Författare: redaktionen

Publicerat

Avtalsrörelsen: Avgörande närmar sig för industrin

Avtalsförhandlingarna inom industrin fortsatte under fredagen med de så kallade partsgemensamma överläggningarna. Enligt IF Metall och GS står parterna långt ifrån varandra i lönefrågan, medan Pappers ordförande Jan-Henrik Sandberg ser en möjlighet att komma överens om avtal.

Efter år av höga vinster för företagen men låga löneökningar för arbetarna har Industriförbunden sagt nej till de opartiska ordförandenas, Opo:s, slutliga hemställan på 2,6 procent på 13 månader. Under fredagen skedde så kallade partsgemensamma överläggningar där samtliga parter träffades tillsammans med Opo.

IF Metalls ordförande Stefan Lövén har tidigare talat om ”pay-back time” efter flera dåliga löneavtal de senaste åren.
-Löneökningarna har varit väldigt låga. Nu, när läget är bättre, måste vi upp till vanliga nivåer, säger Stefan Löfvén till Aftonbladet.

IF Metall slöt 2 mars 2009 ett uppmärksammat ”krisavtal” som resulterade i över 200 lokala avtal om sänkt arbetstid och lön tecknades. Avtalet var ett svek mot den grundläggande fackliga idén, det fackliga löftet, ”att aldrig någonsin arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra”.

Efter massiv kritik och fortsatta megavinster för företagen inklusive miljonregn över dess direktörer, är nu Stefan Lövén och IF Metall närmast tvungna att agera för att återfå en gnutta respekt.

<b>IF Metall och GS långt ifrån arbetsköparna i lönefrågan</b>
Både IF Metall och GS är långt ifrån arbetsköparna när det gäller lönerna, men ett avgörande närmar sig. På torsdag i nästa vecka är IF Metalls avtalsråd, som består av 170 ledamöter från arbetsplatser runt om i landet och har en rådgivande funktion till förbundsstyrelsen, kallat till Stockholm, skriver Dagens Arbete.
För Pappers ser situationen annorlunda ut. Den stora stötestenen där sägs vara frågan om premien för avtalspensionen. Men en konflikt verkar mindre trolig.
– Det finns ett visst hopp att nå fram till avtal under fredliga former, säger Pappers ordförande Jan-Henrik Sandberg.

Arbetsköparna i Svenskt Näringsliv, som vant sig vid walk-over segrar, är aggressivt arroganta och dess vice vd uttalar sig om ”ett ovanligt stort fackligt avstånd till verkligheten”. Fackens krav har vidare ”ingen som helst koppling till de bedömningar alla ekonomer är överens om”, och man ”måste ha bindel för ögonen” för att komma till fackens slutsatser.

Arbetsköparorganisationen vice verkställande direktör fortsätter sedan med att rada upp siffror över löneökningar och BNP-prognoser. Siffrorna tar ingen hänsyn till inflationen vilket gör dem fullständigt värdelösa. Samtidigt anklagar han facket för ohederlig argumentation.

<b>Finanspressen motsäger Svenskt Näringsliv</b>
Fakta däremot är att arbetsköparna lägger beslag på lejonparten av produktionsökningarna varje år. Men detta är såklart som det ska vara enligt arbetsköparna. Då maximeras deras vinster.

Läsare av affärstidningen Dagens Industri får en annan bild än den Svenskt Näringsliv vill ge, att löneökningarna måste vara minimala då ekonomin nu kommer sakta in. Tidningen har i en artikel prydd med rubriken ”Tunga bankchefer: Ingen lågkonjunktur i sikte” låtit intervjua John Abrahamson som är corporate finance-chef på SEB Enskilda, och Jan Amethier som är corporate finance-chef på Handelsbanken. Ingen av dessa ser någon lågkonjunktur, även om de såklart kan ha fel.
-När det gäller börsnoteringar och affärer på aktiemarknaden är det väldigt lugnt. Men annars är det hög aktivitet. Det beror väl på att nordiska företag är i bra skick. Vi har mycket att göra. Vi har riktigt kul, säger John Abrahamson.
-Om man inte hade läst tidningen eller tittat på tv, så hade vi inte känt av att det är någon kris, fortsätter han.

