Internationella kvinnodagen är en kampdag och en dag att fira

Barnens förskolepersonal byts ut år efter år, ibland oftare. Vi kan inbilla oss att det inte beror på strukturella problem, som bristande inflytande över arbetet och dålig lön. Vi kan inbilla oss att dessa verksamheter, som byggs på tragiska men frekventa 80%-tjänster, inte suger ut varje gram av livsglädje en människa bär på. Den som jobbar deltid förväntas uppskatta de där timmarna då man inte behöver vara på jobbet. För då är man på sitt andra jobb, det i hemmet, som man förväntas utföra gratis.

De institutioner som ska underlätta för kvinnor, som till exempel förskolan, är samma institutioner som sliter sönder vår kropp och själ. Är det verkligen så vi ska ha det? Sjukdomar orsakade av hög arbetsbelastning ökar hela tiden. Bland kvinnor har antalet anmälningar nästan fördubblats på två år. Så även om vi får jobba heltid är det svårt att hålla rent hälsomässigt. Då blir arbetsplatskampen, det vill säga att kämpa med sina kollegor, den enda nyckeln till framgång. Om arbetsmiljön är bra kan man jobba så mycket man behöver för att slippa åka till det fängelse som kallas kärnfamilj.

Städa mindre, ta ut skilsmässa, jobba heltid, lev på sjukförsäkring, skaffa en katt, gör vad du vill, och inte vad dina arbetsvillkor tvingar dig till. Det är av respekt för dig själv som du ska arbeta tillsammans med andra för en bättre arbetsmiljö. Det är av respekt för de barn, äldre, de med rätt till LSS, och alla de människor vi arbetar med som vi ska höja våra röster och säga: hit men inte längre.

Vi är inte intresserade av fler kvinnor i styrelserummen, vi vill avskaffa styrelserummen och demokratisera arbetsplatsen. Det är den enda vägen att gå.

Vi vet att de drabbade är personal inom vård, skola och omsorg. Vi vet att personalen som tar hand om våra barn har det illa, vi vet att personalen som tar hand om våra äldre har en katastrofal arbetsmiljö. De äldre kommer inte ut, barnen trängs i för små lokaler och på alla kvinnodominerade arbetsplatser ser man låga löner och dåliga villkor. Dessa kvinnor ska sedan dessutom hämta sina egna barn på förskolan efter jobbet och stå för större delen av hushållsarbetet. Det ger en rätt så bra förklaring till varför det är bättre att inte leva med en man. Problemet är att lönerna är så låga att man inte kan ta sig därifrån. Dessutom finns det inga lägenheter, så man är mer eller mindre fast i hushållsarbetshelvetet.

Internationella kvinnodagen är en kampdag och en dag att fira. Vi ställer inte upp på borgarnas och socialdemokratins historieskrivning om att kampen handlar om jämn könsfördelning, kvotering och individuell lönesättning. Vi tror och vi vet att kampen står mellan arbete och kapital, inget annat. Vi är inga surrogat, vi är inga sexarbetare, vi är inte intresserade av den rådande ordning som bygger på utsugning och exploatering.

Du är värd så mycket mer än det som de matar oss med i reklamen, i filmerna och alla annan propaganda om hur vi ska vara och se ut. Men i grunden handlar allt om makt, om de som har den och de som inte har den. Och vi kommer kämpa för ett maktövertagande på varje fabrik, på varje serviceboende, och i varje hem. För precis som alla arbetare världen över har vi rätt till ett liv fyllt av kreativitet, vänskap och njutning. Tillsammans ska vi komma dit. För ett klasslöst samhälle, mot stat och kapital.

Vi är halva befolkningen och vi måste bli en kraft att räkna med. Rättigheter är ingenting man får, det är något man tar. Detta är endast möjligt genom organisering. Så kom med oss i kampen för ett klasslöst samhälle!

