Stöduttalande för sopåkarna

Förbundet Arbetarsolidaritet uttrycker härmed vårt skarpaste stöd till sopåkarna i Högdalen, som den 3 februari 2010 förlorade i arbetsdomstolen mot företaget Liselott Lööf AB där det fastslogs att arbetsgivarsidan hade rätt att sänka sopåkarnas löner när man krävde att ackorden skulle tas bort för de anställda mitt under pågående avtalsperiod.

Sopåkarnas kamp mot försämrade arbetsvillkor i form av lägre lön, högre arbetsbelastning och längre arbetstid utmålades då, 2009, liksom nu av företaget Liselott Lööf AB, samt av borgerlig press som en samhällsfarlig handling av bortskämda och lata arbetare, istället för att se fjolårets vilda strejk för vad den var; en sund reaktion mot en företagskultur som pressar och pressar kostnader för att på så vis kunna berika ett fåtal rika högdjur.

AD:s skandaldom mot sopgubbarna är en attack mot alla arbetare. Nästa gång är det en annan företagsledning, i en annan bransch som försöker att motivera vinstbegäret med inskränkningar och attacker mot sina anställda.
Det är därför sopåkarnas kamp är så förbannat viktig. Arbetarklassen kan inte stå med mössan i hand längre.

Förbundet Arbetarsolidaritet önskar alla sopåkare lycka till i sin kamp mot det system som arbetsköparen infört och erbjuder vårt stöd till de former av protester mot Liselott Lööf AB som sopåkarna själva anser vara rimliga.

Förbundet Arbetarsolidaritet 2010-02-05

Sopåkarna förlorade i AD – aktioner väntar

AD avslog i går Transportarbetareförbundets stämning mot Liselotte Lööf AB. Domen innebär att uppsägningen av de åtta sopåkarna som i februari i fjol vägrade att godta en lönesänkning på upp till 6 000 kronor då ackordlönerna togs bort, förklarats laglig. Nu väntar aktioner från sopgubbarna.

– Det vi nu kommer att göra är att följa arbetsmiljölagstiftningen till punkt och pricka. Det här kommer att slå hårt mot Stockholm, säger en anonym sopåkare till SvD efter att de på onsdagskvällen haft krismöte.

Arbetsdomstolen meddelade vid tvåtiden i går eftermiddags att Liselotte Lööf AB hade rätt att sänka sopgubbarnas löner när man krävde att ackorden skulle tas bort för de anställda mitt under pågående avtalsperiod.
– Jag känner mig alldeles tom. Det är som att flyttas flera år bakåt i tiden när arbetsgivarna kunde bryta avtal på det här viset, säger sophämtaren Peder Murell till TT.

Ett sjuttiotal sopåkare i Stockholm berörs direkt av domen och för dem innebär den lönesänkningar med upp till 6 000 kronor i månaden, enligt Transportarbetareförbundet. För åtminstone sju av de åtta sopåkarna som företräddes av Transport i AD (en har gått i pension), innebar de föreslagna arbetsvillkoren en 20-procentig högre arbetsbelastning.

Inget lönesänkningsskydd enligt AD
Arbetsdomstolen fastslår i domen att det i detta fall inte finns något skydd mot kollektiva lönesänkningar vid byte av löneform från premielön till fast lön, och hänvisar till att någon sådan överenskommelse inte uttryckligen finns nedtecknad i det gällande kollektivavtalet.

”Det har inte gjorts gällande att parterna kommit överens om att kollektivavtalet och löneöverenskommelsen innebär ett sådant skydd. Inget i avtalstexterna talar för ståndpunkten”, heter det i domen.

Hos sopgubbarna är ilskan stor, men de ser också risker att detta kommer drabba fler branscher.
– Jag befarar att det här kommer att sprida sig som en löpeld genom alla yrkeskategorier och att arbetsgivarna ensidigt kan säga upp löneavtal när det passar dem. Jag tror att det här är farligt, säger Peder Murell till DN:s web-tv.

Stridbara sopgubbar
Sopgubbarna i Stockholm är dock ett stridbart kollektiv. I februari i fjol gick över 500 sopåkare ut i fem dagars vild strejk som en reaktion på Liselotte Lööf AB:s försök att ta bort ackorden. Företaget hade då efter en upphandling vunnit ett avtal på ett område man redan hade ansvar för, men med ett lägre anbud än tidigare. Företaget kalkylerade redan i anbudet med att sänka arbetarnas löner.

Soparbetarna har tidigare jobbat på ackord, där de som slitit hårdast också fått mest betalt. Grundlönen för en sopåkare ligger enligt DN på 23.800 kronor. Därtill kommer ackordlönen, för varje extra sopsäck eller kärl som tas om hand stiger lönen.
– Jag tror att de flesta ligger runt 25.000-26.000, men det finns många som tjänar över 30.000. Men de jobbar fruktansvärt hårt, säger Peder Murell till DN.

