Mina fem öre om det ”postindustriella” samhället

Jag läste häromdagen en artikel i Svenska Dagbladet där man slog fast att vi nu på allvar trätt in i det postindustriella samhället, alltså ett samhälle där arbetarklassen mer eller mindre ersätts av en massa som har huvudet på skaft. En stor massa ivriga entreprenörer som är villiga att satsa på sig själva, proppfulla av idéer som en dag spränger jordkällaren, ur vilken denna entreprenörsmassa kommer att tjäna ihop sina första miljoner.

Jag vet i fan om jag känner igen mig i detta så kallade postindustriella samhälle. Människor i min omgivning pratar faktiskt fortfarande jävligt mycket om försämrade arbetstider, stress och underbemanning, osäkra anställningsförhållanden och ett löpandebandstänkande som verkar omfatta såväl byggarbetsplatser som industri-, service och vårdinrättningar med mera.

Även arbetslösa människor i min omgivning pratar ofta om en känsla av att vara jagad, hur arbeten som dyker upp är tillfälliga, korta anställningar inom bemanning, ofta där anställningskontrakten tvingar dem att arbeta nästan dubbelt så snabbt som de ordinarie. Har ofta fått hört hur känslan av att vara hatad för att driva upp arbetstempot tär enormt på psyket.

Kan detta verkligen stämma? Är vi inte alla ett enda stort glatt mellanskikt av blivande entreprenörer? Köerna till socialförvaltningen i stan sägs förresten vara gigantiska och budgeten där sedan länge överskriden. Är detta möjligt i ett så kallat postindustriellt samhälle, eller kan det vara så att vi fortfarande lever i ett klassamhälle, där klyftorna faktiskt växer, där den kapitalistiska löpandebandsproduktionen faktiskt omfattar fler sektorer än enbart industrin?

Visst är det så. Klassamhället är intakt och det är fortfarande samma gamla kapitalism.
Arbetarrörelsen då? Visst finns den, men den saknar till stora delar en medvetenhet kring sitt eget ursprung.
Utan kapitalism, ingen arbetarklass. Och tvärtom.
En arbetarrörelse utan medvetenhet kring sin egen historia blir identitetslös, och i värsta fall helt ofarlig, tyvärr.

Alienationen som uppstår i vår tids kapitalistiska produktionen är inte annorlunda än när industrialismen var i sin linda, och i ljuset av bristen på socialistiskt klassmedvetande, är det en förutsättning för många människor att hitta identitetsmarkörer som lindrar upplevelsen av att vara utsugen 24/7 och känslan av maktlöshet inför faktumet av att man känner sig totalt blåst på ”frukterna av arbetet man lägger ner”.

Ganska ofta så frågar jag mig själv varför inte viljan att organisera sig och kämpa för socialism är en större angelägenhet för en majoritet av arbetarklassen, samtidigt som vår levnadsstandard är under attack av en högexpansiv nyliberalism.

För visst borde incitamenten vara nog egentligen; avskedanden, ökad flexibilisering, skärpningar av arbetstakten, alltmer osäkra anställningsförhållanden och så vidare. Parallellt med detta sker en gradvis försämring av pensioner vilket senarelägger pensionsåldern, arbetslöshet istället för ett generösare inflationsmål, rejält försämrade sjukvillkor och nedskärningar i den offentliga sektorn. Ni ser, det finns ett jävla pärlband av grundkonflikter för kollektiv kamp. Men det sker sällan, eller aldrig några stora kollektiva spridningar av kamper. Varför?

Jag tror att detta faktum har sin grund av att samhället snarare präglas av vanmakt istället för klassmakt. Det är viktigt att komma ihåg, samt att väldigt stora delar av samhället de facto har köpt en borgerlig samhällssyn; myten om det postindustriella samhället, aka 2/3-delssamhället, medelklassmänniskans utbredning, arbetarklassens försvinnande och så vidare.

När man till exempel kan få höra från en städerska i Rinkeby, anställd i bemanningsföretag samt en högavlönad jurist från Danderyd att bägge två hävdar att de tillhör medelklassen är det något seriöst fel på folks klassuppfattning. Fråga loss bland arbetskamrater, bekanta, släkt och vänner så får ni se!

Och återigen, jag kommer att tjata mig blodig tills folk får in det i skallen: klassanalys! Människor i vår omgivning är ofta hårt präglade av flera års etablerad identitetspolitik, det vill säga en medveten strategi från politikerhåll att inte analysera samhället i termer av klass, utan snarare via en skev analys där man anser att problem i samhället har sin grund någonstans mellan individ och norm.

Resultatet av detta; istället för gemenskap i klasstillhörighet; gemenskap i religion, etnicitet, sexualitet och så vidare. Istället för att sätta fokus på att det faktiskt finns mycket problem i samhället som har sin grund i just klasstillhörighet ser man istället till individen/individerna. Istället för att bota sjukdomen, angriper man symptomen.

För att identifiera de grundläggande problemen i dagens ekonomiska system, måste vi först identifiera vår historiska roll samt vår roll idag. Det är vi, arbetarklassen, som bär upp samhället. Det är vi som producerar mat, kläder, service, vård, bostäder och så vidare. Trots detta faktum hävdar borgerligheten att man inte längre kan tala om ett produktionssamhälle, ett klassamhälle. Det är jävligt provocerande, men lätt att förstå, om man ser saken ur deras perspektiv.

Vi måste förstå att idag har borgarklassen gott om vapen i dagspressen, tankesmedjor och en hel del duktiga idioter inom bloggosfären som raljerar ut myten med klassresor hit och dit, gärna fantastiska historier om käcka entreprenörer som arbetat sig upp från en jordkällare till att bli miljonärer. Man hävdar på fullt allvar att arbetarklassen inte längre finns, att den försvann i takt med avindustrialiseringen, trots att löpandebandsproduktionen idag omfattar mängder av arbetares realitet inom fler sektorer än enbart tillverkningsindustrin.

Naturligtvis är detta en strategi på en borgerlig agenda, att hävda att något inte finns, och visst är det så att man har identifierat att en enad arbetarklass per definition är ett hot mot själva grundfundamentet inom kapitalismen; det privata ägandet av produktionsmedlen.

Så, ska vi överhuvudtaget komma någonstans så måste klassperspektivet åter upp på dagordningen, varje jävla dag, för så länge vi köper den borgerliga samhällsbeskrivningen; postindustrialismen, 2/3 delssamhället, så kommer denna fortsätta att skapa sin egen legitimitet på att så splittring mellan olika grupper av arbetare.

”Den största svagheten hos oss arbetare är att vi inte är medvetna om vår styrka. Tänk om alla
jobbare kände det. För vi uträttar ju för fan mest när vi ingenting gör. Det är ju den största
styrka vi har när vi ingenting gör”
– Ur broschyren Strejk

Micke

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *