Protest på Blekingesjukhuset – ”Det handlar om liv och död”

Igår protesterade ett 30-tal vårdarbetare från åtta avdelningar på Blekingesjukhuset i Karlskrona. Vittnesmål från personalen radar upp exempel efter exempel på den utbredda personalbristen i en skrämmande arbetsmiljö som enligt de anställda inte är säker för varken de själva eller patienterna.

Flera medier var på plats under gårdagen när ett 30-tal vårdarbetare protesterade på Blekingesjukhuset.

För tidningen Vårdfokus berättar sjuksköterskan Charlotta om hur en vårdavdelning stängdes i januari och att patienterna därifrån flyttades till andra avdelningar på sjukhuset. För att säkerställa att personalen på de mottagande avdelningarna skulle få rätt expertis om de ankommande nya patientgrupperna erbjöds utbildningar. Samma avdelningar utlovades även förstärkningar för att klara av att öppna upp de nya vårdplatserna.

Usel arbetsmiljö och brutna löften

Snart stod det klart att löftet om förstärkning inte skulle förverkligas, och på grund av personalbrist på de egna avdelningarna kunde de inte skicka iväg någon för att delta i utbildningarna.

Sjukhuset har på grund av stora arbetsmiljöproblem fått vara med om både massuppsägningar och mycket sjukskrivningar. Dubbelpass, övertid, och ständiga schemaändringar på kort varsel gör att personalen inte längre vet när eller om de kommer få vara lediga.

– Och när det försvinner tio sjuksköterskor får man bara in en ny, säger Sonia som är undersköterska på sjukgymnastiken till SVT.

Till Sydöstran berättar sjuksköterskan Helena om hur det kan komma både sms och samtal varje dag om schemaändringar, att dessa ständiga passbyten och jobb under lediga dagar gör att det blir tärande och att folk drar sig för att gå till arbetet.

– Det kan vara att man har jobbat kväll men så fattas det personal på natten och då får man stanna kvar och jobba hela natten också. Då är man ganska trött i huvudet. Jag har aldrig gjort något fel i mitt jobb som sjuksköterska men jag kan inte säga att det aldrig kommer hända om det fortsätter så här. Det är faktiskt människor vi tar hand om och det handlar ofta om liv och död, säger Helena i samma artikel.

Ledningen blundar

Personalen har vid flera tillfällen varnat sjukhusledningen att det planeras protester om inte arbetsmiljön blir bättre. Den uteblivna responsen har gjort att landstingets vårdarbetare nu gått från ord till handling och börjat protestera öppet.

Lars Almroth (klicka för kontaktuppgifter), hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Blekinge, tycks inte förstå situationens allvar och fortsätter att följa den inslagna linjen av nonchalans. Till tidningen Vårdfokus kommenterar han med att han ”inte köper en så svart bild som nu målas upp”.

Vårdpersonal i kommentarsfält på Facebook har kommenterat alltsammans med att kalla Blekingesjukhuset för ”ett sjukt hus snarare än ett sjukhus”.

Vi lär få anledning att återkomma om hur protesten och hela situationen utvecklar sig. Vet du mer? Maila redaktionen!

”Katastrof för arbetarklassens sammanhållning” – intervju med dansk betongare

Henrik Johansson har intervjuat en dansk betongare om de gula fackens ställning i Danmark med tanke på att vi riskerar samma utveckling här.

Om stridsåtgärdsutredningens förslag blir verklighet varnar många, däribland professor Anders Kjellberg, expert i organisationsforskning, för att de gula facken kan växa och bli riksomfattande.

Med tanke på att de gula facken i Danmark idag samlar runt 10 procent av löntagarna passade jag på att ställa några frågor till Jakob Mathiassen, fackligt aktiv betongarbetare och författare.

Kan du börja med att berätta om de beskriva hur de gula fackföreningarna bakgrund och hur de växt?

– Danmarks äldsta gula fackförbund, Kristelig Fagforening, grundades 1931 som en opolitisk förening, i motsättning till de röda fackföreningarna som var anknutna till socialdemokratin. Efterhand bildades fler, och idag är de viktigaste Business Danmark, Det Faglige Hus, Ase och den kristna fackföreningen som idag heter Krifa. De gula facken var betydelselösa innan den danska arbetarrörelsens tillbakagång påbörjades på 90-talet. 1985 organiserade de en halv procent av löntagarna mot 9,5 procent 2015. Under samma period har de traditionella fackföreningarna tappat. Från 69,3 till 58,2 procent.

– Vad de erbjuder och inte erbjuder sina medlemmar? Vad skiljer dem från vanliga fack?

