Kategori: Krönikor

Riksdagspolitiken skapar ofta stora rubriker. Nyligen kom vår sittande statsminister med ännu ett världsfrånvänt uttalande, den här gången om att människor som slitit sina kroppar till bristningsgränsen skulle kunna pressa sig bortom det omöjliga och jobba minst tio år till genom att ”tänka i nya banor”.

En annan stor nyhet från samma spelplan är att (s) har fått en ny partiledare. Av vissa målas han ut som direkt hämtad från verkstadsgolvet med svetsen i högsta hugg. Vore så fallet så skulle han nog dock agerat annorlunda i senaste avtalsrörelsen och som arbetare antagligen haft helt andra åsikter om industriavtalet. Att han sitter i knäet på storföretagen är illa nog, men att han som grädde på moset dessutom är en ivrig påhejare av EU:s nyliberala offensiver gör inte saken bättre.

Den närmaste tiden kommer antagligen ändå landets medier att måla upp det hela som om det pågår en regelrätt boxningsmatch mellan Reinfeldt och den socialdemokratiske partiledaren, men ”matchen” är i själva verket mer lik en wrestlingmatch då resultatet är uppgjort på förhand. Vem som än vinner får vi en borgerlig politik och fajten på sin höjd är att betrakta som underhållning för den som orkar bry sig.

Många är dock de som genomskådat det faktum att ett borgerligt styre är och förblir borgerligt oavsett färgen på de partier som för tillfället styr. Så länge som systemet i sig är borgerligt spelar det liten roll om det är socialdemokrater eller moderater som står vid rodret, kursen kommer ändå att vara densamma för skutan, skillnaden mellan partiernas politik är snarare en fråga om gradskillnad än en fråga om politiska skillnader.

Jag har själv vuxit upp under knapra förhållanden och har upplevt ekonomiska svårigheter under såväl Persson som Reinfeldt, och självklart är det svårare att vara i ekonomiskt trångmål nu, men, och detta är ett faktum, det var inte särskilt lätt under sossestyret heller.

Nej, det verkliga alternativet till Reinfeldt heter inte Löfven eller ens Sjöstedt. Vill vi i framtiden ha ett samhälle där andra än riskkapitalisten och företagsledaren har råd med sådan lyx som att vara lediga, bli sjuka, bo bra, sova tryggt och leva gott så byggs det inte genom att vi en gång vart fjärde år går till valurnan, röstar, och däremellan sitter passiva.

En sak hade Reinfelfdt rätt i när han kom med sitt senaste utspel, och det är att folk behöver rita om sina mentala kartor.

Vad som krävs för att bygga ett rättvist samhälle är att samhällsandan omdanas så att arbetarnas rätt och arbetarklassens behov hamnar i fokus snarare än det fokus som idag råder där de borgerliga ”sanningarna” om marknadens förträfflighet fortfarande härskar (om än något sargade av de senaste kriserna).

Detta sker om klassmedvetenheten återuppväcks bland oss som arbetar, dels genom opinionsbildning men främst genom kamp. Därför är det rätt och riktigt att som kämpande arbetare ständigt solidarisera sig med all arbetsplatskamp närhelst och varhelst den uppstår och med vilka medel den än förs.

Väcks klassmedvetenheten på nytt bland oss knegare kan vi tillsammans som kämpande arbetarkollektiv och arbetarklass åstadkomma förändringar i samhället större än någon regering i dagsläget, oavsett färg, kan åstadkomma.

Viktor

Genom en före detta arbetskamrat hade jag fått tips på ett jobb och stod utanför chefens kontor. Han var inte inne. Trots att vi hade kommit överens om en intervju och jag fick komma tillbaks dagen efter. Surt. Hade det varit jag som hade glömt intervjun hade jag aldrig fått jobbet. Det finns en lag för oss, en lag för dem.

