Kategori: Inrikes

Den borgerliga jobbpolitikens lösningar handlar som alltid om att förse arbetsköparna inom svenskt näringsliv med billig arbetskraft.

Vi har under den senaste mandatperioden fått uppleva en lång rad av angrepp på såväl arbetsrätt som direkta attacker på arbetarklassen. I den pågående valrörelsen ljuger politikerna sig blå i ansiktet och bjuder över varandra med tomma löften, både till höger och vänster. Men en sak är i alla fall säker, attackerna på oss arbetare kommer inte att bli färre. Senast i raden utav politiker som kastar skit i ansiktet på oss, är den borgerliga integrationsministern Nyamko Sabuni.

I sin i veckan utkomna bok ”Det nya Sverige”, ger hon flera förslag på hur enligt henne ”utlandsfödda lättare ska få jobb”. Ett av huvudspåren är att hon anser att man bör förändra lagen om anställningsskydd genom att slopa turordningsreglerna. Detta följer den tydligt utstakade borgerliga linjen om att skapa låglönejobb genom att använda ungdomar och invandrare som billig arbetskraft.

Att man från borgerligt håll vill få bort turordningsreglerna är inget nytt. Det nya är att Nyamko Sabuni, försöker motivera slopandet med att det gynnar invandrare att få anställning. Helt utan skrupler försöker hon lura på oss gammal skit i ny kostym. Slopade turordningsregler kommer aldrig att gynna arbetarklassen, vad de än säger.

Slopade turordningsregler innebär främst en maktförskjutning, där arbetsköparna ges möjlighet att sparka arbetare helt godtyckligt. Och är något som arbetsköparorganisationerna länge eftersträvat för att kunna göra sig av med obekväm arbetskraft. Hur just ett slopade av turordningsreglerna skall ge invandrare anställning kan hon ej förklara.

Vidare föreslår den förvirrade Nyamko Sabuni en låglönemarknad för invandrare. Svenska ingångslöner är enligt henne alldeles för höga. Invandrare skall då kunna anställas för en lön långt under den avtalsenliga ingångslönen. I branscher där man under år kämpat för att få upp ingångslönerna riskerar man nu att få se det omintetgjort, om Sabunis manöver runt ingångna avtal blir en realitet. Vi kommer aldrig att acceptera att det skapas ett A- och B-lag bland oss arbetare. Vi kommer aldrig att acceptera att man ställer arbetare mot arbetare. I alla lägen klass mot klass.

Trots att det till årets bärsäsong införts nya regler om minimilöner riskerar bärplockare att få åka hem skuldsatta till följd av att rekryteringsföretagen hittat kryphål.

Under sommaren och hösten 2009 kunde vi läsa i tidningarna om utländska bärplockare som levde och arbetade under rent arbetsrätts- och människovidriga förhållanden. De tvingades betala hutlösa summor för transporter och för att bo i baracker utan vatten och el. Ett stort antal av arbetarna fick bara ut en liten bråkdel av den lön de blivit lovade. De saknade anställningsbevis och försäkringar. Allt detta som konsekvens utav att enskilda arbetsköpare och olika bemannings- och rekryteringsföretag, helt utan skrupler, var beredda att trampa på människor i sin jakt på vinstmaximering. Det liknade inget annat än en form av modern slavhandel.

I våras antogs därför nya regler för att säkerställa att utländska bärplockare och bärplockare från Sverige skulle arbeta under samma villkor. För att få arbetstillstånd, skall en utländsk bärplockare idag ha arbetsvillkor som ligger i nivå med våra gällande kollektivavtal. Det handlar då om två olika kollektivavtal. För de arbetare som är direktanställda i Sverige gäller Kommunalarbetareförbundets ramavtal med Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet, SLA, för jordbruk, med en lägsta månadslön på 16 372 kronor.

