Nej till lönesänkningarna!

SEKO Klubb 119 i Stockholm rasar mot IFMetalls uppgörelse om framtida lönesänkningar

SEKO Klubb 119 som organiserar bl a förare, konduktörer och underhållspersonal i Stockholms tunnelbana och på lokala banorna fick reda med bestörtning om överenskommelse mellan IF Metall och Teknikföretagen om att lösningen på den ekonomiska krisen är att arbetarna ska sänka sina löner med 20%!

SEKO Klubb 119 tycker att denna kris är inte arbetarnas. Denna kris är kapitalets som vill öka ytterligare sina vinster. De vill suga ut oss ytterligare. I dag många år efter att arbetarklassen lyckats genomföra 8 timmars arbetsdag, 8 timmar vila och 8 timmar fritid kommer kapitalet och vill att vi ska återkomma till medeltiden, dvs att vi ska jobba när patronerna har jobb och vi ska stanna hemma när de har inte det. Kapitalismen attackerar arbetarklassen, vi som producerar allt i samhället och vi kan inte bara sitta och titta på.

SEKO Klubb 119 vill istället att kapitalet ska betala krisen som de själva, kapitalisterna, skapade. Vi måste ha högre lön och bättre anställningsvillkor istället. Vi kapitulerar inte! Vi är skyldiga detta våra förfäder och våra barn att försvara våra rättigheter, att vi ska stå enade mot alla försök från kapitalet att våra rättigheter ska inskränkas.

Vi uppmanar alla fackliga organisationer att protestera mot detta.

Styrelsen för SEKO Klubb 119

Vad är det för fel på Leninismen?

Text av Nils Carlén (tidigare publicerad av Folkmakt i en pamflett med samma namn)

Nånting som åtminstone ytligt sett är märkligt, försiggår i den borgerliga pressdebatten. Samtidigt som borgerligheten – inklusive socialdemokratin – försäkrat att Berlinmurens fall innebar kommunismens död, så bedriver man en kampanj mot kommunismen vars like vi knappast sett sen vänsterns glada dagar på 70-talet. Regering och opposition ska till och med ge ut en skrift om kommunismens brott, likt den om nazismens, som kom för något år sedan.

Den märkliga upprördheten hos borgerligheten kom också fram, när Ung Vänsters ordförande Jenny Lindahl intervjuades i radio. Hon menade, att om man ska kritisera Lenin för massmord så kan man väl lika väl kritisera övriga ledare kring 1:a Världskriget för att de drev miljontals unga män att slaktas i skyttegravarna. Detta självklara påpekande gjorde naturligtvis sitt det tog hus i helvete hos borgerligheten.

Om något, visar detta att kommunismens spöke fortfarande går runt världen…

Jenny Lindahl har dock ett – ja flera – problem, vilket visas av att hon tvingas backa från sina uttalanden och i praktiken be om ursäkt inför partiledningen. Problemet kan formuleras: Kan man hävda att arbetare och bönder i Ryssland hade rätt att göra revolution, störta tsardiktaturen, få slut på kriget, erövra produktionsmedlen från kapitalisterna och göra ett försök att upprätta sin egen stat? Kan man göra detta – och ändå vara kritisk motbolsjevikernas och Lenin och Trotskijs diktaturmetoder?

Historiskt har det inte verkat som om detta varit möjligt. Det har funnit två läger – det ena, borgerlighetens , inklusive socialdemokratin, som hävdat att februrarirevolutionen och Kerenski-regeringen var tillräckligt, och som således var motståndare till en socialistisk omvälvning. Det andra lägret har varit Leninister av olika schatteringar som hävdade att enda möjligheten till socialistisk revolution, gick via Bolsjevikernas maktövertagande i oktober 1917, och den enpartidiktatur som sedan följde.

Att ett tredje läger hela tiden har funnits, som hävdat revolutionens möjlighet och giltighet, är knappast bekant. Detta bl.a. därför att borgerlighet och Leninister – oavsett om de sedan dessutom också varit Trotskister, Stalinister eller Maoister – haft ett gemensamt intresse av att undertrycka och förfölja sådana idéer. Därför blir en sådan som Jenny Lindahl så förvirrad i sitt ärliga uppsåt att försvara revolutionen i Ryssland 1917, samtidigt som hon tvingas att erkänna att Lenin utövat diktatur och använt våld mot arbetarna i Ryssland. Hon vet inte om någon annan revolutionsteori än Lenins – och därför tvingas hon in i VP:s och Gudrun Schymans reformism när hon inte vill försvara Lenin.

Som nämnts har det funnits andra revolutionsteorier än den leninistiska, även om dessa förblivit ganska okända. Det är främst de rådskommunistiska som manifesterades i de Arbetarkommunistiska partierna i främst Tyskland och Holland under 20 talet, men också i en rad andra mindre kommunistiska grupperingar sedan dess. Fortsättningen av denna artikel är hämtad från tidskriften Rådsmakt som utkom under åren 1974-1985. Artikeln är något bearbetad av författaren.

Marxistisk kontra leninistisk revolutionsteori

Den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien 1968 kom att tvinga fram markeringen av en ny politik gentemot Sovjet bland flertalet av de västeuropeiska kommunistpartierna. Även om tendenser till kritik av Sovjet hade funnits tidigare, så blev avståndstagandet från den Sovjetiska inmarschen och stödet för Dubcek-politiken början till den sk Eurokommunismen.

Eurokommunism kom att innebära, förutom en självständighet i politiken för de västeuropeiska kommunistpartierna i förhållande till Sovjets kommunistiska parti, ett betonande av att västeuropeisk kommunism skulle innebära en strävan efter demokrati under socialismen. Denna demokrati skulle, enligt t.ex. vårt svenska VPK, innebära yttrande- och organisationsfrihet, allmänna val med flerpartisystem, fria fackföreningar m.m.

Men om man vill ta avstånd från den ”brist på demokrati” som rådde i Östeuropa och Sovjet, och som idag råder ibland annat Kina och Korea, räcker det inte med att kritisera enstaka företeelser eller händelser som t ex invasionen i Tjeckoslovakien. Man måste ta reda på vad denna ”brist på demokrati” egentligen är – nämligen byråkratins diktatur. Man måste ta reda på hur denna diktatur har uppstått, finna de materiella faktorerna bakom dess framväxt. Och man måste granska och kritisera den ideologi som är gemensam för de statsbärande partierna i öststaterna och dess europeiska broderpartier, nämligen leninismen.

Nästan alla organisationer som kallat sig kommunistiska och revolutionära har också anammat den leninistiska revolutionsteorin. Finns det då något alternativ till leninismen?

Några anser kanske att anarkismen/syndikalismen skulle vara ett alternativ. De ”frihetliga” idéerna rymmer förvisso en hel del kritik mot ”den auktoritära leninismen”. Men deras kritik blir alltför begränsad, anarkisterna/syndikalisterna ser leninismen mer som en organisationsteori än som en revolutionsteori. Därför blir deras kritik inte tillräckligt politisk, omfattande och hård. Deras alternativ är också väl lättköpt. Istället för avantgardeorganisering och centralisering av arbetarmakten, ställer man sin tillit till spontaniteten i den direkta aktionen. Detta leder i sin tur till en nedvärdering av det politiska arbetets betydelse, till förmån för motståndaren. För även om anarkisterna struntar i att organisera de mest aktiva arbetarna och sätter sin tillit till spontaniteten, så kommer inte de mest medvetna borgarna att låta bli att organisera sig eller förlita sig på sin klass` spontanitet.

Det andra alternativet till leninismen skulle då vara reformismen, dvs ett förkastande av möjligheten av den revolutionära omvälvningen. Den traditionella, och det som man närmast associerar till reformismen är naturligtvis socialdemokratin. Denna har dock för länge sedan glidit över från tron på att via reformer avskaffa kapitalismen, till att istället förbättra och förstärka den. Men reformismen framstår också som ett alternativ för de leninister (och anarkister) som börjar tvivla på den egna teorin. När man inom t.ex. Vänsterpartiet börjar tvivla på att den egna organisationsuppbyggnaden är den riktiga, och också börjar tvivlar på att man egentligen kämpar för ”rätt” sorts socialism, vad gör man? Jo, istället för att finna en revolutionär, icke-leninistisk väg mot socialismen, ser många till möjligheten att ”göra något konkret idag”, och därvid struntar i de socialistiska perspektiven. Man ägnar sig åt reformkampen inom detta samhälle och sätter kanske sin tillit till att socialismen kommer nog så småningom, ”bara folk aktiveras”.

Vi menar dock att det finns ett revolutionärt, kommunistiskt alternativ till leninismen, och ska försöka visa detta i vår kritik av leninismen.

De återkommande ekonomiska, och de där ur följande politiska kriserna inom det kapitalistiska systemet visar att kapitalismen är ett i längden dödsdömt system. Vi menar att enda alternativet till kapitalismen är ett kommunistiskt klasslöst samhälle, och vägen dit går över ett demokratiskt arbetarstyrt socialistiskt samhälle. Vi menar också att det finns en teori som är marxistisk, och som kan tjäna som hjälp i kampen för socialismen. Vi ska i denna text visa att leninismen inte kan vara en teori för arbetarklassens befrielse därför att:

– den har en felaktig uppfattning om arbetarklassen

– den har en felaktig uppfattning om vad socialism och kommunism innebär

– den har en felaktig strategi för arbetarklassens befrielse – den leninistiska revolutionsteorin – varav partiteorin är en del.

Vi vill också påpeka att leninismen är ett idésystem, där de olika delarna är inbördes beroende av varandra. I slutet av texten ska vi gå in något på hur och varför leninismen uppkommit.

Leninismen och arbetarklassen

”Vi sade att arbetarna inte ens kunde ha en socialdemokratisk (här=socialistisk) medvetenhet. Den kunde de endast få utifrån. Alla länders historia vittnar om att arbetarklassen med enbart sina egna krafter kan utforma endast en tradeunionistisk medvetenhet, dvs övertygelse om nödvändigheten att sammansluta sig i förbund, föra kamp mot arbetsgivarna, att utkräva av regeringen att den utfärdar en eller annan lag, som är nödvändig för arbetarna osv. Socialismens lära växte däremot fram ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier som utarbetades av bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella. Den moderna vetenskapliga socialismens grundläggare, Marx och Engels, tillhörde också själva på grund av sin sociala ställning den borgerliga intelligentian. Precis på samma sätt uppstod i Ryssland socialdemokratins teoretiska lära helt oberoende av arbetarrörelsens spontana tillväxt, den uppstod som ett naturligt och oundvikligt resultat av tankeutvecklingen bland de revolutionärt-socialistiska intellektuella.”

Lenin: ”Vad bör göras”, 1902

Detta uttalande av Lenin är det som klarast uttrycker leninismens inställning till arbetarklassen och framväxten av ett socialistiskt medvetande hos denna. Utifrån denna syn motiveras det leninistiska partiets existens, men inte bara det. Här finns också grunden till partiets ”förmyndarskap” gentemot klassen, vilken vi ska se närmare på längre fram i texten.

Vad är det då för fel i den leninistiska synen på arbetarklassen? Låt oss gå till det centrala i citatet ovan.

”…arbetarklassen…kan utforma endast en tradeunionistisk medvetenhet”. Lenin menar alltså, att arbetarna inte själva kan komma på idén att störta kapitalismen och bygga ett nytt samhälle där de själva styr. Enligt Lenin kommer arbetarna, om de lämnas ifred av de intellektuella, i evighet ägna sig enbart åt lönekamp och reformer inom kapitalismen. Verkligheten motsäger naturligtvis Lenin. Arbetarklassen har andra perspektiv än den inomkapitalistiska kampen. De flesta människor har en världsbild, där den ekonomiska kampen bara är en del. Det som saknas hos de flesta arbetarna är inte en medvetenhet om att kapitalismen är rutten, och att ett rättvist och jämlikt samhälle är lösningen, utan ett perspektiv på hur detta socialistiska samhälle ska genomföras.

”Socialismens lära växte däremot fram ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier som utbildades av…intellektuella”.

”Precis på samma sätt uppstod också i Ryssland socialdemokratins teoretiska lära helt oberoende av arbetarrörelsens spontana tillväxt, den uppstod som ett naturligt och oundvikligt resultat av tankeutvecklingen bland de revolutionärt-socialistiska intellektuella.”

Lenin anser här att arbetarklassen inte kan inse sin uppgift att störta kapitalismen, men de intellektuella kommer till socialistiskt medvetande ”helt oberoende” av samhället runt omkring, ”helt oberoende” av klasskampen!

Detta är naturligtvis rent nonsens. Marx´ och Engels teorier var i stället i högsta grad ett resultat av arbetarklassens tillväxt och kamp, och ingalunda oberoende därav. Genom sin offentliga praktik tillför arbetarklassen de intellektuella sin erfarenhet. De intellektuella (ur olika klasser) sätter sedan samman dessa erfarenheter med andra faktorer till system, till teorier, som sedan i sin tur når arbetarklassen, omsätts i praktik, formar nya erfarenheter som i sin tur formar nya teorier. Så fortgår en process mellan klassens agerande och teorierna om detta agerande, mellan klassens materiella vara och idéerna om detta. Denna process brukar kallas dialektisk materialism, och den dialektiska materialisen är en av hörnpelarna i marxismen.

Lenins teori däremot, är inget annat än mekanisk idealism – idéerna formas oberoende av de materiella omständigheterna, och idéerna bestämmer sedan utvecklingen.

Konsekvensen av Lenins syn på medvetandeutvecklingen blir därför den att det socialistiska medvetandet måste tillföras arbetarklassen utifrån, av personer utanför denna. Perspektivet öppnar sig: de borgerliga intellektuella i Partiet, tillför det rätta socialistiska medvetandet till arbetarklassen. När Partiet vill en sak och arbetarklassen en annan, så har Partiet rätt. Partiet har ju per definition det socialistiska perspektivet klart för sig, medan arbetarklassen per definition endast kan uppnå ett fackligt medvetande! I detta resonemang ligger också det teoretiska rättfärdigandet för Lenin och bolsjevikerna när de använde väpnat våld mot arbetarklassen efter revolutionen 1917.

Nu kan det hävdas att Lenin vid andra tillfällen har uttryckt sig annorlunda om medvetandeutvecklingen. Och tacka för det. Den teori som framläggs i ”Vad bör göras?” är, som vi har sett, hopplöst verklighetsfrånvänd. Även leninister måste i praktiken erkänna den dialektiska materialismens allmängiltighet, måste erkänna att de materiella villkoren har en avgörande betydelse för medvetandets utveckling.

Men inte desto mindre gör detta citat och denna Lenin-teori en utgångspunkt för den leninistiska teorin om förhållandet mellan arbetarklassen och Partiet. Det som uttrycks i Lenin-citatet, är den dominerande synen hos de leninistiska organisationerna. Hos de leninister som dristar sig till att kritisera denna del av leninismen så kvarstår dock konsekvenserna av denna teori (t ex partiets ledande roll) i resten av teorikomplexet.

Ett exempel: De utgår inte ifrån att arbetarklassens ”antifackliga tendenser” är ett resultat av ett medvetande om fackets roll i samhället, utan ser det som en spontan ekonomisk inställning – och som sådan måste den tillföras medvetandet om att dessa fackföreningar måste erövras för en revolutionär politik.

Vad är då alternativet till den leninistiska medvetandeteorin? Låt oss ta Marx t ex:

”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande” (Ur Till kritiken av den politiska ekonomin)

Detta innebär att arbetarklassen utifrån sin levnadssituation, sitt vara, utvecklar ett medvetande. Och om arbetarklassen ska utveckla ett revolutionärt och socialistiskt medvetande, så måste den göra det självt. Visserligen genom en dialektisk process där den tar del av de idéer som finns i samhället och med hjälp av dessa, formar sitt medvetande utifrån sitt vara. Enligt leninisterna är dock arbetarklassen någonting som står utanför denna grundläggande tes i marxismen. Enligt dem formas inte arbetarklassens medvetande utifrån dess vara, utan arbetarklassens medvetande skapas av representanter för andra klasser, och ska sedan tillföras arbetarklassen genom partiets försorg.

För Marx och för oss är det dock självklart att endast arbetarklassen själv, utifrån sin samhälleliga situation, formar sitt medvetande. ”Arbetarklassens frigörelse är dess eget verk.”

Leninismen och socialismen

”Eller med andra ord: socialism är ingenting annat än statskapitalistiskt monopol, som vänts till hela folkets nytta och därmed har upphört att vara monopol.”

Lenin: ”Den hotande katastrofen och hur man bör bekämpa den.”

Ovanstående Lenin-citat får illustrera leninismens socialism/kommunismuppfattning: en utveckling som ger bättre villkor åt arbetarklassen, främst på det materiella planet. Hur dessa bättre villkor skapas, eller vad de innebär förutom bättre materiell standard är en andrahandsfråga för leninisterna. Enligt Marx och vår mening är istället socialismens viktigaste kännetecken arbetarklassens makt över samhället och inte vad arbetarklassen sedan gör med sin förvärvade makt.

Det grundläggande under socialismen är arbetarklassens (och under kommunismen hela folkets) makt över hela samhället: produktion, distribution och konsumtion av produkter och tjänster. Detta innebär att varje individ efter förmåga deltar i samhällets skötsel, via debatt, diskussioner, deltagande i remissförfaranden, deltagande i beslut, deltagande i kontroll och uppföljning av resultatet, deltagande i planering osv.

Vi menar också att socialismen måste innebära (och då kommer de ovanstående uppräknade åtgärderna både vara en förutsättning för och bidraga till) ett upphävande av människans främlingskap inför tillvaron, till arbetet och till många mänskliga relationer – ja till allt som idag får oss att ställa frågan: ”Vad är egentligen meningen med det här?”. Socialismen ska innebära att vi återfår meningsfulla, samhälleligt nyttiga verksamheter som hjälper oss att bryta ner det främlingskap som skapar så svåra sociala problem för främst arbetarklassen.

Om den ovan skisserade målsättningen är en grundläggande del av socialismen, så torde det stå ganska klart att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk i mycket bokstavlig mening. Ty hur skulle det se ut om man försökte bryta det ovan nämnda främlingskapet till samhället med medel som i sig innebär främlingskap? Som när det socialistiska samhället byggs upp enligt riktlinjerna från en elit, Partiet, som sedan ”skänker” ”massorna” detta samhälle fix och färdigt. Nej, istället måste arbetarklassen själv vara delaktig i skapandet och byggandet av socialismen.