Inom delar av företagsvärlden finns en världsfrånvänd offermentalitet, ivrigt understöd av höger- och mittendebattörer. Det är synd om företagen: de kämpar och kämpar och försöker rädda världen och landet från fattigdom och misär samtidigt som de åderlåts av skatter och får utstå krypskytte från facken. Det är en bild som delvis har fastnat inom arbetarrörelsen och vänstern, men handen på hjärtat: det är lögn och förbannad dikt.
Arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet, att ändra arbetsuppgifterna, och för den anställde är det bara att bita ihop. Arbetsgivaren har rätt att anställa och sparka folk, mer och mer godtyckligt.

Det är med den bakgrunden jag läser att Arbetsförmedlingen har kommit fram till att deltagarna inom Fas 3 är nöjda. I den maktrelation som finns på dagens arbetsmarknad är det riskabelt för arbetare att vara ärliga. Kritiska deltagare i Fas 3 har bestraffats med avstängning och utebliven ersättning.

Som anställd och som arbetslös har fyllt i enkäter av det här slaget. Mina svar har aldrig präglats av tillit och ärlighet av den orsaken att arbetet är en maktrelation där vi ständigt måste kämpa mot ledningen, för bättre arbetsmiljö och högre lön. På min förra arbetsplats fylldes enkäten i ”anonymt” på chefens dator och skickades till huvudkontoret. Det är möjligt att det var helt anonymt, men eftersom ingen litade på ledningen fyllde de i med det i åtanke, bittert medvetna om hur man straffades med sämre arbetstider och städuppgifter om man stack ut hakan. På en arbetsmarknadsåtgärd fyllde vi i ganska ärligt, när vi kommit överens om att själva samla in enkäterna så vi kunde lita på att de var anonyma. Kritiken blev skoningslös.

Den bästa enkäten var på ett storkök – vi diskuterade först hur vi skulle göra, så få anställda som vi var skulle vi ange kön och ålderskategori, något som effektivt hade brutit upp anonymiteten, och framförallt kom vi fram till att det inte hjälpte i alla fall – kritiken från tidigare enkäter hade ignorerats. Till slut frågade vi chefen vad hon som skulle hända om vi vägrade fylla i, hon svarade att hon inte kunde göra någonting. Vi slängde pappren.

Henrik Johansson skriver krönikor med temat Arbetsliv för Arbetaren. Fler av hans texter finns att läsa på hans blogg: <a href=”http://hjohansson.blogspot.com/”><font color=”#0000FF”>http://hjohansson.blogspot.com/</font></a>

Vi går nu till mötes tiden kring jul och nyår. För oss timvikarier inom vården kan det innebära lite extrapengar, vissa av oss har redan fått sina tider inbokade, andra kommer bli inkallade samma dag. Ytterligare några hoppas på att få jobba men kommer inte få det. Vi förväntas ställa upp, vilket de flesta kommer att göra.

På jakten efter varje arbetstillfälle kan det ibland innebära att vi ställer in julafton med våra kära, vilket självklart inte är en förlust för alla men om sanningen ska fram är den snarare storhelgs-ob som lockar än att man kan äta sig mätt på matresterna den 24:e december. Det är helt enkelt så det är när hyran ska betalas även nästa månad, vissa saker får stryka med. Men exakt hur mycket är du beredd att offra? Vad innebär det att inte kunna planera sitt liv?

Att avboka den där middagen man hade planerat med sina vänner, att jobba dubbelskift utan övertidsersättning och sen inte vara medbjuden när den andra personalen ska på julbord av arbetsgivaren är nästan helt normalt, men det är otacksamt och jävligt pinsamt av dem att behandla oss som luft. Om vi bortser från det rent emotionella att man kan känna sig utanför och inte alls har lika mycket inverkan på sitt jobb så kan ”flexibiliteten” likställas med total slaveri. Vi inställer oss helt enkelt när de ringer, oavsett om de ringer en vecka i förväg, eller 7:00 samma morgon, ni ringer-vi springer!

