Inlägg

Publicerat

Protester vid Volvofabriken i Tuve

Onsdagen den 2 november samlades över 700 arbetare utanför fabriken i Tuve för att protestera mot att 250 stycken visstidsanställda arbetare ska få gå från sina jobb.

I folkmassan syntes plakat med texter såsom ”Volvos girighet går före vår trygghet och trivsel!” och ”Volvo sviker arbetarna – igen!”.

Daniel Kristoffersson som är en av gruppordförandena på Volvos verkstadsklubb säger till Metro-Göteborg att ”vi vill visa att det är lika lite okej att skicka ut visstidsanställda som fastanställda” och att man från fackligt håll uppmanar till satsningar på utbildning istället.

– Med tanke på de enorma vinsterna som gjorts de senaste tolv månaderna, nästan 24 miljarder plus, så tycker vi att man bör använda en del av pengarna på personalen, säger Kristoffersson till Metro-Göteborg.

Anmärkningsvärt med uppsägningarna denna gång, till skillnad från 2008 och 2009, är att det sker när företaget gör vinster i mångmiljardklassen. Detta upprör arbetarna än mer. Volvoarbetarna Johan Näsman och Sven-Arne Persson skräder inte orden när de uttalar sig i Proletären:

– För djävligt. Mot bakgrund av vinsterna skulle de kunna behålla alla metallare säger Sven-Arne Persson.

– Folk är urförbannade. Reaktionen i fabriken är en helt annan än vid varslen 2008, menar John Näsman.

De sistnämnda menar även att att det finns ett missnöje med fackets agerande och att det till och med har talats om strejk…

Publicerat

Manifestation och diskussionsmöte i Norrköping

Lördagen den 12 november deltog Arbetarsolidaritet Norrköping i manifestationen ”Låt dom rika betala sin egen kris!”

Ett 60-tal personer hade samlats denna dimmiga lördagsmorgon för att symboliskt sätta ner foten. Det är sannerligen inte våran kris på något sätt, trots att dom försöker få oss att tro det, men det är som vanligt arbetarna som får betala för den genom försämrade villkor, reallönesänkningar, ökad arbetstakt och varsel till höger och vänster trots vinster i miljonklassen.

Talade på manifestationen gjorde, förutom Arbetarsolidaritet Norrköping, även SALO, Verdandi, Vänsterns Studentförbund och Vänsterpartiet.

Manifestationen följdes upp med ett öppet diskussionsmöte på ABF som behandlade jakten på arbetslösa, slaveri-systemet som är FAS3 och bemanningsföretagens ökade dominans på arbetsmarknaden. Deltagandet var gott med runt 50 besökare.

Arbetarsolidaritet Norrköpings hade ett bokbord på plats vilket var välbesökt och responsen gällande Förbundet, Stridsfonden och
vårat budskap var oerhört positivt.

Publicerat

Visstidsanställning ingen genväg till fast jobb

De senaste 10 åren har visstidsanställningarna ökat med 40 000 personer. Det visar Kommunal i sin nyligen släppta rapport, ”Ständigt standby”, om visstidsanställdas villkor på arbetsmarknaden. Rapporten visar också att visstidsanställningar inte är någon snabb genväg till fast jobb.

Inom Kommunals organisationsområde har cirka 140 000 personer någon form av visstidsanställning, vilket motsvarar 28 procent av alla anställda. Rapporten slår hål på många myter kring osäkert anställda. Exempelvis är timanställningar och visstidsanställda inget ungdomsfenomen, år 2010 var 640 000 visstidsanställda på hela arbetsmarknaden, hälften var över 25 år och snittåldern 35 år. Inom kommunal är antalet vuxna ännu högra, två tredjedelar av de 90 000 visstidsanställda är över 25 år gamla. Och trots att det strider mot ”Lagen om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning” som syftar till att motverka diskriminering när det gäller löne- och andra anställningsvillkor känner sig många orättvist behandlade.

I enkäterna till rapporten beskriver de anställda sin situation: ”Jag blir alltid den som inte får åka på konferenser, utbildningar, föreläsningar.”. ”Jag vågar inte riktigt säga vad jag tycker å tänker eftersom jag är rädd för att förlora en eventuell fast anställning.” ”Man är lite mindre benägen att ställa krav, även om det är reglerat i lag och kollektivavtal.” Nära hälften anger också att de inte har fått någon lönehöjning.

