Kategori: Inrikes

Besvikelsen är på många håll stor efter att fackförbunden och arbetsköparna inom industrin igår slöt ett nytt avtal. – Det är åt helvete för lågt. 3 procent på 14 månader är en hårfin skillnad mot det avtalsförslag som nyss förkastades, säger till exempel Bosse Larsson, IF Metalls klubbordförande på ABB i Västerås, till Dagens Arbete.

Avtalet omfattar 171 000 medlemmar i IF Metall, 35 000 i GS samt Livs, Unionen, och Sveriges Ingenjörer, löper över 14 månader och träder i kraft 1 februari. I årstakt innebär avtalet 2,6 procents löneökningar. Lägstalönerna som varit en tvistefråga höjs även de med 3 procent. Föräldralönen höjs dock inte alls och med kravet om utbildning istället för uppsägning har ingen överenskommelse gjorts utan frågan ska diskuteras vidare.

Många är besvikna över avtalet som trots hög svansföring av fackförbunden inte gav särskilt mycket. IF Metalls krav var 3,7 procent på ett år.
– Nu har jag inte sett innehållet men det är för lite pengar, säger Kennet Bergqvist, klubbordförande på Indexator i Vindeln, till Dagens Arbete.

IF Metalls ordförande, Stefan Löfven är dock nöjd.
– Alla förhandlare vill ha mer. Alternativet var konflikt, men det var inte aktuellt, säger han till Dagens Arbete.

I fackpressens kommentarsfält är reaktionerna allt annat än glada.
Signaturen leif Johansson skriver så här:

”Ca 41 kronor mer per månad än det tidigare budet
Då sa Stefan Löfven att han var missnöjd med budet.
NU är han mycket nöjd?
Efter skatt kan jag kosta på mig en stor stark varannan månad.
Skååååål Stefan!”

LO:s styrelse rekommenderade industrifacken att teckna avtalet. Men de beslutade också att övriga fack själva ska få driva sina lönekrav.
– Vi ser inte det här som ett märke. Vi är elva förbund som har enats om LO-samordningens frågor och krav och det är dem vi driver. Vi går nu inte med ett yrkande på 2,6 eller 3 procent till våra motparter utan står fast vid våra krav, säger Ella Niia, ordförande för Hotell- och restaurangfacket (HRF) till LO-tidningen.

Avtalsförhandlingarna inom industrin fortsatte under fredagen med de så kallade partsgemensamma överläggningarna. Enligt IF Metall och GS står parterna långt ifrån varandra i lönefrågan, medan Pappers ordförande Jan-Henrik Sandberg ser en möjlighet att komma överens om avtal.

Efter år av höga vinster för företagen men låga löneökningar för arbetarna har Industriförbunden sagt nej till de opartiska ordförandenas, Opo:s, slutliga hemställan på 2,6 procent på 13 månader. Under fredagen skedde så kallade partsgemensamma överläggningar där samtliga parter träffades tillsammans med Opo.

IF Metalls ordförande Stefan Lövén har tidigare talat om ”pay-back time” efter flera dåliga löneavtal de senaste åren.
-Löneökningarna har varit väldigt låga. Nu, när läget är bättre, måste vi upp till vanliga nivåer, säger Stefan Löfvén till Aftonbladet.

IF Metall slöt 2 mars 2009 ett uppmärksammat ”krisavtal” som resulterade i över 200 lokala avtal om sänkt arbetstid och lön tecknades. Avtalet var ett svek mot den grundläggande fackliga idén, det fackliga löftet, ”att aldrig någonsin arbeta på sämre villkor eller till lägre lön än det vi nu lovat varandra”.

Efter massiv kritik och fortsatta megavinster för företagen inklusive miljonregn över dess direktörer, är nu Stefan Lövén och IF Metall närmast tvungna att agera för att återfå en gnutta respekt.

