Barnskötare: Pengarna styr, personalen flyr!

GÄSTPOSTARE Vi skulle kunna skriva en roman om våra upplevelser av de senaste åren på  vår förskola, men detta inlägg blir långt nog att formulera. Vi är båda utbildade barnskötare, har båda egna barn, och har arbetat inom detta yrke i många år. Vår förskola byggdes 1978 och blev 2014 ihopslagen med en nybyggd förskola från 5 till 11 st avdelningar. Där det på ena byggnaden skall vara 1-3  år, och den andra byggnaden 4-5 år. Boende grannar blev upprörda och  förbannande över denna stora bebyggelse. En barnläkare boendes i området  blev upprörd, och sa – detta blir en barnfabrik. Och med facit i hand kan vi faktiskt skriva under på det. 

Vi har genom åren gått igenom 4 chefer. Nu den femte, och alla med  olika idéer. Vi har sammanlagt haft ca 30 personal som har sagt upp sig  sedan ihop slagningen. 2014 skulle vi börja jobba efter Reggio Emilia-läran,  tyvärr introducerades den helt felaktigt utan verktyg eller ordentlig utbildning  för personalen vilket landat i halvdant resultat. Många i personalen hade kreativa idéer på hur vi skulle kunna ta oss till läran  och en pedagogista blev anställd. Men allt blev ett enda kaos pga  undermåliga resurser och icke lyhörd ledning. Här blev också jag Lotta, sjukskriven 2015 i ett år pga utmattning. 

Året därpå fick vi ny barngrupp på ny avdelning, 20 st fyraåringar därav några  barn med varierade inlärnings- och språksvårigheter, olika pedagogiska  behov. Men vi fixade det trots ständig stress om att hinna med verksamheten samt att vi även skulle samarbeta med grannavd vid sjukdom.

Så när ett år förlöpt och det var dags för oss att bli omfördelade till hösten skulle barnen flyttas till en femårsavdelning. Vi blev lovade att få stanna kvar i  vår barngrupp vilket vi blev överlyckliga för!

Vår förskollärare skulle gå på föräldraledighet och beskedet att vi inte fick  någon ersättare för henne kom som ett slag i ansiktet! Besparningar hette det. Vi skulle med kort varsel slås ihop med den andra blivande  femårsavdelningen vilket gjorde 35 barn på 5 personal. Hur gör vi?  Någon planering hann vi inte med pga stundande semestrar. Kaos igen!

Den gamla avdelningen skulle städas och den nya iordningställas. Bla skulle  fler hyllor till barnens kläder ordnas fram, allt roddande med detta lades på  oss som redan var överbelastade. För våra kollegor hade nu också gått på  semester.

Hösten kom, och vi stod där vi alla 5 och undrade hur i hela friden vi skulle  lösa hanteringen av alla barn. Ledningen sa att vi får lösa detta bäst vi vill  men att vi måste vara sammanslagna. Vi fick helt enkelt inte ihop det! När det första föräldramötet kom var  föräldrarna missnöjda och hade tusen frågor om hur allt skulle fungera. Jag  och min kollega tog upp det problematiska i att inte hinna med att tillgodose  varje barns behov. Och redan här gjorde vi enligt ledningen fel då vi ”bröt  tystnadskulturen”, vi hade blivit tillsagda att inte ”uppröra föräldrarna”. Då situationen var ohållbar såg vi ingen annan utväg än att få stöttning från föräldrarna, det är trots allt deras barn vi anser far illa. Det framkom att  flertalet föräldrar upplevde sina barn som lättretliga, bråkiga och oroliga, en  del barn hade svårt att somna på kvällarna. Vi lyckades med föräldrarnas hjälp att dela på oss till två avdelningar, A och B. Jag och min kollega (barnskötare) på avdelning A, en barngrupp om 18 barn,  8 av våra barn krävde av olika anledningar extra hjälp och stöd vilket var  hanterbart under tiden vi var tre personal, men hur skulle det gå nu?

Grannavdelningen B, 3 personal varav 1 fsk. hade 17 st barn, ett barn färre  än oss pga ett resursbarn. Dit anställdes dock nu en person som resurs på  50%. Så nu kunde även en av de andra på B hjälpa oss över lunch och vila. Glädjen över avlastning blev dock kortvarig då kommunen beslöt att alla  resurser skulle bort efter årsskiftet 2018-19. Så vi blev själva med alla barn igen! 

Projektarbeten har uteblivit, att gå på reflektioner och pedagogiskt forum har  fått stryka på foten, administrativ tid är bara att glömma.

Vi har tampats med att hinna vara närvarande med barnen, gett dem  trygghet, tröstat, kramat, varit lyhörda. Vi har gjort vårt bästa i att vara kreativa, fyllt dagarna med glädje, dans, sånger, sagor, promenader i skog  och mark, positiv pedagogik. Trots ledningens felintroduktion av Reggio Emilia-pedagogiken har vi ändå försökt att ta oss till den och applicera den på  vår avdelning, så gott vi har förmått. Man ska inte förkasta den läran, det finns  mycket bra i den men vi har helt enkelt inte fått rätt introduktion eller tid till att  jobba med den på rätt sätt.

Vi har alltid satt barnens välmående i främsta rummet, vi har inte kunnat  prioritera på annat sätt i vår situation när vi inte får fler personal. Vi har gjort  så gott vi kunnat för det är barnen vi jobbar för, det är barnens lärande vi är  ansvariga för. Vi har kämpat oss igenom mycket och med stöd från våra underbara föräldrar  har vi orkat. Våra fantastiska ungar har orkat och vi har utvecklats till en enda  stor familj.

Trots att vi tragglat för att få vardagen att gå runt fick jag och min kollega inte  ens en marknadsmässig löneökning 2019, dvs noll kronor i höjning vid  lönesamtalet. Vi misstänker att det är för att vi har ”motarbetat verksamheten”  i form av att vi prioriterat barnens välmående och inte alltid hunnit med  administration, dokumentation, reflektion och pedagogiska forum. Vi har bett vår chef om en skriftlig förklaring till varför vi blivit lönenollade, vi  fick till svar att vi får enskilda samtal med chefen och där föra egna  anteckningar ang detta!

Facket har också fått en trave tillbud från oss. Men i dags datum har ingen hört av sig.

Snart stundar hösten med samma koncept, dock med 44 barn istället för 35. Samma antal i personal men i andra konstellationer, vi som teamat upp oss  och trivs så bra ihop får inte arbeta ihop med varandra.

Hittills har det varit stram budget och ännu fler åtstramningar sker, redan nu  har ”kända” vikarier för barnen sagts upp.  Ja, det här var nog inga nyheter, så här fungerar det inom förskolan i dag,  tyvärr!  Vart tog den här fina tiden med våra barn vägen? När vi fortfarande hade  barnen i fokus, när vi arbetade med glädje, när vi hade nära kontakt med  varandra och föräldrar? Vart tog tiden som fanns när vi orkade räcka till på  hemmaplan vägen?

Hur länge ska vi orka? Hur mycket finns det kvar att ge? 

Lotta & Kristina

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *