspetspenna i marginalen; timmanställd extra vid behov. Och för att ingen skulle missa poängen hade de även skrivit; Avskedad på grund av ogiltig frånvaro.

Erik

Publicerat

Möte om arbetsplatskamp i Stockholm – ”Det behövs flera Lagena!”

Lördag 26 september anordnade Förbundet Arbetarsolidaritet sitt första öppna möte. Platsen var ABF-huset i Stockholm och temat arbetsplatskamp. Föredrag hölls av Jessica Moya från de i juni strejkande Lagena-arbetarna, och av Frances Tuuloskorpi, med lång erfarenhet av arbetsplatskamp från bland annat Stockholmsbagaren.

Ett drygt 30-tal personer sökte sig till ABF-huset i Stockholm för att under lördagen delta i ett möte om arbetsplatskamp, om de konflikter som hela tiden finns under ytan på landets arbetsplatser men som bara i sällsynta fall leder till arbetarnas strejk.

I Sverige har strejkerna legat på en mycket låg nivå sedan 1990. Förra året, 2008 var det näst fredligaste året på arbetsmarknaden så långt tillbaka som Medlingsinstitutets statistik sträcker sig (till 1965). Bara år 2000 var sämre.

I juni slog dock arbetarna på Lagena (Systembolagets dotterbolag vilket sköter dess distribution) nävarna i bordet och gick ut i vild strejk för att rädda sina jobb. Om detta handlade ett av dagens föredrag.

– När företaget förra hösten hade en kundförlust på 17 procent, varslade de betydligt fler personer än vad kundförlusten motsvarade. Tillslut fick 35 personer gå. Samtidigt tog de in allt fler bemanningsföretag för att utföra samma uppgifter, berättar Jessica Moya från Lagena-arbetarna.

Uppsägningarna innebar bland annat att de kvarvarande arbetarna på Lagenas lager blev tvungna att lyfta tre ton mer per person och dag. Enligt dem själva var detta en i längden ohållbar situation. När så nästa varsel kom i maj, med ytterligare effektiviseringskrav var situationen akut.

– 33 personer blev varslade i maj. Samtidigt hade företaget 30-40 inhyrda från bemanningsföretag. De tidigare uppsägningarna berodde uppenbart inte på arbetsbrist. Tillslut blev vi helt enkelt tvungna att göra någonting, säger Jessica Moya.

Företaget försökte å sin tur att splittra arbetarnas organisering.
– De gav oss förhandlingsalternativ som ”om ni inte tar kompledigt på nationaldagen sägs färre upp”, ”om ni jobbar snabbare och höjer förbättringsersättningsnivåerna kan ni rädda några”, och ”om ni tar bort arbetstidsförkortningen på fredagarna, kan ni rädda några”.

”VI VAR TVUNGNA ATT GÖRA NÅGOT FÖR ATT RÄDDA VÅRA JOBB”

Lagena-arbetarna bestämde sig för att gå ut i media och manifesterade också utanför företagets huvudkontor. LO-tidningen skrev om situationen. I övrigt hände inte så mycket. LO och Handels visade inget intresse. Den 15 juni gick lagerarbetarna därför ut i vild strejk.

– Som vi såg det var vi tvungna att göra något för att rädda våra jobb. Annars var det bara en tidsfråga innan vi skulle bli utbytta. Och vi ville kunna se varandra i ögonen efteråt, och säga att vi i alla fall hade försökt, säger Jessica Moya.

På strejkdagen dröjde inte länge förrän det anlände en hel del poliser till platsen. Polisen ska enligt svensk lag inte lägga sig i arbetsmarknadskonflikter. Men på Lagena hjälpte de strejkbrytare att ta sig in. De körde dessutom fram två abonnerade SL-bussar för att kunna transportera bort de strejkande. Lagena-arbetarna å sin sida upprättade blockad och bad strejkbrytarna att vara solidariska.

– En del sa ”vi vänder”, medan andra berättade att de blivit tillsagda att de skulle bli avskedade från sina bemanningsföretag om de på något vis stödde strejken, sjukskrev sig eller talade positivt om den, fortsätter Jessica Moya.

Jessica Moya poängterar flera gånger vikten att ha med hela arbetarkollektivet i aktionen. Lagena-arbetarna hade även under själva strejken täta återkommande möten där alla samlades och diskuterade hur de skulle fortsätta, om de skulle fortsätta. Hon poängtera också vikten av stöd utifrån; från andra arbetare – som skickade stöduttalanden, och som det gäng som kom dit och visade upp stöd genom en banderoll,

– Vi fick till och med en kampsång dedikerad till oss ”Kom igen Lagena”. Den spelades flitigt i fikarummet.

