Valkrönika: Klart borgarna vinner

Det är klart borgarna vinner om det inte finns några vettiga alternativ, menar förbundsmedlemmen Oscar Nilsson i denna valkrönika.

Valet är över för den här gången och arbetarklassen är fortsatt den stora förloraren. Knegare, invandrare, sjukskrivna och kvinnor kommer att drabbas extra hårt av den rasistiska, kulturkonservativa repressionspolitik som varit borgarregeringens signum under fyra år. Att den borgerliga sidan fick ytterligare ett parti i riksdagen genom Sverigedemokraterna gör inte framtiden ljusare.

Varför vann borgarna?
Bland annat för att den klasspolitik som Alliansen fört, där man systematiskt gynnat de välbeställda och allianslojala övre mellanskikten tillsammans med överklassen, har skapat ett Sverige som är mer segregerat idag än för fyra år sedan. De socialt stabila delarna av samhället har köpt illusionen om den ”trygga medelklassen” rakt av då det är denna illusion Alliansen riktat större delen av sin energi mot. De som inte kan eller vill passa in har svartmålats och skuldbelagts. Den politik som förts har drabbat arbetarklassen och det proletariserade mellanskiktet vilket gör att vi nu går mot tider av skärpta motsättningar. Dessa motsättningar har förstärkts av alliansregeringen och det är i valet mellan ”de trygga eller otrygga” som folk hellre identifierar sig med en trygg medelklassdröm och sedan också röstar därefter.

Vänstern har tappat fokus och förankring
I Sverige kan vi främst urskilja två delar av vänstern. Dels den traditionella som idag kallar sig ”De rödgröna”, och dels den ”radikala”delen. Den rödgröna oppositionen har haft fyra år på sig att organisera ett brett folkligt stöd och snacka ihop sig internt. Trots det har man valt en av Sveriges impopuläraste politiker till oppositionsledare, glömt bort fackföreningarna helt och dessutom konsekvent vägrat prata om den arbetande klassens intressen, problem eller behov vilket spelar borgarna helt i händerna. Vänstern håller sig själv i ett järngrepp där man istället för att presentera en egen positiv framtidsvision befinner sig i ständig opposition och tycks smärtsamt oförmögna att presentera en egen politik, något Alliansen dessvärre gör väldigt skickligt. De säljer in konceptet om ekonomisk trygghet och social stabilitet till stora delar av den välbeställda arbetarklassen som då naturligt nog väljer det framför vänsterns abstrakta slagord som ”gemenskap” eller ”solidaritet”. Som sagt, man skapar en effektiv illusion om en stabil medelklass där alla är välkomna och stigmatiseringen mot dem som (nästan frivilligt tycks det) står utanför förstärks.

Sverigedemokraterna blir det enda ”radikala alternativet”
En del av vänsterns traditionella väljare köper däremot inte högerns lögner. Vad gör man då? Jo, man letar radikalare alternativ och då finns det i dagsläget två stycken. Antingen Sverigedemokraterna, som konsekvent håller på en linje om ordning, heder, moral och välfärd, eller så väljer man ett mindre ”radikalt” vänsterparti som slänger alla sig med en massa plakatpolitiska floskler direkt hämtade från sjuttiotalet. Valet blir dessvärre allt för enkelt. När arbetare med klasshatet kvar i ryggmärgen som förhindrar dem att rösta på Alliansen inte ges nåt tydligt radikalt vänsteralternativ har vi lämnat dörrarna öppna för att våra klassfränder ska rösta på ett parti (Sverigedemokraterna) vars enda praktiska politiska gärning är och alltid kommer att vara att förutsättningarna för oss att leva drägligt i vår vardag försämras avsevärt.

Alliansen förtjänar sin seger
Alliansens politiker har vunnit en välförtjänt seger för de är bättre pålästa, bättre strateger/politiker och de är ödmjuka inför sina politiska misstag och tar lärdom av dem. Den institutionaliserade vänstern har övergett sin ideologiska bas och det monstruösa socialdemokratiska skeppet har inte lyckats vända sig trots fyra år i opposition för att ta ut en ny kurs och kriga för sina väljare. Den radikala vänstern å sin sida har förlorat sig i sidospår och ickefrågor i ett försök att knyta till sig alla ytterlighetsgrupper man kan tänka sig, förutom den förbannade och frustrerade delen av arbetarklassen.
Det finns väldigt få som röstar på Sverigedemokraterna som parti, man röstar på dem som idé. En idé om trygghet, arbete och välfärd. Som Sverige var förr. Som Sverige var när det var mer socialistiskt helt enkelt.

En ny vänster måste vinna mark
Arbetarklassen måste alltid kämpa och det bästa sättet att kämpa är att göra det tillsammans. Jag tror att det bästa sättet att omvända en arbetare som röstar på SD är att ställa sig sida vid sida med henne då hon går ut i vild strejk och visa att vi skiter i ras, kön, religion eller någonting annat. Det är bara klass det handlar om. När vi väcker den känslan av stolthet och solidaritet med resten av vår klass, kommer inte heller något annat spela roll. För då kommer bara klasstillhörighet och lojalitet märkas och det står över alla sociala normer. När Stridsfonden växer och faktiskt blir ett vapen i klasskampen tror jag att vi bidrar på det mest effektiva sättet vi kan. När Förbundet växer och sprider sig till fler städer för att där aktivt delta i klasskampen tror vi att vi kan vara en del i att opinionen vänder. Då börjar saker hända och en stärkt arbetarklass kommer att resa sig och få vårt gemensamma projekt om en rättvis värld i hamn. Dit är det en väldigt lång resa, men ju tidigare man skärper till sig och börjar, desto snabbare kommer man fram.

Oscar Nilsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *