Kategori: Krönikor

Jag läste häromdagen en artikel i Svenska Dagbladet där man slog fast att vi nu på allvar trätt in i det postindustriella samhället, alltså ett samhälle där arbetarklassen mer eller mindre ersätts av en massa som har huvudet på skaft. En stor massa ivriga entreprenörer som är villiga att satsa på sig själva, proppfulla av idéer som en dag spränger jordkällaren, ur vilken denna entreprenörsmassa kommer att tjäna ihop sina första miljoner.

Jag vet i fan om jag känner igen mig i detta så kallade postindustriella samhälle. Människor i min omgivning pratar faktiskt fortfarande jävligt mycket om försämrade arbetstider, stress och underbemanning, osäkra anställningsförhållanden och ett löpandebandstänkande som verkar omfatta såväl byggarbetsplatser som industri-, service och vårdinrättningar med mera.

Även arbetslösa människor i min omgivning pratar ofta om en känsla av att vara jagad, hur arbeten som dyker upp är tillfälliga, korta anställningar inom bemanning, ofta där anställningskontrakten tvingar dem att arbeta nästan dubbelt så snabbt som de ordinarie. Har ofta fått hört hur känslan av att vara hatad för att driva upp arbetstempot tär enormt på psyket.

Kan detta verkligen stämma? Är vi inte alla ett enda stort glatt mellanskikt av blivande entreprenörer? Köerna till socialförvaltningen i stan sägs förresten vara gigantiska och budgeten där sedan länge överskriden. Är detta möjligt i ett så kallat postindustriellt samhälle, eller kan det vara så att vi fortfarande lever i ett klassamhälle, där klyftorna faktiskt växer, där den kapitalistiska löpandebandsproduktionen faktiskt omfattar fler sektorer än enbart industrin?

Visst är det så. Klassamhället är intakt och det är fortfarande samma gamla kapitalism.
Arbetarrörelsen då? Visst finns den, men den saknar till stora delar en medvetenhet kring sitt eget ursprung.
Utan kapitalism, ingen arbetarklass. Och tvärtom.
En arbetarrörelse utan medvetenhet kring sin egen historia blir identitetslös, och i värsta fall helt ofarlig, tyvärr.

Alienationen som uppstår i vår tids kapitalistiska produktionen är inte annorlunda än när industrialismen var i sin linda, och i ljuset av bristen på socialistiskt klassmedvetande, är det en förutsättning för många människor att hitta identitetsmarkörer som lindrar upplevelsen av att vara utsugen 24/7 och känslan av maktlöshet inför faktumet av att man känner sig totalt blåst på ”frukterna av arbetet man lägger ner”.

Ganska ofta så frågar jag mig själv varför inte viljan att organisera sig och kämpa för socialism är en större angelägenhet för en majoritet av arbetarklassen, samtidigt som vår levnadsstandard är under attack av en högexpansiv nyliberalism.

För visst borde incitamenten vara nog egentligen; avskedanden, ökad flexibilisering, skärpningar av arbetstakten, alltmer osäkra anställningsförhållanden och så vidare. Parallellt med detta sker en gradvis försämring av pensioner vilket senarelägger pensionsåldern, arbetslöshet istället för ett generösare inflationsmål, rejält försämrade sjukvillkor och nedskärningar i den offentliga sektorn. Ni ser, det finns ett jävla pärlband av grundkonflikter för kollektiv kamp. Men det sker sällan, eller aldrig några stora kollektiva spridningar av kamper. Varför?

Jag tror att detta faktum har sin grund av att samhället snarare präglas av vanmakt istället för klassmakt. Det är viktigt att komma ihåg, samt att väldigt stora delar av samhället de facto har köpt en borgerlig samhällssyn; myten om det postindustriella samhället, aka 2/3-delssamhället, medelklassmänniskans utbredning, arbetarklassens försvinnande och så vidare.

