Förbundet Arbetarsolidaritet

Vi går nu till mötes tiden kring jul och nyår. För oss timvikarier inom vården kan det innebära lite extrapengar, vissa av oss har redan fått sina tider inbokade, andra kommer bli inkallade samma dag. Ytterligare några hoppas på att få jobba men kommer inte få det. Vi förväntas ställa upp, vilket de flesta kommer att göra.

På jakten efter varje arbetstillfälle kan det ibland innebära att vi ställer in julafton med våra kära, vilket självklart inte är en förlust för alla men om sanningen ska fram är den snarare storhelgs-ob som lockar än att man kan äta sig mätt på matresterna den 24:e december. Det är helt enkelt så det är när hyran ska betalas även nästa månad, vissa saker får stryka med. Men exakt hur mycket är du beredd att offra? Vad innebär det att inte kunna planera sitt liv?

Att avboka den där middagen man hade planerat med sina vänner, att jobba dubbelskift utan övertidsersättning och sen inte vara medbjuden när den andra personalen ska på julbord av arbetsgivaren är nästan helt normalt, men det är otacksamt och jävligt pinsamt av dem att behandla oss som luft. Om vi bortser från det rent emotionella att man kan känna sig utanför och inte alls har lika mycket inverkan på sitt jobb så kan ”flexibiliteten” likställas med total slaveri. Vi inställer oss helt enkelt när de ringer, oavsett om de ringer en vecka i förväg, eller 7:00 samma morgon, ni ringer-vi springer!

Det känns väldigt ensamt ibland, men vi är knappast ensamma. De andra vikarierna på ditt jobb har det på samma sätt, det är när vi möts och identifierar vår situation tillsammans som vi kan kämpa. Blev du inte medbjuden på julbordet i år heller? Gör något själv med de andra, det behöver inte vara just ett julbord om det känns dyrt och tråkigt. Vi kan bara ses hemma hos varann och käka lite mat ihop. Oavsett vad ni gör, bryt isolationen! Detta är det viktigaste för att stärka oss, för vi är ett kollektiv, men vi måste vara medvetna om det och framförallt stärka det. Det är lätt hänt att man helt enkelt struntar i saken, vissa tröstar sig med tanken att det bara är tillfälligt även om de har stått och trampat i flera år.

Andra gör ledningens tanke om att vi alla är fria individer som har valt vårt öde (utan arbetsrätt och schema) själva, till sin egen och tvekar först inte att baktala sin kollega om man i stunden tror det får en själv att framstå som bättre. I själva verket skadar vi oss själva när vi inte håller varandras ryggar fria. Det är ren självbevarelsedrift att hjälpas åt och hålla ihop, varken ledningen eller den ordinarie personalen får splittra oss. De andra vikarierna och du behöver inte bli bästa vänner, ibland kanske det känns som att vi är från olika planeter, men när vi diskuterar våra liv på riktigt, inser vi att vi har allt gemensamt.

Det är inte politik att inse vår kollektiva storhet, det är en överlevnadsstrategi. Ingen annan kommer stå upp för dig. Vi anses vara billig arbetskraft som ska subventionera nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Vi förväntas vara tacksamma! Men jag vill kunna se mig själv i spegeln på morgon och veta att det jag gör är viktigt, det känner jag inte om jag inte står upp för mig själv, men det är svårt att göra det ensamt. Det är när vi är solidariska med varandra och inte med de chefer som håller våra löner pinsamt låga vi kan nå framgång. Det är vi som får saker att fungera, även om vi är längst ner i hierarkin så är det tack vare oss verksamheten går ihop! Vi kan vara stolta över oss själva!

Och vår prestation ska belönas och om ingen annan gör det – får vi göra det själva. Alla timmisar därute, håll ihop! Sup er fulla på billig glögg eller ha skoj när ni jobbar ihop. Inget är värre än att känna sig ensam men inget är lättare än att bryta den ensamheten, när vi inser detta, kan vi gå precis hur långt som helst.

Linda

Vi lever idag med större osäkerhet, med lägre löner och högre arbetstempo. Livet som arbetare på 2000-talet är tufft, slitsamt och pressat. För många är semester ingenting man ser fram emot utan någonting man drömmer om. Och att ta ett andra jobb är verklighet för att få livet att gå ihop.

Många har pratat om den här situationen men mest har det just bara varit det, prat. Politikerna har visat sig vara maktlösa. Alla bör veta idag att parlamentarismen är begränsad i att förändra det ekonomiska systemet. Banker och riskkapitalister gör vad de vill i full vetskap om att parlamentariska motangrepp är fullkomligt meningslösa.

