Författare: redaktionen

Publicerat

Historiska perspektiv: Renhållningsstrejken i Stockholm 1905

Pristagarna till årets ”Arbetare till Arbetare” är Stockholms sopgubbar. De har drivit en radikal och framgångsrik kamp för sina rättigheter, men det är inte första gången Stockholms renhållningsarbetare är i konflikt. De har en historia av kamp bakom sig och var för över ett sekel sedan inblandad i en då mycket uppmärksam och framgångsrik stejk.

Kommunalarbetarna i Stockholm var år 1905 organiserade i flera olika fackföreningar. Belysningsarbetare, grovarbetare, Stockholms renhållningsarbetare samt renhållningsarbetarna i Lövsta bildade dock en samorganisation. Denna kvarstod som beslutande instans även efter att de enskilda yrkesfacken gått med i Grov- och Fabriksarbetarförbundet. Renhållningsarbetareföreningen hade under flera år kämpat för bättre villkor för sina medlemmar och då ett tvåårigt avtal som löpte ut 1905 skulle förnyas vägrade arbetsköparna tillmötesgå arbetarnas krav.

Renhållningsarbetarna i Stockholm både kommunalt och privat anställda och man ville skapa ett gemensamt kollektivavtal för samtliga i branschen samt garantera samma regler kring lön, arbetskläder och liknande. Förhandlingarna strandade och från den 19 maj beslöt sig dagskiftet för att lägga ner arbetet, som vid den här tiden bland annat bestod av gatusopning, latrintömning (latrintunnorna var de tunnor där all mänsklig avföring samlades i bostadshusen) och sophämtning. Den 22 samma månad gick även nattarbetarna i strejk.

Media och strejkbrytande latrinstudenter
I annonser i Aftonbladet annonserade då Renhållningsverket en rad ”tips” till allmänheten som skulle underlätta för de inhyrda strejkbrytarna att utföra de strejkande arbetarnas jobb Det var bland annat att man själv kunde bära ner sin latrintunna på gården. I Social-Demokraten kungjorde ett 40-tal Östermalmsstudenter att de ”ej anse något arbete förkastligt, blott det gagnar samhället”, varefter de fattade kvastarna och gick ut som strejkbrytare. Detta ledde till en livlig debatt i pressen, bland andra protesterade en grupp Uppsalastudenter i en skrivelse till samma tidning i maj mot ”den skymf som Stockholmsstudenterna fäst vid det akademiska namnet”. I Samma nummer protesterade även socialdemokratiska studenter i Stockholm. De fördömde det ”för samhället ödesdigra beslutet att uppträde som strejbrytare” och ville att överklasstudenterna skulle förstå vikterna av den sociala kampen, striden mellan rätt och makt. ”Framför allt: fatten ej som en lek, hvad för hundra och tusen är medlet och vägen till ett lyckligare och människovärdigare lif”. Också från Lund, Göteborg, Boden och Köpenhamn strömmade protesterna in.

Även det folkliga missnöjet gentemot strejkbrytarna var stort. Så småningom deltog också gymnasister, kontorister och tjänstemän i strejkbrytarleden. I tidningarna som var lojala mot arbetarna offentliggjordes namn och bild på strejkbrytare och deras vänner och bekanta tog avstånd från dem. Man såg på dem med avsky men man ansåg också att de höll på med en omogen lek som de inte förstod konsekvenserna av. Studenterna fick trots allt ta den största smällen, och öknamnet ”Latrinstundenter” myntades. Till skillnad från idag var studentmössan en statussymbol som man bar till vardags och i flera tidningar rapporterades att även studenter som var solidariska med arbetarna inte vågade visa sig ute med mössan på grund av den behandling de fick utså efter östermalmsstudenternas insats.

Folkliga kravaller pressade arbetsköparna
Speciellt en händelse där saker och ting ställdes på sin spets kom verkligen att uttrycka det folkliga stödet för strejken och tvingade effektivt arbetsköparna till reträtt. Natten den 28 maj körde en ensam strejbrytare med sin vagn längst med Thulegatan i Vasastan. När han stannade för at uträtta sina sysslor sprang några ungdomar fram och spände loss hans häst från vagnen. Polisen såg detta och ingrep. De gripna pojkarna och hela ekipaget fördes tillbaks till stallet som låg på Surbrunnsgatan. Stora folkmassor samlades ganska omedelbart utanför och tumult uppstod. Skrik och skrän övergick i handgripligheter mot poliserna. Dessa började då urskillningslöst gripa oskyldiga personer i området. Snart var kravallerna ett faktum. Flaskor och gatstenar flög genom luften och poliserna red in med hästar och dragna sablar i folkhopen. Polisen kallade in militären och vi ett-tiden på natten anlände hela fyra skvadroner (ca 400 man) med hästgardister under ledning av Stockholms kommendant till skådeplatsen. När natten var till ända hade ett femtiotal personer skadats i striderna.

Efter denna blodiga uppgörelse beslöt Renhållningsverket att strejbryterierna skulle upphöra och de tvingades till förhandlingsbordet. Renhållningsarbetarna gick tillbaks till sina arbetsplatser mot löften om ett kollektivavtal och fortsatta förhandlingar om arbetstid, lön osv. På sensommaren stod det klart att arbetarna nått full seger. De fick höjda löner och 10 timmars arbetsdag. Dessutom skulle konflikter i framtiden lösas genom skiljedom vilket gjorde strejk, lockout och blokader förbjudna. Renhållningsarbetarna hårdnackade kamp och det breda folkliga motståndet hade dels lett fram till det första kommunala kollektivavtalet i Sveriges historia, men än viktigare pulveriserat arbetsköparnas attacker på arbetarna. Konflikten är idag 105 år gammal, men vi har mycket att lära av detta skolboksexempel i arbetsplatskamp.

[Texten är hämtat från boken ”Strejk! : en bok om strejker och strejkvisor från Bageriarbetarstrejken 1873 till Storstrejken 1909” som gavs ut av Arkivet för Folkets historia 1974. Knutet till originaltexten finns tre strejkvisor som handlar om Renhållningsstrejken, men dessa har plockats bort ur den publicerade texten, som därefter också omarbetats för artikeln.]

Publicerat

Stockholms sopgubbar mottog ”Arbetare till Arbetare 2010”

Förbundet Arbetarsolidaritets pris Arbetare till Arbetare på 10 000 kronor delades ut lördagen den 23 oktober i ABF-huset i Stockholm. I år gick priset till nätverket Stockholms stridbara sopgubbar.

I en välfylld lokal i ABF-huset samlades folk för att ta del av dagens prisutdelning och föredrag. Efter en kort inledning av Stellan från Arbetarsolidaritet Stockholm lämnades podiet över till två representanter från Stockholms stridbara sopgubbar, kända som Choppis och Mackan. De berättade om en flera år lång kamp mot upphandlingshysterin i renhållningsbranchen i Stockholm, en nedåtgående spiral som vinns av lägsta budgivaren med medföljande försämrade arbetsvillkor.

Stockholms stridbara sopgubbar är en löst sammanhållen grupp av engagerade arbetare som har kontakt med varandra över bolagsgränserna. Det övergripande målet är att alla som är med och kämpar i nätverket ska ha sitt jobb kvar. Man drivs inte så mycket av ideologisk övertygelse utan mer av existentiella funderingar, hur man själv vill ha det på sin arbetsplats och vilka villkor man vill arbeta under.

Drygt 180 personer hämtar alla sopor i hela Stockholm. Av dessa är nästan alla med i det kämpande nätverket. De som hämtar soporna är fördelade på olika företag men att förbättra sina villkor genom att byta jobb går inte eftersom arbetsgivaren med sämst villkor kan lägga lägst bud och vinna upphandlingen. Alltså hamnar man hos den arbetsgivaren förr eller senare ändå om man är kvar i branschen. Sopgubbarna inser att arbetsgivaren kan byta ut besvärliga personer, men inte alla på en gång, då havererar sophämtningen fullständigt med medföljande sanitära olägenheter för stockholmsborna. Man har alltså allt att vinna på att kämpa kollektivt.

Fackförbundet Transport (sedemera ansluten till facket 6F) ses som en långsamt malande kolloss som hade svårt att göra något vettigt för sopgubbarna. Det krävdes i princip att man demonstrerade mot sitt eget fack på 1 maj och att hota med att kollektivt lämna Transport för andra fackförbund för att få dem att vakna. Mycket av kampen har alltså förts vid sidan av facket.

Sopgubbarna har kämpat för att få behålla prestationslön (ackord) eftersom det gör det svårare för arbetsgivaren att spela ut arbetarna mot varandra. Ett visst antal hämtade sopsäckar ger en viss mängd betalning, allt reglerat i avtal ner till sista öret. Det gör att ingen kan fjäska sig till högre lön genom att vara kompis med chefen med medföljande splittring av arbetarkollektivet. Man får helt enkelt betalt för allt man faktiskt gör på jobbet, istället för att arbetsgivaren ska kunna smyga in fler arbetsuppgifter till samma lön.