För de arbetare som är anställda av bemanningsföretag gäller bemanningsavtalet, som är lika för alla fackförbund, med en minimilön på 17 211 i månaden. Bärplockarna skall dessutom oavsett vilket kollektiv avtal de följer ha, 40 timmars arbetsvecka, betalt för obekväm arbetstid och övertid samt diverse försäkringar.

Såväl 40 timmars veckan som betalning för obekväm arbetstid och övertid verkar i många fall lysa med sin frånvaro. Arbetarna tvingas betala stora summor för att låna bilar av rekryteringföretagen, eller betala för att bli utkörda till bärskogen. I många fall tvingas de betala 150 kr/dygn eller mer för ett torftigt boende och lite mat. Kommunal i Norrbotten har gjort beräkningar som visar att lönen inte räcker för att täcka de utgifter för resor och uppehälle som bärplockarna tvingas betala till bemanningsföretagen. Kommunals ombudsman i Norrbotten, Inga-Britt Svensson, har gjort beräkningarna och säger till tidningen Dagens Arbete.

– Mina beräkningar bygger på de minimilöner som Migrationsverket godkänner och på vad thailändska bärplockare har berättat för mig. Då får jag inte ihop det. De har ofta tagit lån till resan och på plats måste de betala 150 kronor per dygn för boende och mat och sen för lån av bil och bensin. Det blir väldigt svårt att få med sig några pengar hem på de lönerna.

Ett annat problem är att rekryteringsföretaget hittat ett sätt att komma runt de nya reglerna om minimilöner. Istället för att anställa folk med arbetstillstånd, rekryterar de bärplockare som endast har turistvisum. Kommunal säger till Dagens Arbete att de reser runt och undersöker de tips om missförhållanden som kommer till deras kännedom. Det är naturligtvis bra att Kommunal försöker förbättra villkoren för bärplockarna, men detta är inte nog.

En arbetssituation som mest påminner om slavarbete kan under inga omständigheter accepteras. Enskilda arbetsköpare och rekryteringsföretag måste klämmas åt med hårdhandskarna. Tvångsförvalta företagen och låt arbetsköparna plocka sina egna bär och låt dem göra detta under dessa förhållanden . Sedan kan vi se om de finner arbetssituationen rimlig.

Återigen kan vi med facit i hand konstatera att avtalsrörelsen mest påminner om ett slag i ansiktet för många arbetare. Detta samtidigt som företagen gör mycket stora vinster.

Samma företagsledare som för ett halvår sedan skrek om kris i ekonomin, behov av nedskärningar och inskränkningar av arbetsrätten, ser nu sina företag gå mot nya rekordvinster.

– Företagens rapporter som nu trillar in i strid ström visar att man går mot rekordvinster. Den samlade vinstnivån kanske inte når ända fram till all-time-high för helåret 2010, men det är inte långt ifrån, säger Esbjörn Lundevall analyschef på SEB Aktiehandel, till LO-Tidningen.

Bittert kan vi konstatera att samtidigt som de svenska företagsvinsterna skenar iväg, har många utav facken gått med på de lägsta löneökningarna på mycket länge. De arbetsköpare som nu kan förvänta sig nya bonusar utifrån de senaste resultaten, är samma personer som under inga villkor ville ge en krona i centrala lönelyft.

Facken inom industrin hävdade att man tillsammans med arbetsköparna var tvungna att ta ansvar för den ekonomiska krisen och den stigande arbetslösheten. Följden blev att gå med på ovanligt låga löneökningar, endast lite över en halv procent under 2010. Med en eventuellt stigande inflation gör detta att facket i praktiken förhandlade fram rena reallönesänkningar åt sina medlemmar.
De senaste årens ”krispaket” med stora uppsägningar och åtstramningar inom industrin har lett till att det i dag råder en arbetslöshet på nästan 20 procent bland IF Metalls medlemmar. Det är bland annat den slimmade och flexibla organisationen, som ligger bakom dagens vinster inom företagen.