Hos alla leninistiska strömningar finns dock denna tendens, mer eller mindre uttalad, att det är Partiet som bygger socialismen åt arbetarna. Arbetarklassen får för all del vara med i bygget – på samma sätt som en byggnadsarbetare får bygga ett hus åt en byggmästare. Skillnaden mellan olika slags leninister ligger främst i hur avvägningen Parti-klass ska vara: om det är Ordförandens visa ord som leder massan, eller om det är centralkommitténs direktiv, eller partiets kongresser – eller om det bara är i vissa situationer som Partiet ersätter arbetarklassen.

Hur ter då sig denna leninistiska princip – att partiet bygger socialismen åt arbetarklassen – i verkligheten? Stämmer vårt påstående, att leninisterna förvägrar arbetarna rätten att bygga socialismen? Låt oss se på dagens leninister i Sverige.

Vad gäller de stalinistiska varianterna av leninismen –t.ex. KPMLr – så står detta fullt klart i och med deras uppfattning att Sovjet (åtminstone under Lenins och Stalins tid) är ett exempel på en socialistiska stat. Trots åratal av kritik har dessa grupperingar aldrig lyckats visa hur arbetarklassen konkret utövar sin makt i Sovjet vid någon tidpunkt. Deras argument är istället ungefär att ”Partiet handlar i klassens intresse”. Och det är naturligtvis Partiet som avgör vad som är ”klassens intresse”. Inte heller har stalinisterna lyckats påvisa några demokratiska rättigheter inom partiet eller att arbetarklassen på något sätt har makten över partiet. Det enda argument som återstår för stalinisterna är att arbetarklassen och folket ”fått det bättre”. Detta stämmer förvisso, men vi har fått det bättre i Sverige också, och det blir inte mer socialistiskt för det.

Vi har då kvar de leninistiska grupperingar som idag inte har några socialistiska stater som föredömen, nämligen trotskisterna i Socialistiska Partiet, Arbetar-Förbundet Offensiv och några till. Gemensamt för dessa – och för oss – är att de anser att socialismen ska innebära arbetarmakt genom ett system av arbetarråd, med alla demokratiska rättigheter.

MEN. Just det, så småningom klämmer de fram ett ”men” i någon form. I deras noggrannare beskrivningar av det socialistiska uppbygget uppkommer det ”särskilda situationer”, ”tillfälligheter”, osv, som enligt dem motiverar att Partiet ersätter arbetarklassen. Detta ersättande, denna substitution varnade Trotskij för redan år 1904 i ”Våra politiska uppgifter”:

”Lenins metoder leder till följande: partiorganisationen (den politiska partimaskinen) ersätter först partiet som helhet, därefter ersätter centralkommittén organisationen , slutligen ersätter en enda ’diktator’ centralkommittén…”

Detta var dock när Trotskij fortfarande var ung och oförstörd. När han hade hamnat vid maktens köttgrytor lät det annorlunda, som t ex vid bolsjevikernas 10:e partikongress 1921:

”Arbetaroppositionen har kommit med farliga slagord. De har gjort de demokratiska principerna till en fetisch. De har satt arbetarnas rätt att välja representanter före partiet, som om partiet inte var berättigat att hävda sin diktatur, även om denna diktatur temporärt skulle komma i konflikt med de tillfälliga svängningarna i arbetarnas demokrati /…/ Partiet är förpliktigat att upprätthålla sin diktatur, utan hänsyn till de temporära svängningarna i massornas spontana sinnesstämningar…”

De flesta trotskisterna som har satt sig in i historien, försvarar nästan hela raden av undertryckningsåtgärder mot arbetarklassen och olika arbetargrupper som bolsjevikerna gjorde sig skyldiga till. Det finns många exempel på dessa, men de är av förståeliga skäl inte alltför välkända inom det leninistiska lägret. Bolsjevikerna under Lenin och Trotskij förbjöd oppositionella grupper inom partiet, förbjöd arbetarorganisationer utanför partiet, förbjöd tidningar, bekämpade arbetarråden (fabrikskommittéerna) och senare fackföreningarna, slog ner strejker och arbetaruppror. Allt under motiveringen att ”de speciella omständigheterna” krävde detta.

Trotskisterna anser att normalt sett kommer ”proletariatets diktatur”, vilket är liktydigt med arbetarmakt, att upprättas efter revolutionen. Men efter att ha läst lite av deras material, frågar man sig om denna bofink (arbetarmakten) får se ut hur som helst. Och det får den – enligt trotskisterna: ”Under proletariatets diktatur kan det finnas proletär demokrati likaväl som byråkratiskt förtryck” (Internationalen nr 16 1974). Eller ta en av trotskisternas ledande teoretiker Ernest Mandel, när han skulle förklara begreppet ”arbetarstat”:

”Vi menar inte att arbetarna styr politiskt, det vore idiotiskt. I den meningen är formuleringen inte idealisk, eftersom den kan vara tvetydig. När man hör formuleringen arbetarstat kan man tro att arbetarna härskar”. (Rött Forum nr 3, s. 1)

Ja, vad ska man tro? Trotskisternas ”arbetarstat” är inget annat än en definition som lämnar utrymme för – och därigenom kan rättfärdiga – byråkratins diktatur över arbetarklassen, därför att trotskisterna vägrar att identifiera byråkratierna i Sovjet som en härskande klass.

Vi hoppas att vi med detta har lyckats visa på dels leninismens felaktiga socialism-uppfattning, dels vad denna felaktiga uppfattning leder till för konsekvenser. Och detta är viktigt, för om man inte har målet klart för sig, är det nog så svårt att lägga ut kursen. Vi ska se närmare på detta i fortsättningen.

Leninismen, avantgardet och partiet.

”Bara frågeställningen ’partiets diktatur eller klassens diktatur, ledarnas diktatur (parti) eller massornas diktatur (parti)?’ vittnar om den mest otroliga och hopplösa tankeförvirring. Man anstränger sig att tänka ut något enastående och blir i sitt ivriga grubbleri bara löjlig.” Lenin: Radikalismen – kommunismens barnsjukdom (1920).

Lenin kan tydligen inte tänka sig, att för de vänsterkommunister i Tyskland vilka han kritiserar i citatet ovan, är frågan ”partiets eller klassens diktatur” verkligen ett problem. För Lenin är det dock inget problem: Partiet är klassens mest avancerade del, bärare av klassens objektiva medvetande om nödvändigheten av socialismen.

Naturligtvis finns det olika medvetande inom klassen. Vissa arbetare eller arbetargrupper är mer aktiva i strejkkamper än andra. Det finns alltid de arbetare som före de andra säger att ”nu får det vara nog”. Medan en del arbetare är beredda att ockupera sin arbetsplats, vågar andra inte ens strejka.

Utifrån en mängd olika faktorer blir somliga arbetare medvetna om vad kapitalismen innebär och vad socialismen har för möjligheter. En del av dessa är före andra beredda att organisera sig i revolutionära organisationer.

Som vi ser finns det flera olika förtrupper, avantgarden, inom arbetarklassen. I takt med klasskampens utveckling och utbredning, kommer också allt fler arbetare bli socialistiskt-revolutionärt medvetna. Dessa arbetare organiserar sig helt naturligt, för att tillsammans kunna utföra de uppgifter som påkallas av deras medvetande. Om ett avantgarde organiserar sig, så har vi följaktligen en avantgardeorganisation – om avantgardet är revolutionärt medvetet, och detta medvetande innebär medvetande om revolutionär aktion – då har vi en revolutionär avantgardeorganisation.

Vad är det då för skillnad mellan det vi kallar en revolutionär organisation, och de leninistiska partierna – Partiet med stort P – ?

En skillnad är att en revolutionär organisation är en del av klassen. Den kan inte som Partiet bestå av intellektuella som ”uttrycker arbetarklassens medvetenhet”. En revolutionär organisation tillför inget medvetande till klassen. Dels för att en revolutionär organisation är en del av klassen, dels därför att medvetandet uppstår i ett samspel mellan klassens erfarenheter och tillförda teorier. Det som en revolutionär organisation tillför är således teorier, som utvecklats med hjälp av intellektuella, samt all annan kunskap som det borgerliga samhället ställer till förfogande.

En annan skillnad mellan en revolutionär organisation och Partiet är att en revolutionär organisation endast uttrycker sina medlemmars medvetenhet. Det leninistiska Partiet gör anspråk på att uttrycka hela arbetarklassens objektiva vilja, arbetarklassens strävan att krossa kapitalismen och upprätta socialismen. Med detta anspråk på monopol på arbetarklassens medvetenhet, kan Partiet (= klassens objektiva, ”rätta” vilja) gå emot den verkliga klassens vilja. Leninisternas motivering för detta är den att arbetarklassen bara har en tradeunionistisk, inomkapitalistisk medvetenhet, bara utgör ”klass i sig” för att tala med Marx. Det leninistiska partiet däremot, uttrycker klassens medvetande som ”klass för sig” och har därför rätt, som Trotskij menade i det tidigare citatet, rätt ”att hävda sin diktatur, även om denna diktatur temporärt skulle komma i konflikt med de tillfälliga stämningarna i arbetarnas demokrati…”.

Vi hävdar däremot att endast arbetarklassen själv, som helhet och som klass kan uttrycka sin objektiva vilja, och agera som klass ”för sig”. Detta gör arbetarklassen endast när den organiserar sig självständigt från alla borgarstatens institutioner, organiserar sig i arbetarråd och arbetarmilis för att revolutionärt omvandla samhället. Någon förtrupps- eller avantgardeorganisation som i bästa fall består av arbetare, kan aldrig utgöra eller uttrycka arbetarklassens medvetande. Avantgardeorganisationen uttrycker endast sina medlemmars medvetande, inget annat.

En tredje skillnad är att eftersom en revolutionär organisation bara representerar ”sig själv”, så kan den heller inte ersätta, substituera, klassen vare sig före, under eller efter revolutionen. Efter revolutionen ska en revolutionär organisation inte ha några särskilda rättigheter som ger den möjlighet till mer makt i samhället än varje annan grupp av arbetare. Den får kämpa på jämställd basis med andra organisationer och enskilda om inflytande i rådssamhället för sina idéer.

Leninismen och organisationsdemokratin

”Kamrater, det år som gått har varit ett alldeles särskilt år i det avseendet att vi har tillåtit oss lyxen av diskussioner och tvister inom partiet. Det är en rent häpnadsväckande lyx för ett parti som påtagit sig en börda, som är omringat av mäktiga och starka fiender vilka förenar hela den kapitalistiska världen.” Lenin: Inledningstal till 10:e partikongressen 1921.

”Alla klassmedvetna arbetare måste göra klart för sig, hur skadlig och otillåtlig varje slags fraktionsbildning är, ty även om representanter för de enskilda grupper önskar bevara partienheten, så leder fraktionsbildningen i praktiken oundvikligt till att det endräktiga arbetet försvagas…” Lenin: Utkast till resolution om partiets enhet, 10:e partikongressen.

Frågan om demokratin i partiet brukar av kritiker av leninismen göras till den enda eller åtminstone den största. Anarkister av olika schatteringar brukar ondgöra sig över den ”demokratiska centralismen”, dvs över att det finns en central partiledning som har rätt att utfärda direktiv och göra politiska ställningstaganden. I själva verket är frågan om den formella demokratin inom de leninistiska partierna av mindre betydelse i förhållande till övriga delar av deras revolutionsteori. En revolutionär organisation kräver i kritiska lägen av klasskampen ett enhetligt agerande, och det är därför nödvändigt att minoriteten är underordnad majoriteten.

Men på en punkt finns kritik att rikta mot de flesta leninistiska organisationerna (en del trotskister utgör här ett undantag) . För att en verklig demokrati ska kunna existera, för att nya åsikter ska kunna utvecklas och spridas krävs yttrande- och organisationsfrihet. Detta gäller alla sammanslutningar av människor, oavsett om det är fråga om stater, partier eller andra organiseringar. Därför krävs åsikts (tendens) frihet och organisations (fraktions) frihet även inom en revolutionär organisation. Om dessa friheter inte finns, kommer arbetet att försvagas och organisationen slutligen att splittras, därför att det då blir enda sättet att föra fram nya åsikter och vinna gehör för en annan politik.

Det är dock inte enbart fråga om formella, stadgemässiga rättigheter som avgör om en organisation fungerar demokratiskt. Det är lika mycket fråga om inställningen bland organisationens medlemmar om förhållandet mellan de centrala organen och basorganen, om förhållandet mellan den kunnige politiska auktoriteten och den vanliga medlemmen. Om det inte finns en klar inriktning inom organisationen på att bekämpa uppdelningen på politiska experter och yrkesrevolutionärer å ena sidan och vanliga medlemmar å andra, så kommer det att leda till ett förtryck av basen i organisationen. Följden blir inte bara passivitet och avhopp ifrån basen, utan också att organisationen byråkratiseras. De som fattar besluten och utför analyserna fjärmas alltmer från såväl organisationens som arbetarklassens realiteter. Organisationen blir inte längre en del av arbetarklassen, utan utvecklas till en byråkratisk apparat utanför denna.

Vad är då alternativet? Förutom de demokratiska fri- och rättigheterna: Skolning och aktivering av basen i organisationen. Former där alla är med och utvecklar politiken, i t ex diskussionscirklar, måste ersätta inlärning av politiska experters manifest. Rotation av de förtroendevalda på centrala poster kan motverka byråkratisering. Bekämpande av den traditionella uppdelningen på ”politiska frågor” och ”privata frågor” kan minska främlingskapet inför organisationen, organisationen måste ta hänsyn till och bli en del av medlemmarnas övriga sociala liv.

Leninismen och fackföreningarna.

”Man måste förstå att bringa alla slags offer, övervinna de största hinder för att systematiskt, hårdnackat, ihärdigt och tåligt propagera och agitera just i de institutioner, föreningar och förbund där den proletära eller halvproletära massan finns, även om de är aldrig så reaktionära. Och fackföreningarna…är just sådana organisationer, där massan finns. Man måste…kunna bringa alla slags offer, t o m – om det behövs – tillgripa all möjlig list och slughet, illegala metoder, förtigande och döljande av sanningen bara för att kunna tränga in i fackföreningarna och stanna där samt till varje pris utföra kommunistiskt arbete där.” Lenin: ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, 1920.

En av de viktigaste punkterna i den leninistiska revolutionsstrategin har blivit att inte bara finnas i fackföreningarna utan också att erövra dessa från reformisterna. Orsakerna till denna syn ligger i leninisternas syn på medvetandeutvecklingen hos arbetarklassen (för man behöver ju inte gå till fackföreningarna för att hitta arbetare, det finns ju arbetsplatser…). Enligt leninisterna förmår ju arbetarklassen själv bara uppnå ett ”fackföreningsmedvetande”. Partiets uppgift är enligt leninisterna att höja detta medvetande till ett socialistiskt. För att finna arbetare med ett fackföreningsmedvetande, vad är då mer naturligt än att gå till fackföreningarna?

Om så arbetarklassen inte följer leninisternas medvetandeteori, och som i Tyskland efter 1:a världskriget, utan Partiets sanktion, lämnar fackföreningarna för att bygga andra organisationer som bättre uttrycker deras revolutionära aspirationer – ja då handlar arbetarklassen fel och uppmanas av Lenin att återinträda i fackföreningarna! Om teorin inte stämmer med verkligheten, så försöker leninisterna tydligen ändra på verkligheten!

En annan orsak till Lenins uppfattning om fackföreningarna är att han inte rätt förstod deras natur – och detta p.g.a. kapitalismens låga utveckling i Ryssland.

Fackföreningarna är en organisering huvudsakligen för försäljning av varan arbetskraft till ett så högt pris och under så bra villkor (arbetstid, arbetsmiljö osv) som möjligt. Detta innebär att fackföreningarna är en del av det kapitalistiska systemet, en inomkapitalistisk organisation. Detta innebär att fackföreningarna i likhet med alla andra delar av det kapitalistiska systemet måste krossas i revolutionen. Det är revolutionärers uppgift att bl a ta upp detta i sin propaganda. Redan idag måste vi förbereda arbetarna på det nödvändiga brottet med fackföreningarna i morgon. Vi måste stödja och initiera utomfackliga organisationsformer. Men vi måste också vara medvetna om, att så länge kapitalismen existerar, så är någon form av fackföreningar nödvändiga. Därför är det också nödvändigt att finnas i dessa, på basplanet, för bl a agitation. Däremot får vi inte sprida några illusioner om att ta över fackföreningarna eller att göra dem till ”kamporganisationer”.

Leninismen och parlamentarismen

”…deltagande i parlamentsvalen och i kampen på parlamentstribunen är ovillkorligt nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just för att uppfostra de efterblivna skikten av den egna klassen, just för att väcka och upplysa den outvecklade, kuvade, okunniga massan på landsbygden. Så länge ni inte har kraft att fördriva det borgerliga parlamentet och alla slags reaktionära institutioner av annan typ, så är ni skyldiga att arbeta inom dem, just därför att där ännu finns arbetare, som blivit fördummade av prästerna och av landsbygdens efterblivenhet, eljest riskerar ni att bli blott och bart pratmakare.” Lenin: ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”.

Såväl leninismens inställning till fackföreningarna som till parlamentarismen är vad vi kan kalla konkretiseringar av den grundläggande ideologiska inställningen hos leninismen. Här syftar vi på uppfattningen att arbetarklassen endast kan uppnå ett ”tradeunonistiskt” medvetande, och att det är partiets uppgift att höja detta till ett kommunistiskt medvetande.

Men samtidigt är dessa exempel också uttryck för typiskt leninistiska missuppfattningar av delar av det kapitalistiska samhällets natur. Om Lenins inställning till fackföreningarna kan sägas vara exempel på att Lenin inte rätt förstått vad som är kapitalistiska företeelser och vad detta i sin natur innebär, så är hans inställning till deltagande i parlamentsvalen ett exempel på att leninisterna inte rätt förstått det ideologiska förtryck som råder under kapitalismen.