När man till exempel kan få höra från en städerska i Rinkeby, anställd i bemanningsföretag samt en högavlönad jurist från Danderyd att bägge två hävdar att de tillhör medelklassen är det något seriöst fel på folks klassuppfattning. Fråga loss bland arbetskamrater, bekanta, släkt och vänner så får ni se!

Och återigen, jag kommer att tjata mig blodig tills folk får in det i skallen: klassanalys! Människor i vår omgivning är ofta hårt präglade av flera års etablerad identitetspolitik, det vill säga en medveten strategi från politikerhåll att inte analysera samhället i termer av klass, utan snarare via en skev analys där man anser att problem i samhället har sin grund någonstans mellan individ och norm.

Resultatet av detta; istället för gemenskap i klasstillhörighet; gemenskap i religion, etnicitet, sexualitet och så vidare. Istället för att sätta fokus på att det faktiskt finns mycket problem i samhället som har sin grund i just klasstillhörighet ser man istället till individen/individerna. Istället för att bota sjukdomen, angriper man symptomen.

För att identifiera de grundläggande problemen i dagens ekonomiska system, måste vi först identifiera vår historiska roll samt vår roll idag. Det är vi, arbetarklassen, som bär upp samhället. Det är vi som producerar mat, kläder, service, vård, bostäder och så vidare. Trots detta faktum hävdar borgerligheten att man inte längre kan tala om ett produktionssamhälle, ett klassamhälle. Det är jävligt provocerande, men lätt att förstå, om man ser saken ur deras perspektiv.

Vi måste förstå att idag har borgarklassen gott om vapen i dagspressen, tankesmedjor och en hel del duktiga idioter inom bloggosfären som raljerar ut myten med klassresor hit och dit, gärna fantastiska historier om käcka entreprenörer som arbetat sig upp från en jordkällare till att bli miljonärer. Man hävdar på fullt allvar att arbetarklassen inte längre finns, att den försvann i takt med avindustrialiseringen, trots att löpandebandsproduktionen idag omfattar mängder av arbetares realitet inom fler sektorer än enbart tillverkningsindustrin.

Naturligtvis är detta en strategi på en borgerlig agenda, att hävda att något inte finns, och visst är det så att man har identifierat att en enad arbetarklass per definition är ett hot mot själva grundfundamentet inom kapitalismen; det privata ägandet av produktionsmedlen.

Så, ska vi överhuvudtaget komma någonstans så måste klassperspektivet åter upp på dagordningen, varje jävla dag, för så länge vi köper den borgerliga samhällsbeskrivningen; postindustrialismen, 2/3 delssamhället, så kommer denna fortsätta att skapa sin egen legitimitet på att så splittring mellan olika grupper av arbetare.

”Den största svagheten hos oss arbetare är att vi inte är medvetna om vår styrka. Tänk om alla
jobbare kände det. För vi uträttar ju för fan mest när vi ingenting gör. Det är ju den största
styrka vi har när vi ingenting gör”
– Ur broschyren Strejk

Micke

För ett antal år sedan jobbade på ett stort industriellt bageri, vi bakade bokstavligen bröd på löpande band. Det innebär att minsta försening snabbt kan bli kostbar för företaget, degen jäser i tråget, blir svårare att forma till limpor, de blir överjästa i rasken och brända i ugnen och längst ner står chaufförerna och blir stressade för att brödet ska hinna ut till butikerna i tid.

Vid det här tillfället var jag ugnsare, jag skötte med andra ord två enorma ugnar som vi körde parallellt – de var vardera ungefär 5 meter breda och 15 meter långa och vi kunde köra 6000 tusen limpor i timmen där (om man sålde 7-8 av dom limporna så kom man upp i den svindlande summan som var min timlön).

