Förbundet Arbetarsolidaritet

I dagarna avskedades tre personer från Volvo i Skövde sedan en av dem uttryckt sig negativt om sin arbetsplats på Facebook. De två andra arbetarna hade hållit med i kommentarsfälten och nu tvingas samtliga att lämna arbetet. Men även lojaliteten har ett pris.

Mannen som skrev inlägget är anställd av Uniflex bemanning och skrev i en paus på jobbet att det var ”En dag kvar av veckan på detta dårhus” enligt bland andra DN. Det räckte uppenbarligen för att Volvo skulle kräva att Uniflex plockade bort honom och de två andra från sina anställningar, vilket de omedelbart också gjorde.

Anledningen till avskedet ansågs vara illojalitet gentemot företaget, detta trots att mannen försvarat sin arbetsplats på andra inlägg på Facebook. Att uttrycka sig i tal och skrift är grundlagsskyddat, liksom rätten att ha en åsikt. För byggjobbaren Calle Fridén i Stockholm höll det på att sluta nästan lika illa som för volvoarbetarna. På sin blogg kritiserade han sin arbetsgivare Botrygg efter en arbetsplatsolycka med orden ”Att företag som skiter i säkerheten får existera är rent bedrövligt – hur bra känns vinsten för Botrygg om nån dör på kuppen?”. Ett par dagar senare hade detta uppmärksammats av arbetsgivaren som hotade med stämning för förtal enligt tidningen Byggnadsarbetaren. Calle stod på sig och erbjöd företaget att försvara sig i bloggen, vilket de avböjde och snart drogs också stämningsansökan tillbaks.

Den enda egentliga skillnaden mellan de två olika fallen är naturligtvis att volvoarbetarna var anställd via bemanning och Calle direkt av företaget. Detta gjorde honom svårare att avskeda, vilket endast ytterligare belyser bemanningsbranschens redan välkända hot mot anställningstryggheten. Men framför allt reser fallen frågan om lojalitet och vem som bör vara lojal mot vem.

Företagen känner sig hotade och kränkta av ett negativt uttalande på Internet. Men vilka kränkningar utsätter de oss för? På ett företag i Göteborg kallade en mellanchef en truckförare för ”neger”, men behöll jobbet medan företaget fick böta 40 000 kronor skriver LO-tidningen i måndags. Vi har enligt Aftonbladet 24 000 personer i Sverige idag som arbetar heltid utan lön då de tvingas arbeta för att få ersättning från försäkringskassan. Ersättningen ligger på mellan 3000 och 9000 kronor i månaden. Samtidigt fastslås att dålig arbetsmiljö skördar ca 1000 liv per år i landet enligt Arbetsmiljöverket och DN.

Vi har alltså tiotusentals arbetare som går upp varje morgon med sin lunchlåda, tar sig till jobbet och sliter en hel månad för brödsmulor. Alla vi andra arbetare gör samma sak men för en lite drägligare lön. På arbetet kan vi utsättas för hot, rasism och andra övergrepp utan att de ansvariga tvingas avgå. Vi har ettusen kollegor och vänner som varje år betalar med sitt liv för att arbetsmiljön i landet är dålig. Var är arbetsköparnas lojalitet mot oss? Var är företagsledningarnas lojalitet när de säger upp arbetare för att flytta produktion utomlands? Svaret är att den inte finns och har aldrig funnits. Det är invävt i den mest fundamentala grunden av vårt samhälle att våra arbetsgivare inte är lojala med oss anställda. Kosmetisk fernissa som friskvårdbidrag och julklappar handlar inte om deras lojalitet mot oss, utan om att köpa vår trohet till dem.

Det är skrämmande att en Facebookstatus skall ses som illojalitet, men med tanke på den illojalitet som borde uppvisas ska landets arbetsgivare nog hoppas på att det stannar vid Facebook. Vilket det inte kommer att göra. För lojalitet har ett pris, och Sveriges knegare säljer sitt arbete alldeles för billigt. Det är dags att börja pressa upp priserna ordentligt och då kommer lojalitet med företaget inte vara det som leder till framgång. Lojalitet med alla klagande och utschasade kollegor som delar din frustration kommer betala sig betydligt bättre. Så fortsätt vara förbannade. Fortsätt vara illojala.

Oscar Nilsson

Innan valet sa sig Sd vilja höja a-kassan. Det visade sig vara tomma ord. I förra veckan röstade partiet emot ett förslag om högre ersättningsnivåer i arbetslöshetsersättningen.