Parlamenten är enligt vår mening inte reaktionära därför att de utgör någon slags beslutande institution som fattar reaktionära beslut. Tvärtom: de är reaktionära därför att det i själva verket inte fattas några beslut där (besluten ”fattas” av kapitalisterna i enlighet med kapitalets lagar). Parlamenten är alltså reaktionära därför att det framstår som om beslut om människors väl och ve fattades där. Parlamentarismen är ett medel för det ideologiska förtrycket av arbetarklassen. Parlamentarismen och valen till dessa är en faktor som håller arbetaren ”outvecklad”, ”kuvad”, ”okunnig”, ”fördummad” och ”efterbliven”, allt enligt Lenin-citatet tidigare.

Allt deltagande i den parlamentariska processen bidrager till att sprida de parlamentariska illusionerna om att makten över samhället ligger i riksdagen och inte i produktionen. Om nu också socialister deltager i parlamentsval bidrager detta, förutom till att förstärka de parlamentariska illusionerna, till att sprida uppfattningen om att socialismen går att genomföra via parlamentet, dvs reformistiska illusioner. Ett mer eller mindre indirekt stöd från en revolutionär gruppering åt ett parti i parlamentet har samma funktion.

Även om valdeltagandet åtföljs av den allra mest aktiva anti-parlamentariska propaganda, så blir ändå effekten att spridandet av de parlamentariska illusionerna väger tyngre än effekten av de antiparlamentariska uttalandena. Detta därför att de allra flesta lägger märke till är handlingen i sig, inte hur den ideologiskt motiveras. Ett kommunistiskt partis valdeltagande uppfattas som ett stöd för parlamentarismen, konstigare än så är det inte. Detta därför att majoriteten av arbetarna endast får höra om agerandet, valdeltagandet, endast en liten del läser de kommunistiska tidningarnas eventuella antiparlamentariska propaganda.

Leninisterna förstår inte hur arbetarklassen kollektivt uttrycker sin politik, genom t ex sådana symboliska aktioner som störtandet av Vendromekollonnen i Paris 1871 eller Stalin-statyn i Budapest 1956. Dessa och andra liknande aktioner blir i leninisternas ögon onödiga aktioner, som stjäl tid från det politiska arbetet. Därför förmår inte heller leninisterna att se hur valdeltagandet uppfattas i klassens medvetande – just som en symbolisk aktion som uttrycker ett positivt politiskt ställningstagande till själva parlamentarismen.

Finns det i alla fall inte partier som är mer ”progressiva” än andra och som därför är värda ett kritiskt stöd från revolutionära grupper?

Det finns förvisso skillnader mellan de olika partierna, och det finns frågor vars avgörande är beroende av en viss grupperings majoritet i parlamentet. Men då ett aldrig så kritiskt stöd till t ex ett reformistiskt parti innebär spridande av parlamentariska illusioner, måste man väga illusionsspridandet mot betydelsen av förändringen. Den reform som man bedömer måste dels endast kunna genomföras (eller förhindras) genom ett parlamentariskt agerande, dels måste den vara av sådan vikt att de fördelar man vinner genom reformen uppväger de parlamentariska illusioner som man samtidigt sprider.

Exempel på sådana reformer kan vara vaktslåendet kring vissa demokratiska fri- och rättigheter. I dagens Sverige ser vi dock inte någon sådan situation, som motiverar ett parlamentariskt agerande.

Något om leninismens bakgrund och orsaker.

Efter denna genomgång av skillnaderna mellan en leninistisk revolutionsteori och en marxistisk, måste man fråga sig hur leninismen uppstod och hur den kunde bli så spridd.

Lenin var, och leninismen är naturligtvis underkastade de allmänna lagarna för samhällsutvecklingen, vilka uttrycks i marxismen. (Naturligtvis är också marxismen underkastad marxismens lagar…) Enligt Marx så är det människornas samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. Helt naturligt påverkade alltså Lenins samhälleliga verklighet hans medvetande, hans politiska idéer.

Den spirande kapitalismen i Ryssland, en arbetarklass som utgjorde en liten minoritet i förhållande till böndernas stora massa, den oerhörda misären hos massan, dessa och andra materiella faktorer var avgörande för möjligheterna till förändring. Andra förhållanden, som det utländska kapitalets dominans inom den kapitalistiska sektorn av näringslivet, det asiatiska produktionssättets delvisa närvaro och återspegling i byråkratin – allt detta och många andra faktorer formade den leninistiska revolutionsteorin.

Lenins revolutionsteori var konsekvent och riktig – för ett efterblivet land som Ryssland. Leninismen utgör en ideologi som vill samla arbetarna tillsammans med bondemassorna under ledning av intelligentian. Samla alla som var motståndare till den regim och det system som utgör ett hinder för samhällets vidare utveckling, t ex industrialisering. I Lenins fall var det Tsarregimen som stod i vägen. Vi har senare sett hur Mao Tsetung anpassade leninismen till kinesiska förhållanden, och gör bönderna istället för arbetarna till den främsta drivkraften. Men grunden är den samma: ett samhälle dominerat av asiatiskt produktionssätt och utländsk kapitalism hindrar en industrialisering. Leninismen blir i detta fall till ”maotsetungtänkandet”.

Vi kan alltså förklara hur Rysslands efterblivenhet leder fram till leninismens grundpelare:

– Den låga levnadsstandarden och misären bland massorna leder till en socialismuppfattning där konsumtions- och inte makt-aspekten dominerar.

– Den bristfälliga utbildningen hos arbetarna leder till uppfattningen att det socialistiska medvetandet måste tillföras arbetarklassen utifrån.

– Arbetet i illegalitet samt den relativt sett lilla arbetarklassen leder till teorin om att det strängt disciplinerade Partiet som kan ersätta klassen.

– Den ännu outvecklade kapitalismen, och den därmed outvecklade fackföreningsrörelsen och reformismen sprider illusioner om fackföreningens möjligheter.

– Avsaknaden av en borgerlig demokrati, med dess ideologiska apparat, möjliggör en undervärdering av bl a parlamentarismens ideologiska funktion.

Därmed borde det stå klart, att leninismen är en revolutionsteori för ett annat samhälle än det utvecklade kapitalistiska. För en revolutionär politik i dagens samhälle duger inte leninismen. Utifrån en kritik av alla kapitalistiska företeelser måste en revolutionär socialistisk teori formas. Denna text har varit ett försök i detta arbete.

En folkrörelselinje i facket

Text av Frances Tuuloskorpi

Försämringar av arbetsförhållandena och angrepp på arbetarna liknande det vi på Bagarn utsattes för under 1995 är inget unikt, tvärtom. Det är säkert också fler än vi som tar strid emot sådant. Men det som hörs mest är att man inte kan göra något – ”det är såna tider”. Sådan uppgivenhet skapar sådana tider!

Hur kom det sig att vi tog strid och att vi vann så pass som vi gjorde? Jag tror att svaret finns i den fackliga linje som vår fackklubb använder. Vi kanske skulle ha reagerat och rest oss mot de hårda angreppen, även utan den linjen. Men skulle vi stått emot hotelserna under så lång ttid? Skulle vi som förhandlade vågat lita på att medlemmarna skulle hålla ut? Skulle medlemmarna vågat lita på att förhandlarna skulle hålla ut? Det tror jag faktiskt inte. Vi behövde all den erfarenhet och alla de metoder som vi skaffat oss under flera år.

Den viktigaste erfarenheten vi har är att man måste våga lita till medlemmarna. Vi på Bagarn är lika gnatiga och tröga och osams och omöjliga som alla andra arbetare – och har tillsammans samma enorma styrka som alla andra arbetare. När vi som leder facklubben har vågat lita på den styrkan, har vi haft framgång. När vi har missat eller glömt eller inte vågat vända oss till medlemmarna, har vi tabbat oss. Vi hade tillräckligt med erfarenhet av både framgångar och tabbar för att klara en långvarig strid.

Erfarenheterna har vi fått då vi under åren försökt utveckla en kämpande, medlemsstyrd och självständig facklig linje. Vår metod och vårt mål är att folk ska vara i rörelse – det är en folkrörelselinje! Folk ska bestämma och folk ska agera. De idéer som vi utvecklar ska komma ur denna rörelse. Verksamheten ska vara i rörelse, från erfarenhet till erfarenhet, från arbetare till arbetare, från medlemmarna till de förtroendevalda och tillbaka igen.

Vad betyder det i praktiken? Jag ska utgå från några punkter som vår klubbstyrelse tidigare har formulerat, och beskriva hur vi försöker utveckla demokratiska och medlemsstyrda arbetsformer. Vi försöker :

Informera medlemmarna om allt, tala klarspråk.
Det gör vi bland annat i vårt informationsblad Livstecken. Det är ett enkelt A4-blad som delas
ut till alla medlemmar och där vi försöker berätta om allt som händer.

Fråga, inte gissa, vad medlemmarna tycker att klubben ska göra.
Vi änvänder medlemsomröstningar, enkäter och sakfrågemöten. När vi arbetar fram våra krav och förslag går vi ofta flera varv – möte – enkät – möte – omröstning. Om företaget kommer med något så måste vi på samma sätt fråga vad medlemmarna tycker om det och hur klubben ska agera. Varje gång som vi har tyckt att vi kan hoppa över det steget, så har vi missat något viktigt – och gjort medlemmarna besvikna.
Nej, inte en omröstning till! pustar arbetskamraterna ibland. Men det är bättre att de klagar på att vi är tjatiga, än på att vi skiter i att fråga dem! Bättre att fråga för ofta än för sällan. Och det är rätt att ställa krav på medlemmarna, visa att allt hängerpå dem. Att det är en styrka gentemot arbetsgivaren att klubben har medlemsbeslut i ryggen, och röstar om överenskommelserna, det behöver jag väl inte förklara.

Vi frågar inte bara vilka krav och förslag medlemmarna har. Utan också hur viktiga kraven är för dem. Om man frågar: Vad vill ni ha? så kan man lätt få en massa tuffa förslag. Man måste också fråga – är ni beredda att kämpa för det? Vad betyder det här för företaget, vad kommer de att sätta emot? Vad är vi då beredda till? Sådana frågor kan göra att medlemmarna sänker sina krav – men vi höjer medvetenheten om att vi kan inte få något annat än det vi själva är beredda att slåss för.

Underskatta inte medlemmarnas förmåga!
Grundläggande är att tala med alla, bygga underifrån. Inte att försöka hitta ”de som tycker som jag” eller ”de mest medvetna”. Då missar man den verkliga styrkan. Om man satsar på dem som står ”längst fram” och springer iväg med dem, så drar man ut arbetarkollektivet som ett gummiband. Det kommer att brista eller slå tillbaka. Lyckas man däremot få dem som står ”längst bak” i rörelse – då driver de alla andra framför sig.
Vi utgår ifrån att alla medlemmar kan ta ansvar för arbetskamraterna och klubben efter sina förutsättningar. Under några år provade vi den tanken i praktiken, genom att utse samtliga medlemmar till kontaktombud. De fick turas om att under en månad i taget vara ombud för en grupp om ca 12 medlemmar. Alla ställde upp, alltså även de som ”aldrig skulle ta ett fackligt uppdrag”. Det var ju en annan sak när det gällde alla. Men det var för svårt att hinna samla och snacka med ”månadens kontaktombud” som vi ville, på grund av de många olika arbetstiderna. Därför blev deras uppgifter ganska ensidiga, mest att sprida Livstecken. Vi gav upp försöket. Men det berodde alltså inte på medlemmarna, utan på att vi inte lyckades anpassa organisationen till medlemmarnas verkliga kapacitet!

Ta med folk det gäller i förhandlingar.
När vi förhandlar, ska vi ta med folk som vet av egen erfarenhet vad frågan handlar om i alla detaljer. Vi kompletterar med vana förhandlare från klubbstyrelsen. Då får vi det bästa förhandlingsresultatet. Dessutom visar vi att facket är medlemmarnas organisation. Att vara med i förhandlingar är också den bästa skolan för blivande förtroendevalda (= alla våra medlemmar).

Gå tillbaka till medlemmarna när det skiter sig.
På fackets kurser får man lära sig hur man går vidare till ombudsmannen och till central förhandling. Och visst händer det att vi går centralt, vi har även drivit tvistefrågor till arbetsdomstolen ett par gånger, men det är inte det viktiga. När vi säger att vi går till ”högre instans”, då menar vi att vi går till medlemmarna. Det ska vi alltid göra när vi är osäkra om hur vi ska agera. Om det tar stopp i en förhandling ska vi tala om hur läget är och fråga: Ska vi backa? Ska vi stå på oss? Vad är ni beredda till?

Ta tillvara alla förslag och initiativ, inklusive kritik.
Sjävklara saker. Men det gäller att komma ihåg det när medlemmarna kommer med något nytt, då man har huvudet fullt av allt som redan pågår. Man måste också bestämma sig för att kritik alltid är motiverad. Dessutom ska man vara glad att man får höra den (får man inte höra kritiken så finns den där ändå, och växer).

Uppmuntra opposition och diskussion inom klubben.
Enighet ger styrka. Försök bestämma er för vad ni vill och kämpa för det tillsammans. Så säger vi ofta till våra medlemmar. Men för att få fram en bra och levande enighet är det viktigt med en fri diskussion, där ingenting tas för givet.
Vi använder nästan alltid slutna omröstningar i både små och stora frågor. Det händer att medlemmar säger ”det är väl onödigt att skriva lappar, vi vet ju redan vad vi tycker”. Men att använda sluten omröstning är ett sätt att säga till varje medlem: vi vill veta vad just du tycker. Du kan inte slölyssna på diskussionen och sedan rösta som kompisen eller ordföranden. Du måste tänka själv. När vi räknar rösterna visar det sig ofta att det finns någon eller några som röstar annorlunda än majoriteten – även om vi verkat eniga i diskussionen. Det är en viktig påminnelse om att det finns fler synpunkter och att vi ska försöka få upp dem i ljuset.
Tänk er ett möte där en medlem framför en åsikt som går emot vad de flesta tycker. Han blir nedsnackad och nedröstad. Han kanske känner sig dum och sticker inte ut hakan nån mer gång. Vi försöker motverka den effekten. När beslutet är fattat, så applåderar vi – för minoriteten. Vi påpekar att den som framför sin åsikt gör en viktig insats för klubben. Ofta kommer vi fram till något nytt, tack vare den diskussion som uppstod. Det kan också med tiden visa sig att minoriteten hade rätt.

Undvik att dras in i ”fackvärlden”
Vi pratar ibland om ”passiviserande kursverksamhet”. Det kanske låter provokativt. Kunskap är ju makt, säger man. Kan utbildning verkligen vara passiviserande? Ja, om man går på en massa fackliga kurser där man inte får lära sig att lita till medlemmarna och tillämpa folkrörelselinjen, då lär man sig ju faktiskt något annat!
Det finns en risk att man dras in i värld för sig – kurserna, repskapet, umgänget med andra förtroendevalda, partiet. ”Facket” blir något som man åker iväg till, inte det där träliga hemma på klubben med de surmulna arbetskamraterna. Då är det kört! Man får inte förväxla fackvärlden med facklig kamp! Den bedriver man med sina arbetskamrater och ingen annanstans. Allt annat är överbyggnad. Och överbyggnaden är ett luftslott om man inte har en grund där hemma på jobbet.

Sammanfattningsvis – vi försöker göra facket till en kamporganisation.
Det betyder inte strid och strejk varje dag men att vi hela tiden kämpar för våra intressen.
Vi frågar inte efter arbetskamraternas politiska åsikt. Vi förutsätter att eftersom vi jobbar ihop och delar samma villkor, så har vi gemensamma intressen och kommer att kämpa tillsammans. Och så blir det också nästan alltid. Det är med den tilltron som man kan vinna strid. Det är vad man med ett stolt uttryck kan kalla enhet på klasskampens grund. Det låter kanske högtravande, men det är enkla saker – det är bröd och solidaritet.

Rådskommunism

Paul Mattick (1904-1981)
Tysk rådskommunist, politisk författare och aktivist. Publicerad 1939.

Det råder ingen tvekan om att de sociala krafter allmänt kända som ’arbetarrörelsen’, som växte fram under de senaste hundra åren och som, kvantitativt, nådde sin vidaste expansion kort före och efter Världskriget, nu definitivt är på tillbakagång. Men trots att denna situation antingen positivt eller negativt bekräftas av folk befattade med arbetarfrågor, så är realistiska förklaringar av detta fenomen sällsynta. Där arbetarrörelsen krossades av krafter utifrån kvarstår problemet med hur den kunde elimineras trots den skenbara styrka den hade förvärvat under sin långa utvecklingsperiod. Där den upplöstes av sig själv kvarstår frågan varför en ny arbetarrörelse inte uppstod, när de sociala villkor som producerar dylika rörelser fortfarande existerar.

I.

De flesta förklaringar som erbjuds misslyckas med att övertyga, eftersom de uteslutande erbjuds i syfte att tjäna de specifika, omedelbara intressena hos de i arbetarproblem involverade anhängarna, för att inte nämna deras begränsningar i teoretiska och empiriska insikter. Men värre än felaktiga eller bristfälliga ställningstaganden till frågan om ansvaret för den nuvarande återvändsgränden för arbetarrörelsen är den resulterande omöjligheten att formulera vägar som leder till nya självständiga arbetarklassaktiviteter. Det råder ingen brist på förslag till ’hur återuppliva arbetarrörelsen’; emellertid, de ambitiösa utredningarna kan inte bidraga till att lägga märke till att alla dylika förslag till ’en ny start’ i verkligheten inget annat är än omformuleringar och återupptäckter av idéer och former för aktivitet utvecklade med betydligt större klarhet och konsekvens under den moderna arbetarrörelsens början. Genom att vederlägga idén om en lyckosam tillämpning av dessa nyupptäckta och – i jämförelse med senare utveckling – radikala principer, måste det varken anses att dessa principer enbart måste vara otillräckliga, eftersom de var nödvändigt bundna till en annorlunda nivå av det kapitalistiska samhällets utveckling, utan att de inte längre passar, och inte längre kan fås att passa, en arbetarrörelse som har baserat sin filosofi, organisationsform och sina aktiviteter under en längre tid, och med en större framgång, med en strävan helt motsatt innehållet i dessa tidigare principer.