Det känns väldigt ensamt ibland, men vi är knappast ensamma. De andra vikarierna på ditt jobb har det på samma sätt, det är när vi möts och identifierar vår situation tillsammans som vi kan kämpa. Blev du inte medbjuden på julbordet i år heller? Gör något själv med de andra, det behöver inte vara just ett julbord om det känns dyrt och tråkigt. Vi kan bara ses hemma hos varann och käka lite mat ihop. Oavsett vad ni gör, bryt isolationen! Detta är det viktigaste för att stärka oss, för vi är ett kollektiv, men vi måste vara medvetna om det och framförallt stärka det. Det är lätt hänt att man helt enkelt struntar i saken, vissa tröstar sig med tanken att det bara är tillfälligt även om de har stått och trampat i flera år.

Andra gör ledningens tanke om att vi alla är fria individer som har valt vårt öde (utan arbetsrätt och schema) själva, till sin egen och tvekar först inte att baktala sin kollega om man i stunden tror det får en själv att framstå som bättre. I själva verket skadar vi oss själva när vi inte håller varandras ryggar fria. Det är ren självbevarelsedrift att hjälpas åt och hålla ihop, varken ledningen eller den ordinarie personalen får splittra oss. De andra vikarierna och du behöver inte bli bästa vänner, ibland kanske det känns som att vi är från olika planeter, men när vi diskuterar våra liv på riktigt, inser vi att vi har allt gemensamt.

Det är inte politik att inse vår kollektiva storhet, det är en överlevnadsstrategi. Ingen annan kommer stå upp för dig. Vi anses vara billig arbetskraft som ska subventionera nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Vi förväntas vara tacksamma! Men jag vill kunna se mig själv i spegeln på morgon och veta att det jag gör är viktigt, det känner jag inte om jag inte står upp för mig själv, men det är svårt att göra det ensamt. Det är när vi är solidariska med varandra och inte med de chefer som håller våra löner pinsamt låga vi kan nå framgång. Det är vi som får saker att fungera, även om vi är längst ner i hierarkin så är det tack vare oss verksamheten går ihop! Vi kan vara stolta över oss själva!

Och vår prestation ska belönas och om ingen annan gör det – får vi göra det själva. Alla timmisar därute, håll ihop! Sup er fulla på billig glögg eller ha skoj när ni jobbar ihop. Inget är värre än att känna sig ensam men inget är lättare än att bryta den ensamheten, när vi inser detta, kan vi gå precis hur långt som helst.

Linda

Vi lever idag med större osäkerhet, med lägre löner och högre arbetstempo. Livet som arbetare på 2000-talet är tufft, slitsamt och pressat. För många är semester ingenting man ser fram emot utan någonting man drömmer om. Och att ta ett andra jobb är verklighet för att få livet att gå ihop.

Många har pratat om den här situationen men mest har det just bara varit det, prat. Politikerna har visat sig vara maktlösa. Alla bör veta idag att parlamentarismen är begränsad i att förändra det ekonomiska systemet. Banker och riskkapitalister gör vad de vill i full vetskap om att parlamentariska motangrepp är fullkomligt meningslösa.

Samma sak sker i LO-TCO. Trots en kommande kris med hundratusentals arbetare som vänt dem ryggen så har de stora facken vägrat förändra sig. De väljer istället att bli kolosser där den lilla arbetaren försvinner snabbt.

Manövreringsutrymmet i LO är oerhört begränsat. De prioriterar ”lugn och ro” och kompromisser före sina egna medlemmar. Ur detta framträder fackets roll snarare vara att administrera försäkringar. Eller förhandla om lagar och avtal som inte gett oss mer än försämringar i löner och arbetstid. De brukar kalla det ”ta samhällsansvar”. Vi kallar det lönedumpning.