Då och då går det naturligtvis fel på olika håll, speciellt kanske på vårt bageri med gamla maskiner som var dåligt underhållna. Vid det tillfället som det var på väg att gå riktigt illa hade en plåt med bröd fastnat när de skulle in i ugnens 250 grader. Då är det bara att hoppa upp på spjälet och slita loss den syndande plåten. Sagt och gjort, jag hoppar upp och börjar slita loss plåten, armen som ska skjuta in limporna rör sig inte så det är inte någon fara, när något fastnar så slår nämligen nödstoppet till. Efter en rejäl spark så lossnar plåten och då ser jag i ögonvrån att armen börjar röra på sig. Här upphör min tankeverksamhet och jag slänger mig handlöst för att inte bli inskjuten i ugnen. Ett ögonblick senare står jag med bultande hjärta och tittar på maskinen som är igång, Adrenalinchocken gör att jag får ont i magen några minuter senare. Även om nödstoppet ska slå till när plåtarna fastnar SKA man ändå ta den extra tiden att stänga av maskinen manuellt, det gjorde jag inte. Antagligen var jag för snabb upp och slet loss plåten redan innan nödstoppet slog till.

På sätt och vis tror jag det är en typiskt situation – stressade, duktiga arbetare som försöker få gjort mer dör lättare, slöa och försiktiga arbetare lever längre. Ta den extra tiden och ta en extra paus. Maska dig till ett bättre liv och en högre reallön, ring till skyddsombudet (om du har någon) en gång extra. Samma sak gäller nog arbetsskador också, de som lyfter snabbt och oergonomiskt bryter ryggen och står där sen med en guldklocka och förslitningsskador, men det svåra är så klart att kollektivt ta det lugnare, att inse att det är arbetsgivarens ansvar att företaget går runt – ingen kommer tacka dig, slå av på tempot.

Världens smartaste artonåring
Ett par månader senare hade bageriet fått besök av Livsmedelsinspektionen, de hade en hel del att anmärka på. Så mycket att dom hotade att stänga bageriet med omedelbar verkan. Bageriet såg ut och luktade som en surdeg. Domen var hård, det sprang råttor under en av dom stora ugnarna och ledningens åtgärd mot detta hade varit att ge en av basarna, närmare bestämt ”Råttan”, ett luftgevär. Om inte bageriet var kliniskt rent en vecka senare var det tack och hej.

Bageriet var redan nedläggningshotat men det var inte beslutat om stängning ännu. Så man ringde in allt tillgängligt folk för att städa, plötsligt var vi tre gånger fler där än normalt. Med illa dold skadeglädje kunde vi ordinarie till och med få se VDn skrubba golvet. Men för min egen del innebär det att det kom in massa unga visstidare som sprang och frågade mig om allt möjligt, inte för att jag egentligen hade något med städning att göra, för produktionen fortsatte ju, utan för att det normalt var mig dom kände igen och frågade saker. Jag skickade iväg dom till dom vanliga cheferna istället. Efter ett tag kommer en ung bosnier fram till mig och säger att chefen har sagt åt honom att städa inskjutet till ugnen och undrar om han verkligen ska göra det. Jag blir förvånad över frågan och ber honom visa mig vad han menar. När vi kommer dit är chefen redan där och undrar vad som händer. Det visar sig att han är tillsagd att göra rent en maskin som kör för fullt, chefen har skruvat av skyddsplåtar så att han ska komma åt.

Killen har insett att han lätt kan klippa av ett finger på det här sättet, smart som han är har han försökt rädda sig ur situationen. Själv hade jag mest mig själv att skylla när jag nästan strök med, men här har man med vett och vilje satt någon i en farlig situation. Jag säger att jag kör inte ugnen när nån pillar i maskinerna, han får göra rent maskinen när det står still i så fall. Chefen försöker hitta nån kompromiss om att han ska putsa lite i alla fall men det är ändå inte lönt, den måste ändå göras rent grundligt efteråt i alla fall. Städivern får stryka på foten. Killen var i det här fallet betydligt klokare och försiktigare än vad jag själv var i den åldern, hoppas han fortsätter med det.