Strejken varade i fyra dagar. Efter tre dagar kom beslut från Arbetsdomstolen att de inte fick strejka längre utan var tvungna att omedelbart infinna sig och återgå till arbetet igen. Då hade dock redan en lokal överenskommelse gjorts med arbetsköparen, efter att denne gjort en anmälan till Arbetsdomstolen. Uppgörelsen innebar att arbetarna kunde vänta tills på måndagen innan de gick tillbaka till arbetet. Därefter väntade företagets stämning av 76 arbetare till Arbetsdomstolen. Det är ändå inte det värsta enligt Jessica Moya:

– Det som stör mig mest är Lagenas förslag efter strejken som innebar att om arbetarnas tidigare fackrepresentanter (som avgått innan strejken påbörjades) inte ställde upp för fyllnadsval skulle allt glömmas och anmälan till Arbetsdomstolen dras tillbaka.
– Vi sa ”GLÖM DET”. Det är vår demokratiska rätt att välja vilka representanter vi vill.

SVERIGE HADE FLEST STREJKER I EUROPA UNDER 1930-TALET

Under dagen hölls även ett föredrag av Frances Tuuloskorpi, med lång erfarenhet av arbetsplatskamp från bland annat Stockholmsbagaren.

– Varje reformvåg har föregåtts av en strejkvåg, och förändringar av arbetsrätten kommer nerifrån, inte uppifrån. När vi som de senaste 20 åren varit ”snälla” arbetare kan vi möjligtvis få löneökningar, men då i utbyte mot andra försämringar, vilket vi kan se i våra kollektivavtal som försämrats steg för steg när det gäller arbetstidsregler och
anställningstrygghet.

Hon berättar vidare om Scania – där fackklubben sa nej till ett 80 procent-avtal, men medlemsomröstningen sa ja.

– Det beror på att det inte finns något kampalternativ. På 1930-talet hade Sverige flest strejker av alla länder i Europa. Mellan 1970 och 1990 var det över 100 vilda strejker per år, vilket också betyder att det pågick tiotusentals mindre strider runt om på arbetsplatserna.

Även Frances Tuuloskorpi betonar vikten av att få med hela kollektivet. Hon poängterar speciellt att strategin bör vara att få med ”dem längst bak”, de som inte själva ställer sig i främsta ledet. När de längst bak kommer i rörelse driver de alla andra framför sig. Och hon poängterar det livsviktiga i att ta striden. Om vi inte gör det får arbetsgivaren blodad tand, och vi kommer hela tiden att backa som klass.

– Som Patrik Olofsson på Lagena sagt vid ett tidigare tillfälle: ”Ingen riddare på vit häst kommer att rädda oss.” Vi måste förlita oss på våra egna arbetskamrater och kämpa tillsammans. Det gick på 30-talet och det går att ta strid nu!
– En arbetsplats räcker inte för att stoppa flodvågen av klasskamp från arbetsgivarnas sida. Vi behöver ett, två, flera Lagena! Tänk er tio Lagena. Hundra Lagena. Tusen Lagena. Tänk er vad det skulle innebära.

Totalt varade mötet fyra timmar varav frågestunden på slutet i närmare en och en halv timme, vilket säger något om entusiasmen inför ämnet. Bland annat diskuterades sammanhållning i arbetarkollektiv, och hur inhyrd personal från bemanningspersonal och strejkbrytare effektivast behandlas.

Under mötet delade också Förbundet Arbetarsolidaritet ut Stridsfondens pris ”Arbetare till Arbetare 2009”. Denna första årgång av priset gick till Lagenaarbetarna. (Se separat artikel under ”Nyheter”.)
Dagen var i sin helhet mycket lyckad. Föredragen var mycket uppskattade. Förbundet knöt också nya kontakter och vi tänker fortsätta på den inslagna vägen. ”Det behövs ett, två.. flera Lagena!”

Publicerat

Ett, två, flera Lagena…

Ett genomgående tema i Frances Tuuloskorpis föredrag på Förbundets Arbetarsolidaritets möte den 26 september, var behovet av fler öppna strider på arbetsplatserna. Här följer en kortare krönika av Frances på samma tema.

Lagena-arbetarnas strid har, effektivare än tusen upprop och motioner, satt frågan om bemanningsföretagen på dagordningen inför kommande kollektivavtalsförhandlingar. Det finns en stark press på våra förhandlare att ta tag i frågan.

Men räcker det? Liknande provokationer som de Lagena-arbetarna reagerade emot, utspelas på säkert tiotusen arbetsplatser just idag. Arbetsgivarna sparkar folk som behövs. De hanterar turordning och återanställningar på ett oförskämt sätt. Osäkra anställningar och bemanningsfirmor är strategi.

