Kategori: Gästpostare

GÄSTPOSTARE Vi skulle kunna skriva en roman om våra upplevelser av de senaste åren på  vår förskola, men detta inlägg blir långt nog att formulera. Vi är båda utbildade barnskötare, har båda egna barn, och har arbetat inom detta yrke i många år. Vår förskola byggdes 1978 och blev 2014 ihopslagen med en nybyggd förskola från 5 till 11 st avdelningar. Där det på ena byggnaden skall vara 1-3  år, och den andra byggnaden 4-5 år. Boende grannar blev upprörda och  förbannande över denna stora bebyggelse. En barnläkare boendes i området  blev upprörd, och sa – detta blir en barnfabrik. Och med facit i hand kan vi faktiskt skriva under på det. 

Vi har genom åren gått igenom 4 chefer. Nu den femte, och alla med  olika idéer. Vi har sammanlagt haft ca 30 personal som har sagt upp sig  sedan ihop slagningen. 2014 skulle vi börja jobba efter Reggio Emilia-läran,  tyvärr introducerades den helt felaktigt utan verktyg eller ordentlig utbildning  för personalen vilket landat i halvdant resultat. Många i personalen hade kreativa idéer på hur vi skulle kunna ta oss till läran  och en pedagogista blev anställd. Men allt blev ett enda kaos pga  undermåliga resurser och icke lyhörd ledning. Här blev också jag Lotta, sjukskriven 2015 i ett år pga utmattning. 

Året därpå fick vi ny barngrupp på ny avdelning, 20 st fyraåringar därav några  barn med varierade inlärnings- och språksvårigheter, olika pedagogiska  behov. Men vi fixade det trots ständig stress om att hinna med verksamheten samt att vi även skulle samarbeta med grannavd vid sjukdom.

Så när ett år förlöpt och det var dags för oss att bli omfördelade till hösten skulle barnen flyttas till en femårsavdelning. Vi blev lovade att få stanna kvar i  vår barngrupp vilket vi blev överlyckliga för!

Vår förskollärare skulle gå på föräldraledighet och beskedet att vi inte fick  någon ersättare för henne kom som ett slag i ansiktet! Besparningar hette det. Vi skulle med kort varsel slås ihop med den andra blivande  femårsavdelningen vilket gjorde 35 barn på 5 personal. Hur gör vi?  Någon planering hann vi inte med pga stundande semestrar. Kaos igen!

Den gamla avdelningen skulle städas och den nya iordningställas. Bla skulle  fler hyllor till barnens kläder ordnas fram, allt roddande med detta lades på  oss som redan var överbelastade. För våra kollegor hade nu också gått på  semester.

Hösten kom, och vi stod där vi alla 5 och undrade hur i hela friden vi skulle  lösa hanteringen av alla barn. Ledningen sa att vi får lösa detta bäst vi vill  men att vi måste vara sammanslagna. Vi fick helt enkelt inte ihop det! När det första föräldramötet kom var  föräldrarna missnöjda och hade tusen frågor om hur allt skulle fungera. Jag  och min kollega tog upp det problematiska i att inte hinna med att tillgodose  varje barns behov. Och redan här gjorde vi enligt ledningen fel då vi ”bröt  tystnadskulturen”, vi hade blivit tillsagda att inte ”uppröra föräldrarna”. Då situationen var ohållbar såg vi ingen annan utväg än att få stöttning från föräldrarna, det är trots allt deras barn vi anser far illa. Det framkom att  flertalet föräldrar upplevde sina barn som lättretliga, bråkiga och oroliga, en  del barn hade svårt att somna på kvällarna. Vi lyckades med föräldrarnas hjälp att dela på oss till två avdelningar, A och B. Jag och min kollega (barnskötare) på avdelning A, en barngrupp om 18 barn,  8 av våra barn krävde av olika anledningar extra hjälp och stöd vilket var  hanterbart under tiden vi var tre personal, men hur skulle det gå nu?