I media har man anklagats för att bedriva en ”lyxstrejk” då sophämtning är relativt välbetalt om man jämför med andra yrken. Vad man då inte tänker på är att det är ett mycket fysiskt krävande arbete, sopor är helt enkelt tungt. Den maskning man anklagades för var egentligen att någorlunda följa vad det stod i avtalet om arbetsmiljö, exempelvis att inte springa med soporna på jobbet. Man berättar om ett antal innovativa kampmetoder som till exempel att lämna in nycklarna till alla soprum till Stockholms stad (som formellt äger nycklarna). Det ger snabbare resultat (eller i alla fall att arbetsgivaren blir villig att förhandla) att gå på huvudmannen direkt eftersom de är snabba att ringa och skälla på företagen när verksamheten inte fungerar.

Choppis och Mackan tycker sig se ekon av sin kamp i andra städer som Malmö vilket upplevs positivt. Stockholms stridbara sopgubbar avslutar anförandet med att säga att man inte får låta sig slås ner av att få domar mot sig i AD utan att det är viktigt att fortsätta kampen på den inslagna vägen. Det ger i slutändan resultat.

Efter detta anförande lämnar Choppis och Mackan podiet och utdelningen av 2010 års Arbetare till Arbetare sker genom att förbundsordförande Micke Fritz överräcker ett diplom och prissumman på 10 000 kronor till representanter för sopgubbarna. Fika och mingel tar vid, en del avviker för att se på fotboll medan andra intresserade stannar kvar och lyssnar på en kort presentation av Förbundet Arbetarsolidaritet med frågestund. Allt som allt räknar arrangörerna med att omkring 60 personer besökte tillställningen.

Ola

Publicerat

Valkrönika: Klart borgarna vinner

Det är klart borgarna vinner om det inte finns några vettiga alternativ, menar förbundsmedlemmen Oscar Nilsson i denna valkrönika.

Valet är över för den här gången och arbetarklassen är fortsatt den stora förloraren. Knegare, invandrare, sjukskrivna och kvinnor kommer att drabbas extra hårt av den rasistiska, kulturkonservativa repressionspolitik som varit borgarregeringens signum under fyra år. Att den borgerliga sidan fick ytterligare ett parti i riksdagen genom Sverigedemokraterna gör inte framtiden ljusare.

Varför vann borgarna?
Bland annat för att den klasspolitik som Alliansen fört, där man systematiskt gynnat de välbeställda och allianslojala övre mellanskikten tillsammans med överklassen, har skapat ett Sverige som är mer segregerat idag än för fyra år sedan. De socialt stabila delarna av samhället har köpt illusionen om den ”trygga medelklassen” rakt av då det är denna illusion Alliansen riktat större delen av sin energi mot. De som inte kan eller vill passa in har svartmålats och skuldbelagts. Den politik som förts har drabbat arbetarklassen och det proletariserade mellanskiktet vilket gör att vi nu går mot tider av skärpta motsättningar. Dessa motsättningar har förstärkts av alliansregeringen och det är i valet mellan ”de trygga eller otrygga” som folk hellre identifierar sig med en trygg medelklassdröm och sedan också röstar därefter.

Vänstern har tappat fokus och förankring
I Sverige kan vi främst urskilja två delar av vänstern. Dels den traditionella som idag kallar sig ”De rödgröna”, och dels den ”radikala”delen. Den rödgröna oppositionen har haft fyra år på sig att organisera ett brett folkligt stöd och snacka ihop sig internt. Trots det har man valt en av Sveriges impopuläraste politiker till oppositionsledare, glömt bort fackföreningarna helt och dessutom konsekvent vägrat prata om den arbetande klassens intressen, problem eller behov vilket spelar borgarna helt i händerna. Vänstern håller sig själv i ett järngrepp där man istället för att presentera en egen positiv framtidsvision befinner sig i ständig opposition och tycks smärtsamt oförmögna att presentera en egen politik, något Alliansen dessvärre gör väldigt skickligt. De säljer in konceptet om ekonomisk trygghet och social stabilitet till stora delar av den välbeställda arbetarklassen som då naturligt nog väljer det framför vänsterns abstrakta slagord som ”gemenskap” eller ”solidaritet”. Som sagt, man skapar en effektiv illusion om en stabil medelklass där alla är välkomna och stigmatiseringen mot dem som (nästan frivilligt tycks det) står utanför förstärks.