En återhämtning för den gamla arbetarrörelsen ska inte förväntas; en arbetarrörelse som kan anses ny måste krossa det som karaktäriserade den gamla arbetarrörelsens ansedda styrka. Den måste undvika dess resultat och kan inte göra anspråk på att vara endast ett organisatoriskt uttryck som är ’bättre än förr’; den måste förstå alla implikationer från den tidigare nivån på den kapitalistiska utvecklingen och organiseras i enlighet med den; den måste grunda sina aktionsformer inte på traditionella idéer, utan på de givna möjligheterna och nödvändigheterna. Att återgå till tidigare ideal, under nuvarande allmänna sociala villkor, skulle bara innebära en tidigare död för arbetarrörelsen. Inte bara fegheten hos arbetarorganisationernas ledare och arbetarbyråkratin förknippade dem med vad som förorsakade alla de nederlag de led vid senare konflikter med de härskande klasserna, och som föranledde utgången vid ’generalstrejken’ i Frankrike, utan mer, att en klar eller instinktiv insikt att den nuvarande arbetarrörelsen inte kan verka mot de kapitalistiska behoven, att den bara på ett eller annat sätt gynnar specifika och historiskt förutbestämda kapitalistiska intressen.

Att förbise dessa organisationer och funktionärer som från början föreställde sig sina funktioner som inget mer än deltagandet i distribuerandet av det av arbetarna skapade välståndet, antingen genom öppet fiffel eller genom att organisera arbetsmarknaden, så mycket är uppenbart; att idag är arbetarledarna likväl som arbetarna medvetna om sin oförmåga att verka mot kapitalismen, och cynismen som så många arbetarledare visar upp genom sådan praktiska handlingssätt som fortfarande är möjliga, dvs. att ’sälja sig’, kan också anses vara den mest realistiska attityd härstammande från ett totalt erkännande av en förändrad situation. Känslan av fåfänglighet som dominerar dagens arbetarrörelse kan inte fördrivas av ett mer frikostigt användande av radikal fraseologi; inte heller genom en total underkastelse under de härskande klasserna, som det försöks med i många länder där arbetarledare ropar efter ’nationell planering’ och en lösning av de sociala problem inom de nuvarande produktionsförhållandena. På en sådan grund för aktion kan inte den gamla arbetarrörelsen undvika att kopiera de vaga förslagen från de fascistiska rörelserna, och som imitatörer kommer de att ha än mindre framgång än upphovsmännen. Fascismen, och undanröjandet av den nuvarande med den förknippade arbetarrörelsen, kan inte stoppas med fascistiska metoder eller genom införandet av fascistiska mål hos arbetarrörelsen själv.

II.

Trots de många försöken, är det omöjligt att förklara arbetarrörelsens miserabla ställning idag som ett resultat av de många ’sveken’ från ’överlöparna’, eller ’bristen på insikt’ i arbetarklassens verkliga behov hos dess ledare. Det är inte heller möjligt att skylla på specifika organisationsförsök, eller på särskilda filosofiska trender, för de många nederlag som uppstått. Det är inte heller möjligt att förklara rörelsens förfall genom att ge dess ’nationella karaktärer’ eller ’psykologiska egenheter’ skulden. Arbetarrörelsens förfall är ett allmänt förfall; alla organisationer, oavsett deras specifika former eller inställningar, är därmed drabbade; och inget land och inget folk har kunnat undgå den här nedåtgående trenden. Inget land har, genom att se på arbetarrörelsens förfall i andra länder, kunnat ’ta lärdom från dess nederlag’; ingen organisation har ’lärt sig’ att undgå detta öde genom att se andra kollapsa. Urvattnandet av all arbetarmakt i Ryssland 1920 efterhärmades i Turkiet, i Italien, i Kina, i Tyskland, i Österrike, i Tjeckoslovakien, i Spanien och nu i Frankrike, och snart i England. Det är sant, att omöjligheten för arbetarrörelsen att kunna fungera som sådan har varierat från fall till fall, pga egenheter i ekonomisk och social utveckling; men, ingen kan förneka att i alla dessa länder övergavs arbetarrörelsens oberoende. Vad som fortfarande existerar där under namnet arbetarrörelse har ingenting gemensamt med den arbetarrörelse som utvecklades historiskt, eller höll på att utvecklas i de mer efterblivna länderna, och att den grundlades för att vidmakthålla en oövervinnelig opposition till ett samhälle uppdelat i maktlösa arbetare och utsugare som kontrollerade all ekonomisk och konsekvent politisk makt. Vad som fortfarande existerar där i form av partier, handels- och industrifack, arbetarfronter och andra organisationer är så totalt integrerade i den existerande samhälleliga formen att det omöjligt kan fungera som annat än ett instrument för det samhället.

Vidare är det inte möjligt att skylla det viktigaste teoretiska uttrycket så här långt utvecklat i arbetarrörelsen – marxismen – för arbetarrörelsens många tillkortakommanden eller för dess nuvarande förfall. Den arbetarrörelse som nu försvinner hade väldigt lite att göra med marxismen. Sådan kritik av marxismen kan endast växa ur bristen på kännedom om dess innehåll. Marxismen var inte heller missförstådd; den förkastades av både arbetarrörelsen och dess kritiker, och togs aldrig för vad den var: ”en odogmatisk guide för vetenskaplig forskning och revolutionär aktion”. (2) I båda fallen, av de som tog den till sig som en meningslös fras och av de som bekämpade även denna meningslösa fras, utnyttjades den hellre som ett instrument för att dölja en praktik, som, på ett sätt, bekräftade den vetenskapliga sundheten hos marxismens sociala vetenskap, samt, för det andra, var starkt motsatt den korresponderande och besvärande verkligheten.

Även om den utvecklades under influens från marxismen så har denna arbetarrörelse under förfall nu totalt förkastat sin revolutionära start, även där dess bestående varit endast nominellt, och helt verkar på borgerliga grunder. Så snart som detta faktum är bestämt, finns det ingen anledning att se efter orsakerna till arbetarrörelsens förfall i någon vagt konstruerad eller faktiskt förbisedd filosofi; i stället är detta förfall helt uppenbart parallellt med kapitalismens förfall. Bunden till en expanderande kapitalism, totalt integrerad i hela den sociala fabriken, kan den gamla arbetarrörelsen bara stagnera med stagnerande kapitalism och förfalla med en förfallande kapitalism. Den kan inte skilja sig från det kapitalistiska samhället, såvida den inte bryter helt med sin bakgrund, vilket är möjligt endast genom att bryta upp de gamla organisationerna, i de fall de fortfarande existerar. Denna möjlighet är emellertid utesluten på grund av de lagbundna intressena som utvecklats i dessa organisationer. En pånyttfödelse av arbetarrörelsen är tänkbar endast som ett massornas uppror mot ’deras egna’ organisationer. Precis som produktionsförhållandena, för att använda marxistiska termer, hindrar den fortsatta utvecklingen av samhällets produktivkrafter, och är ansvariga för den nuvarande kapitalistiska nedgången, så hindrar arbetarorganisationerna idag utvecklandet av de nya proletära klasskrafterna och deras försök att med nya aktioner gynna arbetarnas klassintressen. Dessa konfliktande tendenser mellan arbetarklassintressen och de förhärskande arbetarorganisationerna var tydligast avslöjade i Europa, där den kapitalistiska expansionsprocessen hejdades och den ekonomiska sammandragningen var hårdare, och resulterade i fascistiska former för kontroll över befolkningen. Men likaväl i Amerika, där den kapitalistiska ekonomins krafter har varit mindre uttömda än i Europa, görs de gamla arbetarledarna sällskap av de nyare, skenbart mer progressiva, arbetarorganisationerna i att stötta den kämpande kapitalistklassen att vidmakthålla sitt system även efter att dess sociala och historiska grund har försvunnit.

III.

Det är en paradox endast för den ytlige observatören att den europeiska arbetarrörelsens förfall åtföljdes av en sista kraftansträngning av arbetarorganisationerna i USA. Denna situation indikerar endast den oerhörda styrka och förbehållning som kapitalismen i Amerika besitter. Emellertid är även det ett uttryck för svaghet i amerikansk kapitalism jämfört med den mer centraliserade kapitalismen i de europeiska länderna. Varande både fördelaktig och ofördelaktig, illustrerar bara försöken att utnyttja fördelen för att eliminera det ofördelaktiga. Centraliseringen av all möjlig ekonomisk och politisk makt i statens händer (vilket, på grund av den förfallande ekonomin förmår deltaga i större interna och externa kamper) bekämpas i USA av kraftfulla individuella kapitalistiska intressen som helt riktigt räds att de ska offras i just denna process. Så reser sig en annan paradox, att det just är den envisa styrkan hos det privata kapitalet, som är kapabelt att motarbeta statskapitalistiska trender och till att bekämpa arbetarorganiseringen, som är ytterst ansvarig för den fortsatta existensen av dessa arbetarorganisationer. För det indirekta men väldigt kraftfulla stödet från arbetarrörelsen har lagt grunden för att myndigheternas politik riktad mot det anarkiska, individuella, kapitalistiska förfarandet med avsikt att skydda det nuvarande samhället, oundvikligen enbart kommer att gynna staten. Staten kommer sedan att ha dragit mer profitabel nytta av arbetarorganisationen, än arbetarorganisationen av staten. Ju mer myndigheterna gynnar arbetets intressen, desto mer försvinner arbetets intressen, och desto mer gör sig dessa arbetarorganisationer överflödiga. Den nyligen upplevda uppgången för den amerikanska arbetarrörelsen är inget annat än ett dolt symptom på dess nedgång. Som det indikerades vid den första CIO-konventionen nyligen avhållen, är de organiserade arbetarna helt underordnade det högst effektiva och centraliserade fackliga ledarskapet. Från detta totala förvekligande av arbetarinitiativ inom sin egen organisation till den totala underordningen av hela organisationen under staten är det bara ett steg. Inte bara kapitalet, som Marx sa, är sin egen dödgrävare, utan även arbetarorganisationerna som, där de inte krossas utifrån, utplånar sig själva. De utplånar sig själva just i försöket att bli vitala krafter inom det kapitalistiska samhället. De tar till sig de under kapitalistiska villkor nödvändiga metoderna för att öka i betydelse, och stärker därmed fortsättningsvis i sin tur de krafter som skulle ’ta över dem’. Det finns, därför, ingen möjlighet att profitera på deras försök, eftersom, till syvende och sist, bestämmer den reella makten i samhället vad som ska finnas kvar och vad som ska elimineras.

Inte heller finns det något hopp i att, arbetarledarna och deras efterföljare sin tillbörliga belöning i ett totalt statskontrollerat ekonomiskt system, genom att erkänna det tillmötesgående de ger till det exploaterande samhället; för alla sociala förändringar i det nuvarande antagonistiska samhället inträffar efter kamp. En harmoniering av intressen mellan två olika typer av byråkrati är möjlig endast i exceptionella fall, som tex. om ett krig bryter ut innan det totalitära systemet är genomfört; annars lämnar statens övertagande av den gamla arbetarrörelsen de tidigare ledda på gatan, eller för dem till koncentrationsläger, som så träffande demonstrerades i Tyskland. Inte heller kan erkännandet att en sådan framtid är möjlig få arbetarledarna att undvika förberedelserna inför det, eftersom det inte ger den nuvarande ickerevolutionära arbetarrörelsen någon möjlighet att bana väg för den. Det enda alternativet, revolutionär aktivitet, skulle utesluta alla de aspekter av arbetaraktivitet som hyllas som de smärtfullt vunna segrarna från en lång kamp, och skulle betyda offrandet av alla dessa värden och aktiviteter som idag gör det värt besväret att arbeta i arbetarorganisationer, och det som får arbetarna att gå in i dem.

Om den senaste utvecklingen av så kallade ’ekonomiskt’ organiserad arbetskraft i Amerika självt är en indignation om arbetarrörelsens allmänna förfall över hela världen, med en talande illustration i John L. Lewis´s senaste deklaration att hans organisation står redo att ”stödja ett försvarskrig mot Tyskland”, eller, med andra ord, att han och hans organisation är redo att slåss för den amerikanska kapitalismens intressen, behöver inte ens den gamla arbetarrörelsens förfall i USA:s politiska fält bevisas. Eftersom specifika historiska och sociala faktorer uteslöt tillväxten av en konsekvent politisk arbetarrörelse i Amerika, kan inte en politisk arbetarrörelse i Amerika gå under, eftersom den inte existerar. Med undantag av ett antal spontana rörelser som försvann lika snabbt som de uppstod, är vad som hittills erfarits i form av en politisk arbetarrörelse i detta landet utan betydelse. Den totala frånvaron av klassmedvetande i de ’ekonomiska’ rörelserna här är så tydlig att det är överflödigt att nämna detta faktum igen. Med undantag av the Industrial Workers of the World (I.W.W.), anses arbetarorganisationerna under senare historia som ett komplement till kapitalismen – som ett av dess tillgångar. Den objektive observeraren måste tillstå att alla organiserade och oorganiserade arbetarmassor fortfarande står under kapitalismens makt, eftersom det utvecklades med den expanderade kapitalismen inte en arbetarrörelse, utan en kapitalistisk rörelse av arbetare.

IV.

Från den negativa position som utvecklats här är det enkelt att se att arbetarklassens framtida aktiviteter inte kan betecknas som en ’ny start’, utan endast som en start. Ett sekel av klasstrider bakom oss ”utvecklade en ovärderlig teoretisk kunskap; det uppfanns galanta revolutionära ord för att utmana kapitalismens anspråket att vara ett slutligt socialt system; det väckte arbetarna från misärens hopplöshet. Men dess verkliga kamp var inom kapitalismens gränser; det var aktivitet medelst ledare och sökte endast att tillsätta mänskliga ledare i stället för de omänskliga.” (3) Arbetarrörelsens föregående historia måste anses vara endast upptakten inför framtida aktioner. Även om det inte råder någon tvekan om att detta förspel redan har förutsagt några implikationer av kommande kamper kvarstår, inte desto mindre, endast en introduktion, och inte en sammanfattning, av vad som komma skall.

Den europeiska arbetarrörelsen kom undan med så pass lite kamp eftersom dess organisation inte hade något långt gående perspektiv; de visste eller kände att det inte fanns plats för dem i ett socialistiskt system, och rädslan att klassamhället skulle försvinna var inget mindre än den för andra privilegierade grupper. Kapabla att endast fylla någon funktion under kapitalistiska villkor, spekulerade de motvilligt över slutet för kapitalismen; valet mellan två sätt att dö har aldrig hjälpt någon att överleva. Det faktum att sådana arbetarorganisationer endast kan fungera under kapitalismen förklarar även deras tämligen egendomliga begrepp om vad som kan konstituera ett socialistiskt samhälle. Deras ’socialism’ var och är en ’socialism’ som liknar kapitalism; de är ’progressiva’ kapitalister snarare än socialister. Alla deras teorier, från den av den ’marxistiske’ revisionisten, Bernstein, till den om en ’marknadssocialism’ på modet idag är bara metoder att uppnå ett erkännande av kapitalismen.

Därför är det inte förvånande att ett sådant klart urskillningsbart statskapitalistiskt system som existerar i Ryssland generellt är accepterat av dem som ett färdigt socialistiskt system, eller som ett övergångsstadium till socialism. Kritik riktad mot det ryska systemet avser bara avsaknaden av demokrati, eller en påstådd illvilja eller dumhet hos dess byråkrati, och anstränger sig lite eller inte alls med det faktum att produktionsförhållandena som nu existerar i Ryssland inte avsevärt skiljer sig från de i andra kapitalistiska länder, eller det faktum att ryska arbetare inte har något som helst att säga till om i landets produktions- eller sociala angelägenheter, utan är underkastade politiskt och ekonomiskt till de exploaterande villkor och individer som arbetarna i vilket annat land. Trots att den stora majoriteten ryska arbetare inte längre möter individuella företagare i sin kamp för sin existens och bättre levnadsförhållanden, visar deras nuvarande myndigheter att till och med det gamla målet för arbetarrörelsen, att ersätta de hårda härskarna med mer välvilliga, inte har uppfyllts där.

De visar även att, även om enskilda kapitalister själva försvinner så slutar inte den kapitalistiska formen för utsugning. Hans förvandling till en statstjänsteman, eller att han ersätts av statstjänstemän, lämnar fortfarande utsugarsystemet intakt, vilket är kännetecknande för kapitalismen. Skiljandet av arbetarna från produktionsmedlen och, med detta, klassmakten, har fortsatt i Ryssland, med tillägget en högst centraliserad, målmedveten utsugarapparat som nu gör det svårare för arbetarna att slåss för sina mål, så att Ryssland uppenbarar sig endast som en modifierad kapitalistisk utveckling uttryckt med en ny terminologi. Försök till ett högre nationell tillfredsställande, som nu påtvingas Ryssland, som det har påtvingats alla andra kapitalistiska nationer, hyllas nu som ’byggandet av socialismen i ett land’. Upplösningen av världsekonomin, vilket förklarar och tillåter den tvingande utvecklingen av statskapitalism i Ryssland, beskrivs nu som ’en sida-vid-sida existens av två fundamentalt olika sociala system’. Trots det verkar optimismen om rörelsen öka för varje nederlag den lider. Ju större framsteg klassuppdelningen gör i Ryssland, ju mer den nya härskande klassen lyckas förtrycka oppositionen med en växande och högt hyllad utsugning, ju mer Ryssland agerar i den kapitalistiska världsekonomin och blir en imperialistisk makt bland de andra, desto mer anses socialismen vara fullt förverkligad i det landet. Just som arbetarrörelsen har kunnat se socialismen marschera mot kapitalistisk ackumulation, hyllar den nu marschen mot barbari som så många steg mot det nya samhället.