Oavsett vilket finns det tvärtemot vad propagandaorganisationen Svenskt Näringsliv vill ge sken av olika analyser av den ekonomiska situationen. Kanske tror de på riktigt att högre vinster för företagen och mer till de rika är bra för alla. Otvivelaktigt är dock att höga vinster är bra för dem. Varför vi däremot ska betala deras kalas och deras kris med vårt svett, är inte lika lätt att förstå.

LO-ekonomerna och många med dem menar att den skakiga ekonomin är en efterfrågekris som beror på för låga löneökningar, där låga löner gjort att det inte finns tillräckligt med köpkraft i ekonomin. Vad inga av dem däremot vill kännas vid är att det system som kallas kapitalismen alltid skapar sina egna kriser och att dessa blir allt svårare att lösa inom systemet.

Publicerat

Utomfacklig kamp är nödvändig

Vi lever idag med större osäkerhet, med lägre löner och högre arbetstempo. Livet som arbetare på 2000-talet är tufft, slitsamt och pressat. För många är semester ingenting man ser fram emot utan någonting man drömmer om. Och att ta ett andra jobb är verklighet för att få livet att gå ihop.

Många har pratat om den här situationen men mest har det just bara varit det, prat. Politikerna har visat sig vara maktlösa. Alla bör veta idag att parlamentarismen är begränsad i att förändra det ekonomiska systemet. Banker och riskkapitalister gör vad de vill i full vetskap om att parlamentariska motangrepp är fullkomligt meningslösa.

Samma sak sker i LO-TCO. Trots en kommande kris med hundratusentals arbetare som vänt dem ryggen så har de stora facken vägrat förändra sig. De väljer istället att bli kolosser där den lilla arbetaren försvinner snabbt.

Manövreringsutrymmet i LO är oerhört begränsat. De prioriterar ”lugn och ro” och kompromisser före sina egna medlemmar. Ur detta framträder fackets roll snarare vara att administrera försäkringar. Eller förhandla om lagar och avtal som inte gett oss mer än försämringar i löner och arbetstid. De brukar kalla det ”ta samhällsansvar”. Vi kallar det lönedumpning.

Själva poängen med facket är svår att se idag. Och lika meningslöst som namnlistor är i parlamentarismen, lika meningslös är de för att förändra en LO-linje som sedan tidigt 1900-tal verkat i samverkan med ekonomins utveckling. Den utveckling som i sig är grunden för dagens problem. Det är i den här situationen vi är idag. Men exempel på motstånd har genomförts med lyckade resultat trots detta. Vi ser bevis på ett hårdnackat motstånd i våra fikarum. Om än i dag på låg nivå i vår vardag, så finns det en verklig vilja i vår klass att förhindra ett förfall som kommer göra semester, a-kassa och åtta timmars arbetsdag till en historisk parentes.

Självständig arbetarkamp har pekat på olika sätt som vi kan försvara oss, vinna segrar och ge varandra självförtroende. Problemet är dock att dessa exempel sällan sprider sig så att vi alla kan ta del i hur arbetare kämpar och lära oss av de olika exemplen.

Fackpampar har medvetet försökt sudda ut minnet av utomfacklig och självständig kamp. Det finns otaliga instrument där ute i dessa berättelser som de är rädda för. Denna ”militanta arkeologi” är en central del i vår förståelse vars vi är på väg idag. När man då börjar kolla runt sig i samtiden så ser man också snart flera bra exempel som vi alla borde ta till oss som inspiration.

Striderna som Stockholms sopåkare vunnit är ypperliga bevis på att det idag går att skapa arbetarorganisationer som varken är partier eller fackföreningar, utan bara rena intresseorganisationer. Facket har tvingats lyssna till dem, och arbetsköparna har börjat inse att det inte bara är LO-byråkrater de måste förhandla med, utan även arbetarna själva.