Grannavdelningen B, 3 personal varav 1 fsk. hade 17 st barn, ett barn färre  än oss pga ett resursbarn. Dit anställdes dock nu en person som resurs på  50%. Så nu kunde även en av de andra på B hjälpa oss över lunch och vila. Glädjen över avlastning blev dock kortvarig då kommunen beslöt att alla  resurser skulle bort efter årsskiftet 2018-19. Så vi blev själva med alla barn igen! 

Projektarbeten har uteblivit, att gå på reflektioner och pedagogiskt forum har  fått stryka på foten, administrativ tid är bara att glömma.

Vi har tampats med att hinna vara närvarande med barnen, gett dem  trygghet, tröstat, kramat, varit lyhörda. Vi har gjort vårt bästa i att vara kreativa, fyllt dagarna med glädje, dans, sånger, sagor, promenader i skog  och mark, positiv pedagogik. Trots ledningens felintroduktion av Reggio Emilia-pedagogiken har vi ändå försökt att ta oss till den och applicera den på  vår avdelning, så gott vi har förmått. Man ska inte förkasta den läran, det finns  mycket bra i den men vi har helt enkelt inte fått rätt introduktion eller tid till att  jobba med den på rätt sätt.

Vi har alltid satt barnens välmående i främsta rummet, vi har inte kunnat  prioritera på annat sätt i vår situation när vi inte får fler personal. Vi har gjort  så gott vi kunnat för det är barnen vi jobbar för, det är barnens lärande vi är  ansvariga för. Vi har kämpat oss igenom mycket och med stöd från våra underbara föräldrar  har vi orkat. Våra fantastiska ungar har orkat och vi har utvecklats till en enda  stor familj.

Trots att vi tragglat för att få vardagen att gå runt fick jag och min kollega inte  ens en marknadsmässig löneökning 2019, dvs noll kronor i höjning vid  lönesamtalet. Vi misstänker att det är för att vi har ”motarbetat verksamheten”  i form av att vi prioriterat barnens välmående och inte alltid hunnit med  administration, dokumentation, reflektion och pedagogiska forum. Vi har bett vår chef om en skriftlig förklaring till varför vi blivit lönenollade, vi  fick till svar att vi får enskilda samtal med chefen och där föra egna  anteckningar ang detta!

Facket har också fått en trave tillbud från oss. Men i dags datum har ingen hört av sig.

Snart stundar hösten med samma koncept, dock med 44 barn istället för 35. Samma antal i personal men i andra konstellationer, vi som teamat upp oss  och trivs så bra ihop får inte arbeta ihop med varandra.

Hittills har det varit stram budget och ännu fler åtstramningar sker, redan nu  har ”kända” vikarier för barnen sagts upp.  Ja, det här var nog inga nyheter, så här fungerar det inom förskolan i dag,  tyvärr!  Vart tog den här fina tiden med våra barn vägen? När vi fortfarande hade  barnen i fokus, när vi arbetade med glädje, när vi hade nära kontakt med  varandra och föräldrar? Vart tog tiden som fanns när vi orkade räcka till på  hemmaplan vägen?

Hur länge ska vi orka? Hur mycket finns det kvar att ge? 

Lotta & Kristina

I mitten på maj rapporterade Vårdfokus om den så kallade ”omorganisationen i Munkedal” som fått samtliga av hemsjukvårdens nattsjuksköterskor att sluta i protest. Fyra av dem har sagt upp sig, och de resterande två har begärt att få byta till att arbeta dagtid. För att göra en lång historia kort protesterar sjuksköterskorna mot chefernas beslut om att gå ifrån det som varit där två sjuksköterskor haft ansvar för nattpasset tillsammans med en undersköterska. Det nya som kommer gälla från och med juni är att en sjuksköterska ska bort från nattpass och ersättas med en undersköterska. Vårdpersonalen har försökt förklara att detta är patientosäkert och att arbetsmiljön kommer försämras men inte fått något gehör. Den första augusti slutar nattsjuksköterskorna och som det ser ut nu kommer Munkedal att stå utan personal hos hemsjukvården om nätterna.