Hur uppdelad den gamla arbetarrörelsen än är pga oenighet i olika ämnen, står den enad när det gäller frågan om socialismen. Hilferdings ’Allmänna kartell’, Lenins beundran för den tyska krigssocialismen och det tyska postverket, Kautskys förevigande av värde-pris-penning-ekonomin (med önskan att medvetet göra det som i kapitalismen sker genom blinda marknadslagar), Trotskys krigskommunism utrustad med ’tillgångs- och efterfrågans’-inslag, eller Stalins institutionella ekonomi – alla dessa koncept har sin bas i sitt återupptagande av de existerande produktionsförhållandena. Egentligen är de mer reflektioner av vad som pågår i det kapitalistiska samhället. Minsann, sådan ’socialism’ diskuteras idag av kända borgerliga ekonomer som Pigou, Hayek, Robbins, Keynes, för att nämna endast några stycken, och har skapat en betydande litteratur till vilken socialisterna nu vänder sig efter material. Vidare har borgerliga ekonomer från Marshall till Mitchell, från neo-klassisisterna till de moderna institutionalisterna, ansträngt sig med frågan om ’hur få ordning på det oordnade kapitalistiska systemet’, och inriktningstrenden på deras tankar sammanfaller med trenden av mycket större inkräktning från staten i konkurrenssamhället, en process som resulterade i ’New Deals’, ’Nationalsocialism’ och ’bolsjevism’, de varierande beteckningarna på de olika nivåerna och variationerna av centraliserings- och koncentrations-processen i det kapitalistiska systemet.

V.

Det har under senare tid blivit nästan en fluga att beskriva arbetarrörelsens oförenlighet som en tragisk motsättning mellan medel och mål. Emellertid, en sådan oförenlighet existerar inte. Socialismen har inte ansetts vara ’målet’ för arbetarrörelsen; det var bara en term som användes för att dölja en helt annan målsättning, som var politisk makt inom ett samhälle baserat på ledare och ledda för att fördela det skapade mervärdet. Detta var målet som förutbestämde medlen.

’Mål-och-medel’ problemet är det om ideologi och verklighet baserat på klassrelationerna i samhället. Emellertid är problemet konstgjort eftersom det inte kan lösas utan att upplösa klassrelationerna. Det är också meningslöst, eftersom det endast existerar i tanken; ingen sådan motsättning existerar i verkligheten. Klassers och gruppers aktivitet måste vid varje tillfälle förklaras på basis av de existerande produktionsförhållandena i samhället. När aktioner inte sammanfaller med de proklamerade målen, beror det bara på att det inte slåss för dessa mål, dessa skenbara mål reflekterar istället en otillfredsställelse omöjlig att vända till aktivitet, eller en önskan att dölja de verkliga målen. Ingen klass kan egentligen agera felaktigt, dvs att på något sätt agera i strid med de determinerade sociala krafterna, även om den har obegränsade möjligheter att tänka felaktigt. Inom kapitalismens sociala produktion beror varje klass av den andra; deras antagonism är deras intressekännetecken; och så länge som detta samhälle existerar, finns ingen aktivitetsvalmöjlighet. Endast genom att bryta igenom detta samhälles gränser är det möjligt att samordna mål och medel medvetet, att åstadkomma en genuin enighet i teori och praktik.

I det kapitalistiska samhället finns det bara en skenbar motsättning mellan mål och medel, genom att skillnaden endast är ett vapen för att gynna en faktisk praktik utan samspel med de inblandade kraven. Man behöver bara upptäcka det verkliga målet bakom det ideologiska målet för att släta ut den skenbara oförenligheten. För att använda ett praktiskt exempel: Om man tror att fackföreningar är intresserade av att strejka som en metod att minimera profiten och höja lönen, som de hävdar, kommer man att bli förvånad när man upptäcker att när fackföreningarna skenbart hade mest makt och när behovet av att höja lönerna var störst, var facket mer ovilligt än nånsin till att använda strejkmedlet i sitt måls intresse. Facken tog till mindre lämpliga medel för det eftersträvade målet, så som medling och myndighetsreglering. Det faktum att lönen höjs överhuvudtaget är inget mål för fackföreningarna; de är inte längre vad de var i början; deras verkliga mål är nu att under alla villkor vidmakthålla organisationsapparaten; deras nya medel är den mest ändamålsenliga taktiken för detta mål. Men att avslöja sin ändrade karaktär skulle alienera arbetarna från organisationen. Följaktligen blir det rent ideologiska målet ett vapen till att försäkra det verkliga målet, och blir sålunda endast ett instrument genom en helt nykter och helanpassad verksamhet.

Inte desto mindre eggade ’mål-och-medel’ problemet den gamla arbetarrörelsen avsevärt och förklarar delvis varför den rörelsens verkliga karaktär erkändes så sakteliga och varför illusioner om möjligheten att reformera den florerade. Det viktigaste försöket med att revolutionera den gamla arbetarrörelsen gjordes när den ryska revolutionen 1905 avbröt den vardagliga verksamheten som arbetarrörelsen var upptagen med och när frågan om en verklig social förändring ställdes främst igen. Men även här, i sin skenbara opposition, avslöjade den gamla arbetarrörelsen sin medfödda kapitalistiska karaktär. Lenins allvarliga försök att lösa maktproblematiken ledde honom raka vägen tillbaka till de borgerliga revolutionärernas läger. Detta var inte enbart ett resulterat av det efterblivna Rysslands villkor, utan även pga. den teoretiska utvecklingen hos västsocialismen, vilken enbart än mer hade framhävt sin borgerliga karaktär som den ärvt från tidigare revolutioner. Arbetarrörelsens kapitalistiska natur framträdde även i dess ekonomiska teori, vilken, i följespår efter den borgerliga ekonomins trender, ansåg samhällets problem mer och mer som en fråga om distribution, som ett marknadsproblem. Till och med Rosa Luxemburgs våldsamma revolutionära angrepp i sin ”Akkumulation des Kapitals” mot ’revisionisterna’ blev till ännu ett argument på den av hennes antagonister fastställda nivån. Även hon härledde det kapitalistiska systemets begränsningar huvudsakligen från dess oförmåga att, på grund av de begränsade marknaderna, kunna realisera mervärdet. Inte i produktionssfären, utan i cirkulationssfären, verkade vara av avgörande betydelse, för att förutsäga kapitalismens liv och död.

Emellertid, från förkrigsvänstern (vilken inkluderade Luxemburg, Liebknecht, Pannekoek och Gorter) förenad med den faktiska arbetarkampen genom masstrejk i såväl öst som väst, växte en rörelse fram under kriget som varade under några år som en genuint antikapitalistisk tendens och som baserade sitt organisatoriska uttryck på olika antiparlamentariska och antifackliga grupper i ett flertal länder. I sitt begynnelsestadium och trots alla dess motstridigheter var denna rörelse från början rakt motsatt hela kapitalismen, så väl som hela arbetarrörelsen som var en del av systemet. Med insikten att ersättandet av makten med ett parti enbart skulle innebära ett byte av utsugare, proklamerade den att samhället måste kontrolleras direkt av arbetarna själva. De gamla slagorden om klassernas upphävande, lönearbetes-systemets upphävande, upphävandet av kapitalproduktionen upphörde att vara slagord och blev omedelbara mål för de nya organisationerna. Deras krav var inte en ny härskande grupp i samhället, villig att agera ’för arbetarna’, som, med denna makt, hade möjligheten att agera emot dem, utan var arbetarnas direkta kontroll över produktionsmedlen genom en organisering av produktionen som säkrade den kontrollen. Dessa grupper (4) vägrade att välja mellan de olika partierna och fackföreningarna, utan såg i dem kvarlevorna av ett passerat stadium av kamp inom det kapitalistiska samhället. De var inte längre intresserade av att bringa nytt liv i de gamla organisationerna, utan av att göra känt behovet av att skapa organisationer, inte enbart av en helt annan karaktär – klassorganisationer kapabla att förändra samhället, utan även kapabla att organisera det nya samhället på så sätt att utsugning gjordes omöjligt.

Vad som återstår av dessa organisationer, i de fall där de fann ett permanent organisatoriskt uttryck, går idag under namnet De Rådskommunistiska Grupperna. De anser sig vara marxister och med det, internationalister. I det att de erkänner att alla dagens problem är internationella problem, vägrar de att tänka i nationalistiska termer, och hävdar att alla nationella hänsyn enbart gynnar konkurrens kapitalismens behov. I eget intresse måste arbetarna utveckla produktivkrafterna vidare, ett villkor som förutsätter en konsekvent internationalism. Denna inställning förbiser emellertid inte nationella egenheter och leder därför inte till försök att eftersträva en identisk politik i olika länder. Varje nationell grupp måste basera sina aktiviteter på en förståelse av omgivningen, utan inblandning av någon annan grupp, även om ett utbyte av erfarenheter förväntas leda till samordnade aktiviteter var helst så är möjligt. Dessa grupper är marxister eftersom det ännu inte har utvecklats en social vetenskap överordnad den som härstammar från Marx, och eftersom att de marxistiska principerna om vetenskaplig undersökning fortfarande är de mest realistiska och som tillåter en sammanvävning med de nya erfarenheterna som växer ur den fortgående kapitalistiska utvecklingen. Marxismen har inte tänkts ut som ett slutet system, utan som en aktuell framställning av en växande social vetenskap kapabel att verka som en teori för arbetarnas pratiska klasskamp.

Hittills har dessa gruppers huvudsakliga funktion bestått av kritik. Emellertid är inte denna kritik längre riktad mot den kapitalismen som existerade under Marx tid. Den inkluderar en kritik av den kapitalistiska omgestaltningen som uppträder under ’socialismens’ namn. Kritik och propaganda är den enda möjliga praktiska aktiviteten idag, och deras uppenbara fruktlöshet reflekterar endast den uppenbart ickerevolutionära situationen. Den gamla arbetarrörelsens förfall, inbegripet svårigheten och även omöjligheten i att kunna frambringa en ny, är ett beklagansvärt scenario endast för den gamla arbetarrörelsen; den varken hyllas eller beklagas av de Rådskommunistiska Grupperna, utan erkänns bara som ett faktum. De senare inser även att den organiserade arbetarrörelsens försvinnande inte ändrar något i den sociala klasstrukturen; att klasskampen måste fortgå, och kommer att tvingas till att agera på basis av de givna möjligheterna. ”En klass i vilken de revolutionära intressena i samhället är koncentrerade, finner, så snart den har rest sig, direkt i sin egen situation innehållet och det påtagliga i sin revolutionära aktivitet: vägrar att hållas tillbaka; vidtar åtgärder (dikterade av kampens behov), i konsekvens med sin egen handling att driva på den. Den gör ingen teoretisk undersökning av sin egen uppgift.” (5). Inte ens ett fascistiskt samhälle kan göra slut på klasskampen – de fascistiska arbetarna kommer att tvingas att ändra produktionsförhållandena. Emellertid finns det inte egentligen något sådant som ett fascistiskt samhälle lika lite som det finns något sådant som ett demokratiskt samhälle. Båda är bara olika nivåer av samma samhälle, varken högre eller lägre, utan enbart olika, som ett resultat av skiftningarna i klasskrafterna inom det kapitalistiska samhället vilket har sin bas i ett antal ekonomiska motsägelser.

De Rådskommunistiska Grupperna anser även att ingen verklig förändring är möjlig under rådande villkor om inte de antikapitalistiska krafterna växer sig starkare än de prokapitalistiska, och att det är omöjligt att organisera sådana antikapitalistiska krafter med den styrkan inom kapitalistiska förhållanden. Genom att analysera dagens samhälle och genom att studera den föregångna klasskampen dras slutsatsen att spontan aktion från den otillfredsställda massan kommer att skapa sina egna organisationer under sin upprorsprocess, och att dessa organisationer, som uppstår ur de sociala villkoren, ensamt kan göra slut på dagens sociala ordning. Frågan om organisering som diskuteras idag ses som en överflödig fråga, eftersom företagen, de offentliga arbetena, beredskapsarbetena, armén under det kommande kriget, är tillräckliga organisationer för att räkna med vid massaktionsorganisationer vilka inte kan elimineras oavsett vilken skepnad det kapitalistiska samhället antar.

Som en organisatorisk ram för det nya samhället framhålls en rådsorganisering baserad på industrin och produktionsprocessen, och anammandet av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som måttenhet för produktionen, reproduktionen och distributionen så länge som måttenheter är nödvändiga för att säkra den ekonomiska jämlikheten oaktat den existerande arbetsdelningen. Detta samhälle kommer förhoppningsvis att göra det möjligt att planera produktionen efter det behov och nöje som folket önskar.

Grupperna inser vidare, som redan har anförts, att ett sådant samhälle enbart kan fungera med det dirikta deltagandet av arbetarna i alla nödvändiga beslut; deras socialismbegrepp är ogenomförbart baserat på uppdelningen mellan arbetare och ledare. Grupperna gör inte anspråk på att agera för arbetarna, utan anser sig själva vara de medlemmar av arbetarklassen som, av en eller annan anledning, har uppmärksammat de evolutionära tendenserna mot kapitalismens fall, och som försöker samordna de nuvarande aktiviteterna hos arbetarna för det ändamålet. De vet att de inte är mer än propagandagrupper, enbart förmögna att föreslå den nödvändiga inriktningen för aktionerna, men oförmögna att genomföra dem ’i klassens intresse’. Detta måste klassen göra själv. Gruppernas nuvarande funktion är, i och för sig relaterad till framtidsperspektiven, att söka grunda sig helt på arbetarnas nuvarande behov. I alla lägen försöker de att utveckla arbetarnas självinitiativ och själaktivitet. Grupperna deltar där möjlighet ges i all aktivitet av den arbetande befolkningen, utan att föra fram ett separat program, utan genom att ta till sig dessa arbetares program och att sträva efter arbetarnas direkta deltagande i allt beslutsfattande. De demonstrerar i ord och handling att arbetarrörelsen måste vårda sina intressen ömt; att samhället som helhet inte kan existera på riktigt förrän klasserna är upplösta; att arbetarna, avseende inget annat än deras specifika, omedelbara intressen, måste attackera och verkligen attackerar alla de andra klasserna och intressena i utsugarsamhället; att de inte kan göra fel så länge de agerar själva; att de måste börja lösa sina angelägenheter idag och förbereda sig inför att lösa morgondagens ännu mer trängande problem.

Noter
Se ”Economic Planning and Labour Plans” (Paris: International Federation of Trade Unions, 1936)
Se ”Karl Marx” av Karl Korsch. En redovisning av de viktigaste principerna och viktigaste innehållet i Marx sociala vetenskap. (New York, John Wiley, 1938)
J. Harper, ”General Remarks on the Question of Organisation”, Living Marxism, November, 1938, s 153.
’Vänster’, eller arbetarkommunistiska organisationer, spårar sin tidigaste början till vänsteroppositionen som utvecklades i Socialist- och Kommunistpartierna före, under och kort efter kriget. Deras koncept med direkt arbetarmakt föregrep den verkliga innebörden av de kommande ’sovjeterna’ under Ryska Revolutionen, Shop Steward-rörelsen under kriget, och arbetarnas fabriksdelegater i Tyskland under kriget, och arbetar- och soldatråden efter kriget. Dessa grupper uteslöts från Kommunistiska Internationalen 1920. Lenins pamflett, ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” (1920) skrevs för att krossa dessa gruppers influens i Väst Europa. Dessa grupper ansåg bolsjevikernas politik vara kontrarevolutionär beträffande klassintresset för den internationella arbetarklassen, och besegrades av denna kontrarevolution som förenade den reformistiska rörelsen och den kapitalistiska klassen lämpligt för att krossa den första början av en radikal rörelse riktad direkt mot alla former av kapitalism. Vad som fortfarande existerar av denna rörelse idag är små grupper i Amerika, Tyskland, Holland, Frankrike och Belgien oförmögna till mer än propagandaarbete för att influera extremt små grupper av arbetare.
Karl Marx, ”Klasstriderna i Frankrike, 1948-50.

Arbetarkontroll

Paul Mattick (1904-1981)
Tysk rådskommunist, politisk författare och aktivist. Publicerad i ”The New Left”, 1969

I.

Enligt socialistisk teori medför kapitalismens utveckling att samhället polariseras i ett litet mindretal av kapitalägare och ett stort flertal av lönarbetare, och härmed att de självständiga hantverkarna, småbönderna och de små närinqsidkarna – de besuttna medelklasserna – gradvis försvinner. Denna växande koncentration i allt färre händer av äganderätten till produktionsmedlen och av det allmänna välståndet, framstår som ”feodalismens” återuppståndelse i det moderna industrisamhällets kläder. Genom att äga de produktiva resurserna och därmed ha kontroll över den politiska makten har ett litet antal människor makt att bestämma över hela samhällets skepnad. Att deras beslut sedan är underkastade opersonliga marknadskrafter och kaditalackumulationens krav ändrar inte det faktum att det är dessa härskande klasser som ensamma har rätten att besluta förhållningsregler inför okontrollerade händelser i ekonomin.

Inom den dominerande samhällsformen, som karakteriseras av förhållandet kapital-arbete, har producenterna ingen direkt kontroll över produktionen och produkterna. Vid några tidpunkter kan de genom lönekamp utöva ett slags indirekt kontroll, som kan ändra förhållandet lön-profit och därmed riktningen eller hastigheten i kapitalets expansionsprocess.

Men generellt är det kapitalisten, som bestämmer produktionens betingelser. Arbetarna får acceptera detta, om de vill överleva; för det enda sätt som de kan upprätthålla livet /på år/(?) genom att sälja sin arbetskraft. Den arbetare, som inte accepterar den utsugning, som är betingelsen för kapitalistisk produktion, kommer bara att vara ”fri” i den meningen, att han är fri att svälta. Detta visste man långt innan det hade uppstått en socialistisk rörelse. Så tidligt som 1767 förklarade Simon Linguet, att lönearbetet bara är en form för slaveri. I hans ögon var det till och med värre än slaveri. ”Det är omöjligheten att leva på något annat sätt, som tvingar våre lantarbetare att bruka den jord vars frukter de icke skall smaka, och våra murare att bygga de hus som de aldrig kommer att bo i. Det är nöd som driver dem till de marknader, där de väntar på herrar som vill göra dem tjänsten att köpa dem. Det är nöd som tvingar dem på knä, för den rike mannen för att få honom att ge dem tillåtelse att berika honom… Vilken verklig vinning har slaveriets upphävande bragt honom? Han är fri, säger ni. Ack! Detta är hans olycka. Slaven var värdefull för sin herre på grund av den summa pengar som han hade kostat honom. Men hantverkaren kostar ingenting för den rika vällusting, som ger honom arbete … Dessa män, sägs det, har ingen herre – men de har en herre, den mest förfärliga, mest bjudande av alle herrar: nöden. Det är denna nöd, som reducerar dem till det förfärligaste beroende.”