– De gula facken fungerar inte som riktiga fackföreningar. I de gula facken har medlemmarna inte möjlighet att strejka för bättre villkor, och facket tar inte initiativ till stridsåtgärder för att få ett avtal. Därför har de nästan inga avtal med arbetsgivarna. De gula är opolitiska, och intresserar sig inte för vad som händer i samhället. De går inte heller ut på arbetsplatserna för att hitta och lösa medlemmarnas problem. De anstränger sig bara för de medlemmar som tar sig till kontoret. Ändå har tiotusentals arbetare valt att byta från de röda facken till de gula under de senaste årtiondena.

– Vad beror det på?

– Såvitt jag kan se beror det på två saker:
För det första så kan de gula fackföreningarna ge arbetare en förhållandevis god personlig service till ett mycket lägre pris än de röda facken. De kan nämligen gott ta sig an rättsfall, som har sin grund i de röda fackens avtal. Medlemmarna i de gula facken får samma förmåner som de röda facken har säkrat sina medlemmar, eftersom alla avtal är kollektiva. De gula fackens utgifter är naturligtvis mycket lägre eftersom de inte gör så mycket och heller inte utkämpar kostsamma strider med motsträviga arbetsgivare.
För det andra, och det är kanske viktigast, så har många arbetare tappat tron på de röda facken och på föreningarnas demokrati. Min erfarenhet från arbetsplatserna är att nästan ingen tror att det är möjligt att påverka sitt fackförbund på demokratisk väg. Jag måste också erkänna att det är rätt svårt att påverka, även för väldigt aktiva medlemmar. På grund av det känner många missnöjda arbetare att den enda möjligheten är att rösta med fötterna, och gå över till de gula, då står de i varje fall inte helt utan fackföreningen.

Det har självfallet varit en katastrof för de röda fackföreningarna, och för arbetarklassens sammanhållning, men å andra sida måste jag erkänna att konkurrensen har fått de röda facken att skärpa sig.

– Om du träffar en arbetskamrat som överväger att gå ur ditt fack och gå med i ett av de gula facken. Vad säger du då? Hur argumenterar du?

– Det beror mycket på kollegan. De flesta arbetskamrater väljer ett gult fack på grund av priset och att de inte kan se så stor skillnad. Då berättar jag om alla konflikter vi tar i det röda facket, om kampen mot utländska svindlarfirmor, om kampen för ordentliga villkor för de arbetslösa och så vidare. En del kollegor har blivit sura på facket, och väljer de gula i protest. I de fallen gäller det att sätta sig in i problemet för att förstå om det handlar om ett berättigat klagomål. Det är det ju ibland, och då argumenterar jag för att man inte ska rösta med fötterna utan klaga. Det är också många som blir sura på de röda partierna och då är sura över att facket stödjer den röda sidan. I sådana fall berättar jag om alla miljoner som arbetsgivarna skickar till de borgerliga partierna.

För att sammanfatta: det lönar sig inte att bli arg och brusa upp. Inte i de dåligt organiserade branscherna, som till exempel betongbranschen där jag själv jobbar. Man får ta folks åsikter på allvar, och först och främst lyssna på dem. Ska jag vara helt ärlig är jag heller inte så glad över att betala en hög fackföreningsavgift, när jag ser att ledningen får förmåner och har en miljon i lön. I mitt eget jobb som betongarbetare finns det i stort sett inga förmåner och löneutvecklingen har avstannat. Så jag förstår mina gula kollegor, även om det är dumt att hoppa ned från trädet i protest mot att någon håller på såga av grenen man sitter på.

DEMONSTRATIONER – Sveriges lärare reser sig!

Sveriges lärare reser sig är de första orden läsaren möts av på Lärarmarschens hemsida som beskriver sig själva som:

”[..] ett initiativ från lärare (från förskolan upp till gymnasiet) som har fått nog – nog av besparingar och sämre arbetsmiljö. Därför anordnar vi Lärarmarschen 2019 den 18 och 19 maj i flera olika städer runt om i Sverige. ”

I skrivande stund är sex marscher planerade (se nedan) och åtminstone i Stockholm sker ett samarbete ihop med Förskoleupproret.

AKTUELLA STÄDER

Jokkmokk 18:e maj

Jönköping 18:e maj

Malmö 18:e maj

Stockholm 18:e maj

Uppsala 18:e maj

Göteborg 19 :e maj

Slut upp i din närmaste stad och visa ditt stöd oavsett vilken yrkesgrupp du tillhör.

Redaktionen rekommenderar alla läsare med barn att engagera hela familjen med skapande av plakat och gemensam färd mot närmaste demonstration!

Mer information om Lärarmarschen och Förskoleupproret finner ni på respektive initiativs hemsida och facebookevent:

Lärarmarschen: https://www.lararmarschen.se

Facebook: https://www.facebook.com/events/597910340680760/

Förskoleupproret:https://forskoleupproret.weebly.com/hem.html

Facebook: https://www.facebook.com/forskoleupproret/


Vet du om det planeras något i fler städer? Hör av dig i en kommentar eller maila så uppdaterar vi!)