Rapporten visar också:
-Att vara visstidsanställd innebär lägre lön. I Kommunals branscher tjänar visstidsanställda i genomsnitt 12 procent mindre än tillsvidareanställda i grundlön för heltid. Om hänsyn tas till att visstidsanställda i betydligt högre utsträckning arbetar deltid är skillnaden i faktisk arbetsinkomst 51 procent.

-Att vara visstidsanställd är ingen snabb genväg till ett fast jobb. Bland Kommunals medlemmar är hälften av de visstidsanställda, som någon gång blir tillsvidareanställda, fortfarande visstidsanställda efter tre års anställning.

-Att vara visstidsanställd är betydligt vanligare bland kvinnor. År 2010 var antalet visstidsanställda kvinnor 70 000 fler än antalet visstidsanställda män på hela arbets- marknaden. Tre av fyra visstidsanställda inom Kommunals organisationsområde är kvinnor.

-Att vara visstidsanställd innebär svårigheter att planera. Hälften av de timavlönade visstidsanställda på hela arbetsmarknaden uppger att de får veta när de ska jobba mindre än en vecka innan. Var tionde man och var femte kvinna uppger att deras beslut om att skaffa barn påverkas av anställningsformen.

-Att vara visstidsanställd är inget önsketillstånd. Sju av tio visstidsanställda på hela arbetsmarknaden vill ha en tillsvidareanställning med månadslön.

Rapporten ”Ständigt standby” i sin helhet:

http://www.kommunal.se/PageFiles/89863/Standigt_standby-rapport_om_visstidsanstalldas_villkor_laguplost.pdf

Publicerat

Just nu vill jag bara att hela skiten ska försvinna

Jag sitter vid köksbordet och tänker på de sju inhyrda som strax före midnatt i förrgår var med om explosionen på Nordkalk i Luleå.

Nordkalk är underleverantör till SSAB. Företaget bryter kalksten, som stoppas i en 1000-gradig ugn. Resultatet blir bränd kalk, som SSAB använder i sin stålprocess. Kalken renar stålet. De sju jobbade för Nordkalk men var anställda genom två olika bemanningsfirmor, Empower och Luleå industrimontage. De skulle reparera och rengöra en kalkugn, rensa insidan från lagrad kalk. Det görs genom att med hårt tryck spola vatten på beläggningen genom hål i ugnen, som gör att den släpper. Personalen hade aldrig gjort det förr.

Efter lång tids sprutande hade det samlats vatten på ugnsgolvet. När den heta beläggningen lossnade och rasade ner i det blev det en explosion. Brännhet ånga mixad med frätande kalk trängde ut ur ugnens öppningar och strömmade över personalen. Sju skadades, de två som stod närmast blev mycket svårt skadade, med livshotande brännskador över huden, frätskador på ögonen och i luftvägarna. De flögs ner till och vårdas nu på Brännskadecenter i Uppsala. Osäkert om de kommer att överleva.
Jag kan inte sluta tänka på dom. Känslan är konstig, en blandning av att var förtvivlad, gråtfärdig, rasande, uppgiven. Obehaget sitter fast i magen.

Jag vet ju, i teorin, att arbetsolyckor händer hela tiden. Att arbetet i sig bryter ner oss. De dödar oss, lite och mycket, varje dag. Ännu värre på andra platser där jag inte varit. Marknaden styr, marknaden lever. Pengar äger människor, deras tid, vad de gör med sina kroppar. Jag vet allt detta. Ofta kan det nästan vara svårt att bli upprörd. Men ibland brister det. För det är så nära.

De jobbade via bemanningsföretag. Precis som jag. Inhyrda, flexibla. En av de två som fick livshotande skador är 24, född 1987, lika gammal som jag. Den andre bara 19.

En arbetsledare, mellanhändernas mellanhänder, sa ”gå in där”, och de gjorde det. Det fanns skyddsutrustning, de hade antagligen ingen koll på var. De hade inte rensat ugnen förr. Chocken, smärtan de måste upplevt. Herregud.

Kopplingen till min arbetsplats är stark. Tankarna flyger dit.

Förra veckan var det någon slags arbetsmiljöinspektion på lagret där jag jobbar, som tur var annonserad långt i förväg, så de hann putsa och göra fint. En kollega blev till exempel tillsagd att flytta de tungt lastade pallarna som blockerar vägen till en brandsläckare. När inspektionen var klar blev hon tillsagd att ställa tillbaks dem igen. Inga konstigheter. En vän dog nyligen i en brand, för att hyresvärden sparat in på brandvarnare och säkerhetsrutiner.

