Kategori: Krönikor

Johannes Regell, ordförande i Västerviks Socialistförening och aktiv i GS-facket, skriver om valutgången och dess orsaker.

Valet 2010 blev, betraktat från både den politiska borgerlighetens och vad vi en gång kallade ”arbetarrörelsens” horisonter, ett historiskt val. Aldrig tidigare har den politiska borgerligheten lyckats med konststycket att vinna två riksdagsval på rad under en djup ekonomisk kris, ja faktiskt den djupaste sedan 1930-talet. Socialdemokratin å sin sida, har inte gjort ett så dåligt val sedan 1914. Vid valet 1914 fick man 30,1 procent av rösterna och detta var alltså innan den allmänna rösträttens införande 1921!

Många har säkert kliat sig hårt i huvudet över hur detta kunde ske. Som om det inte vore illa nog med att Reinfeldt har fått ”förnyat förtroende” i fyra år till har vi nu även ett nytt högerparti, Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag. Undertecknad av denna text tillhör dock dem som inte blev förvånade på valnatten.

Valets utgång kan inte förstås utifrån att analysera varken den politiska borgerlighetens valkampanj eller ens dess politik under förra mandatperioden. Valet måste förstås utifrån en analys av Socialdemokratin och det eftersvansande alltid lika principlösa Vänsterpartiet, dvs. av dem som hade uppgiften att vara ”något annat” än de styrande. Valet handlade inte om den ekonomiska krisens skadeverkningar, inte om aktieutdelningarna som slagit 100-miljarder-kronors-rekord för femte året i rad, inte om massarbetslösheten, inte om a-kassan (som mer liknar ett socialbidrag än inkomstförsäkring), inte om bostadsbristen, inte om välfärdsslakten eller den växande otryggheten i samhället i stort.

Som undertecknad ser det stod inte valet mellan två politiska linjer utan mellan två politiska block företrädande samma politiska linje. Mest talande bevis för detta är det faktum att den rödgröna ”oppositionens” skuggbudget endast skilde sig fyra miljarder från den borgerliga regeringens budget. Man hade därmed accepterat 96 miljarder av Reinfeldts skattesänkningar på 100 miljarder kronor. I statsbudgetmått är ett val mellan fyra miljarder mer eller mindre som ett val mellan att ta en fika eller att inte ta en fika.
Så, vad innebar detta för valet i stort? Jo, att valet i den politiska motsättningens frånvaro endast blev ett val mellan personligheter. Ett val mellan vilka personer folk har ”störst förtroende” för.

Vänsterpartiet är idag svagare i riksdagen än Sverigedemokraterna. Detta säger mer om Vänsterpartiet än Sverigedemokraterna.
De sålde allt som kunde gjort det värt att stödja dem för att få ”vara med” och fick därför betalt därefter. Inget konstigt med det. För den del av arbetarklassen som varken ”kände förtroende” för personerna Sahlin eller Reinfeldt framstod Åkesson som en mer förtroendeingivande person. Inget konstigt med det heller, då Sverigedemokraterna är det enda parti i Sveriges riksdag idag som inte har deltagit i de senaste 20 årens nedskärningspolitik, de har inte haft ”chansen”.

För socialister som inser att Socialdemokratins glansdagar endast kommer stå att finna i historien, att arbetarklassen i Sverige idag har fler anledningar att strida än på länge – både på arbetsplatser och i välfärdsfrågan, för oss står följande fråga lika klar som utmanade; om fältet nu är öppet skall vi då erövra det eller lämna det åt någon annan?

Den ”sociala frågan” har inte försvunnit på grund av att den gamla arbetarrörelsen övergivit den och vi vet, att om vi inte angriper frågan utifrån våra perspektiv finns det många hungriga vargar som mer än gärna gör det, utifrån helt andra utgångspunkter. Vårt svar på frågan bör därmed stå lika klart som frågan själv.

Johannes Regell,
Oktober 2010,
Västervik

Metall har tackat ja till medlarnas slutbud och avtalsrådet väntas underteckna avtalet inom några dagar. IF Metalls Stefan Löfven och Veli-Pekka Säikkälä skakar glatt händer med arbetsköparna och ler in i kameran för att illustrera att avtalsrörelsens riktmärke nu är satt.