//Medlem i förbundet arbetarsolidaritet

Arbetare till Arbetare: Bussförare och deras förening prisas

Förbundet Arbetarsolidaritet bjuder in till en eftermiddag på Viktoriahuset i Göteborg där det årliga priset Arbetare till Arbetare kommer att delas ut. 2015 års pris tillfaller stadens bussförare och den förening, Sveriges Förenade Bussförare, ett antal av dem bildat och organiserat sig inom. Föreningen mottar även prissumman på 10 000 kr.

När en bussförare i Göteborg förra året brottades ner av kontrollanter var det många andra bussförare som samlades och gick ut till stöd för sin arbetskamrat. Förarnas rop efter bättre arbetsförhållanden och för solidaritet hördes i hela staden. Denna händelse blev startskottet för bildandet av Sveriges Förenade Bussförare, en förening där arbetarna tagit makten och på sina egna premisser kan bestämma vilka frågor som ska drivas och hur deras gemensamma intressen ska tillvaratas.

– Dessa bussförare är ett föredöme och deras handlingar inspirerar inte bara för andra anställda inom kollektivtrafiken utan alla oss arbetare som tror på rättvisa. Kollektiv självorganisering utanför de traditionella fackliga strukturerna, som kan visa sig otillräckliga eller motarbetande, är också något fler borde inspireras av, säger Sebastian Carlsson, förbundsordförande Arbetarsolidaritet.

Arbetare till Arbetare är Förbundet Arbetarsolidaritets årliga pris som delas ut till arbetsplatskollektiv och radikala arbetare som på något sätt har flyttat fram arbetarklassens positioner och inspirerat andra i sin kamp.

Prisutdelningen kommer ske lördagen den 6 februari klockan 14:00 i Viktoriasalen på Viktoriahuset i Göteborg. Där kommer representanter från Sveriges Förenade Bussförare mottaga priset ifråga. De kommer även att berätta om deras arbete. Därefter kommer det finnas tid för frågor och diskussion.

Tid: Lördag 6 februari kl 14:00.
Plats: Viktoriasalen, Viktoriahuset. Linnegatan 21, Göteborg.

Avtalsrörelsen har inte ens börjat – Karl-Petter är redan deprimerad!

LO-förbunden har den senaste tiden försökt samordna sina krav inför avtalsrörelsen. Den avtalsrörelse som ska förhandla fram arbetsvillkor för miljoner arbetare i landet.

Som traditionen bjuder ska IF Metall sätta ett ”märke” och förhandla fram det första avtalet som sen arbetsköpare och de övriga förbunden ska förhålla sig till. Detta misslyckades då framförallt de underbetalda Kommunal och Fastighetsarbetarnas förbund inte vill underordna sig under detta med hänvisning till att bland annat jämna ut löneskillnader mellan könen. Även SEKO:s postavtal är riktigt magert.

Vad samtliga förbund missat är att dessa löne- och villkorsförhandlingar spelar på helt olika arenor och med helt olika pengar. Nu borde många förbund vara fyllda av tillförsikt istället för att som LO:s ordförande gråta ut om att han är deprimerad. Det finns nämligen människor som är deprimerade på riktigt av sociala och ekonomiska orsaker, detta blir ett hån mot dessa. IF Metall slåss i förhandlingarna om att ta del av industriföretagarnas miljardvinster, i Byggnads fightas man om den profit som byggherrarna tar ut, nu när husen byggs för att hålla i 40 år och investeringarna ska vara tillbakabetalade på 5 år.

De underbetalda undersköterskorna och vårdbiträdena då? Här pratar vi ju om skattepengar. Kommunala och regionala oftast. Det enda rätta om viljan fanns vore att från IF Metall och Byggnads sida solidariskt ställa upp och konstatera att om vi ska ha någon fungerande vård och någon som faktiskt vill jobba som skötare eller biträde i framtiden så ska detta få kosta skattemedel! Att någon sänker sina krav betyder inte per automatik att någon annan har grönt ljus att kamma hem ett vettigt avtal. Vi kan alltså konstatera att det inte finns någon som helst vilja att tala klarspråk. Industrimagnaterna och byggherrarna bor ju fortfarande i sina gods, lyxvillor och har sina båtar och strandtomter även om Byggnads och Metall sänker sina krav.