Med denna korta bakgrundshistoria går ordet över till en av de berörda som sänt in en levande beskrivning om hur en natt kan se ut i Munkedal:

Föreställ dig att du ska arbeta som sjuksköterska i natt inom hemsjukvården i Munkedal. Arbetet innebär att du, tillsammans med en kollega, har ansvar för över 500 patienter på en yta av 600 km². Du kör tjänstebil för att ta dig till patienterna och det är inte ovanligt att det tar runt 20 minuter att ta sig till en patient. Vissa bor så långt som 40 minuter från kontorslokalen du utgår från. När ni går på passet får ni först rapport av kollegorna som arbetat kvällen. De berättar att Tor, som legat inne på sjukhuset på grund av vätska i lungorna, nu kommit hem till sin lägenhet igen med en dräneringsslang i lungan. Ni får även veta att 91-åriga Ellen, på ett av äldreboendena, blivit så pass försämrad att hon nu är i livets slutskede och har behövt injektioner med smärtlindring och lugnande varannan timme under hela kvällen.

Medan ni går igenom kvällens händelser ringer telefonen och du svarar. Det är en undersköterska från hemtjänsten som ringer. Han står hemma hos Berit. Hon har diabetes och han har precis kontrollerat hennes blodsocker och ser att det ligger väldigt lågt. Om det sjunker mer nu kan hon bli medvetslös. Du säger åt honom att försöka få i henne något sött att dricka för att få upp blodsockret igen och att han inte ska ge henne kvällens insulindos, eftersom insulin är blodsockersänkande. Ni kommer överens om att höras av om en halvtimme igen. Rapporten med kvällspersonalen avslutas. Telefonen ringer igen. Det är Bo, en patient med psykisk ohälsa, som ringer. Han har ont i bröstet och svårt att andas. Det går inte att avgöra på telefon huruvida det rör sig om en ofarlig panikattack eller om det kanske är hjärtat. Du beslutar att åka ut till Bo, som bor 20 minuter bort. Din kollega åker 20 minuter åt andra hållet för att ge 91-åriga Ellen smärtlindring. Framme hos Bo kontrollerar du alla hans parametrar. Puls, blodtryck, hur snabbt andas han, låter han rosslig? Medan du lyssnar på hans blodtryck ringer telefonen igen. Berits blodsocker vill inte stiga utan är fortfarande väldigt lågt. Du får ringa din kollega, som tack och lov är i närheten och be henne åka dit. Under tiden som du undersöker och pratar med Bo, lugnar han ner sig lite grann. Alla värden och parametrar ser bra ut och han får en lugnande tablett att sova på. Ni kommer överens om att du ska titta till Bo om ett par timmar igen. Du inväntar din kollega på kontoret och efter en lång stund dyker hon upp. Berit hade varit svår att få kontakt med och blodsockret fortfarande legat lågt. Hon hade behövt att injicera glucos och därefter ringt ambulans. Snart är det dags att åka till Ellen igen. Ni båda skyndar att dokumentera respektive händelse. Följande timmar flyter på förhållandevis lugnt. Varannan timme hos Ellen, ett extra tillsynsbesök hos Bo som nu sover gott.

Halv sju kommer en kollega och löser av er. Ni rapporterar om nattens händelser. Att Berit skickats in till sjukhus på grund av lågt blodsocker, att Bo varit väldigt orolig under natten, att Ellen fått sin smärtlindring och lugnande varannan timme, att det inte tillstött några komplikationer gällande Tor som kommit hem med lungdrän. Ni konstaterar, precis som flera gånger tidigare, att det är tur att ni är två sjuksköterskor som arbetar varje natt. Hur skulle ni annars hinna och hur skulle det annars gå med patienterna. Hade Berit fått ambulans i tid? Hade Ellen fått vänta på smärtlindring? Föreställ dig nu att du har arbetat en natt som sjuksköterska inom hemsjukvården i Munkedal, men du hade aldrig någon sjuksköterskekollega. Du var ensam.

Jag behöver inte föreställa mig. Tyvärr har detta blivit verklighet för oss nattsjuksköterskor i Munkedals kommun. Resursfördelning kallas det visst…