Henrik Johansson

(Texten är tidigare publicerad i tidningen Arbetaren, december 2010)

Det gör ont i hjärtat på mig att se sina tjejpolare bli extraförnedrade i sina vardagsliv. Det är inte bara chefen som utöver makt och kontroll över kvinnors liv, vi har även pappor, bröder och pojkvänner som spöar, våldtar och förtrycker oss systematiskt.

När vissa kvinnor har tagit hand om barn, sjuka och gamla, dag och natt på sitt vikariat eller stått i en affär hela dan och snart går i graven på grund av stress, så finns det en chans att istället bli dödad av sin egen make när hon kommer hem. Det kapitalistiska systemen suger ut allas våra liv, genom kontrollerande och vinstdrivande lönearbete blir vi mindre levande och hela arbetarklassen får slita för någon annans miljonvinster. Det råder ingen tvivel att alla knegare oavsett kön och sexualitet ligger risigt till idag och det är ett systemfel som inte går att reformera utan som måste omstörtas i grunden.

Kvinnor och transpersoner måste dock slåss på två fronter! Dels är det chefen som håller oss nere och tar ifrån oss all makt och det enda vi kan göra är att slå oss samman med andra. Den andra biten handlar om att ta sig den platsen och rätten vi har förtjänat, vi utgör halva klassen och våra arbetsplatskamper, oavsett om det är inom facket eller utomfackligt är lika viktiga som männens. Vårt arbete är lika mycket värt, för att kampen på jobbet ska kunna bli långvarig och inte självdö måste alla hålla ihop, mot chefen måste vi hålla ihop. Jag tycker det är så hela tiden att män på jobbet, fast dom inte direkt är överrepresenterade inom vården, ändå har mage att ta så himla mycket plats. Tänk lite innan du kör över någon bara för att den inte har samma kön som dig, då gör du hela ditt kollektiv en tjänst.

Det är inte bara männen som måste se kvinnor och transpersoner som sina jämlikar utan även vi måste ta oss en tankeställare över vår egen roll, både privat och på jobbet. Vi har lärt oss att konkurrera med varandra, men vi måste sluta tävla, gå samman och börja slåss. Ingen kommer ge oss mer makt, precis som arbetarklassen inte kommer resa sig utan kamp kommer inte heller vi nå ändring.

Förbundet Arbetarsolidaritet har under en längre period synliggjort de strejker som bröt ut när städerskor 1974/75 slogs för sin yrkesstolthet och sitt människovärde. Det var inte enbart en fråga om klass utan också om kön, för fortfarande värderas kvinnors arbete lägre än männens. För att inspirera till motstånd kommer föreläsningarna fortsätta runt om i landet och vår solidaritet går till alla arbetare som behöver stöd och jag hoppas ni stödjer oss genom att sätta in en slant till Stridsfonden lite då och då eller besöker någon at våra tillställningar. Den 26/3 till exempel kommer Jessika Grahm att i Göteborg föresläsa om städerskastrejken klockan 16.00 och därefter blir det bar och musik. Hoppas vi ses då, så kan vi diskutera klasskamp och kvinnokamp eftersom dessa kamper kräver varandra. Jag vill inte ha fler kvinnliga chefer eller poster i styrelser, jag skiter i dessa medelklasskrav! Jag kräver arbetarmakt och syskonskap! Sexismen kommer inte att falla om inte också kapitalismen gör det!

Linda

Arbetsmiljö och hälsa är givetvis inget prioriterat område för dem som samtidigt är ute efter att berika sig på arbetarklassens slit.

Bland det första som den borgliga regeringen gjorde efter valet 2006 var därför att lägga ned Arbetslivsinstitutet, som bedrev viktig forskning om arbetsmiljö och arbetsmiljörelaterade frågor. De tvingade även Arbetsmiljöverket att banta sin verksamhet när det gäller inspektörer och antalet inspektioner. Resultatet blev att Sverige nu halkar efter i arbetsmiljöforskningen, att skyddsombuden har sämre förutsättningar att klara sina uppdrag och att det blivit betydligt färre arbetsmiljöinspektioner på våra arbetsplatser.