Men trots detta anser inte IF Metalls ordförande Stefan Löfven, att facket och arbetarna skall känna sig lurade.

– Vi kan inte vara missnöjda med att det nu går bra. Det var metallarna som tog ansvaret säger han till LO-Tidningen och påminner om situationen för något år sedan då industrin närmast stod stilla.

Samme Löfven menar i Dagens Arbete att det är dags att ställa krav på chefer och ägare att vinsterna går tillbaka till de anställda i form av investeringar, nyanställningar och utbildning.
Detta känns ju verkligen inte mer än rimligt. Men frågan är om man från fackets sida klarar av att driva dessa krav, eller om det som vanligt stannar vid fagra ord från förbundens pampar. Allt medan vi på golvet tvingas leva med konsekvenserna av det allt för tama fackliga agerandet.

Vi vill inte se nya bonuskalas eller kraftfulla höjningar av aktieutdelningarna. Vi vill istället se en rakryggad fackföreningsrörelse som ställer arbetsköpare och företagsägare till svars. Om inte, är det dags att vi gör det själva.

Ett stort missnöje över hur det egna fackförbundet behandlade bemanningsfrågan i avtalsrörelsen har fått det att jäsa bland Handels medlemmar.

I samband med starten för årets avtalsrörelse var det mycket diskussioner inom fackförbunden om hur problemet med bemanningsfrågan skulle bemötas. Handelsanställdas förbund gjorde till exempel en undersökning om vilka frågor som låg medlemmarna varmast om hjärtat. Allra viktigast var bemanningsfrågan. Trots detta kan vi nu med facit i hand konstatera att det slutade som det allt för ofta tenderar att göra, inga direkta framsteg för oss vanliga arbetare.

Handels drev dock frågan om att förbunden gemensamt skulle kräva en maxgräns för inhyrning, men fick inget gehör för detta hos de andra LO-förbunden. Handels krävde då på egen hand en begränsning av antalet inhyrd personal. Detta stötte på stenhårt motstånd och fick ett blankt nej av arbetsköparorganisationen Svensk Handel, som använder sig av bemanningsföretagen för att såväl lönedumpa som att komma runt lagen om anställningsskydd. Förhandlingarna körde fast och när medlare sattes in försvann kravet helt och hållet.

Inom Handelsanställdas förbund växer nu ett uppror bland de egna medlemmarna. Arbetarkollektiven på en lång rad stora lagerarbetsplatser och deras fackliga företrädare är oerhört missnöjda med de avtal som slöts. Framför allt är de besvikna på att förbundet inte tog fajten på allvar och lyckades begränsa inhyrningen av personal. Många privata lagerklubbar hade hoppats på att åtminstone få samma maxgräns i sitt centrala avtal som finns på kooperationens lager, där enbart 10 procent får vara från bemanningsföretag. Men Handels lyckades inte driva igenom kravet i förhandlingarna med Svensk Handel.

– Förbundet slår sig för bröstet, men vad fick vi egentligen? Ingenting. Vi vill ha en begränsning av hur många som får hyras in, säger Jörgen Andersson, klubbordförande på Dagab i Göteborg till DN.

Han har tillsammans med en lång rad fackliga företrädare för ett antal stora lager, till exempel Ica, Selecta och Servera, skrivit på en protestskrivelse till förbundsledningen. De fackliga företrädarna kräver att de senaste avtalen sägs upp. Dessutom kräver man att det tillsätts helt nya avtalskonferenser. När dessa kommer fram till avtalsförslag krävs också att förslagen skickas ut direkt till medlemmarna för omröstning innan det godkänns och undertecknas.

– Dagens slavar jobbar åt Proffice. Många kan knappt någon svenska och vet inget om sina rättigheter. De flesta lagerarbetare jobbar heltid, men nu ersätter företaget tjänster med deltid via bemanningsföretagen, säger Fatima Andersson, klubbordförande på Icas lager i Helsingborg, till DN.

