Antalet tidsbegränsade anställningar har nästan fördubblats de senaste två decennierna. Mellan 1991 och 2007 steg de från 9,9 procent av arbetskraften till 17,7 procent. Detta påverkar såklart viljan att ta strid på sitt jobb, men är ett dilemma vi bara kan lösa med kamp.
De senaste två decennierna har det skett stora förändringar på arbetsmarknaden. SCB:s senaste Arbetskraftsundersökning visar att antalet tidsbegränsade anställningar sedan slutet av 80-talet ökat med 200 000 personer till att idag innefatta 585 000 personer. I procent av arbetskraften har de tidsbegränsat anställda ökat från 9,9 procent 1991, till 17,7 procent vid toppnoteringsåret 2007. Den största gruppen som måste ta dessa anställningar är kvinnor och ungdomar. Var femte kvinna hade under 2009 en tidsbegränsad anställning och mer än hälften eller 52,9 procent av alla ungdomar mellan 19 och 25 år har haft otrygga anställningsformer. Det blir lättare att urholka våra fackliga rättigheter som tidigare generationer har kämpat sig till när vi måste vara rädda för att få sparken från en dag till en annan.
Självklart tvingas vi bli mer flexibla och ta vilka skitjobb som helst för att säkra vår inkomst. Och osäkerheten kostar, inte minst när det gäller att ta kamp på arbetsplatsen. Självklart påverkar det viljan att ta upp problem på arbetsplatsen när tio andra står i kö för att ta ens jobb.
Vidare berättar SCB:s granskning att åtta av tio av de med en otrygg anställning vill ha ett fast arbete. Rätten till heltid och ett fast jobb borde vara en självklarhet, vi måste kunna betala våra hyror och vi måste kunna kräva vår rätt. Konkurrensen får inte leda till att vi blir medgörliga slavar precis som arbetsköparna vill få oss att vara. Det är dags att ta upp kampen på våra arbetsplatser.
Linda