Författare: redaktionen

Återigen kan vi med facit i hand konstatera att avtalsrörelsen mest påminner om ett slag i ansiktet för många arbetare. Detta samtidigt som företagen gör mycket stora vinster.

Samma företagsledare som för ett halvår sedan skrek om kris i ekonomin, behov av nedskärningar och inskränkningar av arbetsrätten, ser nu sina företag gå mot nya rekordvinster.

– Företagens rapporter som nu trillar in i strid ström visar att man går mot rekordvinster. Den samlade vinstnivån kanske inte når ända fram till all-time-high för helåret 2010, men det är inte långt ifrån, säger Esbjörn Lundevall analyschef på SEB Aktiehandel, till LO-Tidningen.

Bittert kan vi konstatera att samtidigt som de svenska företagsvinsterna skenar iväg, har många utav facken gått med på de lägsta löneökningarna på mycket länge. De arbetsköpare som nu kan förvänta sig nya bonusar utifrån de senaste resultaten, är samma personer som under inga villkor ville ge en krona i centrala lönelyft.

Facken inom industrin hävdade att man tillsammans med arbetsköparna var tvungna att ta ansvar för den ekonomiska krisen och den stigande arbetslösheten. Följden blev att gå med på ovanligt låga löneökningar, endast lite över en halv procent under 2010. Med en eventuellt stigande inflation gör detta att facket i praktiken förhandlade fram rena reallönesänkningar åt sina medlemmar.
De senaste årens ”krispaket” med stora uppsägningar och åtstramningar inom industrin har lett till att det i dag råder en arbetslöshet på nästan 20 procent bland IF Metalls medlemmar. Det är bland annat den slimmade och flexibla organisationen, som ligger bakom dagens vinster inom företagen.

Men trots detta anser inte IF Metalls ordförande Stefan Löfven, att facket och arbetarna skall känna sig lurade.

– Vi kan inte vara missnöjda med att det nu går bra. Det var metallarna som tog ansvaret säger han till LO-Tidningen och påminner om situationen för något år sedan då industrin närmast stod stilla.

Samme Löfven menar i Dagens Arbete att det är dags att ställa krav på chefer och ägare att vinsterna går tillbaka till de anställda i form av investeringar, nyanställningar och utbildning.
Detta känns ju verkligen inte mer än rimligt. Men frågan är om man från fackets sida klarar av att driva dessa krav, eller om det som vanligt stannar vid fagra ord från förbundens pampar. Allt medan vi på golvet tvingas leva med konsekvenserna av det allt för tama fackliga agerandet.

Vi vill inte se nya bonuskalas eller kraftfulla höjningar av aktieutdelningarna. Vi vill istället se en rakryggad fackföreningsrörelse som ställer arbetsköpare och företagsägare till svars. Om inte, är det dags att vi gör det själva.

Ett stort missnöje över hur det egna fackförbundet behandlade bemanningsfrågan i avtalsrörelsen har fått det att jäsa bland Handels medlemmar.

I samband med starten för årets avtalsrörelse var det mycket diskussioner inom fackförbunden om hur problemet med bemanningsfrågan skulle bemötas. Handelsanställdas förbund gjorde till exempel en undersökning om vilka frågor som låg medlemmarna varmast om hjärtat. Allra viktigast var bemanningsfrågan. Trots detta kan vi nu med facit i hand konstatera att det slutade som det allt för ofta tenderar att göra, inga direkta framsteg för oss vanliga arbetare.

Handels drev dock frågan om att förbunden gemensamt skulle kräva en maxgräns för inhyrning, men fick inget gehör för detta hos de andra LO-förbunden. Handels krävde då på egen hand en begränsning av antalet inhyrd personal. Detta stötte på stenhårt motstånd och fick ett blankt nej av arbetsköparorganisationen Svensk Handel, som använder sig av bemanningsföretagen för att såväl lönedumpa som att komma runt lagen om anställningsskydd. Förhandlingarna körde fast och när medlare sattes in försvann kravet helt och hållet.

Inom Handelsanställdas förbund växer nu ett uppror bland de egna medlemmarna. Arbetarkollektiven på en lång rad stora lagerarbetsplatser och deras fackliga företrädare är oerhört missnöjda med de avtal som slöts. Framför allt är de besvikna på att förbundet inte tog fajten på allvar och lyckades begränsa inhyrningen av personal. Många privata lagerklubbar hade hoppats på att åtminstone få samma maxgräns i sitt centrala avtal som finns på kooperationens lager, där enbart 10 procent får vara från bemanningsföretag. Men Handels lyckades inte driva igenom kravet i förhandlingarna med Svensk Handel.

