Vi lever idag med större osäkerhet, med lägre löner och högre arbetstempo. Livet som arbetare på 2000-talet är tufft, slitsamt och pressat. För många är semester ingenting man ser fram emot utan någonting man drömmer om. Och att ta ett andra jobb är verklighet för att få livet att gå ihop.
Många har pratat om den här situationen men mest har det just bara varit det, prat. Politikerna har visat sig vara maktlösa. Alla bör veta idag att parlamentarismen är begränsad i att förändra det ekonomiska systemet. Banker och riskkapitalister gör vad de vill i full vetskap om att parlamentariska motangrepp är fullkomligt meningslösa.
Samma sak sker i LO-TCO. Trots en kommande kris med hundratusentals arbetare som vänt dem ryggen så har de stora facken vägrat förändra sig. De väljer istället att bli kolosser där den lilla arbetaren försvinner snabbt.
Manövreringsutrymmet i LO är oerhört begränsat. De prioriterar ”lugn och ro” och kompromisser före sina egna medlemmar. Ur detta framträder fackets roll snarare vara att administrera försäkringar. Eller förhandla om lagar och avtal som inte gett oss mer än försämringar i löner och arbetstid. De brukar kalla det ”ta samhällsansvar”. Vi kallar det lönedumpning.
Själva poängen med facket är svår att se idag. Och lika meningslöst som namnlistor är i parlamentarismen, lika meningslös är de för att förändra en LO-linje som sedan tidigt 1900-tal verkat i samverkan med ekonomins utveckling. Den utveckling som i sig är grunden för dagens problem. Det är i den här situationen vi är idag. Men exempel på motstånd har genomförts med lyckade resultat trots detta. Vi ser bevis på ett hårdnackat motstånd i våra fikarum. Om än i dag på låg nivå i vår vardag, så finns det en verklig vilja i vår klass att förhindra ett förfall som kommer göra semester, a-kassa och åtta timmars arbetsdag till en historisk parentes.
Självständig arbetarkamp har pekat på olika sätt som vi kan försvara oss, vinna segrar och ge varandra självförtroende. Problemet är dock att dessa exempel sällan sprider sig så att vi alla kan ta del i hur arbetare kämpar och lära oss av de olika exemplen.
Fackpampar har medvetet försökt sudda ut minnet av utomfacklig och självständig kamp. Det finns otaliga instrument där ute i dessa berättelser som de är rädda för. Denna ”militanta arkeologi” är en central del i vår förståelse vars vi är på väg idag. När man då börjar kolla runt sig i samtiden så ser man också snart flera bra exempel som vi alla borde ta till oss som inspiration.
Striderna som Stockholms sopåkare vunnit är ypperliga bevis på att det idag går att skapa arbetarorganisationer som varken är partier eller fackföreningar, utan bara rena intresseorganisationer. Facket har tvingats lyssna till dem, och arbetsköparna har börjat inse att det inte bara är LO-byråkrater de måste förhandla med, utan även arbetarna själva.
I den vilda strejken på Scania i Södertälje under tidigt 2000-tal var det en oberoende arbetsplatstidning som man kunde organisera mellan de olika skiften och arbetsstationerna med. Och med ett öppet redovisningssystem för lön kunde man även bekämpa individuell lönesättning.
Med böcker som exempelvis Hopsnackat så sprids erfarenheter mellan branscher, anställningsformer och generationer. Bara i dagarna kom även ”Vi ska inte skriva någon jävla bok!” ut. Samtidigt så har Internet öppnat upp nya vägar för arbetsplatsundersökningar. Sidor som osäkrade.se och ett antal bloggar visar hur vi med enkla medel kan dela med oss av våra erfarenheter.
Stridsfonden är ett annat av dessa verktyg. Där kan vi samla resurser för att kunna bidra med pengar för en arbetsplatstidning eller betala böter. Fonden är öppen för alla. På så sätt kan vi visa hur vi med solidaritet kan hjälpa andra arbetare att kämpa och samarbeta över fackliga och geografiska gränser. Bärplockarna som fick hjälp av fonden för att betala av sina lån är inte bara ett bevis för internationalismen utan även ett bevis för att det finns vakuum kvar att fylla.
Stridsfonden fyller även en viktig funktion i att komma ihåg, sprida och hålla liv i de historier vi delar med oss av genom priset Arbetare till Arbetare. Utöver det så är det glädjande att Förbundet Arbetarsolidaritet också nu skapat ett bokförlag, Arbetarpress, som kan hjälpa andra aktörer att arkivera och publicera alla våra erfarenheter till framtida bruk.
Dessa historier, de som varit och de som sker nu, kan och måste lära oss hur vi kan arbeta utanför fackets ramar i en tid när fackpampar går hand i hand med kapitalet och låser ute sina egna medlemmar liksom osäkra men även papperslösa från makten över sina egna liv. Låt oss därför ta lärdom av dessa berättelser och fortsätta sprida dem. När vi gör det så märker man hur vi redan börjat försvara oss på helt egen hand och vi kan börja förstå att vi är långt ifrån maktlösa, att vi redan slår tillbaka. Allt vi behöver är koordination. Kunskap och erfarenhetsbytet är verktygen till att nå denna koordination.
Stellan