Bemanningsfrågan har lösts och företrädesrätten har stärkts menar Löfven som dock genast får försvara sig mot uppretade medlemmar och andra fackförbund. LO skulle ju som bekant ta striden mot bemanningseländet i denna avtalsrörelse. Nu skulle inte längre arbetsköparna kunna sätta anställningsskyddet ur spel.

Meningarna om resultatet går dock isär. LAS slår fast att den som blivit uppsagd ha företrädesrätt till anställning i 9 månader från den sista arbetsdagen. Genom kollektivavtal kan man dock förändra innebörden i paragraf 25 i LAS där företrädesrätten behandlas. Detta har IF Metall gjort. De valde helt enkelt att att gå med på en rejäl sänkning av den tiden och företrädesrätten skall nu bara gälla i sex månader för industriarbetare. Dessutom får arbetsköparen rätt att göra undantag från turordningen i vart tredje fall av återanställning. Detta i utbyte mot att arbetsköparna skall sluta utnyttja kryphålet i LAS. Enligt Löfven stärks alltså arbetsrätten genom att försämra den…

Detta stolpskott till avtal visar tydligt att frågan om bemanning inte kan lösas i kollektivavtalen. Vi riskerar till och med att få en urholkad arbetsrätt där helt skilda regler gäller för olika yrkesgrupper på arbetsmarknaden. Frågan måste istället lösas genom att förstärka skrivningarna i LAS så att det blir omöjligt att säga upp personal på grund av arbetsbrist ena dagen för att sedan hyra in nästa dag. I förlängningen måste privat arbetsförmedling, den uthyrning av arbetskraft som bemanningsföretagen ägnar sig åt, åter bli olaglig.

IF metall passade också på att förlänga möjligheten att träffa så kallade krisavtal i ytterligare sju månader. Dessa krisavtal handlar i stort sett om att företagen tvingar de anställda att gå ned i arbetstid med både sänkt lön och försämrad pension, sjukpenning och a-kassa som följd. Det var dessa krisavtal som för något år sedan gav IF Metall smeknamnet ”lönesänkarfacket” av industriarbetarna själva. Den gången rasade övriga fackförbund över att Metall brutit överenskommelsen om att aldrig gå med på lönesänkningar. Stefan Löfven svävade även då i det blå och hävdade givetvis att detta inte var någon lönesänkning eftersom det även handlade om att arbeta mindre.

3,2 procent på 22 månader som detta avtal ger riskerar att bli en reallönesänkning för industriarbetarna då statens inflationsmål ligger på 2 procent per år. Detta är givetvis en alldeles för dålig löneöverenskommelse som kommer att hålla nere lönerna långt utanför industrin. Frågan den samlade fackföreningsrörelsen nu måste diskutera är om industrins avtal fortsättningsvis skall tjäna som riktmärke för avtalsrörelsen. Svaret är givetvis nej då förtroendet för länge sedan är förbrukat. IF metall är inget annat än ett gäng skojare som hellre arbetar med samhällsansvar i samförståndsanda än tar strid för sina egna medlemmar. Detta får aldrig vara ett riktmärke för övriga fackföreningsrörelsen.

Frances Tuuloskorpi skriver om avtalsrörelsen, bemanningsföretagen och arbetsgivarnas klasskamp.

Avtalsrörelsen ändrar inte arbetslivet, den speglar det. Och det som har dominerat arbetslivet under lång tid är att arbetsgivarna aggressivt, djärvt och uthålligt har pressat på ute på arbetsplatserna, för att få som de vill och förflytta gränser. Det har haft effekt. Kamp lönar sig.

Avtalsförhandlingarna har under lika lång tid varit byteshandel. Löneökningar i utbyte mot ökad flexibilitet när det gäller lön (individuella löner), arbetstid, anställningsformer. Arbetsgivarnas rätt att visstidsanställa (i stället för fastanställa) hur många arbetare som helst, utan särskilda skäl, förhandlades till exempel in i de flesta kollektivavtal INNAN den skrevs in i LAS.

