I mitten på maj rapporterade Vårdfokus om den så kallade ”omorganisationen i Munkedal” som fått samtliga av hemsjukvårdens nattsjuksköterskor att sluta i protest. Fyra av dem har sagt upp sig, och de resterande två har begärt att få byta till att arbeta dagtid. För att göra en lång historia kort protesterar sjuksköterskorna mot chefernas beslut om att gå ifrån det som varit där två sjuksköterskor haft ansvar för nattpasset tillsammans med en undersköterska. Det nya som kommer gälla från och med juni är att en sjuksköterska ska bort från nattpass och ersättas med en undersköterska. Vårdpersonalen har försökt förklara att detta är patientosäkert och att arbetsmiljön kommer försämras men inte fått något gehör. Den första augusti slutar nattsjuksköterskorna och som det ser ut nu kommer Munkedal att stå utan personal hos hemsjukvården om nätterna.
Med denna korta bakgrundshistoria går ordet över till en av de berörda som sänt in en levande beskrivning om hur en natt kan se ut i Munkedal:
Föreställ dig att du ska arbeta som sjuksköterska i natt inom hemsjukvården i Munkedal. Arbetet innebär att du, tillsammans med en kollega, har ansvar för över 500 patienter på en yta av 600 km². Du kör tjänstebil för att ta dig till patienterna och det är inte ovanligt att det tar runt 20 minuter att ta sig till en patient. Vissa bor så långt som 40 minuter från kontorslokalen du utgår från. När ni går på passet får ni först rapport av kollegorna som arbetat kvällen. De berättar att Tor, som legat inne på sjukhuset på grund av vätska i lungorna, nu kommit hem till sin lägenhet igen med en dräneringsslang i lungan. Ni får även veta att 91-åriga Ellen, på ett av äldreboendena, blivit så pass försämrad att hon nu är i livets slutskede och har behövt injektioner med smärtlindring och lugnande varannan timme under hela kvällen.
Medan ni går igenom kvällens händelser ringer telefonen och du svarar. Det är en undersköterska från hemtjänsten som ringer. Han står hemma hos Berit. Hon har diabetes och han har precis kontrollerat hennes blodsocker och ser att det ligger väldigt lågt. Om det sjunker mer nu kan hon bli medvetslös. Du säger åt honom att försöka få i henne något sött att dricka för att få upp blodsockret igen och att han inte ska ge henne kvällens insulindos, eftersom insulin är blodsockersänkande. Ni kommer överens om att höras av om en halvtimme igen. Rapporten med kvällspersonalen avslutas. Telefonen ringer igen. Det är Bo, en patient med psykisk ohälsa, som ringer. Han har ont i bröstet och svårt att andas. Det går inte att avgöra på telefon huruvida det rör sig om en ofarlig panikattack eller om det kanske är hjärtat. Du beslutar att åka ut till Bo, som bor 20 minuter bort. Din kollega åker 20 minuter åt andra hållet för att ge 91-åriga Ellen smärtlindring. Framme hos Bo kontrollerar du alla hans parametrar. Puls, blodtryck, hur snabbt andas han, låter han rosslig? Medan du lyssnar på hans blodtryck ringer telefonen igen. Berits blodsocker vill inte stiga utan är fortfarande väldigt lågt. Du får ringa din kollega, som tack och lov är i närheten och be henne åka dit. Under tiden som du undersöker och pratar med Bo, lugnar han ner sig lite grann. Alla värden och parametrar ser bra ut och han får en lugnande tablett att sova på. Ni kommer överens om att du ska titta till Bo om ett par timmar igen. Du inväntar din kollega på kontoret och efter en lång stund dyker hon upp. Berit hade varit svår att få kontakt med och blodsockret fortfarande legat lågt. Hon hade behövt att injicera glucos och därefter ringt ambulans. Snart är det dags att åka till Ellen igen. Ni båda skyndar att dokumentera respektive händelse. Följande timmar flyter på förhållandevis lugnt. Varannan timme hos Ellen, ett extra tillsynsbesök hos Bo som nu sover gott.
Halv sju kommer en kollega och löser av er. Ni rapporterar om nattens händelser. Att Berit skickats in till sjukhus på grund av lågt blodsocker, att Bo varit väldigt orolig under natten, att Ellen fått sin smärtlindring och lugnande varannan timme, att det inte tillstött några komplikationer gällande Tor som kommit hem med lungdrän. Ni konstaterar, precis som flera gånger tidigare, att det är tur att ni är två sjuksköterskor som arbetar varje natt. Hur skulle ni annars hinna och hur skulle det annars gå med patienterna. Hade Berit fått ambulans i tid? Hade Ellen fått vänta på smärtlindring? Föreställ dig nu att du har arbetat en natt som sjuksköterska inom hemsjukvården i Munkedal, men du hade aldrig någon sjuksköterskekollega. Du var ensam.
Jag behöver inte föreställa mig. Tyvärr har detta blivit verklighet för oss nattsjuksköterskor i Munkedals kommun. Resursfördelning kallas det visst…