Terrorhandlingarna i Norge där regeringsbyggnaden sprängdes och över sextio ungdomar på ett politiskt ungdomsläger för AUF, det socialdemokratiska Arbeidarpartiets ungdomsförbund, massakrerades av en högerextremist väcker bestörtning som ord knappast kan beskriva. De första dagarna efter händelsen fanns en stark känsla av overklighet.
Den främsta måltavlan för dessa nästan ofattbara handlingar var unga människor ur arbetarrörelsens led. I Norge har kampen mot rasismen varit en av AUF:s viktigaste frågor.
Med den allt mer rasistiska debatten och strömningarna i Norge, materiellt frammanad genom otryggheten som ett nyliberalt klassamhälle skapar och ideologiskt påhejad av främlingshatande politiska partier på högerkanten, räckte det med en enda person för att katastrofen skulle bli fulländad och mängder med familjer skulle förlora sina älskade barn.
Denna ödersdigra dag hade runt 560 av dem samlats på den några hundra meter långa ön Utöya för att i gemenskap diskutera och förkovra sig i ett av sina intressen, nämligen frågan om hur samhället bör se ut.
Gärningsmannen Anders Behring Breivik hade bestämt sig för att genomföra sin massaker redan för nio år sedan. Systematiskt, steg för steg drog han upp och konkretiserade planerna. Han var under flera år medlem i det högerpopulistiska/rasistiska Fremskrittspartiet, vars broderparti i Sverige ni känner väl till efter senaste valet då de kom in i Riksdagen.
Politiska ledare från detta broderparti anklagade på fredagskvällen strax efter dåden den vanliga religiösa grupp som de aldrig missar ett tillfälle att hetsa mot. Vi får nu hoppas att de håller käften framöver.
Mediareaktionerna var också osmakliga. Från att ha talat om terrordåd ändrades rubrikerna när det blev känt att en man med ”rätt” hår- och hudfärg, samt östnorsk dialekt låg bakom dåden till att handla om ”attacken”. Flera tidningar, bland annat DN, publicerade senare analyser som med stöd från en så kallad expert menade att dåden inte främst var politiskt motiverade och mellan raderna; att dåden lika gärna skulle kunna ha utförts av vänsterextremister. Inget tillfälle tycks för heligt för att föra fram sin propaganda. Medvetet eller omedvetet har också mycket gjorts för att individualisera orsakerna. Hur dådet och planen växt fram parallellt med att det rasistiska ogräset växt sig starkare i Europa, förtigs. Även om sorgen, chocken och bestörtningen givetvis går utanför arbetarrörelsens led så var detta en politisk attack mot arbetarrörelsen i Norge.
Oavsett mental status på gärningsmannen så är handlingen tydligt kopplad till de allt starkare, arbetarfientliga och främlingsfientliga strömningarna som fått fäste i Europa under det senaste decenniet. Grogrunden har varit perfekt; nyliberalism med ökad fattigdom och samhällsklyftor har skapat otrygghet. USA:s imperialistiska terrorkrig med dess behov av en kraftigt demoniserad fiende har sedan gött rasism och hat mot en hel religion. Alla som bidragit till detta är en del i den väv som i fredags fick sin konsekvens i sprängdådet mot regeringsbyggnaden och massakern på Utöye.
Det som nu krävs – vissa händelser gör saker tydligare än annars – är en återuppbyggd stark arbetarrörelse. Det måste bli ett stopp på nedskärningarna, på försämringarna på arbetsplatserna, på att en liten del välbesuttna rika lägger beslag på en så stor del av kakan att vi andra slåss inbördes om smulorna. Hela arbetarklassen måste hålla ihop. Världsekonomin är på randen till en global katastrof. Men kriser öppnas möjligheter. Men det krävs arbete för att uppnå en förändring. Förhoppningsvis börjar fler att inse vilka fiender vi har att göra med.
Kamrater i AUP, vila i frid.