<b>IF Metall och GS långt ifrån arbetsköparna i lönefrågan</b>
Både IF Metall och GS är långt ifrån arbetsköparna när det gäller lönerna, men ett avgörande närmar sig. På torsdag i nästa vecka är IF Metalls avtalsråd, som består av 170 ledamöter från arbetsplatser runt om i landet och har en rådgivande funktion till förbundsstyrelsen, kallat till Stockholm, skriver Dagens Arbete.
För Pappers ser situationen annorlunda ut. Den stora stötestenen där sägs vara frågan om premien för avtalspensionen. Men en konflikt verkar mindre trolig.
– Det finns ett visst hopp att nå fram till avtal under fredliga former, säger Pappers ordförande Jan-Henrik Sandberg.

Arbetsköparna i Svenskt Näringsliv, som vant sig vid walk-over segrar, är aggressivt arroganta och dess vice vd uttalar sig om ”ett ovanligt stort fackligt avstånd till verkligheten”. Fackens krav har vidare ”ingen som helst koppling till de bedömningar alla ekonomer är överens om”, och man ”måste ha bindel för ögonen” för att komma till fackens slutsatser.

Arbetsköparorganisationen vice verkställande direktör fortsätter sedan med att rada upp siffror över löneökningar och BNP-prognoser. Siffrorna tar ingen hänsyn till inflationen vilket gör dem fullständigt värdelösa. Samtidigt anklagar han facket för ohederlig argumentation.

<b>Finanspressen motsäger Svenskt Näringsliv</b>
Fakta däremot är att arbetsköparna lägger beslag på lejonparten av produktionsökningarna varje år. Men detta är såklart som det ska vara enligt arbetsköparna. Då maximeras deras vinster.

Läsare av affärstidningen Dagens Industri får en annan bild än den Svenskt Näringsliv vill ge, att löneökningarna måste vara minimala då ekonomin nu kommer sakta in. Tidningen har i en artikel prydd med rubriken ”Tunga bankchefer: Ingen lågkonjunktur i sikte” låtit intervjua John Abrahamson som är corporate finance-chef på SEB Enskilda, och Jan Amethier som är corporate finance-chef på Handelsbanken. Ingen av dessa ser någon lågkonjunktur, även om de såklart kan ha fel.
-När det gäller börsnoteringar och affärer på aktiemarknaden är det väldigt lugnt. Men annars är det hög aktivitet. Det beror väl på att nordiska företag är i bra skick. Vi har mycket att göra. Vi har riktigt kul, säger John Abrahamson.
-Om man inte hade läst tidningen eller tittat på tv, så hade vi inte känt av att det är någon kris, fortsätter han.

Oavsett vilket finns det tvärtemot vad propagandaorganisationen Svenskt Näringsliv vill ge sken av olika analyser av den ekonomiska situationen. Kanske tror de på riktigt att högre vinster för företagen och mer till de rika är bra för alla. Otvivelaktigt är dock att höga vinster är bra för dem. Varför vi däremot ska betala deras kalas och deras kris med vårt svett, är inte lika lätt att förstå.

LO-ekonomerna och många med dem menar att den skakiga ekonomin är en efterfrågekris som beror på för låga löneökningar, där låga löner gjort att det inte finns tillräckligt med köpkraft i ekonomin. Vad inga av dem däremot vill kännas vid är att det system som kallas kapitalismen alltid skapar sina egna kriser och att dessa blir allt svårare att lösa inom systemet.

Onsdagen den 2 november samlades över 700 arbetare utanför fabriken i Tuve för att protestera mot att 250 stycken visstidsanställda arbetare ska få gå från sina jobb.

I folkmassan syntes plakat med texter såsom ”Volvos girighet går före vår trygghet och trivsel!” och ”Volvo sviker arbetarna – igen!”.

Daniel Kristoffersson som är en av gruppordförandena på Volvos verkstadsklubb säger till Metro-Göteborg att ”vi vill visa att det är lika lite okej att skicka ut visstidsanställda som fastanställda” och att man från fackligt håll uppmanar till satsningar på utbildning istället.