Han bekräftar också att sopåkarna fått ett bud på en fast lön på 29.600 kronor men att de tackat nej.
– Med de villkor som gäller i det förslaget skulle vi behöva arbeta som djur. Det skulle leda till en fruktansvärd lönesänkning i förhållande till det arbete som utförs, säger han.

Nu väntar i första skedet enligt uppgifter i SvD i stället motåtgärder från sopgubbarnas sida. Till en början kommer de följa arbetsmiljölagstiftningen benhårt.
– Vi kommer inte att forcera snövallar eller hämta sopor där det inte är skottat eller sandat. Vi kommer inte heller att lyfta 30-kilossäckar vilket är emot reglerna men som vi ändå har gjort tidigare, säger en anonym sopåkare till tidningen.
– Tidigare kunde jag jobba 15 timmar i sträck och aldrig ta ut övertid, men nu går vi helt enkelt hem efter åtta timmar.

Upprörd Transportordförande manar till lugn
Från Transportarbetarförbundets håll är tongångarna likaså upprörda. Transports ordförande, Lars Lindgren till DN:
– Mitt förtroende för Arbetsdomstolen är helt förbrukat. I över 30 år har vi varit överens med arbetsgivarna att ackord ska gälla som första lönesystem inom den här branschen. Att nu sänka lönerna under pågående avtalsperiod är helt oacceptabelt.
– Man läser vissa stycken i domen och undrar om de alls förstått vad detta handlar om. Det är mycket tveksamt om vi kommer driva fler ärenden till AD, det är bortkastad tid.

Nu måste man istället enligt Lars Lindgren börja förbereda sig inför den kommande avtalsrörelsen. Det rikstäckande avtalet för renhållningsarbetarna går ut sista mars 2011. Transport skriver på sin hemsida att man kommer att ”analysera avtalstexten och kräva förändringar som täpper till sådana här luckor”. Förbundets ordförande manar också till lugn.
– Jag ska åka ut till gubbarna och mana dem att inte gå ut i vild strejk, sa Lars Lindgren till TT i går.

Någon vild strejk verkar inte heller vara aktuellt för tillfället.

Förbundet Arbetarsolidaritet ser inte domen i AD som något förvånande. Den är snarare ytterligare ett bevis på effektiviteten i den borgerliga klasskampen. Mot den måste vi arbetare stå enade tillsammans och försvara våra intressen. Det innebär bland annat att vägra arbeta för sämre villkor. Allt stöd till och all solidaritet med sopåkarna i Stockholm!

Länkar:
Domen hos AD
Stödgrupp på Facebook

Ut ur dimman – om avtalsrörelse och dimridåer

Frances Tuuloskorpi skriver om avtalsrörelsen, bemanningsföretagen och arbetsgivarnas klasskamp.

Avtalsrörelsen ändrar inte arbetslivet, den speglar det. Och det som har dominerat arbetslivet under lång tid är att arbetsgivarna aggressivt, djärvt och uthålligt har pressat på ute på arbetsplatserna, för att få som de vill och förflytta gränser. Det har haft effekt. Kamp lönar sig.

Avtalsförhandlingarna har under lika lång tid varit byteshandel. Löneökningar i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller lön (individuella löner), arbetstid, anställningsformer. Arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa (i stället för fastanställa) hur många arbetare som helst, utan särskilda skäl, förhandlades till exempel in i de flesta kollektivavtal INNAN den skrevs in i LAS.

Dimridå kring byteshandeln
Arbetsgivarna: ”Får vi flexiblare regler så vågar vi anställa fler!”
Facken: ”Vi gick med på det för att fler ska få jobb!”
Sanningen är att flexiblare arbetstider och anställningar gör att man kan få arbetsuppgifterna utförda på färre arbetstimmar totalt sett, det vill säga det blir färre jobb.

Nu flaggas det för ytterligare försämringar ”för att de unga ska komma in”. Snacka om dimma. Sanningen är att unga och andra arbetslösa inte anställs därför att man anställer så få människor som möjligt ute på arbetsplatserna. Det är, som sagt, det man använder flexibiliteten till. Denna generella underbemanning leder också till utslagning, stress, misstag och att många arbetsuppgifter som borde utföras inte blir utförda.

Bemanningsfirmorna då och hur de används för att kringgå LAS och försvaga arbetarkollektiven? I den frågan är det inte bara arbetsgivarpropaganda som hörs. Strejken på Lagena har rivit hål i dimman. Rädsla för fler vilda aktioner kan även ha bromsat införandet av bemanning på en del arbetsplatser. Men det är en marginell effekt. På tusentals arbetsplatser bromsas det inte alls.

Allt fler säger: ”Stoppa bemanningstrixandet!” Trycket i frågan kan göra att fackförbunden varslar om strejk. Men arbetsgivarna har lika stort intresse av att behålla anställningsotryggheten som vi har att få bort den. Inte ens byteshandel lockar dem längre. I år vill de helst ha både mera flexibilitet och 0 kr i löneökning! De känner sig, och ÄR, starka eftersom de har lyckats pressa tillbaka arbetarna och facken ute på arbetsplatserna. Kommer arbetsgivarna att acceptera att deras förhandlare viker sig? Inte så lätt…

Arbetsgivarna bedriver klasskamp
Risken är att lösningen blir att försämra anställningsskyddet ytterligare, så att arbetsgivarna inte längre behöver använda bemanningsföretag för att få som de vill. Det har blivit allt vanligare att turordningsreglerna i LAS körs över med fackens godkännande. Så nu är det bäddat för att slippa reglerna generellt genom en lämplig skrivning i kollektivavtalen. GS (grafikerna) har redan slutit ett avtal med träarbetsgivarna om att ungdomar får anställas i stället för uppsagda personer med företrädesrätt.

Ungdomarna kommer sedan att stå på en särskild turordningslista ”där deras kompetens vägs in”. Vad kommer deras kompetens att väga när de blivit varma i kläderna och börjar ställa krav? De blir lätt utbytta mot nya billiga ungdomar. En försöksballong! Om den lösningen sprider sig, så är det också kört för de lokala fack som vill hålla fast vid turordningsreglerna.

Är det meningslöst att ställa krav på våra förhandlare? Nej tvärtom, situationen skulle bli ännu värre av tystnad. Men så länge arbetsgivarna bedriver klasskamp mer än vi gör det, så behöver de inte backa totalt sett. Idag genomför de dagligen saker på arbetsplatserna som de förut inte skulle vågat drömma om. Alltför sällan blir det någon direkt kollektiv aktion däremot.

Det räcker inte att skriva upprop och ”ställa krav på Wanja”, då blir det en del av dimridån. Vi behöver ned-rop. Vi måste ropa till varandra, här nere. Avtalsrörelsen i sig kan inte flytta fram vår position, det kan bara vi själva göra. Det kräver stridslust och sammanhållning och tuffa klubbar på arbetsplatserna. Det kräver att du ser dig själv och dina arbetskamrater som ett gäng som kan kämpa tillsammans, även om ni tycker olika om allt annat.

Frances Tuuloskorpi, februari 2010

Posten struntar i LAS

På postterminalen i Umeå vill Posten kringgå lagen om anställningsskydd och sparka flera trotjänare, några har varit anställda i företaget i uppemot 40 år. Motiveringen är att dessa personer inte är tillräckligt snabba på att utföra ett av de många arbetsmomenten.

Ibland kan adresser på olika försändelser inte läsas maskinellt och då används något som kallas videokodning. Det handlar i princip om att adresser och koder måste matas in manuellt och upptar mindre än 15% av arbetstiden.

Enligt Seko-tidningen har även produktionschefen för Posten Sverige, Peter Brännström, försvarat den skamliga uppsägningen av de sex arbetarna.
Seko betraktar uppsägningarna som ett brott mot turordningsreglerna och har nu begärt centrala förhandlingar. Om posten inte tar sitt förnuft till fånga hotar SEKO att dra företaget inför Arbetsdomstolen och är övertygade om att vinna målet.

På facebook har gruppen ”Skärpning Posten! Sparka inte trotjänarna!” skapats för att stödja de uppsagda.

Stureplanscentern anklagar byggjobbare för att vara lata

Den liberala spolingen och tillika pressekreteraren för Centerpartiet, Jonas Pettersson, har lanserat en kampanjfilm om ”lata byggnadsarbetare” och den ”låga produktiviteten” där han hävdar att 33% av arbetsdagarna går till spillo inom svensk byggindustri.

1/10-del av dagen ska enligt Pettersson gå åt till att hämta och lämna verktyg, dricka kaffe och röka cigaretter heter det i filmen. Petterson närmar sig ett bygge en smällkall morgon kl 07.00 med kameran i högsta hugg och konstaterar att så gott som ingen produktion försiggår. Nej Jonas, vid minus 10-20 grader finns inte mycket att göra på fasaden på ett nytt hus, man kan undra varför inte Jonas gav sig in i huset med sina anklagelser, då hade han nog garanterat blivit upphissad i kranen till allmänt åtlöje.

Petterssons motiv är att det behövs ”ökad konkurrens” inom svensk byggbransch. Som vi alla vet är det samma gamla vanliga krav på minskade fackliga rättigheter, ökad byggtakt och att öppna upp för gästarbetare som får arbeta under slavliknande förhållanden utan några rättigheter över huvudtaget. Byggbranschen har flest dödsfall på svensk arbetsmarknad, som om det inte räcker ska det nu tullas ytterligare på säkerhet och takten ska drivas upp ännu mer enligt karriärister inom politiken som aldrig haft ett vanligt jobb själva, det är dags att sätta ner foten mot sådana här utspel och visa att det är nolltolerans som gäller!

David Eskilsson, byggnadsarbetare