Måndag 20 december röstade Riksdagen om ett förslag till högre ersättningsnivåer i a-kassan. Bakom motionerna, som om de hade röstats igenom bland annat inneburit att alla som tjänar upp till 25 000 kronor i månaden skulle få 80 procent av sin lön i a-kassa, stod Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En av motionerna innehöll också förslag om höjt tak i ersättningen till 930 kronor om dagen (fast med 150 kronor mindre per dag efter 100 dagar).
Sverigedemokraterna som innan valet sagt sig vilja höja a-kassan, avstod från att rösta vilket gjorde att den borgerliga regeringen fick majoritet och motionerna föll. En representant för partiet förklarar i LO-tidningen att det berodde på att det handlade om finansiering och nivåer de ”inte kunde gå med på”. Sverigedemokraterna ville däremot bland annat sänka anslagen till arbetsmarknadspolitiska program med 1 miljard kronor.

Nu antogs istället regeringens förslag som innebär att mer pengar kommer läggas på jobbcoaching och praktikplatser. Intressant är annars att Arbetsmarknadsutskottet rekommenderade avslag på motionen om höjd ersättning med förklaringen att ”en alltför generös arbetslöshetsförsäkring” leder till högre löner och därför också till högre arbetslöshet.

Arbetslöshetsförsäkringen under attack
Hur är det då med oppositionens förslag? 80 procents a-kassa, är det något att hänga i julgranen?

Låt oss kort titta på vad som hänt de senaste två decennierna. Fram till juli 1993 var ersättningsnivån i a-kassan 90 procent. Den dåvarande borgarregeringen med Bildt i spetsen sänkte då ersättningen till 80 procent, samtidigt som den sänkte både taket och golvet i försäkringen. 1996 var det Socialdemokraternas tur, de sänkte då ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen till 75 procent innan de året därpå höjde till 80 procent.

Motionen i förra veckan som alltså skulle höja ersättningsnivåerna för arbetslösa och enligt Arbetsmarknadsutskottets farhågor leda till att lönerna också skulle öka, beräknades kosta 4,3 miljarder kronor för staten 2011. Hade viljan funnits hade pengarna så klart inte varit ett problem. För att få perspektiv kan vi jämföra med regeringens skattesänkningar på 100 miljarder per år (där de tio rikaste procenten fått 60 procent av kakan), de fyra storbankernas vinster som under tredje kvartalet i år uppgick till 18 miljarder kronor, eller företagens skattefusk som enligt Skatteverket uppskattas till drygt 100 miljarder per år. Men precis som Arbetsmarknadsutskottet anser regeringen att en lägre a-kassa ger större utbud av arbetskraft, det vill säga fler som desperat slåss om jobben. Resultatet är att våra löner kan hållas nere, vilket regeringen tycker är bra.

En god arbetslöshetsförsäkring för alla stärker däremot vår position som klass och ger oss bättre möjligheter att få större del av produktionsresultatet när vi inte i desperation behöver ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst. Plus att det är en rejäl skillnad den dagen man själv står där utan jobb. 80 procents ersättning och höjt tak vore självklart bättre än läget idag. Men det är ändå tio procentenheter lägre än i början av 90-talet.

Det finns gott om pengar. Frågan är bara hur de ska fördelas. Mer till de redan rika, eller bättre villkor och levnadsförhållanden för oss arbetare.

Antalet tidsbegränsade anställningar har nästan fördubblats de senaste två decennierna. Mellan 1991 och 2007 steg de från 9,9 procent av arbetskraften till 17,7 procent. Detta påverkar såklart viljan att ta strid på sitt jobb, men är ett dilemma vi bara kan lösa med kamp.

De senaste två decennierna har det skett stora förändringar på arbetsmarknaden. SCB:s senaste Arbetskraftsundersökning visar att antalet tidsbegränsade anställningar sedan slutet av 80-talet ökat med 200 000 personer till att idag innefatta 585 000 personer. I procent av arbetskraften har de tidsbegränsat anställda ökat från 9,9 procent 1991, till 17,7 procent vid toppnoteringsåret 2007. Den största gruppen som måste ta dessa anställningar är kvinnor och ungdomar. Var femte kvinna hade under 2009 en tidsbegränsad anställning och mer än hälften eller 52,9 procent av alla ungdomar mellan 19 och 25 år har haft otrygga anställningsformer. Det blir lättare att urholka våra fackliga rättigheter som tidigare generationer har kämpat sig till när vi måste vara rädda för att få sparken från en dag till en annan.

Självklart tvingas vi bli mer flexibla och ta vilka skitjobb som helst för att säkra vår inkomst. Och osäkerheten kostar, inte minst när det gäller att ta kamp på arbetsplatsen. Självklart påverkar det viljan att ta upp problem på arbetsplatsen när tio andra står i kö för att ta ens jobb.

Vidare berättar SCB:s granskning att åtta av tio av de med en otrygg anställning vill ha ett fast arbete. Rätten till heltid och ett fast jobb borde vara en självklarhet, vi måste kunna betala våra hyror och vi måste kunna kräva vår rätt. Konkurrensen får inte leda till att vi blir medgörliga slavar precis som arbetsköparna vill få oss att vara. Det är dags att ta upp kampen på våra arbetsplatser.

Linda