Nu, två hundra år senare, är förhållandena i det väsentliga desamma. Även om det inte längre är obegränsat elände, som tvingar arbetarna i de utvecklade kapitalistiska länderna till att underkasta sig kapitalets och kapitalisternas herravälde, är de fortfarande, i kraft av sin brist på kontroll över produktionsmedlen och sin position som lönarbetare, stämplade som en behärskad klass, som är ur stånd till att bestämma över sitt eget öde.

Socialisternas mål var den gången, och är fortfarande, avskaffandet av lönarbetet, vilket innebär avskaffandet av kapitalismen. Under sista halvan av 1200-talet uppstod en arbetarrörelse, som ville genomföra detta genom att socialisera produktionsmedlen. Den profitbestämda produktionen skulle ersattas av en produktion, som tillfredsställda de associerade producenternas behov och önskningar. Marknadsekonomin skulle ge plats åt en planekonomi.

Socialt liv och utveckling skulle sålunda inte längre bestämmas av kapitalets okontrollerbara, förtingligande utvidgning eller sammandragning, utan av producenternas gemensamma, medvetna beslut i ett klasslöst samhälle.

Emellertid är den socialistiska rörelsen en produkt av det borgerliga samhället och därför bundet till det och skiftningarna i den kapitalistiska utvecklingen. Rörelsens karaktärsdrag kommer att variera i överensstämmelse med det kapitalistiska systemets framgång eller tillbakagång. Den kommer inte att växa, kanske till och med nästan försvinna, vid tidpunkter och på platser som inte ger anledning till utveckling av proletära klassmedvetande. Under förhållanden med kapitalistiska välstånd tenderar den att omskapa sig själv från en revolutionär till en reformistisk rörelse. I perioder med social kris kan den bli totalt utplånad av de härskande klasserna.

Alla arbetarorganisationer är delar av den allmänna sociala strukturen, och de kan inte – annat än i rent ideologisk mening – vara konsekvent anti-kapitalistiska. För att bli socialt betydelsefulla inom det kapitalistiska systemet måste de vara opportunistiska, d.v.s. utnyttja givna sociala processer till fördel för sina egna, tills vidare begränsade, målsättningar. Det ser inte ut att vara möjligt att långsamt samla revolutionära krafter i mäktiga organisationer, som kommer att vara beredda till handlingar när tillfälle bjuds. För bara de organisationer som inte stör den härskande sociala ordningen kan utveckla sig till att bli socialt betydelsefulla. Även om de i början kan ha haft en revolutionär ideologi kommer deras tillväxt att medföra en tilltagande brist på överensstämmelse mellan deras ideologi och deras funktioner. Dessa organisationer, som är i opposition till status quo, men som samtidigt är organiserade innanför denna, är i sista instans dömde till att låta sig integreras i det kapitalistiska systemet, tack vare deras egen organisatoriska framgång.

Vid slutet av 1900-talet var de traditionella arbetarorganisationerna – socialistiska partier och fackföreningar – inte längre revolutionära rörelser. Bara en liten vänsterflygel inom dessa organisationer bibehö11’den revolutionära ideologin. På det doktrinära området såg Lenin och Rosa Luxemburg nödvändigheten av att bekämpa den reformistiska och opportunistiska evolutionstron inom de etablerade arbetarorganisationerna och krävde tillbakavändande till en revolutionär politik. Medan Lenin försökte göra detta genom skapandet av en ny typ av revolutionärt parti, som underströk betydelsen av att aktiviteter och ledarskap kontrollerades och organiserades centralt, gick Rosa Luxemburg in för en ökning av det proletära självbestämmandet såväl generellt som inom de socialistiska organisationerna, och menade att detta skulle äga rum genom avskaffandet av byråkratisk kontroll och genom aktiverandet av de vanliga medlemmarna.

Eftersom marxismen var de ledande socialistiska partiernas ideologi uttryckte en del av oppositionen mot dessa organisationer och deras politik sig också som en opposition mot den marxska teorin i dess reformistiska och revisionistiska utläggningar. George Sorel och de revolutionära syndikalisterna var inte bara övertygade om att proletariatet kunde frigöra sig själv utan intelligentians ledarskap men också om att proletariatet måste befria sig från de medelklasselement som vanligtvis kontrollerade de politiska arbetarorganisationerna. Den revolutionära syndikalismen förkastade parlamentarismen till fördel för revolutionär aktivitet i fackföreningarna. Enligt Sorel skulle en regering bestående av socialister på intet sätt ändra arbetarnas sociala position. Arbetarna måste för att befria sig använda sig av aktionsformer och vapen som var helt deras egna. Kapitalismen, menade han, hade redan organiserat hela proletariatet i sina industrier. Allt som återstod att göra var att avskaffa staten och äganderätten. För att fullfölja detta hade proletariatet inte så mycket bruk för en så kallad vetenskaplig insikt i de nödvändiga sociala utvecklingslagarna som för ett slags intuitiv övertygelse om att revolutionen och socialismen skulle vara det oundvikliga resultatet av deras egen fortsatta kamp. Strejken uppfattades som arbetarnas revolutionära läroplats. Det växande antalet strejker, deras utbredning och ständigt ökande varaktighet sågs som varsel om en möjlig generalstrejk, d.v.s. om den förestående sociala revolutionen.

Den revolutionära syndikalismen, och dess internationella avläggare såsom Guild Socialism (gillesocialismen) i England och Industrial Workers of the World (världens industriarbetare) i USA, var till en viss grad reaktioner på den socialistiska rörelsens tilltagande byråkratisering och klassamarbete. Också fackföreningarna angreps för sin centralistiska

struktur och för att lägga vikt på speciella fackliga interessen framför på proletära klassinteressen. Men alla organisationerna, antingen de var revolutionära eller reformistiska, centralistiska eller federala, hade tendens till att se sin egen fortsatta tillväxt och dagliga aktiviteter som de viktigaste medlen för social ändring. Vad angick socialdemokratin betydde det att en ökad medlemstillströmning, utbredning av partiapparaten, röstframgångar vid valen och ett större deltagande i de existerande politiska institutionerna skulle betyda att samhället växte in i socialismen. Industrial Workers of the World uppfattade å sin sida sina egna organisationers växt och deras sammanslutning i One Big Union som uttryck för att ”det nya samhällets struktur skapades i det gamla samhällets sköte”.

I den första revolutionen i det tjugonde århundradet var det emellertid de oorganiserade massorna av arbetare som bestämde revolutionens karaktär och som med de spontant uppkomna arbetarråden skapade sina egna nya organisationsformer. De ryska råden, eller sovjeterna, växte fram ur en våg av spontana strejker, där behovet skapades av aktions- eller representationskommittéer, som kunde handla såväl gentemot de berörda industriernas arbetsgivare som gentemot de tsaristiska myndigheterna. Strejkerna var spontana i den meningen, att de inte ägde rum på uppmaning från politiska organisationer eller fackföreningar, utan utlöstes av oorganiserade arbetare, som inte hade någon annan möjlighet än att ta sin utgångspunkt i sin arbetsplats som språngbräda och centrum för sina organisatoriska försök. I dåtidens Ryssland hade de politiska organisationerna ännu inget reellt inflytande på massan av arbetare, och fackföreningar fanns bara i outvecklad form. ”Sovjeterna”, skrev Trotskij, ”har skapats som svar på ett objektivt behov av en organisation som har auktoritet utan att ha tradition, och som ögonblickligen kan omfatta hundratusentals arbetare. Dessutom en organisation som kan förena alla de revolutionära tendenserna inom proletariatet, som besitter både initiativ och självkontroll, och som – detta är huvudsaken – kan kallas till liv på 24 timmar” … (medan) ”partierna var organisationerna inom proletariatet var sovjeterna proletariatets egna organisationer.”

I sin essens var revolutionen 1905 självklart en borgerlig revolution. Den fick stöd av den liberala medelklassen som sökte att besegra den tsaristiska absolutismen och som satsade på att med hjälp av konstituerande församling utveckla Ryssland i riktning mot de förhållanden som fanns i de mer utvecklade kapitalistiska ländarna. I den utsträckning de strejkande arbetarna tänkte i politiska banor, stödde de i det stora hela det liberala borgerskapets program. Det samma gjorde alla de existerande socialistiska organisationerna, som accepterade den borgerliga revolutionens nödvändighet som en förutsättning för skapandet av en stark arbetarrörelse och en framtida proletär revolution under mer utvecklade förhållanden.

Sovjetsystemet från den ryska revolutionen 1905 försvann, då revolutionen blev kuvad, men vände tillbaka med större styrka i februarirevolutionen 1917. Det var dessa sovjeter som inspirerade till utbildandet av liknande spontana organisationer under den tyska revolutionen 1918, liksom de, i något mindre grad, påverkade de sociala upproren i England, Frankrike, Italien och Ungern. Med rådssystemet uppstod en organisationsform som kunde leda och koordinera mycket stora massors autonoma aktiviteter, antingen det gällde begränsade aktioner eller om revolution, och som kunde göra detta oberoende av, i opposition till eller i samarbete med existerande arbetarorganisationer. Framför allt visade rådssystemets uppkomst att spontana aktioner inte behöver uppsplittras i formlösa massuppror utan kan ge anledning till bildandet av organisatoriska strukturen som har mer än kortvarig karaktär.

Den ryska revolutionen 1905 gav styrka åt vänsterflygeloppositionen i Västerns socialistiska partier, men fortfarande mer på grund av masstrejkernas spontanitet än på grund av den organisatoriska form som de hade tagit. Men den reformistiska förtrollningen var bruten: revolutionen sågs på nytt som en verklig möjlighet. Emellertid skulle det i västern inte bli tal om en borgerlig-demokratisk revolution, utan om en ren arbetarklassrevolution. Den positiva hållningen till erfarenheterna från Ryssland var dock ännu inte omsatta till ett avvisande av de parlamentariska metoder som användes av andra internationalens reformistiska partier.
II.

Föreställningen om ett återupplevande av en revolutionär politik i väst visade sig i början vara illusorisk. Varken ”revisionisterna” inom den socialistiska rörelsen, för vilka ”rörelsen var allt och målet intet”, som deras mest framstående talesman Edouard Bernstein sade, eller de så kallade ortodoxa marxisterna trodde längre på, att en social revolution var

önskvärd eller nödvändig. Fast de fortfarande höll fast vid den gamla målsättningen – avskaffandet av lönearbetet – skulle detta nu uppnås en bit i taget, med hjälp av de lagliga medlen, som bjöds av det borgerliga samhällets demokratiska institutioner. Uppbackad av överväldigande flertal väljarröster till förmån för en socialistisk regering kunde socialismen så till sist införas med ett dekret från regeringen. Intill dess skulle fackföreningarnas aktivitet och den sociala lagstiftningen lindra arbetarnas tillvaro och göra det möjligt för dem att deltaga i det allmänna sociala framåtskridandet.

Laissez-faire-kapitalismens elände skapade inte blott en socialistisk rörelse, men gav också anledning till försök från arbetarsidan att förbättra förhållandena med icke-politiska medel. Utöver de olika formerna för fackliga rörelser uppstod det en kooperativ rörelse, som fungerade som ett medel till att fly från lönearbetet och som en utsiktslös opposition mot den allmänna konkurrensens härskande princip. Föregångarna till denna rörelse var de tidiga kommunistiska samhällena i Frankrike, England och Amerika, vars idéer var inspirerade av utopiska socialister som Owen och Fourier.

Produktionskooperativen var frivilliga grupper, som sysselsatte och ledde sig själva inom området för sina egna aktiviteter. Några av dessa kooperativ utvecklade sig oavhängigt, andra i förbindelse med arbetarrörelserna. Arbetarna kunde, genom att förena sina resurser, skapa sina egna verkstäder och producera utan kapitalisters inblandning. Men deras möjligheter var ända från begynnelsen begränsade av det kapitalistiska samhällets allmänna betingelser och utvecklingstendenser, som bara tillät dem marginell existens.

Kapitalistisk utveckling innebär att kapitalet som följd av konkurrensen koncentreras och centraliseras. Det stora kapitalet ödelägger det mindre. De kooperativa verkstäderna inskränktes till att omfatta bestämda småindustrier, som bara krävde måttligt med kapital. Och snart ödelades deras konkurrensförmåga, i det att kapitalismen bredde ut sig, trängde in i alla industrier och knuffade ut kooperativen.

Konsumentkooperativen visade sig ha bättre lycka, och några av dem upptog produktionskooperativen i sig, och använde dem som leveranskällor. Men konsumentkooperativen kan knappast betraktas som försök i riktning mot arbetarkantroll, inte ens där som de kom till i kraft av arbetarnas insats. I bästa fall kan de säkra en bestämd kontroll över hur lönerna disponeras, för att arbetarna riskerar alltid att bli utplundrade två gånger – i produktionen och på marknaden. De oundvikliga produktionskostnaderna i samband med varucirkulationen är ”falska kostnader , och de ger grund till uppdelning av kapitalisterna i handelsmän och driftsherrar. Då var och en av dessa söker uppnå maximala profit inom sitt eget område, är deras ekonomiska interessen inte identiska. Således har driftsherrarna ingen anledning till att motsätta sig konsumentkooperativ. Ofta är de själva i färd med att upphäva skillnaden mellan produktivt kapital och handelskapital, i det att de kombinerar bägge funktioner i en enda korporation för produktion och försäljning.

Den kooperativa rörelsen integrerades i det kapitalistiska systemet. Den var i realiteten i stor utsträckning själv ett element i den kapitalistiska utvecklingen. Till och med de borgerliga ekonomerna betraktade den som instrument för social konservatism, i det att den stimulerade aktiviteterna genom kreditföreningar, förbättrade lantbruket genom kooperativa produktions- och försäljningsorganisationer, och fick arbetarklassens uppmärksamhet bortvänd från produktionssfären till förbrukningssfären. Den kooperativa rörelsen blomstrade upp som en kapitalistiskt orienterad institution, för att till sist bli en kapitalistisk verksamhet liksom de andra, beroende av utsugningen av de anställda arbetarna och med dessa som motståndare under strejker för högre löner och bättre arbetsförhållanden. Att konsument- kooperativen nu fick allmänt stöd från den officiella arbetarrörelsen – i skarp motsats till dess tidigare skeptiska hållning eller till och med fullständiga avvisande – var bara ytterligare ett tecken på att den reformistiska arbetarrörelsen i stigande grad hade blivit ”kapitalistisk”. I Ryssland blev bolsjevikerna, tack vare det omfattande nätet av konsument- kooperativ, försedda med ett färdigt distributionssystem, som de snart ändrade till statsagentur.

”Kollektivismens” uppdelning i producenters och konsumenters kooperativ avspeglade på ett sätt motsättningen mellan den revolutionära syndikalismen och de socialistiska partierna. Förbrukarkooperativen upptog medlemmar från alla klasser och sökte tillgång till alla marknader. De var inte mot centralisering, varken på det nationella eller det internationella planet. Producentkooperativens morgnad var däremot lika begränsad som deras produktion, och den kunde inte slå sig samman i större enheter utan att förlora den självkontroll som idén bakom deras existens.

Det var frågan om arbetarnas kontroll över deras produktion och produkter, som skilde de revolutionära syndikalisterna från socialisterna. I den utsträckning problemet fortfarande existerade för socialisterna, löste de det på sitt sätt med hjälp av nationaliseringsbegreppet, som gjorde den socialistiska staten till beskyddaren av samhällets produktiva resurser och till regulator av det ekonomiska livet, både med hänsyn till produktion och fördelning. Först på ett senare utvecklingsstadium skulle det finnas möjlighet för en fri förening av de socialiserade producenterna., och för statens bortdöende. De revolutionära syndikalisterna fruktade emellertid, att staten med sitt centraliserade kontrollapparat bara skulle ge anledning till sin egen fortvaro och förhindra den arbetande befolkningens självbestämmande.

De revolutionära syndikalisterna föreställde sig ett samhälle, där varje industrigren leds av sina egna arbetare. Alla dessa produktionssammanslutningar skulle utgöra nationella federationen, som inte skulle ha

karaktär av regering, men bara skulle utföra de statistiska och administrativa funktioner, som kunde förverkliga ett sant kollektivistiskt produktions- och fördelningssystem. Den revolutionära syndikalismen var i synnerhet stark i Frankrike, Italien och Spanien, men var representerad i alla kapitalistiskaländer; på några ställen i modifierad form, som i den allaredan nämnde Industrial Workers of the World och gillesocialismen. Med sin tonvikt på direkta och mer militanta aktioner skilde sig de revolutionära syndikalisterna från den parlamentariska socialismen och de vanliga fackföreningarna, inte bara med hänsyn till det slutliga målet, men också i den dagliga klasskampen.

Aven om frågan om slutmålet inte hade omedelbart intresse, påverkade den inte desto mindre de respektive gruppernas aktuella beteende. Den centraliserade socialistiska rörelsens och fackföreningarnas snabba byråkratisering fråntog i växande utsträckning arbetarna självständigt initiativ, och de underkastades ledare, som inte delade arbetarnas livs- och arbetsvillkor. Fackföreningarna förlorade sin ursprungliga förbindelse med den socialistiska rörelsen och degenererade till ”business-unionism”, bara intresserade av löneförhandlingar och, om möjligt, skapandet av monopol på arbetsanvisning. Den revolutionära syndikalismen var byråkratiserad i mycket mindre omfattning, inte bara därför att den var den minsta av arbetarrörelsens två huvudströmningar, men också därför att dess princip om arbetarnas självstyre också påverkade den dagliga klasskampen.

Att tala om arbetarkontroll inom den kapitalistiska produktionens ramar kan bara betyda att arbetarna kontrollerar sina egna organisationer, ty kapitalismen innebär att arbetarna är berövade all effektiv samhällelig kontroll. Men det följer av arbetarorganisationernas integration i systemet där de har blivit en byråkratis ”egendom” och grundvalen för dess existens och reproduktion, att den enda möjliga formen för direkt arbetarkontroll försvinner. Ganska säkert kämpar arbetarna i fortsättningen för högre löner, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden, men denna kamp påverkar inte arbetarnas vanmakt inom sina egna organisationer. Att kalla dessa aktiviteter för en form av arbetarkontroll är i alla händelser missvisande, för dessa strider gäller inte arbetarklassens självbestämmande, utan om förbättring av förhållanden inom kapitalismens ramar. En förbättring, vars förutsättning är att arbetsproduktiviteten kan stegras snabbare än ökningen i arbetarnas levnadsstandard.