I den vilda strejken på Scania i Södertälje under tidigt 2000-tal var det en oberoende arbetsplatstidning som man kunde organisera mellan de olika skiften och arbetsstationerna med. Och med ett öppet redovisningssystem för lön kunde man även bekämpa individuell lönesättning.

Med böcker som exempelvis Hopsnackat så sprids erfarenheter mellan branscher, anställningsformer och generationer. Bara i dagarna kom även ”Vi ska inte skriva någon jävla bok!” ut. Samtidigt så har Internet öppnat upp nya vägar för arbetsplatsundersökningar. Sidor som osäkrade.se och ett antal bloggar visar hur vi med enkla medel kan dela med oss av våra erfarenheter.

Stridsfonden är ett annat av dessa verktyg. Där kan vi samla resurser för att kunna bidra med pengar för en arbetsplatstidning eller betala böter. Fonden är öppen för alla. På så sätt kan vi visa hur vi med solidaritet kan hjälpa andra arbetare att kämpa och samarbeta över fackliga och geografiska gränser. Bärplockarna som fick hjälp av fonden för att betala av sina lån är inte bara ett bevis för internationalismen utan även ett bevis för att det finns vakuum kvar att fylla.

Stridsfonden fyller även en viktig funktion i att komma ihåg, sprida och hålla liv i de historier vi delar med oss av genom priset Arbetare till Arbetare. Utöver det så är det glädjande att Förbundet Arbetarsolidaritet också nu skapat ett bokförlag, Arbetarpress, som kan hjälpa andra aktörer att arkivera och publicera alla våra erfarenheter till framtida bruk.

Dessa historier, de som varit och de som sker nu, kan och måste lära oss hur vi kan arbeta utanför fackets ramar i en tid när fackpampar går hand i hand med kapitalet och låser ute sina egna medlemmar liksom osäkra men även papperslösa från makten över sina egna liv. Låt oss därför ta lärdom av dessa berättelser och fortsätta sprida dem. När vi gör det så märker man hur vi redan börjat försvara oss på helt egen hand och vi kan börja förstå att vi är långt ifrån maktlösa, att vi redan slår tillbaka. Allt vi behöver är koordination. Kunskap och erfarenhetsbytet är verktygen till att nå denna koordination.

Stellan

Publicerat

Protester vid Volvofabriken i Tuve

Onsdagen den 2 november samlades över 700 arbetare utanför fabriken i Tuve för att protestera mot att 250 stycken visstidsanställda arbetare ska få gå från sina jobb.

I folkmassan syntes plakat med texter såsom ”Volvos girighet går före vår trygghet och trivsel!” och ”Volvo sviker arbetarna – igen!”.

Daniel Kristoffersson som är en av gruppordförandena på Volvos verkstadsklubb säger till Metro-Göteborg att ”vi vill visa att det är lika lite okej att skicka ut visstidsanställda som fastanställda” och att man från fackligt håll uppmanar till satsningar på utbildning istället.

– Med tanke på de enorma vinsterna som gjorts de senaste tolv månaderna, nästan 24 miljarder plus, så tycker vi att man bör använda en del av pengarna på personalen, säger Kristoffersson till Metro-Göteborg.

Anmärkningsvärt med uppsägningarna denna gång, till skillnad från 2008 och 2009, är att det sker när företaget gör vinster i mångmiljardklassen. Detta upprör arbetarna än mer. Volvoarbetarna Johan Näsman och Sven-Arne Persson skräder inte orden när de uttalar sig i Proletären:

– För djävligt. Mot bakgrund av vinsterna skulle de kunna behålla alla metallare säger Sven-Arne Persson.

– Folk är urförbannade. Reaktionen i fabriken är en helt annan än vid varslen 2008, menar John Näsman.

De sistnämnda menar även att att det finns ett missnöje med fackets agerande och att det till och med har talats om strejk…

Publicerat

Manifestation och diskussionsmöte i Norrköping

Lördagen den 12 november deltog Arbetarsolidaritet Norrköping i manifestationen ”Låt dom rika betala sin egen kris!”