Tiotusen arbetsplatser. Om man på en av dessa tar strid, och på 9999 arbetsplatser inte gör det – då sitter arbetsgivarna rätt säkert i båten i alla fall.
Tänk er att det hände saker liknande dem på Lagena på två arbetsplatser till. Då skulle det redan vara en trend. Arbetsgivare skulle förstå att de inte kan fortsätta på den inslagna vägen utan att det kostar dem en enda krona eller sömnlös natt.

Vi behöver ett, två, flera Lagena. Tänk er att man satte sig på tio ställen. Bara det skulle förändra styrkeförhållandena i frågan något enormt. Tänk er att det hände på hundra ställen. Tusen? Försök se det framför er.

Menar jag att vi ska strejka överallt? Ja, det vore fanimig motiverat så som det ser ut på jobben idag. Men det är ingen idé att gå ut med en sådan uppmaning. Jag vill bara säga att vi måste försöka orka bry oss, aktivt och kollektivt, på jobbet. Kräv att deltidaren får heltid och att timmisen får en riktig anställning. För ett himla liv när bemanningen pressas ner.
Gör vi det så kommer det också, här och var, att bli öppna strider som den på Lagena.

Vi kan se på våra egna arbetskamrater – fasta och tillfälliga – som vi ser på Lagena-arbetarna. Som ett gäng som kan hålla ihop och kämpa tillsammans. Ett, två, flera!

Frances Tuuloskorpi

Publicerat

Lagena-arbetarna tilldelades priset “Arbetare Till Arbetare 2009”

I lördags utdelades för första gången den nystartade Stridsfondens pris ”Arbetare till Arbetare”. Prissumman på 5 000 kronor överlämnades till Lagena-arbetarna i samband med ett öppet möte om arbetsplatskamp.

Konflikten på Lagena i Jordbro har fått rikstäckande uppmärksamhet. Det var i mitten på juni i år som arbetarna på lagret slog nävarna i bordet och gick ut i vild strejk för att rädda sina jobb. Arbetsköparen hade dessförinnan vid flera tillfällen varslat personal och hyrt in bemanningsföretag för att utföra samma arbetsuppgifter. Resultatet av Lagena-arbetarnas kamp blev bland annat en stämning i Arbetsdomstolen och skadeståndskrav.

– Stridsfonden är nystartad och vi har ännu inte samlat ihop några stora mängder pengar. I framtiden hoppas vi på betydligt större summor. Men en enig kongress beslutade att ge första upplagan av priset ”Arbetare till Arbetare” och 5 000 kronor till Lagena-kollektivet, säger Förbundet Arbetarsolidaritets ordförande Micke Fritz.

Priset ”Arbetare till arbetare” och Stridsfonden är instiftade av Förbundet Arbetarsolidaritet för att stödja kämpande arbetare ekonomiskt i samband med vilda strejker och annan utomfacklig arbetsplatskamp. Fonden ska också kunna ge stöd till arbetare indragna i specifika konflikter, även om de har den lokala fackklubben i ryggen.

Jessica Moya från Lagena-arbetarna mottog priset efter att ha hållit ett föredrag om erfarenheterna på arbetsplatsen.

– Tack så mycket! Stöd behövs i alla former. Det här och allt annat stöd vi fått från alla som hjälpt till, stöttat, spritt information och visat intresse för oss, betyder mycket. Så å alla Lagenaarbetares vägnar; tack så mycket och kampen fortsätter!

Efter den korta pris-ceremonin fortsatte mötet med frågor och samtal om arbetsplatskamp. Utöver Jessica Moyas föredrag, hölls även ett föredrag av Frances Tuuloskorpi som talade om att kämpa på jobbet, och om vad som händer om man INTE gör det, bland annat utifrån sina erfarenheter på Stockholmsbagaren. Ett drygt 30-tal personer närvarade på mötet.

Publicerat

Minst 26 döda i indisk byggolycka

På onsdagen dödades ett ännu okänt antal byggnadsarbetare när den skorsten de höll på att bygga vid ett kraftvärmeverk kollapsade i delstaten Chhattisgarh, rapporterar BBC.

I skrivande stund har man lyckats gräva fram 26 kroppar ur rasmassorna men myndigheterna befarar att antalet döda kan stiga.
Många arbetare hade tagit skydd från ett kraftigt regn- och åskoväder i närheten av byggplatsen och ingen vet exakt hur många som befann sig i närheten av skorstenen när den rasade samman.
En nyligen sammanställd rapport från FN-organet ILO berättar att omkring 50 000 indier dör varje år av arbetsplatsrelaterade olyckor och sjukdomar. I det av klassklyftor djupt plågade Indien offras mängder med arbetares liv när det finns pengar att tjäna på bristande säkerhet. De som hyllar landets under senaste år mycket snabbt växande ekonomi, bör ha i åtanke vilka som får plikta med livet för vinsterna.

Ola E