Lördag 26 september anordnade Förbundet Arbetarsolidaritet sitt första öppna möte. Platsen var ABF-huset i Stockholm och temat arbetsplatskamp. Föredrag hölls av Jessica Moya från de i juni strejkande Lagena-arbetarna, och av Frances Tuuloskorpi, med lång erfarenhet av arbetsplatskamp från bland annat Stockholmsbagaren.
Ett drygt 30-tal personer sökte sig till ABF-huset i Stockholm för att under lördagen delta i ett möte om arbetsplatskamp, om de konflikter som hela tiden finns under ytan på landets arbetsplatser men som bara i sällsynta fall leder till arbetarnas strejk.
I Sverige har strejkerna legat på en mycket låg nivå sedan 1990. Förra året, 2008 var det näst fredligaste året på arbetsmarknaden så långt tillbaka som Medlingsinstitutets statistik sträcker sig (till 1965). Bara år 2000 var sämre.
I juni slog dock arbetarna på Lagena (Systembolagets dotterbolag vilket sköter dess distribution) nävarna i bordet och gick ut i vild strejk för att rädda sina jobb. Om detta handlade ett av dagens föredrag.
– När företaget förra hösten hade en kundförlust på 17 procent, varslade de betydligt fler personer än vad kundförlusten motsvarade. Tillslut fick 35 personer gå. Samtidigt tog de in allt fler bemanningsföretag för att utföra samma uppgifter, berättar Jessica Moya från Lagena-arbetarna.
Uppsägningarna innebar bland annat att de kvarvarande arbetarna på Lagenas lager blev tvungna att lyfta tre ton mer per person och dag. Enligt dem själva var detta en i längden ohållbar situation. När så nästa varsel kom i maj, med ytterligare effektiviseringskrav var situationen akut.
– 33 personer blev varslade i maj. Samtidigt hade företaget 30-40 inhyrda från bemanningsföretag. De tidigare uppsägningarna berodde uppenbart inte på arbetsbrist. Tillslut blev vi helt enkelt tvungna att göra någonting, säger Jessica Moya.
Företaget försökte å sin tur att splittra arbetarnas organisering.
– De gav oss förhandlingsalternativ som ”om ni inte tar kompledigt på nationaldagen sägs färre upp”, ”om ni jobbar snabbare och höjer förbättringsersättningsnivåerna kan ni rädda några”, och ”om ni tar bort arbetstidsförkortningen på fredagarna, kan ni rädda några”.
”VI VAR TVUNGNA ATT GÖRA NÅGOT FÖR ATT RÄDDA VÅRA JOBB”
Lagena-arbetarna bestämde sig för att gå ut i media och manifesterade också utanför företagets huvudkontor. LO-tidningen skrev om situationen. I övrigt hände inte så mycket. LO och Handels visade inget intresse. Den 15 juni gick lagerarbetarna därför ut i vild strejk.
– Som vi såg det var vi tvungna att göra något för att rädda våra jobb. Annars var det bara en tidsfråga innan vi skulle bli utbytta. Och vi ville kunna se varandra i ögonen efteråt, och säga att vi i alla fall hade försökt, säger Jessica Moya.
På strejkdagen dröjde inte länge förrän det anlände en hel del poliser till platsen. Polisen ska enligt svensk lag inte lägga sig i arbetsmarknadskonflikter. Men på Lagena hjälpte de strejkbrytare att ta sig in. De körde dessutom fram två abonnerade SL-bussar för att kunna transportera bort de strejkande. Lagena-arbetarna å sin sida upprättade blockad och bad strejkbrytarna att vara solidariska.
– En del sa ”vi vänder”, medan andra berättade att de blivit tillsagda att de skulle bli avskedade från sina bemanningsföretag om de på något vis stödde strejken, sjukskrev sig eller talade positivt om den, fortsätter Jessica Moya.
Jessica Moya poängterar flera gånger vikten att ha med hela arbetarkollektivet i aktionen. Lagena-arbetarna hade även under själva strejken täta återkommande möten där alla samlades och diskuterade hur de skulle fortsätta, om de skulle fortsätta. Hon poängtera också vikten av stöd utifrån; från andra arbetare – som skickade stöduttalanden, och som det gäng som kom dit och visade upp stöd genom en banderoll,
– Vi fick till och med en kampsång dedikerad till oss ”Kom igen Lagena”. Den spelades flitigt i fikarummet.