En annan vän föll flera våningar ner från ett tak under snöröjningen i Stockholm i vintras. Utlagd på entreprenad, ute på de branta, isiga taken. Han hade inga säkerhetslinor. Ryggen kommer aldrig bli helt bra, men vi får vara glada att han lever och kan gå.

Vi har blivit tysta, tystade. Vi gör saker vi inte vill, inte vågar, inte borde. Saker vi inte har koll på, saker som kräver utbildning vi inte har. Kniven mot strupen, hotet om strypt försörjning pressar oss att producera, prestera till max. Många vågar inte ens fråga, ännu mindre kräva rätt sorts utrustning, att arbetsmiljöregler följs. Management by fear.

Nordkalk avslutar sitt pressmeddelande om händelsen med: ” Kalkleveranser till SSAB påverkas inte då vi har säkrat leverans från våra andra verksamhetsorter.” Regionchefen för Empower, Ivan Strandberg uttalar sig: ”Det här är att betrakta som en akut produktionsstörning som har inträffat.” Jag vill bränna honom i en kalkugn, slänga ner såna som han från ett tak.

Jag hatar dom så mycket. Just nu vill jag bara att hela skiten ska försvinna.

Snälla låt dom leva.

Jesper

Publicerat

SJ sorterar ut gamla trotjänare

År 2000 tog Trafficare över städningen åt SJ. Alla anställda får följa med. Drygt tio år senare säger Trafficare upp kontraktet och SJ tar tillbaka städningen. Men de gamla trotjänarna rensas ut. 30 år av städning av tågen betyder ingenting, 200 anställda i Stockholm, Malmö och Göteborg sägs upp.

– Det är inte våra gamla trotjänare. Det är det affärsdrivande verkets Statens Järnvägars gamla trotjänare. SJ AB har inget ansvar för dem. Vi är en av flera operatörer på en marknad i konkurrens och agerar utifrån det, säger Peter Blomqvist, personaldirektör på SJ, till LO-tidningen.

SEKO:s klubbar inom Stockholmståg är av en annan åsikt och kallar agerande skamligt, samt menar att upprördheten blir än större när de inser att ”moderbolaget i princip skule kunna göra detsamma med de anställda till Stockholmstågs underentreprenörer inom pendelverksamheten. Dvs låta oss tidigare SJ-anställda och andra som anställts senare på verkstäderna, inom städning och stationsverksamheten bli arbetslösa om man skulle få för sig att driva verksamheten i ”egen regi”.”

De före detta anställda tvingas nu att söka sina arbeten igen. Inga turordningsregler gäller längre. Lönen är en förhandlingsfråga, liksom anställningsvillkoren i övrigt. Inget är sagt om hel- eller deltid, skriver LO-tidningen.

Sekos avtal ska också bytas mot Fastighets, då det blir billigare så.
– SJ vill handplocka och välja fritt. Det är skamligt att bete sig så mot människor som har städat tåg först i 20 år på SJ och sedan i 10 år på Trafficare. Det är framför allt en moralisk fråga, anser P-O Fällman, ombudsman på Seko, till LO-tidningen.

SJ menar å sin sida att det inte i juridisk mening är frågan om ett ”övertagande av verksamheten”.
– Vi har kollat om det är ett övertagande av verksamhet eller inte. Om vi inte tycker att det är ett övertagande gör vi en nyrekrytering. När vi sedan anställer folk tar vi individuella diskussioner om lön och övriga villkor, säger personaldirektören Peter Blomqvist.

Seko ståndpunkt är att det rör sig om ett övertagande av verksamhet. Därmed ska SJ ta över personalen med samma lön och anställningsvillkor som i dag.

Oavsett vilket är SJ:s agerande utan tvekan rent ut sagt för djävligt.

Stockholms sopgubbar har tidigare stått inför liknande situationer. De har vunnit striden genom att ge klara besked till arbetsköparna att ”antingen anställer ni alla eller kommer ingen att ta jobbet”. Självklart är situationen dock olika i skilda branscher.

Och städarna har heller inte varit passiva. Flygbladsutdelningar har genomförts bland annat på Centralstationen i Stockholm. SEKO Trafficare uppmanar också alla som stödjer kampen för att förhindra att äldre järnvägsarbetare hamnar i onödig arbetslöshet mailar sin åsikt i frågan till:

SJ:s VD Jan Forsberg och personalchefen på SJ Peter Blomqvist, med kopia till Stockholmsklubben på följande mailadresser:

jan.forsberg@sj.se
peter.blomqvist@sj.se
seko@klubb103.org