Själva poängen med facket är svår att se idag. Och lika meningslöst som namnlistor är i parlamentarismen, lika meningslös är de för att förändra en LO-linje som sedan tidigt 1900-tal verkat i samverkan med ekonomins utveckling. Den utveckling som i sig är grunden för dagens problem. Det är i den här situationen vi är idag. Men exempel på motstånd har genomförts med lyckade resultat trots detta. Vi ser bevis på ett hårdnackat motstånd i våra fikarum. Om än i dag på låg nivå i vår vardag, så finns det en verklig vilja i vår klass att förhindra ett förfall som kommer göra semester, a-kassa och åtta timmars arbetsdag till en historisk parentes.

Självständig arbetarkamp har pekat på olika sätt som vi kan försvara oss, vinna segrar och ge varandra självförtroende. Problemet är dock att dessa exempel sällan sprider sig så att vi alla kan ta del i hur arbetare kämpar och lära oss av de olika exemplen.

Fackpampar har medvetet försökt sudda ut minnet av utomfacklig och självständig kamp. Det finns otaliga instrument där ute i dessa berättelser som de är rädda för. Denna ”militanta arkeologi” är en central del i vår förståelse vars vi är på väg idag. När man då börjar kolla runt sig i samtiden så ser man också snart flera bra exempel som vi alla borde ta till oss som inspiration.

Striderna som Stockholms sopåkare vunnit är ypperliga bevis på att det idag går att skapa arbetarorganisationer som varken är partier eller fackföreningar, utan bara rena intresseorganisationer. Facket har tvingats lyssna till dem, och arbetsköparna har börjat inse att det inte bara är LO-byråkrater de måste förhandla med, utan även arbetarna själva.

I den vilda strejken på Scania i Södertälje under tidigt 2000-tal var det en oberoende arbetsplatstidning som man kunde organisera mellan de olika skiften och arbetsstationerna med. Och med ett öppet redovisningssystem för lön kunde man även bekämpa individuell lönesättning.

Med böcker som exempelvis Hopsnackat så sprids erfarenheter mellan branscher, anställningsformer och generationer. Bara i dagarna kom även ”Vi ska inte skriva någon jävla bok!” ut. Samtidigt så har Internet öppnat upp nya vägar för arbetsplatsundersökningar. Sidor som osäkrade.se och ett antal bloggar visar hur vi med enkla medel kan dela med oss av våra erfarenheter.

Stridsfonden är ett annat av dessa verktyg. Där kan vi samla resurser för att kunna bidra med pengar för en arbetsplatstidning eller betala böter. Fonden är öppen för alla. På så sätt kan vi visa hur vi med solidaritet kan hjälpa andra arbetare att kämpa och samarbeta över fackliga och geografiska gränser. Bärplockarna som fick hjälp av fonden för att betala av sina lån är inte bara ett bevis för internationalismen utan även ett bevis för att det finns vakuum kvar att fylla.

Stridsfonden fyller även en viktig funktion i att komma ihåg, sprida och hålla liv i de historier vi delar med oss av genom priset Arbetare till Arbetare. Utöver det så är det glädjande att Förbundet Arbetarsolidaritet också nu skapat ett bokförlag, Arbetarpress, som kan hjälpa andra aktörer att arkivera och publicera alla våra erfarenheter till framtida bruk.

Dessa historier, de som varit och de som sker nu, kan och måste lära oss hur vi kan arbeta utanför fackets ramar i en tid när fackpampar går hand i hand med kapitalet och låser ute sina egna medlemmar liksom osäkra men även papperslösa från makten över sina egna liv. Låt oss därför ta lärdom av dessa berättelser och fortsätta sprida dem. När vi gör det så märker man hur vi redan börjat försvara oss på helt egen hand och vi kan börja förstå att vi är långt ifrån maktlösa, att vi redan slår tillbaka. Allt vi behöver är koordination. Kunskap och erfarenhetsbytet är verktygen till att nå denna koordination.

Stellan

Jag sitter vid köksbordet och tänker på de sju inhyrda som strax före midnatt i förrgår var med om explosionen på Nordkalk i Luleå.