På Systembolagets lager, Lagena i Jordbro, tog arbetarna kampen på allvar och gick i fjol ut i vild strejk. Detta sedan bland annat uppsagd personal, med rätt till återanställning ersatts med inhyrd personal från bemanningsföretag. Dessa arbetares kamp utlöste en våg av solidaritetsaktioner från andra arbetare runt om i landet och satte fokus på problemet med bemanningsföretagens allt större utbredning på våra arbetsplatser.

Då problemet med inhyrd personal från bemanningsföretag inte är specifikt för lagerarbetare, kan vi hoppas att gnistan denna gång sätter fyr på arbetarnas kampvilja inom fler branscher. Lagena visade vägen, men var bara en början.

LO:s undersökning av stockholmsprojekten Citybanan och Norra Länken och Citytunneln i Malmö visar att billig utländsk arbetskraft med otrygga arbetsvillkor utnyttjas i dessa stora statliga byggprojekt.

I sin rapport ”När arbetskraftskostnaderna pressar priserna” visar LO, att bakom fasaden av så kallade huvudentreprenörer döljer sig en lång rad, ofta utländska, underentreprenörer. Dessa möjliggör att priserna pressas på utfört arbete, då de rekryterar sin arbetskraft via bemanningsföretag. Detta får till följd att de som utför arbetet tvingas göra detta till ett betydligt lägre pris och med avsevärt sämre och otryggare arbetsvillkor än om de anställts utifrån svenska villkor.

Enligt LO:s undersökning hävdas bland annat att 45 procent av arbetskraften i de tre ovan nämnda byggprojekten är skatte- och eller avgiftsskyldiga i annat land än Sverige. De flesta kommer från Polen via polska och irländska bemanningsföretag. Problemet här handlar som i alla andra fall där bemanningsföretag används, om att man dumpar lönekostnader och tvingar arbetare att slava under orimliga arbetsförhållanden. Arbetarna från bemanningsföretagen tjänar mellan 20 och 45 procent lägre än andra anställda som utför samma arbete.

För att förbättra villkoren för de utländska arbetarna och jämna ut konkurrensvillkoren föreslår LO fem åtgärder i en artikel i Dagens Arbete, ändra Lex Laval, lagstifta om att det skall finnas en rättslig företrädare för utländska tjänsteföretag, lagstifta om krav på registrering av arbets- och anställningsvillkor, vid offentlig upphandling skall arbetsvillkor motsvara kollektivavtalen, och gör huvudentreprenören ansvarig för alla underliggande entreprenörer.

Dessa åtgärder är väl alla rimliga, Lex Laval bör ju rivas i bitar omgående då den förhindrar facket att ta strid för svenska kollektivavtal på en arbetsplats där det redan finns ett utländskt avtal, som i de allra flesta fall är mycket sämre än de svenska kollektivavtalen.
Självklart skall det gå att kontrollera om anställnings- och arbetsvillkor efterlevs. Det behöver också finnas en rättslig företrädare, för som situationen är idag på många arbetsplatser finns det överhuvudtaget ingen egentlig motpart att förhandla med och ställa krav till. Vidare borde det vara en självklarhet att offentliga medel inte skall kunna bidra till lönedumpning.

Men om LO, och framför allt, arbetarklassen, vill sätta stopp för dessa företeelser i allmänhet och bemanningsfrågan i synnerhet, måste vi visa att vi menar allvar. Då håller det inte att vi i arbetarklassen lämnar över ansvaret till pampväldet inom LO. De har i denna avtalsrörelse visat vad de går för. Mycket prat om att ta i med hårdhandskarna gällande dessa frågor, men av detta blev det inget. Vi är många runt om i landet, på olika arbetsplatser som är förbannade och som nu inser att de enda som verkligen kan ställa krav och förändra, är vi själva. Dags att ta till kamp och visa sann arbetarsolidaritet.