Kapitalisterna fortsätter med att utöva den fundamentala kontrollen över arbetsförhållandena och över den del av produktionen, som skapar mervärde. Om det lyckas arbetarna att få ner arbetsdagens längd, lyckas det däremot inte för dem att få ner den mängd merarbete som kapitalisterna tillägnar sig. För merarbetet kan frampressas på två sätt: antingen genom att förlänga arbetsdagen eller genom att minska löneekvivalenten, med hjälp av tekniska eller organisatoriska förnyelsen. Då kapitalet skall avkasta en bestämd profitkvot, kommer kapitalisterna att stoppa produktionen, om denna kvot hotas. Kapitalisten är underkastad nödvändigheten av att ackumulera kapital, och detta tvingar honom att se till att arbetarna producerar den mängd merarbete, som är nödvändig för ackumulationsprocessen. Han kommer att försöka uppnå maximal profit, och uppnår han bara minimal profit är det av orsaker som ligger utanför hans kontroll. En sådan orsak kan vara arbetarnas motstånd mot de utsugningsförhållanden, som skulle ge maximal profit. Men detta är det längsta arbetarklassens motstånd kan komma innanför det kapitalistiska systemet.
III.

Att arbetarna förlorade kontrollen över sina egna organisationer var naturligtvis en följd av att de accepterade det kapitalistiska systemet. Organiserade såväl som oorganiserade arbetare anpassade sig till marknadsekonomin, eftersom denna hade visat sig vara i stånd till att förbättra deras förhållanden och gav löfte om ytterligare förbättringar i loppet av sin vidare utveckling. De organisationstyper, som var effektiva i en sådan icke-revolutionär situation, var just reformistiska socialistpartier och centralt kontrollerad ”business-unionism”. Det upplysta borgerskapet uppfattade således också det sistnämnda som medel till att uppnå ro i industrin med hjälp av kollektivavtal. Kapitalisterna stod inte längre ansikte mot ansikte med arbetarna, men med deras representanter, vars existens var avhängigt förhållandet kapital-arbete, d.v.s. av det kapitalistiska systemets fortsättning. Arbetarnas nöjdhet med sina organisationer avspeglade deras eget bristande intresse för en ändring av samhället. Den socialistiska ideologin var inte längre uttryck för arbetarklassens verkliga önskningar. Detta tingens tillstånd braktes på dramatisk sätt fram i ljuset med den chauvinism som grep arbetarklassen i alla de kapitalistiska länderna vid det första världskrigets utbrott.

Vänsterflygelns radikalism hade varit baserad på det som av dess reformistiska motståndare kallades ”katastrofpolitiken”. De revolutionära förväntade sig inte bara ett förvärrande av det arbetande befolkningens levnadsstandard, men också ekonomiska kriser av så ödeläggande karaktär att de skulle framkalla sociala krampryckningar som i sista instans skulle föra till revolution. De kunde inte föreställa sig en revolution, om den inte var objektiv och nödvändig. Och faktisk har social revolution bara ägt rum i tider med social och ekonomisk katastrof. De revolutioner som utlöstes av det första världskriget, var resultatet av katastrofala förhållanden i de svagare imperialistiska makterna, och de reste för första gången frågan om arbetarkontroll och om socialismens aktualisering som en verklig möjlighet.

Den ryska revolutionen 1917 var resultatet av spontana proteströrelser mot de stadigt mer ohållbara förhållanden, som kriget och nederlaget påtvingade befolkningen. Strejker och demonstrationer utvecklade sig till ett allmänt uppror, som stöddes av några militära enheter och förde till den tsaristiska regeringens sammanbrott. Emellertid stöddes revolutionen av

större delen av borgerskapet, och den första provisoriska regeringen kom från denna grupp. Aven om de socialistiska partierna och fackföreningarna inte startade revolutionen deltog de i den i större omfattning än 1905. Liksom då hade sovjeterna 1917 inte för avsikt att sätta sig i stället för den provisoriska regeringen. Men i loppet av den revolutionära processens utveckling fick de ständigt större ansvar; i praktiken delades makten mellan regeringen och sovjeterna. Rörelsen radikaliserades ytterligare efterhand som förhållandena förvärrades. De borgerliga och socialistiska partierna vacklade. Mot den bakgrunden fick bolsjevikerna snart flertal i de avgörande sovjeterna, och detta förde fram till statskuppen i oktober. Härmed var revolutionens demokratiska fas över.

Bolsjevikernas växande styrka inom den revolutionära rörelsen orsakades av deras egen obetingade anpassning till de upproriska massornas verkliga mål, d.v.s. avslutandes av kriget och beslagtagande och fördelning av jorden bland bönderna. Lenin gjorde det klart redan vid sin återkomst till Ryssland 1917, att den borgerligt-demokratiska regimen för honom hade gjorts överflödig genom sovjeternas existens. Denna regim skulle ersättas av en republik bestående av arbetarnas och böndernas råd. Men då Lenin uppmanade till förberedelse av statskuppen, talade han ändå om en statsmakt som skulle utövas inte av sovjeterna utan av bolsjevikerna. Större delen av sovjeternas delegerade var bolsjeviker eller sympatisörer, och Lenin tog det därför för givet, att den regering som sovjeterna skulle bilda skulle vara en bolsjevistisk regering. Och det blev den naturligtvis också, även om några socialrevolutionärer och några socialister från vänsterflygeln fick platser i den nya regeringen. Skulle bolsjevikerna fortsätta att dominera regeringen, måste arbetarna och bönderna emellertid fortsätta med att välja bolsjevikiska deputerade i sovjeterna. Detta fanns det ingen garanti för. Liksom mensjevikerna och socialrevolutionärerna en gång hade varit i flertal, men nu fann sig själva i minoritet, på samma sätt kunde tingens tillstånd också ändra sig för bolsjevikernas vidkommande. Skulle makten behållas i obegränsad tid, måste det bolsjevikiska partiet ha monopol på regeringsmakten.

Och på samma sätt som Lenin satte likhetstecken mellan sovjetmakt och det bolsjevikiska partiets makt, såg han heller inte i bolsjevikernas regeringsmonopol något annat än förverkligandet av bolsjevikernas herrvälde. När allt kommer omkring, begränsades valet till att stå mellan en parlamentarisk borgerlig stat och/eller kapitalism eller en arbetarnas och böndernas regering, som kunde förhindra, att det borgerliga herrväldet återvände. Bolsjevikerna, som betraktade sig som proletariatets förtrupp, och proletariatet som ”folkets revolutions” förtrupp, önskade att göra det för arbetarna och bönderna som dessa riskerade att inte kunna göra själva. Blev de inte beskyddade, kunde sovjeterna tänkas att bli lockade av löftena från det liberala borgarskapet och dess socialreformistiska allierade till att ge makten ifrån sig. Säkrandet av revolutionens ”socialistiska” karaktär krävde, att sovjeterna förblev bolsjevikiska sovjeter, även om detta också skulle kräva undertryckandet av alla anti-bolsjevikiska krafter inom sovjetsystemet. På kort tid blev sovjetstyret till bolsjevikpartiets diktatur. De kastrerade sovjeterna upprätthölls bara formellt för att dölja detta faktum.

Bolsjevikerna kom till makten på parollen ”All makt till sovjeterna”, men den bolsjevikiska regeringen begränsade innehållet i den genom att ersätta den med parollen ”Arbetarkontroll”. Regeringen, som i början gick ganska försiktig fram med sitt socialiseringsprogram, hade inte till avsikt att låta arbetarna överta ledningen av de industriverksamheter, som fortfarande var i kapitalistiska händer; de skulle bara hålla uppsyn över dessa. Det första dekretet om arbetarkantroll utsträckts denna kontroll ”till produktionen, uppmagasineringen, köpet och försäljningen av råvaror och färdiga produkter såväl som till verksamhetens finanser. Arbetarna utövar denna kontroll genom sina valda organisationer, såsom fabriks- och verkstadskommittéer, etc …. Anställda på kontor och den tekniska personalen skall också representeras i dessa kommittéer …Arbetarkontrollorganen har rätt till att övervaka produktionen …Affärshemligheter är avskaffade. Ägaren skall visa arbetarkontrollorganen alla sina böcker och uppgörelser för föregående år.”

Emellertid är en kapitalistisk produktion oförenlig med arbetarkontrall, och denna nödhjälpsanordning, med vilken bolsjevikerna hoppades både att bibehålla produktionsledarnas hjälp och samtidigt i viss utsträckning tillfredsställa arbetarnas krav på att överta industrin liksom bönderna hade övertagit jorden, kunde inte vara länge.

”Vi dekreterade inte socialismen med det samma i hela industrin,” förklarade Lenin ett år efter dekretet om arbetarkontroll, ”eftersom socialismen inte kan ta form eller slutlig etableras innan arbetarklassen har lärt sig att leda ekonomin …Detta är grunden till att vi införde arbetarkontroll, även om vi visste, att det var en motsägelsesfull och begränsad förhållningsregel. Men vi finner det vara av största vikt och värde, att arbetarna själva har gett sig i kast med uppgiften – att vi har utvecklat oss från arbetarkontroll, som i de viktigaste industrierna måste vara kaotisk, amatörmässig och begränsad, till arbetarnas administration av industrin på nationell nivå.”

Men ändringen från ”arbetarkontroll” till ”administration” visade sig medföra utplåning. Detta skedde naturligtvis inte på en gång. Liksom kastreringen av sovjeterna tog en viss tid, eftersom den krävde att den bolsjevikiska statsapparaten bildades och konsoliderades, så blev arbetarnas inflytande i fabriker och på verkstäder också bara gradvis eliminerad. Det användes metoder som att flytta kontrollrättigheterna från sovjeterna till fackföreningarna, och därefter omskapa fackföreningarna till statsorganen som i stället kontrollerade arbetarna. Det ekonomiska sammanbrottet, inbördeskriget, böndernas motstånd mot varje form för socialisering av jordbruket, oron inom industrin och den partiella återgången till en marknadsekonomi, allt detta gav anledning till olika motstridande politiska förhållningsregler – från ”militariseringen” av arbetet till återupplivandet av den fria företagsamheten – som alla tog sikte på att till varje pris säkra den bolsjevikiska regeringsmakten. Regeringens diktatoriska politik stötte samman både med dess kapitalistiska och politiska fiender och med arbetarna. Det fanns ett fundamentalt behov av större produktion och då enkla uppmaningar inte kunde få arbetarna att utsuga sig själva i samma grad eller mera än fallet var under den gamla regimen, påtog sig den bolsjevikiska

staten sig en ny härskande klass’ funktioner för att återuppbygga industrin och ackumulera kapital.

Lenin uppfattade den ryska revolutionen som en oavbruten process, som förde från den borgerliga till den socialistiska revolutionen. Han fruktade, att borgerskapet skulle föredra en kompromiss med tsarismen framför att riskera en till grunden gående demokratisk revolution. Därför gällde det för arbetarna och fattigbönderna att leda den förestående revolutionen. Denna synpunkt delades av andra iakttagare av den ryska scenen, såsom Trotskij och Rosa Luxemburg. I ljuset av första världskriget betraktade Lenin den ryska revolutionen i internationell perspektiv, i det att han föreställde sig dess utbredning mot väster. Detta kunde bli anledningen till att kuva den borgerliga herrvälden i Ryssland i grunnen. Därför var det av yttersta vikt att hålla fast vid makten, oavsett de kompromisser och princip- kränkningar, som måste följa, intill det att en revolution i väster kunde komplettera den ryska revolutionen och tillåta en form för internationellt samarbete, där frånvaron av de objektiva betingelserna för socialismen i Ryssland inte skulle vara avgörande. Men den ryska revolutionens fortsatta isolation avlägsnade detta perspektiv; och ville bolsjevikerna förbli vid makten under dessa ändrade betingelser, skulle det betyda det samma som att acceptera borgerskapets historiska roll och bara med andra sociala institutioner och med en annan ideologi.

Emellertid var det nu livsnödvändigt för bolsjevikerna att hålla fast vid makten – att bli störtade skulle ha betytt döden för dem. Lenin var dessutom övertygad om att hans parti kunde utföra denna uppgift. ”Ryssland”, sade han en gång, ”var vant till att ledas av 150 000 godsägare. Varför skulle inte 240 000 bolsjeviker kunna göra detsamma.?” Och det gjorde de

också, genom att skapa en hierarkisk auktoritär stat, som sträckte sig in i den ekonomiska sfären, medan de hela tiden underströk, att statens ekonomiska kontroll betydde proletariatets ekonomiska kontroll. Det var i samma anda Lenin förklarade att skapandet av socialismen ”kräver den mest obetingade och stränga enhet i den vilja som leder hundradens, tusendes och tiotusendes gemensamma arbete …. Men hur kan man säkra den strängaste enhet i viljan? Genom att underordna tusendens vilja under en enda mans vilja. Denna underordning kan genom ideell målmedvetenhet och disciplin hos deltagarna i det gemensamma arbetet snarare påminna om en dirigents milda ledning. Den kan anta skarpa diktatoriska former – om den ideella disciplinen inte finns. Men på det ena eller andra sättet är obetingad underordning under en enda vilja absolut nödvändig för att uppnå goda resultat i arbetsprocesser, som är organiserade efter den maskinella storindustrins typ.”

Skall detta uttalande tas bokstavligt, ser det ut som om klassmedvetande har varit totalt frånvarande i Ryssland, för kontrollen över produktionen och över det sociala livet i allmänhet antog diktatoriska former, som överträffar allt, som är känt från kapitalistiska länder, och som fram till i dag har uteslutit alla antydningar om arbetarkantroll.

Allt detta ändrar emellertid inte det faktum, att det var sovjeterna, som omstörtade både tsarismen och borgerskapet. Det är inte otänkbart, att sovjeterna under andra interna och internationella förhållanden kunde ha hållit kvar sin makt och förhindrat uppkomsten av den auktoritära statskapitalismen. Både i Ryssland och i Tyskland var det oöverensstämmelse mellan revolutionens form och dess innehåll. Men medan rådsrörelsens nederlag i Ryssland huvudsakligen berodde på att de objektiva betingelserna för en socialistisk ändring av detta samhället inte fanns, var nederlaget i Tyskland i synnerhet orsakat av arbetarklassens subjektiva avvisande av att införa socialismen genom revolutionära medel.

I Tyskland kom motståndet mot kriget till uttryck i strejker i industrin. Dessa måste på grund av socialdemokratins och fackföreningarnas patriotism organiseras illegalt på arbetsplatsen genom aktionskommitéer, som band samman olika verksamheter. 1918 sprang arbetar- och soldatråd fram överallt i Tyskland och frambringade regeringens fall. De klassamarbetande arbetarorganisationerna såg sig tvungna att erkänna och gå in i denna rörelse, om inte annat så för att lägga en dämpning på dess revolutionära strävanden. Detta var inte särskilt svårt, eftersom arbetarnas och soldaternas råd var sammansatta inte bara av kommunister, men också av socialister, fackföreningsfolk, apolitiska personer, ja till och med av medlemmar från borgerliga partier. Parollen ”all makt till arbetarråden” var därför självförstörande för de revolutionära, undantaget självklart om rådens karaktär och sammansättning skulle bli radikalt ändrad.

Emellertid begick majoriteten av arbetarna det misstaget att ta den politiska revolutionen för den sociala revolutionen. Socialdemokratins ideologi och organisatoriska styrka hade satt sin prägel: arbetarna uppfattade sålunda produktionens socialisering som en sak, som bara angick regeringen, och inte som arbetarklassens egen uppgift. Visst gjorde de uppror, men detta uppror överskred inte den gamla reformistiska ramen. ”All makt till arbetarråden” betyder proletariatets diktatur, ty de skikt i samhället, som inte arbetar, får ingen representation. Emellertid uttalade sig det stora flertalet av arbetare till förmån för en demokrati, baserad på den allmänna rösterätten: den önskade både arbetarråd och ett parlamentariskt system med en nationalförsamling. Och de uppnådde bägge delarna: arbetarråd utan innehåll, vars existens insattes som en del av Weimarförfattningen – men samtidigt härmed utvecklade den kontrarevolution sig, som till sist skulle utmynna i den nazistiska diktaturen.

Det var inte annorlunda i andra länder – i Italien, Ungern och Spanien till exempel, där arbetarna uttryckte sitt revolutionära engagemang genom bildandet av arbetarråd. Så framstod det med all tydlighet, att arbetarnas självorganisering inte lämnar någon garanti mot aktioner och politik, som är i motsättning till proletariatets klassintressen. Arbetarna riskerar att trängas undan av gamla eller nya auktoriteter, som på nytt tar hand om arbetarklassen med hjälp av traditionella eller mindre kända metoder. Om inte de spontana rörelser, vars organisationsformer möjliggör arbetarnas självbestämmande, tar kontrollen över samhället och därmed sina egna liv, är de dömda till att försvinna på samma sätt som de uppstod, gömda i det möjligas anonymitet.
IV.

Det som är sagt tills nu angår uteslutande förfluten tid och ser ut att vara utan relevans för nutiden eller den nära framtiden. Den svaga världsrevolutionära våg, som utlöstes av det första världskriget och den ryska revolutionen, fick för vänsterns vidkommande inte någon efterföljare under andra världskriget. Däremot har vänsterns borgerskap, efter några inledande svårigheter, uppnått bättre kontroll än någonsin över samhället. De hänvisar till en ekonomi med full sysselsättning, av att ha en ekonomisk tillväxt och en social stabilitet, som på samma gång utesluter nödvändigheten av och den subjektiva viljan till social ändring. Säkerligen är detta en beskrivning i grova drag, som fortfarande skäms av några tills vidare olösta problem, som till exempel förekomsten av utarmade sociala grupper i

alla kapitalistiska länder. Men i det långa loppet, säger man, kommer dessa problem att bli lösta.