– Förbundet slår sig för bröstet, men vad fick vi egentligen? Ingenting. Vi vill ha en begränsning av hur många som får hyras in, säger Jörgen Andersson, klubbordförande på Dagab i Göteborg till DN.

Han har tillsammans med en lång rad fackliga företrädare för ett antal stora lager, till exempel Ica, Selecta och Servera, skrivit på en protestskrivelse till förbundsledningen. De fackliga företrädarna kräver att de senaste avtalen sägs upp. Dessutom kräver man att det tillsätts helt nya avtalskonferenser. När dessa kommer fram till avtalsförslag krävs också att förslagen skickas ut direkt till medlemmarna för omröstning innan det godkänns och undertecknas.

– Dagens slavar jobbar åt Proffice. Många kan knappt någon svenska och vet inget om sina rättigheter. De flesta lagerarbetare jobbar heltid, men nu ersätter företaget tjänster med deltid via bemanningsföretagen, säger Fatima Andersson, klubbordförande på Icas lager i Helsingborg, till DN.

På Systembolagets lager, Lagena i Jordbro, tog arbetarna kampen på allvar och gick i fjol ut i vild strejk. Detta sedan bland annat uppsagd personal, med rätt till återanställning ersatts med inhyrd personal från bemanningsföretag. Dessa arbetares kamp utlöste en våg av solidaritetsaktioner från andra arbetare runt om i landet och satte fokus på problemet med bemanningsföretagens allt större utbredning på våra arbetsplatser.

Då problemet med inhyrd personal från bemanningsföretag inte är specifikt för lagerarbetare, kan vi hoppas att gnistan denna gång sätter fyr på arbetarnas kampvilja inom fler branscher. Lagena visade vägen, men var bara en början.

LO:s undersökning av stockholmsprojekten Citybanan och Norra Länken och Citytunneln i Malmö visar att billig utländsk arbetskraft med otrygga arbetsvillkor utnyttjas i dessa stora statliga byggprojekt.

I sin rapport ”När arbetskraftskostnaderna pressar priserna” visar LO, att bakom fasaden av så kallade huvudentreprenörer döljer sig en lång rad, ofta utländska, underentreprenörer. Dessa möjliggör att priserna pressas på utfört arbete, då de rekryterar sin arbetskraft via bemanningsföretag. Detta får till följd att de som utför arbetet tvingas göra detta till ett betydligt lägre pris och med avsevärt sämre och otryggare arbetsvillkor än om de anställts utifrån svenska villkor.

Enligt LO:s undersökning hävdas bland annat att 45 procent av arbetskraften i de tre ovan nämnda byggprojekten är skatte- och eller avgiftsskyldiga i annat land än Sverige. De flesta kommer från Polen via polska och irländska bemanningsföretag. Problemet här handlar som i alla andra fall där bemanningsföretag används, om att man dumpar lönekostnader och tvingar arbetare att slava under orimliga arbetsförhållanden. Arbetarna från bemanningsföretagen tjänar mellan 20 och 45 procent lägre än andra anställda som utför samma arbete.

För att förbättra villkoren för de utländska arbetarna och jämna ut konkurrensvillkoren föreslår LO fem åtgärder i en artikel i Dagens Arbete, ändra Lex Laval, lagstifta om att det skall finnas en rättslig företrädare för utländska tjänsteföretag, lagstifta om krav på registrering av arbets- och anställningsvillkor, vid offentlig upphandling skall arbetsvillkor motsvara kollektivavtalen, och gör huvudentreprenören ansvarig för alla underliggande entreprenörer.

Dessa åtgärder är väl alla rimliga, Lex Laval bör ju rivas i bitar omgående då den förhindrar facket att ta strid för svenska kollektivavtal på en arbetsplats där det redan finns ett utländskt avtal, som i de allra flesta fall är mycket sämre än de svenska kollektivavtalen.
Självklart skall det gå att kontrollera om anställnings- och arbetsvillkor efterlevs. Det behöver också finnas en rättslig företrädare, för som situationen är idag på många arbetsplatser finns det överhuvudtaget ingen egentlig motpart att förhandla med och ställa krav till. Vidare borde det vara en självklarhet att offentliga medel inte skall kunna bidra till lönedumpning.

Men om LO, och framför allt, arbetarklassen, vill sätta stopp för dessa företeelser i allmänhet och bemanningsfrågan i synnerhet, måste vi visa att vi menar allvar. Då håller det inte att vi i arbetarklassen lämnar över ansvaret till pampväldet inom LO. De har i denna avtalsrörelse visat vad de går för. Mycket prat om att ta i med hårdhandskarna gällande dessa frågor, men av detta blev det inget. Vi är många runt om i landet, på olika arbetsplatser som är förbannade och som nu inser att de enda som verkligen kan ställa krav och förändra, är vi själva. Dags att ta till kamp och visa sann arbetarsolidaritet.