Sverigedemokraterna blir det enda ”radikala alternativet”
En del av vänsterns traditionella väljare köper däremot inte högerns lögner. Vad gör man då? Jo, man letar radikalare alternativ och då finns det i dagsläget två stycken. Antingen Sverigedemokraterna, som konsekvent håller på en linje om ordning, heder, moral och välfärd, eller så väljer man ett mindre ”radikalt” vänsterparti som slänger alla sig med en massa plakatpolitiska floskler direkt hämtade från sjuttiotalet. Valet blir dessvärre allt för enkelt. När arbetare med klasshatet kvar i ryggmärgen som förhindrar dem att rösta på Alliansen inte ges nåt tydligt radikalt vänsteralternativ har vi lämnat dörrarna öppna för att våra klassfränder ska rösta på ett parti (Sverigedemokraterna) vars enda praktiska politiska gärning är och alltid kommer att vara att förutsättningarna för oss att leva drägligt i vår vardag försämras avsevärt.

Alliansen förtjänar sin seger
Alliansens politiker har vunnit en välförtjänt seger för de är bättre pålästa, bättre strateger/politiker och de är ödmjuka inför sina politiska misstag och tar lärdom av dem. Den institutionaliserade vänstern har övergett sin ideologiska bas och det monstruösa socialdemokratiska skeppet har inte lyckats vända sig trots fyra år i opposition för att ta ut en ny kurs och kriga för sina väljare. Den radikala vänstern å sin sida har förlorat sig i sidospår och ickefrågor i ett försök att knyta till sig alla ytterlighetsgrupper man kan tänka sig, förutom den förbannade och frustrerade delen av arbetarklassen.
Det finns väldigt få som röstar på Sverigedemokraterna som parti, man röstar på dem som idé. En idé om trygghet, arbete och välfärd. Som Sverige var förr. Som Sverige var när det var mer socialistiskt helt enkelt.

En ny vänster måste vinna mark
Arbetarklassen måste alltid kämpa och det bästa sättet att kämpa är att göra det tillsammans. Jag tror att det bästa sättet att omvända en arbetare som röstar på SD är att ställa sig sida vid sida med henne då hon går ut i vild strejk och visa att vi skiter i ras, kön, religion eller någonting annat. Det är bara klass det handlar om. När vi väcker den känslan av stolthet och solidaritet med resten av vår klass, kommer inte heller något annat spela roll. För då kommer bara klasstillhörighet och lojalitet märkas och det står över alla sociala normer. När Stridsfonden växer och faktiskt blir ett vapen i klasskampen tror jag att vi bidrar på det mest effektiva sättet vi kan. När Förbundet växer och sprider sig till fler städer för att där aktivt delta i klasskampen tror vi att vi kan vara en del i att opinionen vänder. Då börjar saker hända och en stärkt arbetarklass kommer att resa sig och få vårt gemensamma projekt om en rättvis värld i hamn. Dit är det en väldigt lång resa, men ju tidigare man skärper till sig och börjar, desto snabbare kommer man fram.

Oscar Nilsson

Publicerat

Massiv strejkvåg i Frankrike

För sjunde dagen i rad demonstrerar arbetare och studenter på gatorna i Frankrike. Miljontals människor har under senaste veckan lagt ner arbetet och gått ut på gatorna i protest mot högerregeringen Sarkorzy och de föreslagna pensionsreformerna.

Frankrikes arbetare är i strejk. Över hela landet har järnvägsarbetare, lastbilschaufförer, postanställda och många fler grupper lagt ner arbetet i protest mot högerregeringens föreslagna pensionsreform som vill höja minimiåldern för ålderspension från 60 till 62 år. De är uppbackade av studenter och unga skolelever – hundratals skolor håller stängt sedan eleverna gått ut i strejk.
– Vi vill inte få sämre pension än våra föräldrar, säger fyra 16-åriga flickor som intervjuas av SvD. Man måste alltid slåss för sina rättigheter och det redan nu i ung ålder. För det gäller vår och sedan också våra barns framtid.

Och protesterna tilltar i styrka. I går, tisdags var den kraftfullaste demonstrationen av missnöjet hittills. 266 demonstrationer genomfördes runt om i Frankrike. Enligt fackförbunden deltog 3,5 miljoner människor i protesterna, rapporterar SvD.