Drygt 50 personer dödades på sina arbetsplatser under 2010. I vissa av dessa fall handlar det om olyckshändelser och i andra fall rena mord då skyddet och säkerheten medvetet åsidosatts till förmån för ökade vinster i företagen. Men långt fler dör av sjukdomar de ådragit sig i sin yrkesutövning. De uppmärksammas nästan aldrig. Och de döljs allt som oftast i statistiken.

I slutet av 2010 presenterades en forskningsrapport från Arbetsmiljöverket i vilken det beräknas att drygt 1 000 personer dör årligen i arbetsplatsrelaterade sjukdomar. Det handlar framförallt om cancer, hjärt och kärlsjukdomar samt lung- och luftvägssjukdomar. Det kan till exempel handla om att man i sin yrkesutövning exponerats för asbest och på grund av detta utvecklat cancer. Andra faktiska orsaker till sjukdom kan vara passiv rökning, stress, motoravgaser, lösningsmedel och andra kemikalier.

Den 28 april är en internationell minnesdag för att hedra de som årligen omkommer i arbetsplatsolyckor och arbetsplatsrelaterade sjukdomar. Runt om i världen hedras offren för kapitalismens rovdrift på arbetarklassen. International Labour Organisation (ILO), har beräknat att det årligen dör 2 miljoner arbetare runt om i världen i arbetsplatsolyckor och arbetsplatsrelaterade sjukdomar. Det innebär att det dör en arbetare var 15 sekund eller 6 000 per dag. Dessa siffror är verkligheten vi måste förhålla oss till.

Vi måste se till att mobilisera mot detta dödliga klassförtryck och föra upp frågan på den politiska agendan. Driva på för dessa frågor i fackföreningarna och ställa krav på våra egna arbetsplatser. Vi måste helt enkelt vägra arbeta om vi ser att arbetsmiljön och säkerheten åsidosätts av företagen. Vi måste återtaga makten över till vem och till vilket pris och förutsättning vi är beredda att sälja vår arbetskraft.

Det är klart borgarna vinner om det inte finns några vettiga alternativ, menar förbundsmedlemmen Oscar Nilsson i denna valkrönika.

Valet är över för den här gången och arbetarklassen är fortsatt den stora förloraren. Knegare, invandrare, sjukskrivna och kvinnor kommer att drabbas extra hårt av den rasistiska, kulturkonservativa repressionspolitik som varit borgarregeringens signum under fyra år. Att den borgerliga sidan fick ytterligare ett parti i riksdagen genom Sverigedemokraterna gör inte framtiden ljusare.

Varför vann borgarna?
Bland annat för att den klasspolitik som Alliansen fört, där man systematiskt gynnat de välbeställda och allianslojala övre mellanskikten tillsammans med överklassen, har skapat ett Sverige som är mer segregerat idag än för fyra år sedan. De socialt stabila delarna av samhället har köpt illusionen om den ”trygga medelklassen” rakt av då det är denna illusion Alliansen riktat större delen av sin energi mot. De som inte kan eller vill passa in har svartmålats och skuldbelagts. Den politik som förts har drabbat arbetarklassen och det proletariserade mellanskiktet vilket gör att vi nu går mot tider av skärpta motsättningar. Dessa motsättningar har förstärkts av alliansregeringen och det är i valet mellan ”de trygga eller otrygga” som folk hellre identifierar sig med en trygg medelklassdröm och sedan också röstar därefter.

