Vi går nu till mötes tiden kring jul och nyår. För oss timvikarier inom vården kan det innebära lite extrapengar, vissa av oss har redan fått sina tider inbokade, andra kommer bli inkallade samma dag. Ytterligare några hoppas på att få jobba men kommer inte få det. Vi förväntas ställa upp, vilket de flesta kommer att göra.
På jakten efter varje arbetstillfälle kan det ibland innebära att vi ställer in julafton med våra kära, vilket självklart inte är en förlust för alla men om sanningen ska fram är den snarare storhelgs-ob som lockar än att man kan äta sig mätt på matresterna den 24:e december. Det är helt enkelt så det är när hyran ska betalas även nästa månad, vissa saker får stryka med. Men exakt hur mycket är du beredd att offra? Vad innebär det att inte kunna planera sitt liv?
Att avboka den där middagen man hade planerat med sina vänner, att jobba dubbelskift utan övertidsersättning och sen inte vara medbjuden när den andra personalen ska på julbord av arbetsgivaren är nästan helt normalt, men det är otacksamt och jävligt pinsamt av dem att behandla oss som luft. Om vi bortser från det rent emotionella att man kan känna sig utanför och inte alls har lika mycket inverkan på sitt jobb så kan ”flexibiliteten” likställas med total slaveri. Vi inställer oss helt enkelt när de ringer, oavsett om de ringer en vecka i förväg, eller 7:00 samma morgon, ni ringer-vi springer!
Det känns väldigt ensamt ibland, men vi är knappast ensamma. De andra vikarierna på ditt jobb har det på samma sätt, det är när vi möts och identifierar vår situation tillsammans som vi kan kämpa. Blev du inte medbjuden på julbordet i år heller? Gör något själv med de andra, det behöver inte vara just ett julbord om det känns dyrt och tråkigt. Vi kan bara ses hemma hos varann och käka lite mat ihop. Oavsett vad ni gör, bryt isolationen! Detta är det viktigaste för att stärka oss, för vi är ett kollektiv, men vi måste vara medvetna om det och framförallt stärka det. Det är lätt hänt att man helt enkelt struntar i saken, vissa tröstar sig med tanken att det bara är tillfälligt även om de har stått och trampat i flera år.
Andra gör ledningens tanke om att vi alla är fria individer som har valt vårt öde (utan arbetsrätt och schema) själva, till sin egen och tvekar först inte att baktala sin kollega om man i stunden tror det får en själv att framstå som bättre. I själva verket skadar vi oss själva när vi inte håller varandras ryggar fria. Det är ren självbevarelsedrift att hjälpas åt och hålla ihop, varken ledningen eller den ordinarie personalen får splittra oss. De andra vikarierna och du behöver inte bli bästa vänner, ibland kanske det känns som att vi är från olika planeter, men när vi diskuterar våra liv på riktigt, inser vi att vi har allt gemensamt.
Det är inte politik att inse vår kollektiva storhet, det är en överlevnadsstrategi. Ingen annan kommer stå upp för dig. Vi anses vara billig arbetskraft som ska subventionera nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Vi förväntas vara tacksamma! Men jag vill kunna se mig själv i spegeln på morgon och veta att det jag gör är viktigt, det känner jag inte om jag inte står upp för mig själv, men det är svårt att göra det ensamt. Det är när vi är solidariska med varandra och inte med de chefer som håller våra löner pinsamt låga vi kan nå framgång. Det är vi som får saker att fungera, även om vi är längst ner i hierarkin så är det tack vare oss verksamheten går ihop! Vi kan vara stolta över oss själva!
Och vår prestation ska belönas och om ingen annan gör det – får vi göra det själva. Alla timmisar därute, håll ihop! Sup er fulla på billig glögg eller ha skoj när ni jobbar ihop. Inget är värre än att känna sig ensam men inget är lättare än att bryta den ensamheten, när vi inser detta, kan vi gå precis hur långt som helst.
Linda