Fackpampar och partikarriärister har ofta mer gemensamt med dom de förhandlar emot än sina egna medlemmar. Här tycker jag att Förbundet Arbetarsolidaritet har en verklighetsförankrad hållning, att vara fackligt aktiv som gräsrot om arbetskamraterna har förtroende för dig så är det en självklarhet. Samtidigt ser vi begränsningarna och den disciplinära kraft som fackförbunden kan utgöra, en slags kapitalismens vänstra vinge och försvarare.

David Palmroth,
Medlem i Byggnads och Förbundet Arbetarsolidaritet.

Referat av tisdagens möte i serien ”Klasskampens historia”

Kvällens möte, som var det andra av tre i mötesserien, var mycket intressant och uppskattat. Kjell Östberg inledde mötet, som samlade 20 deltagare, och tog vid där Håkan Blomqvist avslutade.

Kjell började med att skissera 1920-talet, som var en period som karaktäriserades av tillbakagång, kris och splittringar inom arbetarrörelsen och vänstern. Under det tidiga 20-talet drogs Sverige in en kris som delvis var värre än den stora kris som följde i början på 30-talet efter Wallstreet-kraschen 1929. Massarbetslösheten bredde ut sig, och i vissa LO-förbund var den så hög som 60-70 procent.

Arbetarklassen och -rörelsen mötte också en stark och välorganiserad klassfiende: Den svenska högern använde sig av organiserat strejkbryteri, ibland organiserat av bemanningsföretag specialiserade på just detta (ett sådant var Boytons Arbetsbyrå med bas i Stockholm). Man kämpade också på den politiska arenan: Arvid Lindmans högerregering (1928-30) genomdrev i nära samarbete med näringslivets intressen en antifacklig lag som förbjöd strejker under kollektivavtalsperioden, en lag som fortfarande finns kvar (numera inbakad i MBL). Mot detta anordnade för övrigt LO en endagsstrejk, och socialdemokraterna lovade sedan att ta bort lagen efter nästa valseger, något som dock inte efterlevdes…

Under 1930-talets början var det återigen kris, och arbetslösheten låg på över 50% i många LO-förbund. Arbetsgivarna sade upp avtal och krävde lönesänkningar på 15-20%. Detta, och det organiserade strejkbryteriet, låg bakom våldsamma konfrontationer och statlig repression, vilket kulminerade i morden i Ådalen. Under den här perioden låg Sveriges strejkstatistik på en hög nivå i internationell jämförelse.

Under 30-talet växte fackföreningarna, trots den svåra situationen, men också p.g.a. motståndet från arbetarna. Även tjänstemännen organiserar sig och bildar fackföreningar, vilket var en viktig orsak till att fascismen inte gick fram i större skala än vad som skedde. Deklasserade mellanskiktsgrupper hade ju varit en viktig bas för Hitlers nazister i Tyskland. I Sverige valde mellanskiktsgrupper en annan väg – den mot organisering och fackligt engagemang.

1930-talet är också det årtionde då folkrörelserna växer fram på allvar. Vid sidan om den fackliga organisering, och hand i hand med denna, växer olika organisationer fram. Alltifrån PRO, den kooperativa rörelsen, HSB mm.