Dimridå kring byteshandeln
Arbetsgivarna: ”Får vi flexiblare regler så vågar vi anställa fler!”
Facken: ”Vi gick med på det för att fler ska få jobb!”
Sanningen är att flexiblare arbetstider och anställningar gör att man kan få arbetsuppgifterna utförda på färre arbetstimmar totalt sett, det vill säga det blir färre jobb.

Nu flaggas det för ytterligare försämringar ”för att de unga ska komma in”. Snacka om dimma. Sanningen är att unga och andra arbetslösa inte anställs därför att man anställer så få människor som möjligt ute på arbetsplatserna. Det är, som sagt, det man använder flexibiliteten till. Denna generella underbemanning leder också till utslagning, stress, misstag och att många arbetsuppgifter som borde utföras inte blir utförda.

Bemanningsfirmorna då och hur de används för att kringgå LAS och försvaga arbetarkollektiven? I den frågan är det inte bara arbetsgivarpropaganda som hörs. Strejken på Lagena har rivit hål i dimman. Rädsla för fler vilda aktioner kan även ha bromsat införandet av bemanning på en del arbetsplatser. Men det är en marginell effekt. På tusentals arbetsplatser bromsas det inte alls.

Allt fler säger: ”Stoppa bemanningstrixandet!” Trycket i frågan kan göra att fackförbunden varslar om strejk. Men arbetsgivarna har lika stort intresse av att behålla anställningsotryggheten som vi har att få bort den. Inte ens byteshandel lockar dem längre. I år vill de helst ha både mera flexibilitet och 0 kr i löneökning! De känner sig, och ÄR, starka eftersom de har lyckats pressa tillbaka arbetarna och facken ute på arbetsplatserna. Kommer arbetsgivarna att acceptera att deras förhandlare viker sig? Inte så lätt…

Arbetsgivarna bedriver klasskamp
Risken är att lösningen blir att försämra anställningsskyddet ytterligare, så att arbetsgivarna inte längre behöver använda bemanningsföretag för att få som de vill. Det har blivit allt vanligare att turordningsreglerna i LAS körs över med fackens godkännande. Så nu är det bäddat för att slippa reglerna generellt genom en lämplig skrivning i kollektivavtalen. GS (grafikerna) har redan slutit ett avtal med träarbetsgivarna om att ungdomar får anställas i stället för uppsagda personer med företrädesrätt.

Ungdomarna kommer sedan att stå på en särskild turordningslista ”där deras kompetens vägs in”. Vad kommer deras kompetens att väga när de blivit varma i kläderna och börjar ställa krav? De blir lätt utbytta mot nya billiga ungdomar. En försöksballong! Om den lösningen sprider sig, så är det också kört för de lokala fack som vill hålla fast vid turordningsreglerna.

Är det meningslöst att ställa krav på våra förhandlare? Nej tvärtom, situationen skulle bli ännu värre av tystnad. Men så länge arbetsgivarna bedriver klasskamp mer än vi gör det, så behöver de inte backa totalt sett. Idag genomför de dagligen saker på arbetsplatserna som de förut inte skulle vågat drömma om. Alltför sällan blir det någon direkt kollektiv aktion däremot.

Det räcker inte att skriva upprop och ”ställa krav på Wanja”, då blir det en del av dimridån. Vi behöver ned-rop. Vi måste ropa till varandra, här nere. Avtalsrörelsen i sig kan inte flytta fram vår position, det kan bara vi själva göra. Det kräver stridslust och sammanhållning och tuffa klubbar på arbetsplatserna. Det kräver att du ser dig själv och dina arbetskamrater som ett gäng som kan kämpa tillsammans, även om ni tycker olika om allt annat.

Frances Tuuloskorpi, februari 2010

Det står nu klart att 2009 blev det tuffaste året för anställda i kommunerna och landstingen sedan mitten av 1990-talet. Sammanlagt varslades nästan 9 000 personer.

Trollhättan, Mölndal, Motala och Vänersborg, listan av kommuner som varslat personal under 2009 är lång. Totalt varslades 6 871 kommunanställda om uppsägning. Det är den högsta siffran sedan 1992 då drygt 8 000 varslades. Aktuella siffror visar en öppen arbetslöshet på 261 000 personer.