Nordkalk är underleverantör till SSAB. Företaget bryter kalksten, som stoppas i en 1000-gradig ugn. Resultatet blir bränd kalk, som SSAB använder i sin stålprocess. Kalken renar stålet. De sju jobbade för Nordkalk men var anställda genom två olika bemanningsfirmor, Empower och Luleå industrimontage. De skulle reparera och rengöra en kalkugn, rensa insidan från lagrad kalk. Det görs genom att med hårt tryck spola vatten på beläggningen genom hål i ugnen, som gör att den släpper. Personalen hade aldrig gjort det förr.

Efter lång tids sprutande hade det samlats vatten på ugnsgolvet. När den heta beläggningen lossnade och rasade ner i det blev det en explosion. Brännhet ånga mixad med frätande kalk trängde ut ur ugnens öppningar och strömmade över personalen. Sju skadades, de två som stod närmast blev mycket svårt skadade, med livshotande brännskador över huden, frätskador på ögonen och i luftvägarna. De flögs ner till och vårdas nu på Brännskadecenter i Uppsala. Osäkert om de kommer att överleva.
Jag kan inte sluta tänka på dom. Känslan är konstig, en blandning av att var förtvivlad, gråtfärdig, rasande, uppgiven. Obehaget sitter fast i magen.

Jag vet ju, i teorin, att arbetsolyckor händer hela tiden. Att arbetet i sig bryter ner oss. De dödar oss, lite och mycket, varje dag. Ännu värre på andra platser där jag inte varit. Marknaden styr, marknaden lever. Pengar äger människor, deras tid, vad de gör med sina kroppar. Jag vet allt detta. Ofta kan det nästan vara svårt att bli upprörd. Men ibland brister det. För det är så nära.

De jobbade via bemanningsföretag. Precis som jag. Inhyrda, flexibla. En av de två som fick livshotande skador är 24, född 1987, lika gammal som jag. Den andre bara 19.

En arbetsledare, mellanhändernas mellanhänder, sa ”gå in där”, och de gjorde det. Det fanns skyddsutrustning, de hade antagligen ingen koll på var. De hade inte rensat ugnen förr. Chocken, smärtan de måste upplevt. Herregud.

Kopplingen till min arbetsplats är stark. Tankarna flyger dit.

Förra veckan var det någon slags arbetsmiljöinspektion på lagret där jag jobbar, som tur var annonserad långt i förväg, så de hann putsa och göra fint. En kollega blev till exempel tillsagd att flytta de tungt lastade pallarna som blockerar vägen till en brandsläckare. När inspektionen var klar blev hon tillsagd att ställa tillbaks dem igen. Inga konstigheter. En vän dog nyligen i en brand, för att hyresvärden sparat in på brandvarnare och säkerhetsrutiner.

En annan vän föll flera våningar ner från ett tak under snöröjningen i Stockholm i vintras. Utlagd på entreprenad, ute på de branta, isiga taken. Han hade inga säkerhetslinor. Ryggen kommer aldrig bli helt bra, men vi får vara glada att han lever och kan gå.

Vi har blivit tysta, tystade. Vi gör saker vi inte vill, inte vågar, inte borde. Saker vi inte har koll på, saker som kräver utbildning vi inte har. Kniven mot strupen, hotet om strypt försörjning pressar oss att producera, prestera till max. Många vågar inte ens fråga, ännu mindre kräva rätt sorts utrustning, att arbetsmiljöregler följs. Management by fear.

Nordkalk avslutar sitt pressmeddelande om händelsen med: ” Kalkleveranser till SSAB påverkas inte då vi har säkrat leverans från våra andra verksamhetsorter.” Regionchefen för Empower, Ivan Strandberg uttalar sig: ”Det här är att betrakta som en akut produktionsstörning som har inträffat.” Jag vill bränna honom i en kalkugn, slänga ner såna som han från ett tak.

Jag hatar dom så mycket. Just nu vill jag bara att hela skiten ska försvinna.

Snälla låt dom leva.

Jesper