Kjell Östberg uppehöll sig också mycket vid radikaliseringen av kvinnorna under samma årtionde. Kvinnornas organisering var central för framväxten av folkrörelserna. Efter en tillbakagång på 1920-talet efter rösträttens genomförande och den fortsatta utestängningen av kvinnor i parlamentet, växte kvinnorrörelsen på 1930-talet. Mycket p.g.a. den fackliga organiseringen: På många håll bildades kvinnliga fackföreningar för att försvara de kvinnliga arbetarnas intressen. Det handlade om kontorister, lärare och många andra grupper. ”Rätt till arbete” var en förenande paroll för denna rörelse. Rörelsen i form av de nya fackliga organisationerna, kvinnoförbund mm, lyckades effektivt bekämpa t.ex. en utredning om ett lagförslag som syftade till att förbjuda gifta kvinnors rätt till arbete. Sådana reaktionära krav hade också försvarare på ledande positioner i fackföreningsrörelsen: Män som ville att de som jobb fanns i första hand skulle gå till andra män. Mot sådana förslag drev kvinnorörelsen krav på att det skulle vara förbjudet för arbetsgivare att sparka gravida kvinnor.

Kjell uppehöll sig också vid kvinnorörelsens organisationsformer. De kvinnliga fackföreningarna tog ett större socialt ansvar för sina ofta fattiga och underbetalda medlemmar än andra manliga fackföreningar. Kontoristernas fackförening hade exempelvis allt från matsalar, sportstuga, semesteranläggning, kvinnohus, äldreboende och begravningsplats på norra Skogskyrkogården. Sammanförandet av kvinnorna skapade också en systerskapskultur och gav upphov till ett radikaliserande feministiskt medvetande. Sammantaget fick vi bakgrunden till varför Sverige i jämförelse med andra länder fick en mer progressiv syn på kvinnor och jämlikhet under den här perioden, vilket på sitt sätt rustade för den kvinnorörelse som senare kunde ta vid på 1970-talet. Kvinnokampen har haft en avgörande betydelse i den svenska klasskampen, så även under mellankrigstiden.

Kjell diskuterade också de utmärkande dragen i den politiska utvecklingen. Socialdemokraternas valseger 1932 var en viktig vändpunkt. Då kom (s) till makten på ett program som innebar ett brott med partiets passiva 1920-talspolitik. Nu stod partiet för en aktiv arbetslöshetspolitik, keynesianism, som skulle göra skillnad. Välfärdsstaten började byggas i små steg. Samtidigt gick politiken hand i hand med korporativism och viss avradikalisering. Socialiseringsutredningar lades på is och socialdemokratin sökte klassöverskridande lösningar, samarbetade med Bondeförbundet mm.
Saltsjöbadsavtalet, som fick stå som symbolen för LO-ledarnas gemensamma intresse med arbetsgivarna att till varje pris undvika konflikter, var en annan sida av detta. Saltsjöbadsavtalet innebar också ett utvecklande av förhandlingsformer som till sin kärna syftade till att undvika konflikter.

Kjell talade också om situationen efter andra världskriget, då välfärdsstaten fortsatte att byggas. Kjell pekade bl.a. på att de reformer som genomfördes, liksom utbyggnaden av den offentliga sektorn, inte skilde sig radikalt från politiken i andra väststater. Avradikaliseringen av socialdemokratin fortsatte också under perioden, och kröntes av ett allt närmare samarbete med det svenska näringslivet, institutionaliserat i den s.k. ”Harpsundsdemokratin” och, på arbetsmarknaden, extremt centralistiska ramavtal.

Kjell Östberg avslutade sin föreläsning med att berätta om motståndet mot sprickorna i välfärdsbygget, bl.a. från Grupp 8, den vitala kvinnorörelse som växer fram i början på 1970-talet med utgångspunkt i arbetet och radikaliserad av de många vilda strejkerna. Städerskestrejken i Borlänge, och solidaritetsstrejkerna med denna, var exempel på sådana konflikter. Central var förstås gruvarbetarstrejken 1969, som också kommer att utgöra utgångspunkten för den sista föreläsningen i serien.