Vänstern har tappat fokus och förankring
I Sverige kan vi främst urskilja två delar av vänstern. Dels den traditionella som idag kallar sig ”De rödgröna”, och dels den ”radikala”delen. Den rödgröna oppositionen har haft fyra år på sig att organisera ett brett folkligt stöd och snacka ihop sig internt. Trots det har man valt en av Sveriges impopuläraste politiker till oppositionsledare, glömt bort fackföreningarna helt och dessutom konsekvent vägrat prata om den arbetande klassens intressen, problem eller behov vilket spelar borgarna helt i händerna. Vänstern håller sig själv i ett järngrepp där man istället för att presentera en egen positiv framtidsvision befinner sig i ständig opposition och tycks smärtsamt oförmögna att presentera en egen politik, något Alliansen dessvärre gör väldigt skickligt. De säljer in konceptet om ekonomisk trygghet och social stabilitet till stora delar av den välbeställda arbetarklassen som då naturligt nog väljer det framför vänsterns abstrakta slagord som ”gemenskap” eller ”solidaritet”. Som sagt, man skapar en effektiv illusion om en stabil medelklass där alla är välkomna och stigmatiseringen mot dem som (nästan frivilligt tycks det) står utanför förstärks.

Sverigedemokraterna blir det enda ”radikala alternativet”
En del av vänsterns traditionella väljare köper däremot inte högerns lögner. Vad gör man då? Jo, man letar radikalare alternativ och då finns det i dagsläget två stycken. Antingen Sverigedemokraterna, som konsekvent håller på en linje om ordning, heder, moral och välfärd, eller så väljer man ett mindre ”radikalt” vänsterparti som slänger alla sig med en massa plakatpolitiska floskler direkt hämtade från sjuttiotalet. Valet blir dessvärre allt för enkelt. När arbetare med klasshatet kvar i ryggmärgen som förhindrar dem att rösta på Alliansen inte ges nåt tydligt radikalt vänsteralternativ har vi lämnat dörrarna öppna för att våra klassfränder ska rösta på ett parti (Sverigedemokraterna) vars enda praktiska politiska gärning är och alltid kommer att vara att förutsättningarna för oss att leva drägligt i vår vardag försämras avsevärt.

Alliansen förtjänar sin seger
Alliansens politiker har vunnit en välförtjänt seger för de är bättre pålästa, bättre strateger/politiker och de är ödmjuka inför sina politiska misstag och tar lärdom av dem. Den institutionaliserade vänstern har övergett sin ideologiska bas och det monstruösa socialdemokratiska skeppet har inte lyckats vända sig trots fyra år i opposition för att ta ut en ny kurs och kriga för sina väljare. Den radikala vänstern å sin sida har förlorat sig i sidospår och ickefrågor i ett försök att knyta till sig alla ytterlighetsgrupper man kan tänka sig, förutom den förbannade och frustrerade delen av arbetarklassen.
Det finns väldigt få som röstar på Sverigedemokraterna som parti, man röstar på dem som idé. En idé om trygghet, arbete och välfärd. Som Sverige var förr. Som Sverige var när det var mer socialistiskt helt enkelt.

En ny vänster måste vinna mark
Arbetarklassen måste alltid kämpa och det bästa sättet att kämpa är att göra det tillsammans. Jag tror att det bästa sättet att omvända en arbetare som röstar på SD är att ställa sig sida vid sida med henne då hon går ut i vild strejk och visa att vi skiter i ras, kön, religion eller någonting annat. Det är bara klass det handlar om. När vi väcker den känslan av stolthet och solidaritet med resten av vår klass, kommer inte heller något annat spela roll. För då kommer bara klasstillhörighet och lojalitet märkas och det står över alla sociala normer. När Stridsfonden växer och faktiskt blir ett vapen i klasskampen tror jag att vi bidrar på det mest effektiva sättet vi kan. När Förbundet växer och sprider sig till fler städer för att där aktivt delta i klasskampen tror vi att vi kan vara en del i att opinionen vänder. Då börjar saker hända och en stärkt arbetarklass kommer att resa sig och få vårt gemensamma projekt om en rättvis värld i hamn. Dit är det en väldigt lång resa, men ju tidigare man skärper till sig och börjar, desto snabbare kommer man fram.

Oscar Nilsson