Strejken varade i fyra dagar. Efter tre dagar kom beslut från Arbetsdomstolen att de inte fick strejka längre utan var tvungna att omedelbart infinna sig och återgå till arbetet igen. Då hade dock redan en lokal överenskommelse gjorts med arbetsköparen, efter att denne gjort en anmälan till Arbetsdomstolen. Uppgörelsen innebar att arbetarna kunde vänta tills på måndagen innan de gick tillbaka till arbetet. Därefter väntade företagets stämning av 76 arbetare till Arbetsdomstolen. Det är ändå inte det värsta enligt Jessica Moya:
– Det som stör mig mest är Lagenas förslag efter strejken som innebar att om arbetarnas tidigare fackrepresentanter (som avgått innan strejken påbörjades) inte ställde upp för fyllnadsval skulle allt glömmas och anmälan till Arbetsdomstolen dras tillbaka.
– Vi sa ”GLÖM DET”. Det är vår demokratiska rätt att välja vilka representanter vi vill.
SVERIGE HADE FLEST STREJKER I EUROPA UNDER 1930-TALET
Under dagen hölls även ett föredrag av Frances Tuuloskorpi, med lång erfarenhet av arbetsplatskamp från bland annat Stockholmsbagaren.
– Varje reformvåg har föregåtts av en strejkvåg, och förändringar av arbetsrätten kommer nerifrån, inte uppifrån. När vi som de senaste 20 åren varit ”snälla” arbetare kan vi möjligtvis få löneökningar, men då i utbyte mot andra försämringar, vilket vi kan se i våra kollektivavtal som försämrats steg för steg när det gäller arbetstidsregler och
anställningstrygghet.
Hon berättar vidare om Scania – där fackklubben sa nej till ett 80 procent-avtal, men medlemsomröstningen sa ja.
– Det beror på att det inte finns något kampalternativ. På 1930-talet hade Sverige flest strejker av alla länder i Europa. Mellan 1970 och 1990 var det över 100 vilda strejker per år, vilket också betyder att det pågick tiotusentals mindre strider runt om på arbetsplatserna.
Även Frances Tuuloskorpi betonar vikten av att få med hela kollektivet. Hon poängterar speciellt att strategin bör vara att få med ”dem längst bak”, de som inte själva ställer sig i främsta ledet. När de längst bak kommer i rörelse driver de alla andra framför sig. Och hon poängterar det livsviktiga i att ta striden. Om vi inte gör det får arbetsgivaren blodad tand, och vi kommer hela tiden att backa som klass.
– Som Patrik Olofsson på Lagena sagt vid ett tidigare tillfälle: ”Ingen riddare på vit häst kommer att rädda oss.” Vi måste förlita oss på våra egna arbetskamrater och kämpa tillsammans. Det gick på 30-talet och det går att ta strid nu!
– En arbetsplats räcker inte för att stoppa flodvågen av klasskamp från arbetsgivarnas sida. Vi behöver ett, två, flera Lagena! Tänk er tio Lagena. Hundra Lagena. Tusen Lagena. Tänk er vad det skulle innebära.
Totalt varade mötet fyra timmar varav frågestunden på slutet i närmare en och en halv timme, vilket säger något om entusiasmen inför ämnet. Bland annat diskuterades sammanhållning i arbetarkollektiv, och hur inhyrd personal från bemanningspersonal och strejkbrytare effektivast behandlas.
Under mötet delade också Förbundet Arbetarsolidaritet ut Stridsfondens pris ”Arbetare till Arbetare 2009”. Denna första årgång av priset gick till Lagenaarbetarna. (Se separat artikel under ”Nyheter”.)
Dagen var i sin helhet mycket lyckad. Föredragen var mycket uppskattade. Förbundet knöt också nya kontakter och vi tänker fortsätta på den inslagna vägen. ”Det behövs ett, två.. flera Lagena!”