Döden på arbetet ökar och Arbetsmiljöverkets inspektörer minskar

FN:s fackliga organ rekommenderar Sverige att dubbla antalet inspektörer på Arbetsmiljöverket. Istället för att följa rekommendationerna bantas verksamheten ytterligare, samtidigt som statistik om dödsolyckor i arbetet pekar åt att antalet döda kan öka med 38% i år gentemot 2018.

Arbetsmiljöverket får inga extrapengar i regeringens nya vårbudget och kommer inte kunna ersätta de femton inspektörer som i år går i pension. Endast 260 inspektörstjänster kommer återstå i den redan hårdbantade verksamheten.

Internationella arbetsorganisationen (ILO), som är FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor, rekommenderar att det ska finnas en inspektör på 10 000 anställda.
Enligt tidningen Arbetarskydds beräkningar skulle Sverige behöva cirka 510 inspektörer för att följa ILO:s rekommendationer, vilket innebär att det i år kommer att saknas 250 inspektörer.

I Arbetsmiljöverkets statistik om dödsolyckor i arbetet framgår att 20 personer dött under årets första kvartal. Fortsätter det på samma sätt så kan vi räkna till 80 döda innan det det nya året rings in, vilket är en ökning på nästan 38% från förra årets redan höga siffra om 58 personer.

Tidningen Arbetarskydd har ställt fyra frågor till arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, som hon vägrat att svara på. Det är svårt att rangordna frågorna eftersom de alla är värda att bli besvarade, men om man måste så är kanske denna av störst allmänintresse: – Hur går det här ihop med nollvisionen mot dödsolyckor i arbetslivet?

Har du som arbetare, läsare och medborgare funderingar kring allt detta så kan du trycka här för att finna kontaktuppgifter till arbetsmarknadsministerns pressekreterare, alternativt prova lyckan att skriva ett privatmeddelande till Ylva Johansson på Instagram där hon går under namnet arbetsmarknadsministern.

Stöduttalande till hamnarbetarna

Stöduttalande till hamnarbetarna
(som vi inte hann släppa innan de ikväll nådde en överenskommelse)

Förbundet Arbetarsolidaritet uttrycker härmed sitt fulla stöd till Hamnarbetarförbundet som nu varslat om total strejk runt om i landets hamnar för att tvinga arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar tillbaka till förhandlingsbordet. Detta efter att Sveriges Hamnar, istället för att vara en seriös arbetsmarknadspart och gå in konstruktivt i förhandlingarna, eskalerat konflikten genom omfattande lockouter.

Hamnarbetarförbundet kräver att få teckna ett kollektivavtal likalydande med det som Transportarbetarförbundet har och bli erkända som fullvärdig avtalspart, varken mer eller mindre. I och med arbetsköparnas hårdnackade motstånd mot detta röstade en stor majoritet av förbundets medlemmar under hösten för strejk om behov skulle uppstå. Efter höstens och vinterns strandade förhandlingar inledde förbundet punktstrejker vilka arbetsköparna besvarade med omfattande lockouter, lockouter som nu riktar sig mot hamnarbetarnas betalda lediga tid (!).

Hamnarbetarförbundet, som organiserar och företräder runt hälften av Sveriges alla hamnarbetare, är sedan en tid tillbaka under attack. Efter en utestängningspolicy har fackförbundet förhindrats från att företräda sina medlemmar i hamnarna så som tidigare och alla förbundets skyddsombud har förbjudits att verka vilket gjort hamnarna till farliga arbetsplatser.

Vi ser också med oro på uppgifter om att Transportarbetarförbundets medlemmar på vissa håll inte bara genomför sina ordinarie arbetspass utan också arbetar övertid för att hjälpa arbetsköparen att lindra strejkernas effekter. Strejkbrytare har ingen plats inom arbetarrörelsen och strejkbryteri ska bekämpas.

Vi uppmanar arbetarkollektiv, fackklubbar och arbetarrörelsens organisationer att ställa sig solidariska med hamnarbetarna. När kapitalet angriper oss arbetare, vår organisationsfrihet, vår arbetsmiljö, vår enighet och vår kamp för bättre villkor så måste vi stå upp för varandra, hjälpas åt att bryta isoleringen och visa att vi backar varandra. Sprid information om konflikten, samla in pengar, skriv stödutalanden från din fackklubb, dela flygblad och arrangera stödmanifestationer och möten.

Allt stöd till de kämpande hamnarbetarna!

Förbundet Arbetarsolidaritet har nyligen avslutat en insamlingskampanj som vi genomfört för att hjälpa till att stärka Hamnarbetarförbundets konfliktkassa. Under kampanjen samlades totalt 35 775 kr in som nu kommer att överlämnas till hamnarbetarna. Vi riktar ett tack till alla medlemmar och sympatisörer som bidragit till insamlingen. De går alldeles utmärkt att fortsättningsvis bidra med pengar till Hamnarbetarförbundets egna konton.