Det gör ont i hjärtat på mig att se sina tjejpolare bli extraförnedrade i sina vardagsliv. Det är inte bara chefen som utöver makt och kontroll över kvinnors liv, vi har även pappor, bröder och pojkvänner som spöar, våldtar och förtrycker oss systematiskt.
När vissa kvinnor har tagit hand om barn, sjuka och gamla, dag och natt på sitt vikariat eller stått i en affär hela dan och snart går i graven på grund av stress, så finns det en chans att istället bli dödad av sin egen make när hon kommer hem. Det kapitalistiska systemen suger ut allas våra liv, genom kontrollerande och vinstdrivande lönearbete blir vi mindre levande och hela arbetarklassen får slita för någon annans miljonvinster. Det råder ingen tvivel att alla knegare oavsett kön och sexualitet ligger risigt till idag och det är ett systemfel som inte går att reformera utan som måste omstörtas i grunden.
Kvinnor och transpersoner måste dock slåss på två fronter! Dels är det chefen som håller oss nere och tar ifrån oss all makt och det enda vi kan göra är att slå oss samman med andra. Den andra biten handlar om att ta sig den platsen och rätten vi har förtjänat, vi utgör halva klassen och våra arbetsplatskamper, oavsett om det är inom facket eller utomfackligt är lika viktiga som männens. Vårt arbete är lika mycket värt, för att kampen på jobbet ska kunna bli långvarig och inte självdö måste alla hålla ihop, mot chefen måste vi hålla ihop. Jag tycker det är så hela tiden att män på jobbet, fast dom inte direkt är överrepresenterade inom vården, ändå har mage att ta så himla mycket plats. Tänk lite innan du kör över någon bara för att den inte har samma kön som dig, då gör du hela ditt kollektiv en tjänst.
Det är inte bara männen som måste se kvinnor och transpersoner som sina jämlikar utan även vi måste ta oss en tankeställare över vår egen roll, både privat och på jobbet. Vi har lärt oss att konkurrera med varandra, men vi måste sluta tävla, gå samman och börja slåss. Ingen kommer ge oss mer makt, precis som arbetarklassen inte kommer resa sig utan kamp kommer inte heller vi nå ändring.
Förbundet Arbetarsolidaritet har under en längre period synliggjort de strejker som bröt ut när städerskor 1974/75 slogs för sin yrkesstolthet och sitt människovärde. Det var inte enbart en fråga om klass utan också om kön, för fortfarande värderas kvinnors arbete lägre än männens. För att inspirera till motstånd kommer föreläsningarna fortsätta runt om i landet och vår solidaritet går till alla arbetare som behöver stöd och jag hoppas ni stödjer oss genom att sätta in en slant till Stridsfonden lite då och då eller besöker någon at våra tillställningar. Den 26/3 till exempel kommer Jessika Grahm att i Göteborg föresläsa om städerskastrejken klockan 16.00 och därefter blir det bar och musik. Hoppas vi ses då, så kan vi diskutera klasskamp och kvinnokamp eftersom dessa kamper kräver varandra. Jag vill inte ha fler kvinnliga chefer eller poster i styrelser, jag skiter i dessa medelklasskrav! Jag kräver arbetarmakt och syskonskap! Sexismen kommer inte att falla om inte också kapitalismen gör det!
Linda