Mot denna bakgrund kan det inte förvåna, att den skenbara stabilitet och ytterligare expansion, som har kännetecknat Västens kapitalism efter andra världskriget inte bara har medfört att varje spår av en autentisk revolutionär arbetarrörelse är försvunnet, men också att den reformistiska socialdemokratiska ideologin och praktiken har ändrats till en ideologi och praktik för blandekonomins välfärdsstat. Denna utveckling förhärligas, eller fördöms, som Arbetets och Kapitalets sammansmältning – som framträdandet av ett nytt krisfritt socio-ekonomiskt system, som i sig förenar kapitalismens och socialismens positiva sidor, men utesluter deras negativa aspekter. Detta beskrivs ofta som ett post-kapitalistiskt system, där antagonismen mellan kapital och arbete har förlorat sin tidigare betydelse – där alla slags förändringar fortfarande kan tänkas, men där en social revolution inte längre har någon mening eller något intresse. Således ser det ut som om klasskampens historia har avslutat sitt förlopp.

Det är därför förvånande, att det fortfarande görs olika försök att anpassa socialismens idé till denna nya tingens tillstånd. Man fortsätter med att hävda, att socialismen i traditionell mening kan realiseras, trots existensen av förhållanden, som gör införande överflödig. Motståndet mot kapitalismen tar inte längre sin utgångspunkt i produktionens utsugningsförhållanden, men har växt sig till den moraliska och filosofiska sfären

och funnit ett nytt kampområde i människans och arbetets värdighet. Fattigdom, sägs det, har aldrig varit och kan aldrig bli en revolutionär faktor. Och även om den skulle ha varit det, är den det i varje fall inte längre, för kapitalismen är nu i det stora hela i stånd till att tillfredsställa den arbetande befolkningens konsumtionsbehov. Fast det fortfarande kan vara nödvändigt att kämpa för omedelbara krav, utgör dessa strider inte längre en radikal utmaning mot samhällssystemets härskande ordning. Således har det blivit nödvändigt i kampen för socialismen att lägge större vikt vid arbetarnas kvalitativa än deras kvantitativa behov. Man slutar med att konkludera, att tingens tillstånd fordrar arbetarnas progressiva övertagande av makten genom ”icke-reformistiska reformer”.

Arbetarkontroll över produktionen uppfattas som en sådan ”icke-reformistisk reform”, just därför att den inte kan införas under kapitalismen. Men om detta är riktigt, faller kampen för arbetarkontroll samman med kampen för att omstörta det kapitalistiska samhället, och frågan om hur detta omstörtande skall ske utan att det finns ett starkt behov av det, förblir obesvarad. Det är frågan om vilka organisatoriska medel som skall användes härtill. De existerande arbetarorganisationernas integration i den kapitalistiska strukturen har blivit möjlig, därför att kapitalismen har visat sig vara i stånd till att förbättra levnadsvillkoren för majoriteten av arbetarklassen, och fortsätter denna utveckling, finns det ingen grund för att tro något annat än att klasskampen har upphört med att vara av avgörande betydelse för den samhälleliga utvecklingen. Eftersom människan är en produkt av sina sociala förhållanden, kommer arbetarklassen följaktligen inte att utveckla ett revolutionärt medvetande, och inte ha någon motivering till att riskera sitt nuvarande relativa välstånd till förmån för en proletär revolutions ovisshet. Det var inte utan grund Marx’ revolutionsteori hade sin bas i arbetarklassens växande utarmning, även om denna utarmning inte uteslutande skulle mätas efter lönernas svängningar på arbetsmarknaden.

Arbetarkontrall över produktionen förutsätter en social revolution. Den kan inte uppnås gradvis genom arbetaraktioner inom det kapitalistiska systemets institutioner. Där den har införts som reform har den visat sig bli ytterligare ett medel att kontrollera arbetarna med hjälp av deras egna organisationer. De lagliga arbetarråd, som uppstod i kölvattnet på den tyska revolutionen, var således bara bihang till fackföreningarna. Det gjordes helt visst försök att ersätta fackföreningarna med råd, men det lyckades för fackföreningarna – med arbetsgivarnas och statens hjälp – att hävda sin kontroll över fabrikskommittéerna. Rådssystemets återfödelse efter andra världskriget ändrade inte på dessa förhållanden. Det inplanterades med en så kallad medbestämmandelag, som skulle ge arbetarna möjlighet att deltaga i besluten beträffande produktion och investeringar. Men man kan sluta sig till denna lagstiftnings anda genom att läsa artikel 49 i den tyska arbetsförfattningen från 1952:

”Inom ramarna för de anvendelige kollektivavtalen bör arbetsgivare och arbetarråd samarbeta lojalt, och arbeta samman med de fackföreningar och arbetsgivarsammanslutningar, som är representerade inom verksamheten, till gagn för verksamheten och dess anställda och med hänsynstagande till det gemensamma bästa. Arbetsgivare och arbetstagarråd må icke företaga sig något, som kunde bringa arbetet och lugnet på arbetsplatsen i fara. I synnerhet må arbetsgivare och arbetarråd icke föra någon form av arbetskamp mot varandra. Detta angår icke arbetskamp mellan parter, som skall ingå de kollektiva överenskommelserna.”

Medbestämmandet påverkade och påverkar inte kapitalistens egenmäktiga rätt att bestämma över sin egendom d.v.s. över verksamheten och produktionen. Avsikten med medbestämmandet var att ge arbetarnas representanter rätt att komma med förslag till hur verksamheten skall ledas – och teoretisk sett också med förslag om användandet av profiten. Men rätten att ställa förslag betyder inte, att dessa förslag följs, och faktisk finns det inga bevis för att förslag som gick emot de kapitalistiska interessena någonsin har använts i ledningen av verksamheten. Skulle medbestämmandet ha någon mening fick den baseras på medägarskap, men detta skulle betyda detsamma som lönearbetes avskaffande. Medbestämmandet ger i sig själv bara plats för de vanliga fackföreningsaktiviteterna, som löneavtal, fabriksregulativ och förhandlingsprocedurer som bevarar lugnet på arbetsplatsen.

Det som här har sagts om arbetarråd i Tyskland kan med vissa obetydliga variationer upprepas för alla kapitalistiska länder, som har lagstiftat om verkstadskommittéer och liknande former för arbetarrepresentation inom industriverksamheter. Denna arbetarrepresentation är inte uttryck för en industriell demokrati i varande, men har tvärtemot införts för att bevara de existerande produktionsförhållandena och minska de latenta spänningarna på arbetsplatsen. De är inte ett steg på vägen mot, utan en rörelse bort från samhällelig ändring. Men inte heller en social revolution kommer att föra till arbetarkontroll, där det inte lyckas arbetarna att befästa sitt övertagande av produktionsmedlen, och där de överlämnar sin makt till regeringar och låter dessa vara ensamma om att organisera den samhälleliga ändringsprocessen. Så gick det till i Ryssland, och de östeuropeiska ”socialistiska staterna”, som uppstod som en konsekvens av andra världskriget, följde också med vissa modifikationer detta mönster. Här ser Jugoslavien ut att vara ett undantag, i det att det här var regeringen, som erbjöd arbetarråden ledande funktioner och ett visst mått av kontroll över produktionen.

Den kommunistiska regeringen är fortfarande det högsta maktorganet i Jugoslavien, men efter brytningen med Sovjetunionen beslöt den sig för att föra en ekonomisk decentraliseringspolitik med tillbakavändandet till marknadsförhållanden, vilket gav de enskilda verksamheterna fria utvecklingsmöjligheter under arbetarrådens kontroll. Arbetarråden har påtagit sig att fungera som verksamhetsledare under konkurrensförhållanden inom ramarna för en allmän utvecklingsplan, som har fastställts av staten. Inom de gränser som regeringen sätter, tryggar arbetarråden och deras valda direktionsstyrelser beslut rörande arbetsregulativ, produktionsplaner, lönetariffer, köp och försäljningsbudget, kredit, investeringar, o.s.v. En direktör, som väljs av en blandad kommission bestående av representanter från arbetarråd och lokala regeringar, presiderar över varje enskild verksamhet och leder dess dagliga aktiviteter, såsom anställningar och avskedanden, övervakning av arbetarnas disciplin, tilldelning av poster o.s.v. Han har rätt att

inlägga veto mot arbetarrådens beslut, om dessa är i oöverensstämmelse med statens föreskrifter. Arbetarrådens självreglerande maktbefogenheter är inneslutes i ett rätt komplicerat system av föreskrifter. Dessa stammar dels från regeringsdekret, dels från lokala auktoriteter som har förbindelse med arbetarråden. Ett skattesystem fastställer hur stor del av den enskilda verksamhetens inkomst som verksamheten själv kan förfoga över, och anger härmed ramarna för de beslut den kan träffa angående investeringar och lön. En del av profiterna går således till regeringen, som använder dem till att täcka sina egna utgifter och till investeringar i de verksamheter som den själv leder. Regeringen fastställer den allmänna kvoten i ökningen av de personliga inkomsterna och en lönemässig minimigräns, men tillåter produktivitetsfrämjande lönesystem och bonusanordningar. Det sociala försäkringssystemet tar mer än hälften av arbetarnas bruttolön. Investeringar eller nedskärningar i investeringar avgörs med hjälp av profitprincipen och leds i den önskade riktningen av pris-, ränte- och kreditpolitiken. Allt detta kan kort sammanfattas så, att den allmänna kontrollen över ekonomin förblir i regeringens händer, trots arbetarrådens begränsade självstyre. Medan arbetarråden inte har inflytande över regeringens beslut, är det

denna som fastställer de betingelser som arbetarråden skall arbeta under.

Långt viktigare än förhållandet mellan arbetarråd och regering är det emellertid, att det objektivt sett är omöjligt att etablera en autentisk arbetarkontroll över produktion och fördelning, när det fortfarande är fråga om en marknadsekonomi. Arbetarkontrollen råkar in i samma dilemma som den tidigare kooperativa rörelsen, även om den till skillnad från denna inte kan förintas av privatkapitalets konkurrens, om detta är emot regeringens önskningar. ”De arbetare, som bildar ett kooperativ inom produktionen,” skrev Rosa Luxemburg, ”ställs inför den självmotsägande nödvändigheten att vara tvungna att styra sig själva med den yttersta absolutism. De är tvungna att gentemot sig själva spela rollen av kapitalistisk företagsledare – en motsägelse, som förklarar de flesta produktionskooperativs ändalikt: de har antingen blivit rent kapitalistiska företag eller, om arbetarnas intressen fortsätter att ha överhanden, har de slutat med att upplösas.” Eftersom den jugoslaviska marknadsekonomin är en konkurrensbestämd marknadsekonomi, är de jugoslaviska arbetarna nödgade att utsuga sig själva like mycket som om de fortfarande var utsugna av kapitalister. Detta kan kanske se mer tilltalande ut; men det ändrar ingenting i det faktum att arbetarna är underkastade ekonomiska processer, som ligger utanför deras kontroll. Deras uppträdande bestäms av profitproduktionen och kapitalackumulationen och av den fortsatta eländighet och osäkerhet, som hänger samman härmed. Jugoslaviska löner är bland de lägsta i Europa; de kan bara stiga under förutsättning av att kapitalbildningen ökas ännu snabbare. De kontrallbefogenheter, som har tilldelats arbetarråden, framkallar antisociala hållningar, eftersom ett mindre antal arbetare är tvungna att producera större profit för att kunna öka de anställdas inkomster. Många arbetare går arbetslösa, eftersom deras arbete inte skulle vara profitabelt, d.v.s. inte skulle ge ett överskott, när deras egna reproduktionskostnader hade täckts. De jugoslaviska arbetarna strömmar in över det kapitalistiska Europa, på jakt efter det arbete och de löner, som nekas dem i deras egen ”marknadssocialism”. Den nationella marknadens integration i den kapitalistiska världsmarknaden gör den jugoslaviska arbetarklassen till föremål, inte bara för självutsugning och en ny härskande klass’ utsugning, men också för världskapitalismens utsugning i form av handelsförbindelser och utländska kapitalinvesteringar. Att tala om arbetarråd under dessa betingelser är ett rent hån.

Liksom det inte kan finnas socialism utan arbetarkontroll, så kan det heller inte finnas äkta arbetarkontroll utan socialism. Hävdar man därför, att en gradvis ökning av arbetarkantroll är en faktisk möjlighet inom det kapitalistiska systemet, är man med om att stödja de härskande klassernas utbredda demagogi, som har till syfte att dölja deras absoluta klasstyre bakom falska sociala reformer iklädda ett språkbruk, som deltagande, ledningssamarbete och medbestämmande. Arbetarkontroll utesluter klassamarbete: den kan inte deltaga i det kapitalistiska produktionssättet, men kommer tvärtom att avskaffa detta som system. Varken socialism eller arbetarkontroll har blivit verklighet någonstans. Antingen det gäller statskapitalism, marknadssocialism eller en kombination av dessa, fortsätter arbetarklassen med att vara en klass av lönarbetare utan effektiv kontroll över sin produktion eller dess fördelning. Deras sociala position är inte annorlunda än arbetarnas sociala positioner i en blandad eller oblandad kapitalistisk ekonomi. Överallt återstår arbetarklassens befrielse att genomföra, och den kommer inte att vara fullbordad förrän produktionen är socialiserad och klasserna upphävda genom lönearbetets avskaffande.

Det kan emellertid knappast förväntas, att en arbetarklass, som är tillfreds med status quo, skall ge sig i kast med maktkamp i stället för med kamp för löneförbättringar inom det rådande systemet. Fast förbättringarna av arbetarnas levnadsförhållanden i de avancerade kapitalistiska länderna i hög grad är överdrivet framställda, har de inte desto mindre varit tillräckliga för att kväva arbetarklassens radikalism. Även om arbetskraftens ”värde” alltid måste vara mindre än ”värdet” av de produkter den skapar, kan arbetskraftens ”värde” vara uttryck för alika levnadsvillkor. Den kan komma till uttryck i en 12 eller 6 timmars arbetsdag, i goda eller dåliga bostäder, i fler eller färre konsumtionsvaror. Vid vilken som helst tidpunkt kommer de givna lönerna och deras köpkraft att vara avgörande för den arbetande befolkningens förhållanden, såväl som för dess protester och krav. De fortsatta förbättringen av förhållandena har blivit en vana, och skall arbetarnas samtycke i fortsättningen uppnås, måste det också i fortsättningen kunna garanteras. En försämring av förhållandena kommer däremot att möta motstånd från arbetarklassen, på samma sätt som försämringen av mindre gynnsamma förhållanden mötte motstånd i tidigare tider. Således är det bara förmodan om att den rådande levnadsstandarden kan bevaras och kanske förbättras, som tillåter att den sociala endräkten upprätthållas.

Även om denna förmodan kan tyckas underbyggd av erfarenheter under senare tid, är dess riktighet på intet sätt garanterad. Men att påstå utifrån teoretiska överväganden att förmodandet är felaktigt, kommer inte att ha något inflytande på den sociala praktiken, som tar illusionen om dess aviga giltighet för gott. Emellertid finns det tecken på att den kapitalistiska krismekanismen på nytt är i färd med att träda i funktion, trots alika interna modifikationer inom det kapitalistiska systemet. I ljuset av USA’s varaktiga ekonomiska stagnation och av bromsningen av den västeuropeiska expansionen har en ny desillusionering börjat sätta in.

Den statligt inducerade produktionen har inte längre samma inflytande som förr, och kapitalisten är således tvungen att säkra profitbildningen utan hänsyn till om detta medför en växande social instabilitet. De nya uppfinningarna i den ekonomiska sektorn har visat sig kunna uppskjuta, men inte avskaffa, de krismekanismer, som är inbyggda i kapitalismen. När det förhåller sig så, är det bara logiskt att vänta, att när den latenta krisen omsider slår igenom på allvar, och när pseudovälståndet för till en verklig depression så kommer den sociala entträkten, som har kännetecknat den senare tids historia att avlösas av återuppväckt revolutionärt medvetande – detta så mycket mera som systemets växande irrationalitet har blivit tydlig till och med för sociala skikt, som fortfarande njuter gott av dess existens. Utöver de förrevolutionära förhållanden, som finns i nästan alla de underutvecklade länderna, och utöver de skenbart begränsade, men likväl oupphörliga krig som äger rum i olika delar av världen, är den skenbara friden och ordningen i väst byggd på och underminerad av en allmän oro. Denna bryter från tid till annan fram öppet, som i maj 68-upproret i Frankrike. När detta är möjligt under relativt stabila förhållanden, är det helt säkert också möjligt under allmänna krisförhållanden.

De traditionella arbetarorganisationernas integration i det kapitalistiska systemet är bara en fördel för systemet så länge som den utgör en garanti för de utlovade och faktiska fördelarna i klassamarbetet. Men från det ögonblick då dessa organisationer av omständigheterna tvingas att fungera som undertryckningsinstrument, förlorar de arbetarnas förtroende och därmed sitt värde i borgerskapets ögon. Även om de inte förstör, riskerar de att fråntas makten av arbetarnas oavhängiga aktioner. Historien lämnar bevis inte bara för att bristen på arbetarorganisationer inte förhindrad en organiserad revolution, som i Ryssland, men också att en väl rotfäst reformistisk arbetarrörelse kan utmanas av nya arbetarorganisationer, som i Tyskland 1918 och av ”shop-stewards”-rörelsen i England under och efter första världskriget. Också under totalitära styrelseformer kan spontana rörelser föra till arbetaraktioner, som tar formen av bildandet av arbetarråd, som i Polen och Ungern 1956.

Reformer förutsätter, att kapitalismen kan reformeras. Så länge den kan det, kommer arbetarklassens revolutionära natur att bara existera i latent form. Arbetarklassen upphör likaledes med att vara medveten om sin klassposition och gör sina krav och önskningar till ett med de härskande klassernas. Men vid den tidpunkt då kapitalismen av sin egen utveckling blir tvingad att återskapa de betingelser som är gynnsamma för klassmedvetandets uppkomst, kommer den också att bringa det revolutionära kravet om arbetarkontroll åter som ett krav om socialism. Det är sant, att alla tidigare försök i denna riktning har slagit fel, och de kan slå fel igen. Men det gäller fortfarande, att det bara är erfarenheterna av självbestämmande – hur begränsade de än må vara i början – som kan möjliggöra arbetarklassens befrielse.