– Med tanke på de enorma vinsterna som gjorts de senaste tolv månaderna, nästan 24 miljarder plus, så tycker vi att man bör använda en del av pengarna på personalen, säger Kristoffersson till Metro-Göteborg.

Anmärkningsvärt med uppsägningarna denna gång, till skillnad från 2008 och 2009, är att det sker när företaget gör vinster i mångmiljardklassen. Detta upprör arbetarna än mer. Volvoarbetarna Johan Näsman och Sven-Arne Persson skräder inte orden när de uttalar sig i Proletären:

– För djävligt. Mot bakgrund av vinsterna skulle de kunna behålla alla metallare säger Sven-Arne Persson.

– Folk är urförbannade. Reaktionen i fabriken är en helt annan än vid varslen 2008, menar John Näsman.

De sistnämnda menar även att att det finns ett missnöje med fackets agerande och att det till och med har talats om strejk…

De senaste 10 åren har visstidsanställningarna ökat med 40 000 personer. Det visar Kommunal i sin nyligen släppta rapport, ”Ständigt standby”, om visstidsanställdas villkor på arbetsmarknaden. Rapporten visar också att visstidsanställningar inte är någon snabb genväg till fast jobb.

Inom Kommunals organisationsområde har cirka 140 000 personer någon form av visstidsanställning, vilket motsvarar 28 procent av alla anställda. Rapporten slår hål på många myter kring osäkert anställda. Exempelvis är timanställningar och visstidsanställda inget ungdomsfenomen, år 2010 var 640 000 visstidsanställda på hela arbetsmarknaden, hälften var över 25 år och snittåldern 35 år. Inom kommunal är antalet vuxna ännu högra, två tredjedelar av de 90 000 visstidsanställda är över 25 år gamla. Och trots att det strider mot ”Lagen om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning” som syftar till att motverka diskriminering när det gäller löne- och andra anställningsvillkor känner sig många orättvist behandlade.

I enkäterna till rapporten beskriver de anställda sin situation: ”Jag blir alltid den som inte får åka på konferenser, utbildningar, föreläsningar.”. ”Jag vågar inte riktigt säga vad jag tycker å tänker eftersom jag är rädd för att förlora en eventuell fast anställning.” ”Man är lite mindre benägen att ställa krav, även om det är reglerat i lag och kollektivavtal.” Nära hälften anger också att de inte har fått någon lönehöjning.

Rapporten visar också:
-Att vara visstidsanställd innebär lägre lön. I Kommunals branscher tjänar visstidsanställda i genomsnitt 12 procent mindre än tillsvidareanställda i grundlön för heltid. Om hänsyn tas till att visstidsanställda i betydligt högre utsträckning arbetar deltid är skillnaden i faktisk arbetsinkomst 51 procent.

-Att vara visstidsanställd är ingen snabb genväg till ett fast jobb. Bland Kommunals medlemmar är hälften av de visstidsanställda, som någon gång blir tillsvidareanställda, fortfarande visstidsanställda efter tre års anställning.

-Att vara visstidsanställd är betydligt vanligare bland kvinnor. År 2010 var antalet visstidsanställda kvinnor 70 000 fler än antalet visstidsanställda män på hela arbets- marknaden. Tre av fyra visstidsanställda inom Kommunals organisationsområde är kvinnor.

-Att vara visstidsanställd innebär svårigheter att planera. Hälften av de timavlönade visstidsanställda på hela arbetsmarknaden uppger att de får veta när de ska jobba mindre än en vecka innan. Var tionde man och var femte kvinna uppger att deras beslut om att skaffa barn påverkas av anställningsformen.

-Att vara visstidsanställd är inget önsketillstånd. Sju av tio visstidsanställda på hela arbetsmarknaden vill ha en tillsvidareanställning med månadslön.

Rapporten ”Ständigt standby” i sin helhet:

http://www.kommunal.se/PageFiles/89863/Standigt_standby-rapport_om_visstidsanstalldas_villkor_laguplost.pdf