Efter diskussionen följde flera frågor och synpunkter från deltagare, och sammantaget var det en mycket intressant diskussion. Den gav förhoppningsvis fortsatt mersmak! Varmt välkomna både ni som kom idag och ni som inte kom – nästa tisdag kl.18 på ABF!

När personalen svarar fel får chefen spel

Jag jobbar inom den kommunala omsorgen sedan några år tillbaka på en visstidsanställning. Visstidsanställning in i evigheten. Sedan dag ett har jag hört fina ord om att ledarskapet gärna vill höra ”medarbetarnas röst” för att ständigt kunna få till förbättringar i organisationen. Under åren som gått har jag gått runt på ett tiotal arbetsplatser och kunnat snappa upp bra och dåliga arbetssätt, och kunnat se vad som funkar och inte funkar. Och varför det inte funkar.

Så får jag frågan en dag av enhetschefen, som har hand om en handfull arbetsplatser:
– Johannes. Du som har varit runt mycket, sett och hört, och har ett ”utifrånperspektiv. Vad är det som fungerar bra och mindre bra? Och har du några idéer om hur man kan förbättra på de punkter som avviker åt det negativa hållet?
Mitt ärliga svar:
– Det är svårt att komma in i rullorna på den korta introduktionen som ges till vikarier. Särskilt på arbetsplats X. Där får jag ett långt schema, ska kuta runt och hjälpa någon på dass fem minuter. Vidare till nästa toalettbesök. På det tredje besöket träffar jag någon som jag aldrig ens hälsat på. Det känns otryggt för mig och säkerligen finner brukaren situationen olustig när en främmande person ska hjälpa till med något av det mest privata. Chefen:
– Det är ditt ansvar, Johannes, att läsa förhållningssätt och bemötande! Det ska finnas i basens pärmar!
– Jo. Men det finns, som du mycket väl vet, ett fyrtiotal brukare som är placerade på ett stort antal baser. Huset är stort också, och hur mycket man än vill så finns inte tiden att läsa in sig grundligt på varje individ. Särskilt inte när jag får ansvara för brukare utspridda över hela huset! Jag kan läsa en kvart på morgonen, och det räcker inte.
Chef: – Du får fördela tiden så att det går.
– Jag har fullt schema med praktiska göromål från start till mål och kan inte öppna pärmar stup i kvarten. Tight tidsschema. Så ser verkligheten ut. Du frågade vad som behöver rättas till..Mer personalresurser till att börja med. Sedan att personal på varje bas ansvarar för sina respektive brukare. Skulle det vara så, så hade personalen sluppit springa runt huset med andan i halsen, brukarna hade blivit tryggare och färskingar/vikarier skulle få en lägre inlärningströskel och kunna ha ett bättre förhållningssätt och bemötande. Chefen:
– Johannes.. Alla passar inte som vikarier. Du borde kanske se dig om efter en placering på annat håll, eftersom du inte tycks kunna tillgodogöra dig all information som krävs.
– Jag tror vi inte kommer längre. Det handlar inte om mig. Jag förstår inte hur någon med handen på hjärtat skulle kunna hävda att det blir ett bra jobb under dessa omständigheter.

Fick inget svar på det. Tar chefens reaktion som att jag borde tagit upp brister som inte kostar pengar att åtgärda. För här klev jag ledningen på en öm budget-tå.
Vi som arbetar får tycka till om gardiner och andra smådetaljer, lite som elevrådet på en grundskola. Rektorn sätter käppar i hjulet eller stoppar allt om någon sticker ut näsan längre än så.

Om du och jag, kollega, skulle börja snacka ihop oss om problemen och kämpade tillsammans för att åtgärda brister på riktigt..Då jävlar skulle det vara slutet på chefernas galenskaper, slutet på arbetsköparnas rätt att leda och fördela arbetet (=åt skogen). Slut på stress, spring, och otrygghet för alla inblandade.

Kom ihåg att vi bara kan få det vi är beredda att kämpa för.

Johannes