Moderaten och arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin avgick i onsdags efter frågor från Aftonbladet om ett påstått sexköp. Han är knappast saknad av de hundratusentals som under hans tid tvingats ut i arbetslöshet, fått a-kasseavgiften höjd eller av dem som drillats av jobbcoacher i ”frigörande målning”.

Det var i tisdags som Aftonbladets reporter Mattias Carlsson konfronterade Sven Otto Littorin med frågor om denne köpt sex. Ministern svarade att han inte alls kommenterar sådana frågor. Då ställer reportern istället frågan om han dementerar, varpå Littorin är helt tyst.

16 timmar senare, efter en presskonferens där inga frågor tillåts, avgår ministern. Som skäl anger han en besvärlig vårdnadstvist som hårdbevakats av media.

Aftonbladets uppgifter om det påstådda sexköpet kommer direkt från den kvinna Sven Otto Littorin ska ha köpt sex utav. Hon berättar hur den tidigare ministern tog kontakt via internet under pseudonymen ”Peter”, och att köpet ska ha skett under valrörelsen hösten 2006, det vill säga strax innan Littorin tillträdde som arbetsmarknadsminister.

Vad hann då Sven Otto Littorin med under sin tid som arbetsmarknadsminister?

Låt oss passa på att göra en kort resumé. Det finns flera saker Sven Otto Littorin bör bli ihågkommen för.

Efter ett knappt år som arbetsmarknadsminister uppdagades att Littorins examen i business administration i USA kom från ett bluffuniversitet, Fairfax university. Där ska enligt Aftonbladet alla elever som betalar en avgift och pluggar på distans får sitt examensdiplom skickat med posten. Universitetet blev så ökänt att man år 2000 förlorade rätten att utdela akademiska examina. Redan här borde Littorin ha avsatts, men han klarade sig kvar (till skillnad från sina tidigare – också fuskande – kvinnliga ministerkollegor Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius).

Fördubblad arbetslöshet
Om vi tittar på en arbetsmarknadsministers egentliga uppgift, det vill säga arbetsmarknaden ser facit ut så här:

Under Sven Otto Littorins tid som arbetsmarknadsminister så har arbetslöshetssiffrorna ökat dramatiskt, ja nästan fördubblats. Den öppna arbetslösheten har ökat från 4,6 procent av arbetskraften i oktober 2006 till 8,8 procent eller till cirka 430 000 personer till dags dato. För närvarande är ungefär 220 000 personer fler arbetslösa jämfört med när han tillträdde i oktober 2006. Ungdomsarbetslösheten har nästan tredubblats. Detta borde varit skäl nog för Littorins avgång.

Givetvis spelar det faktum att kapitalismen befinner sig i en av dess svåraste ekonomiska perioder någonsin en stor roll i sammanhanget. En stor del av arbetslösheten ligger i den internationella konjunkturen. Men Sven Otto Littorin har också haft mycket makt över alla arbetares liv.

”Jobbcoacher”
För att skapa jobb som inte finns har Littorin satsat tre miljarder på så kallade jobbcoacher. Deras uppgift: gör de arbetslösa ”bättre på att söka jobb”. Efter att Aftonbladet gjort en granskning av tio procent av de kontrakterade jobbcoachingbolagen visade det sig i november 2009 att en stor del av dem använder terapimetoder som hypnos, healing och NLP. En av coacherna använde sig av ”frigörande måleri”. Efter detta monumentala spektakel, som endast skapade jobb till de så kallade coacherna, borde kraven gjorts höga på Littorins avgång.

Höjd a-kasseavgift
Den mot arbetarklassen hårdaste sparken har ändå utgjorts av höjningen av a-kasseavgiften. Sven Otto Littorin höjde 2006 avgiften för vissa grupper med så mycket som 300 kronor per månad. Som en konsekvens lämnade på kort tid nära en halv miljon medlemmar fackföreningarna.

Därefter försökte Littorin få igenom ett förslag om en obligatorisk a-kassa, givetvis med motiveringen att så många nu stod utan arbetslöshetsförsäkring. Förslaget fick dock slängas efter massiv kritik. Planen var alltför uppenbar. Genom att tvångsansluta alla till a-kassan minskar anledningen för många också att vara med i facket. En sådan reform skulle med all sannolikhet vara ett dödligt slag mot den nuvarande arbetsmarknadsmodellen där hög organisationsgrad i fackföreningarna är en grundbult.

Det fanns tillräckligt med skäl för att Littorin skulle blivit avsatt. Nu gick det alltså så långt att hans privata förflutna hann ikapp honom.