Innan valet sa sig Sd vilja höja a-kassan. Det visade sig vara tomma ord. I förra veckan röstade partiet emot ett förslag om högre ersättningsnivåer i arbetslöshetsersättningen.
Måndag 20 december röstade Riksdagen om ett förslag till högre ersättningsnivåer i a-kassan. Bakom motionerna, som om de hade röstats igenom bland annat inneburit att alla som tjänar upp till 25 000 kronor i månaden skulle få 80 procent av sin lön i a-kassa, stod Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. En av motionerna innehöll också förslag om höjt tak i ersättningen till 930 kronor om dagen (fast med 150 kronor mindre per dag efter 100 dagar).
Sverigedemokraterna som innan valet sagt sig vilja höja a-kassan, avstod från att rösta vilket gjorde att den borgerliga regeringen fick majoritet och motionerna föll. En representant för partiet förklarar i LO-tidningen att det berodde på att det handlade om finansiering och nivåer de ”inte kunde gå med på”. Sverigedemokraterna ville däremot bland annat sänka anslagen till arbetsmarknadspolitiska program med 1 miljard kronor.
Nu antogs istället regeringens förslag som innebär att mer pengar kommer läggas på jobbcoaching och praktikplatser. Intressant är annars att Arbetsmarknadsutskottet rekommenderade avslag på motionen om höjd ersättning med förklaringen att ”en alltför generös arbetslöshetsförsäkring” leder till högre löner och därför också till högre arbetslöshet.
Arbetslöshetsförsäkringen under attack
Hur är det då med oppositionens förslag? 80 procents a-kassa, är det något att hänga i julgranen?
Låt oss kort titta på vad som hänt de senaste två decennierna. Fram till juli 1993 var ersättningsnivån i a-kassan 90 procent. Den dåvarande borgarregeringen med Bildt i spetsen sänkte då ersättningen till 80 procent, samtidigt som den sänkte både taket och golvet i försäkringen. 1996 var det Socialdemokraternas tur, de sänkte då ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen till 75 procent innan de året därpå höjde till 80 procent.
Motionen i förra veckan som alltså skulle höja ersättningsnivåerna för arbetslösa och enligt Arbetsmarknadsutskottets farhågor leda till att lönerna också skulle öka, beräknades kosta 4,3 miljarder kronor för staten 2011. Hade viljan funnits hade pengarna så klart inte varit ett problem. För att få perspektiv kan vi jämföra med regeringens skattesänkningar på 100 miljarder per år (där de tio rikaste procenten fått 60 procent av kakan), de fyra storbankernas vinster som under tredje kvartalet i år uppgick till 18 miljarder kronor, eller företagens skattefusk som enligt Skatteverket uppskattas till drygt 100 miljarder per år. Men precis som Arbetsmarknadsutskottet anser regeringen att en lägre a-kassa ger större utbud av arbetskraft, det vill säga fler som desperat slåss om jobben. Resultatet är att våra löner kan hållas nere, vilket regeringen tycker är bra.
En god arbetslöshetsförsäkring för alla stärker däremot vår position som klass och ger oss bättre möjligheter att få större del av produktionsresultatet när vi inte i desperation behöver ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst. Plus att det är en rejäl skillnad den dagen man själv står där utan jobb. 80 procents ersättning och höjt tak vore självklart bättre än läget idag. Men det är ändå tio procentenheter lägre än i början av 90-talet.
Det finns gott om pengar. Frågan är bara hur de ska fördelas. Mer till de redan rika, eller bättre villkor och levnadsförhållanden för oss arbetare.