Alla tolv av landets oljeraffinaderier är stängda eller blockerade vilket lett till torrläggning av 2 600 bensinstationer, vilket slår mot ekonomin.

Högerpresidenten Sarkozy är ordentligt avskydd bland många fransmän och har den lägsta populariteten någonsin för en sittande fransk president. Nästan 75 procent av landets medborgare stödjer dessutom protesterna mot pensionsreformen och Sarkozy skriver SvD.

Förslaget om pensionsreformen förväntas gå igenom parlamentet inom de närmaste dagarna, men kan förhoppningsvis överspelas av allt mer omfattande protester.

Publicerat

Valet 2010 – ett historiskt val

Johannes Regell, ordförande i Västerviks Socialistförening och aktiv i GS-facket, skriver om valutgången och dess orsaker.

Valet 2010 blev, betraktat från både den politiska borgerlighetens och vad vi en gång kallade ”arbetarrörelsens” horisonter, ett historiskt val. Aldrig tidigare har den politiska borgerligheten lyckats med konststycket att vinna två riksdagsval på rad under en djup ekonomisk kris, ja faktiskt den djupaste sedan 1930-talet. Socialdemokratin å sin sida, har inte gjort ett så dåligt val sedan 1914. Vid valet 1914 fick man 30,1 procent av rösterna och detta var alltså innan den allmänna rösträttens införande 1921!

Många har säkert kliat sig hårt i huvudet över hur detta kunde ske. Som om det inte vore illa nog med att Reinfeldt har fått ”förnyat förtroende” i fyra år till har vi nu även ett nytt högerparti, Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag. Undertecknad av denna text tillhör dock dem som inte blev förvånade på valnatten.

Valets utgång kan inte förstås utifrån att analysera varken den politiska borgerlighetens valkampanj eller ens dess politik under förra mandatperioden. Valet måste förstås utifrån en analys av Socialdemokratin och det eftersvansande alltid lika principlösa Vänsterpartiet, dvs. av dem som hade uppgiften att vara ”något annat” än de styrande. Valet handlade inte om den ekonomiska krisens skadeverkningar, inte om aktieutdelningarna som slagit 100-miljarder-kronors-rekord för femte året i rad, inte om massarbetslösheten, inte om a-kassan (som mer liknar ett socialbidrag än inkomstförsäkring), inte om bostadsbristen, inte om välfärdsslakten eller den växande otryggheten i samhället i stort.

Som undertecknad ser det stod inte valet mellan två politiska linjer utan mellan två politiska block företrädande samma politiska linje. Mest talande bevis för detta är det faktum att den rödgröna ”oppositionens” skuggbudget endast skilde sig fyra miljarder från den borgerliga regeringens budget. Man hade därmed accepterat 96 miljarder av Reinfeldts skattesänkningar på 100 miljarder kronor. I statsbudgetmått är ett val mellan fyra miljarder mer eller mindre som ett val mellan att ta en fika eller att inte ta en fika.
Så, vad innebar detta för valet i stort? Jo, att valet i den politiska motsättningens frånvaro endast blev ett val mellan personligheter. Ett val mellan vilka personer folk har ”störst förtroende” för.

Vänsterpartiet är idag svagare i riksdagen än Sverigedemokraterna. Detta säger mer om Vänsterpartiet än Sverigedemokraterna.
De sålde allt som kunde gjort det värt att stödja dem för att få ”vara med” och fick därför betalt därefter. Inget konstigt med det. För den del av arbetarklassen som varken ”kände förtroende” för personerna Sahlin eller Reinfeldt framstod Åkesson som en mer förtroendeingivande person. Inget konstigt med det heller, då Sverigedemokraterna är det enda parti i Sveriges riksdag idag som inte har deltagit i de senaste 20 årens nedskärningspolitik, de har inte haft ”chansen”.

För socialister som inser att Socialdemokratins glansdagar endast kommer stå att finna i historien, att arbetarklassen i Sverige idag har fler anledningar att strida än på länge – både på arbetsplatser och i välfärdsfrågan, för oss står följande fråga lika klar som utmanade; om fältet nu är öppet skall vi då erövra det eller lämna det åt någon annan?

Den ”sociala frågan” har inte försvunnit på grund av att den gamla arbetarrörelsen övergivit den och vi vet, att om vi inte angriper frågan utifrån våra perspektiv finns det många hungriga vargar som mer än gärna gör det, utifrån helt andra utgångspunkter. Vårt svar på frågan bör därmed stå lika klart som frågan själv.

Johannes Regell,
Oktober 2010,
Västervik