Ett 60-tal personer hade samlats denna dimmiga lördagsmorgon för att symboliskt sätta ner foten. Det är sannerligen inte våran kris på något sätt, trots att dom försöker få oss att tro det, men det är som vanligt arbetarna som får betala för den genom försämrade villkor, reallönesänkningar, ökad arbetstakt och varsel till höger och vänster trots vinster i miljonklassen.

Talade på manifestationen gjorde, förutom Arbetarsolidaritet Norrköping, även SALO, Verdandi, Vänsterns Studentförbund och Vänsterpartiet.

Manifestationen följdes upp med ett öppet diskussionsmöte på ABF som behandlade jakten på arbetslösa, slaveri-systemet som är FAS3 och bemanningsföretagens ökade dominans på arbetsmarknaden. Deltagandet var gott med runt 50 besökare.

Arbetarsolidaritet Norrköpings hade ett bokbord på plats vilket var välbesökt och responsen gällande Förbundet, Stridsfonden och
vårat budskap var oerhört positivt.

Publicerat

Visstidsanställning ingen genväg till fast jobb

De senaste 10 åren har visstidsanställningarna ökat med 40 000 personer. Det visar Kommunal i sin nyligen släppta rapport, ”Ständigt standby”, om visstidsanställdas villkor på arbetsmarknaden. Rapporten visar också att visstidsanställningar inte är någon snabb genväg till fast jobb.

Inom Kommunals organisationsområde har cirka 140 000 personer någon form av visstidsanställning, vilket motsvarar 28 procent av alla anställda. Rapporten slår hål på många myter kring osäkert anställda. Exempelvis är timanställningar och visstidsanställda inget ungdomsfenomen, år 2010 var 640 000 visstidsanställda på hela arbetsmarknaden, hälften var över 25 år och snittåldern 35 år. Inom kommunal är antalet vuxna ännu högra, två tredjedelar av de 90 000 visstidsanställda är över 25 år gamla. Och trots att det strider mot ”Lagen om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning” som syftar till att motverka diskriminering när det gäller löne- och andra anställningsvillkor känner sig många orättvist behandlade.

I enkäterna till rapporten beskriver de anställda sin situation: ”Jag blir alltid den som inte får åka på konferenser, utbildningar, föreläsningar.”. ”Jag vågar inte riktigt säga vad jag tycker å tänker eftersom jag är rädd för att förlora en eventuell fast anställning.” ”Man är lite mindre benägen att ställa krav, även om det är reglerat i lag och kollektivavtal.” Nära hälften anger också att de inte har fått någon lönehöjning.

Rapporten visar också:
-Att vara visstidsanställd innebär lägre lön. I Kommunals branscher tjänar visstidsanställda i genomsnitt 12 procent mindre än tillsvidareanställda i grundlön för heltid. Om hänsyn tas till att visstidsanställda i betydligt högre utsträckning arbetar deltid är skillnaden i faktisk arbetsinkomst 51 procent.

-Att vara visstidsanställd är ingen snabb genväg till ett fast jobb. Bland Kommunals medlemmar är hälften av de visstidsanställda, som någon gång blir tillsvidareanställda, fortfarande visstidsanställda efter tre års anställning.

-Att vara visstidsanställd är betydligt vanligare bland kvinnor. År 2010 var antalet visstidsanställda kvinnor 70 000 fler än antalet visstidsanställda män på hela arbets- marknaden. Tre av fyra visstidsanställda inom Kommunals organisationsområde är kvinnor.

-Att vara visstidsanställd innebär svårigheter att planera. Hälften av de timavlönade visstidsanställda på hela arbetsmarknaden uppger att de får veta när de ska jobba mindre än en vecka innan. Var tionde man och var femte kvinna uppger att deras beslut om att skaffa barn påverkas av anställningsformen.

-Att vara visstidsanställd är inget önsketillstånd. Sju av tio visstidsanställda på hela arbetsmarknaden vill ha en tillsvidareanställning med månadslön.

Rapporten ”Ständigt standby” i sin helhet:

http://www.kommunal.se/PageFiles/89863/Standigt_standby-rapport_om_visstidsanstalldas_villkor_laguplost.pdf