Samma sak sker i LO-TCO. Trots en kommande kris med hundratusentals arbetare som vänt dem ryggen så har de stora facken vägrat förändra sig. De väljer istället att bli kolosser där den lilla arbetaren försvinner snabbt.

Manövreringsutrymmet i LO är oerhört begränsat. De prioriterar ”lugn och ro” och kompromisser före sina egna medlemmar. Ur detta framträder fackets roll snarare vara att administrera försäkringar. Eller förhandla om lagar och avtal som inte gett oss mer än försämringar i löner och arbetstid. De brukar kalla det ”ta samhällsansvar”. Vi kallar det lönedumpning.

Själva poängen med facket är svår att se idag. Och lika meningslöst som namnlistor är i parlamentarismen, lika meningslös är de för att förändra en LO-linje som sedan tidigt 1900-tal verkat i samverkan med ekonomins utveckling. Den utveckling som i sig är grunden för dagens problem. Det är i den här situationen vi är idag. Men exempel på motstånd har genomförts med lyckade resultat trots detta. Vi ser bevis på ett hårdnackat motstånd i våra fikarum. Om än i dag på låg nivå i vår vardag, så finns det en verklig vilja i vår klass att förhindra ett förfall som kommer göra semester, a-kassa och åtta timmars arbetsdag till en historisk parentes.

Självständig arbetarkamp har pekat på olika sätt som vi kan försvara oss, vinna segrar och ge varandra självförtroende. Problemet är dock att dessa exempel sällan sprider sig så att vi alla kan ta del i hur arbetare kämpar och lära oss av de olika exemplen.

Fackpampar har medvetet försökt sudda ut minnet av utomfacklig och självständig kamp. Det finns otaliga instrument där ute i dessa berättelser som de är rädda för. Denna ”militanta arkeologi” är en central del i vår förståelse vars vi är på väg idag. När man då börjar kolla runt sig i samtiden så ser man också snart flera bra exempel som vi alla borde ta till oss som inspiration.

Striderna som Stockholms sopåkare vunnit är ypperliga bevis på att det idag går att skapa arbetarorganisationer som varken är partier eller fackföreningar, utan bara rena intresseorganisationer. Facket har tvingats lyssna till dem, och arbetsköparna har börjat inse att det inte bara är LO-byråkrater de måste förhandla med, utan även arbetarna själva.

I den vilda strejken på Scania i Södertälje under tidigt 2000-tal var det en oberoende arbetsplatstidning som man kunde organisera mellan de olika skiften och arbetsstationerna med. Och med ett öppet redovisningssystem för lön kunde man även bekämpa individuell lönesättning.

Med böcker som exempelvis Hopsnackat så sprids erfarenheter mellan branscher, anställningsformer och generationer. Bara i dagarna kom även ”Vi ska inte skriva någon jävla bok!” ut. Samtidigt så har Internet öppnat upp nya vägar för arbetsplatsundersökningar. Sidor som osäkrade.se och ett antal bloggar visar hur vi med enkla medel kan dela med oss av våra erfarenheter.

Stridsfonden är ett annat av dessa verktyg. Där kan vi samla resurser för att kunna bidra med pengar för en arbetsplatstidning eller betala böter. Fonden är öppen för alla. På så sätt kan vi visa hur vi med solidaritet kan hjälpa andra arbetare att kämpa och samarbeta över fackliga och geografiska gränser. Bärplockarna som fick hjälp av fonden för att betala av sina lån är inte bara ett bevis för internationalismen utan även ett bevis för att det finns vakuum kvar att fylla.

Stridsfonden fyller även en viktig funktion i att komma ihåg, sprida och hålla liv i de historier vi delar med oss av genom priset Arbetare till Arbetare. Utöver det så är det glädjande att Förbundet Arbetarsolidaritet också nu skapat ett bokförlag, Arbetarpress, som kan hjälpa andra aktörer att arkivera och publicera alla våra erfarenheter till framtida bruk.

Dessa historier, de som varit och de som sker nu, kan och måste lära oss hur vi kan arbeta utanför fackets ramar i en tid när fackpampar går hand i hand med kapitalet och låser ute sina egna medlemmar liksom osäkra men även papperslösa från makten över sina egna liv. Låt oss därför ta lärdom av dessa berättelser och fortsätta sprida dem. När vi gör det så märker man hur vi redan börjat försvara oss på helt egen hand och vi kan börja förstå att vi är långt ifrån maktlösa, att vi redan slår tillbaka. Allt vi behöver är koordination. Kunskap och erfarenhetsbytet är verktygen till att nå denna koordination.

Stellan