Den stora orsaken är naturligtvis kapitalets kris vilken genom den rådande lågkonjunkturen minskar kommunernas skatteintäkter. Och nu liksom senast på 90-talet förväntas arbetare acceptera lönesänkningar, varsel om avsked på grund av nedskärningar, eller öppen arbetslöshet när våra arbetsplatser läggs ned.

Även många landsting har varslat personal. Några av dem är Stockholm, Uppsala, Norrbotten och Gävleborg (totalt varslades 2 113 landstingsanställda vilket är den högsta noteringen sedan 1995). Nu i dagarna presenterade även Landstinget Sundsvall/Härnösand en sparplan där 700 anställda kommer att få sparken.

I en annan del av Sverige står det klart att Fredrik Reinfeldt under 2009 sänkte sin skatt med 48 000 kronor. Partikamraterna Per Schlingmann med 44 000 kronor och Carl Bildt med blygsamma 220 000 kronor (siffror från Aktuellt i politiken).
Det finns naturligtvis betydligt fler exempel i raden av rika högdjur som profiterar på en i grunden genomtänkt och orättvis klasspolitik, men att detta sker i en tid när den offentliga sektorn skriker efter resurser är en stor jävla skam!

Vågar man hoppas på annat än inomkapitalistiska lösningar från våra fackliga företrädare i den kommande avtalsrörelsen? Vågar man hoppas på en lojalitet till klassen de företräder – utan en godtrogen acceptans för fler varsel och fackligt administrerade krispaket och lönesänkningar?

Det är val till riksdagen i år – och i mångt och mycket handlar det om att minska skadeverkan, att rösta taktiskt om man så vill. Men samtidigt, och det ska sägas – att tro att Socialdemokraterna, den reformistiska vänstern och andra partibyggen ska kunna frambringa en rättvis och jämlik socialistisk samhällslösning är som att satsa månadslönen på en trebent travhäst.

Det är uppenbart att vi är i ett läge där en ny arbetarrörelse, som inte sitter i knät på kapitalet behövs – där gemenskap och klassorganisering byggs från grunden och tar avstamp i vår egen verklighet, våra egna arbetsplatser och våra egna bostadsområden.

Micke

Kapitalismens fula tryne brukar särskilt bekänna färg i juletider, jag tänker då främst på Ericssonarbetarna i Gävle och bilmontörerna i Trollhättan och Trestadsregionen. En blytung spark i arslet eller en jul i fullständig ovisshet är vad dessa får i julklapp.

Törs vi hoppas på en fabriksockupation med lite handfasta tillrättavisningar efter nyår? Jag och hela förbundet håller tummarna iallafall.

Själv är jag plattsättare och var varslad om uppsägning ända tills i fredags en timme innan jag skulle anmäla mig på arbetsförmedlingen, då ringer chefen och drar tillbaka varslet, eftersom det fanns jobb så det räckte och blev över. Detta var alltså tvärtemot vad han ljugit om för Byggnads i MBL-förhandlingarna för 2.5 månad sen, då hette det att det var massiv arbetsbrist under jul.

Man blir helt matt av själva girigheten i att systematiskt planera att spara in på betalda helgersättningar under jul för det är exakt det allting handlar om, jag har svårt att överhuvudtaget ta in hur man kan vara så cynisk mot anställda som dragit in pengar åt en hela övriga arbetsåret. I det här fallet hade Byggnads tryckt på in i det sista för att dom skulle dra tillbaka några fler varsel, alltid något. Men egentligen skulle naturligtvis alla varsel av den här typen ogiltigförklaras!

En julhälsning måste också sändas till kamraterna i Göteborgs Hamn, alltså Hamnfyrans kämpande arbetarkollektiv, inte de överkompenserade svinen i Göteborgs Hamn AB som försöker attackera hamnarbetarna med försämringar och prat om arbetsbrist, ett prat som gång på gång visar sig vara felaktigt. Som tur är har dom nu börjat inse att Hamnfyrans gubbar och gummor inte är rätt liga att ge sig på, varför dom nu börjat backa på en rad punkter… kollektiv kamp lönar sig alltså återigen.

Nu ska jag börja med köttbullsmeten och önskar alla som följer vår sida och sympatiserar med vårt förbund en riktigt God Jul och ett Gott nytt år!

David Eskilsson, Förbundstyrelseledamot i Västerås