Johannes Regell, ordförande i Västerviks Socialistförening och aktiv i GS-facket, skriver om valutgången och dess orsaker.
Valet 2010 blev, betraktat från både den politiska borgerlighetens och vad vi en gång kallade ”arbetarrörelsens” horisonter, ett historiskt val. Aldrig tidigare har den politiska borgerligheten lyckats med konststycket att vinna två riksdagsval på rad under en djup ekonomisk kris, ja faktiskt den djupaste sedan 1930-talet. Socialdemokratin å sin sida, har inte gjort ett så dåligt val sedan 1914. Vid valet 1914 fick man 30,1 procent av rösterna och detta var alltså innan den allmänna rösträttens införande 1921!
Många har säkert kliat sig hårt i huvudet över hur detta kunde ske. Som om det inte vore illa nog med att Reinfeldt har fått ”förnyat förtroende” i fyra år till har vi nu även ett nytt högerparti, Sverigedemokraterna i Sveriges riksdag. Undertecknad av denna text tillhör dock dem som inte blev förvånade på valnatten.
Valets utgång kan inte förstås utifrån att analysera varken den politiska borgerlighetens valkampanj eller ens dess politik under förra mandatperioden. Valet måste förstås utifrån en analys av Socialdemokratin och det eftersvansande alltid lika principlösa Vänsterpartiet, dvs. av dem som hade uppgiften att vara ”något annat” än de styrande. Valet handlade inte om den ekonomiska krisens skadeverkningar, inte om aktieutdelningarna som slagit 100-miljarder-kronors-rekord för femte året i rad, inte om massarbetslösheten, inte om a-kassan (som mer liknar ett socialbidrag än inkomstförsäkring), inte om bostadsbristen, inte om välfärdsslakten eller den växande otryggheten i samhället i stort.
Som undertecknad ser det stod inte valet mellan två politiska linjer utan mellan två politiska block företrädande samma politiska linje. Mest talande bevis för detta är det faktum att den rödgröna ”oppositionens” skuggbudget endast skilde sig fyra miljarder från den borgerliga regeringens budget. Man hade därmed accepterat 96 miljarder av Reinfeldts skattesänkningar på 100 miljarder kronor. I statsbudgetmått är ett val mellan fyra miljarder mer eller mindre som ett val mellan att ta en fika eller att inte ta en fika.
Så, vad innebar detta för valet i stort? Jo, att valet i den politiska motsättningens frånvaro endast blev ett val mellan personligheter. Ett val mellan vilka personer folk har ”störst förtroende” för.
Vänsterpartiet är idag svagare i riksdagen än Sverigedemokraterna. Detta säger mer om Vänsterpartiet än Sverigedemokraterna.
De sålde allt som kunde gjort det värt att stödja dem för att få ”vara med” och fick därför betalt därefter. Inget konstigt med det. För den del av arbetarklassen som varken ”kände förtroende” för personerna Sahlin eller Reinfeldt framstod Åkesson som en mer förtroendeingivande person. Inget konstigt med det heller, då Sverigedemokraterna är det enda parti i Sveriges riksdag idag som inte har deltagit i de senaste 20 årens nedskärningspolitik, de har inte haft ”chansen”.
För socialister som inser att Socialdemokratins glansdagar endast kommer stå att finna i historien, att arbetarklassen i Sverige idag har fler anledningar att strida än på länge – både på arbetsplatser och i välfärdsfrågan, för oss står följande fråga lika klar som utmanade; om fältet nu är öppet skall vi då erövra det eller lämna det åt någon annan?
Den ”sociala frågan” har inte försvunnit på grund av att den gamla arbetarrörelsen övergivit den och vi vet, att om vi inte angriper frågan utifrån våra perspektiv finns det många hungriga vargar som mer än gärna gör det, utifrån helt andra utgångspunkter. Vårt svar på frågan bör därmed stå lika klart som frågan själv.
Johannes Regell,
Oktober 2010,
Västervik