Jag jobbar inom den kommunala omsorgen sedan några år tillbaka på en visstidsanställning. Visstidsanställning in i evigheten. Sedan dag ett har jag hört fina ord om att ledarskapet gärna vill höra ”medarbetarnas röst” för att ständigt kunna få till förbättringar i organisationen. Under åren som gått har jag gått runt på ett tiotal arbetsplatser och kunnat snappa upp bra och dåliga arbetssätt, och kunnat se vad som funkar och inte funkar. Och varför det inte funkar.
Så får jag frågan en dag av enhetschefen, som har hand om en handfull arbetsplatser:
– Johannes. Du som har varit runt mycket, sett och hört, och har ett ”utifrånperspektiv. Vad är det som fungerar bra och mindre bra? Och har du några idéer om hur man kan förbättra på de punkter som avviker åt det negativa hållet?
Mitt ärliga svar:
– Det är svårt att komma in i rullorna på den korta introduktionen som ges till vikarier. Särskilt på arbetsplats X. Där får jag ett långt schema, ska kuta runt och hjälpa någon på dass fem minuter. Vidare till nästa toalettbesök. På det tredje besöket träffar jag någon som jag aldrig ens hälsat på. Det känns otryggt för mig och säkerligen finner brukaren situationen olustig när en främmande person ska hjälpa till med något av det mest privata. Chefen:
– Det är ditt ansvar, Johannes, att läsa förhållningssätt och bemötande! Det ska finnas i basens pärmar!
– Jo. Men det finns, som du mycket väl vet, ett fyrtiotal brukare som är placerade på ett stort antal baser. Huset är stort också, och hur mycket man än vill så finns inte tiden att läsa in sig grundligt på varje individ. Särskilt inte när jag får ansvara för brukare utspridda över hela huset! Jag kan läsa en kvart på morgonen, och det räcker inte.
Chef: – Du får fördela tiden så att det går.
– Jag har fullt schema med praktiska göromål från start till mål och kan inte öppna pärmar stup i kvarten. Tight tidsschema. Så ser verkligheten ut. Du frågade vad som behöver rättas till..Mer personalresurser till att börja med. Sedan att personal på varje bas ansvarar för sina respektive brukare. Skulle det vara så, så hade personalen sluppit springa runt huset med andan i halsen, brukarna hade blivit tryggare och färskingar/vikarier skulle få en lägre inlärningströskel och kunna ha ett bättre förhållningssätt och bemötande. Chefen:
– Johannes.. Alla passar inte som vikarier. Du borde kanske se dig om efter en placering på annat håll, eftersom du inte tycks kunna tillgodogöra dig all information som krävs.
– Jag tror vi inte kommer längre. Det handlar inte om mig. Jag förstår inte hur någon med handen på hjärtat skulle kunna hävda att det blir ett bra jobb under dessa omständigheter.
Fick inget svar på det. Tar chefens reaktion som att jag borde tagit upp brister som inte kostar pengar att åtgärda. För här klev jag ledningen på en öm budget-tå.
Vi som arbetar får tycka till om gardiner och andra smådetaljer, lite som elevrådet på en grundskola. Rektorn sätter käppar i hjulet eller stoppar allt om någon sticker ut näsan längre än så.
Om du och jag, kollega, skulle börja snacka ihop oss om problemen och kämpade tillsammans för att åtgärda brister på riktigt..Då jävlar skulle det vara slutet på chefernas galenskaper, slutet på arbetsköparnas rätt att leda och fördela arbetet (=åt skogen). Slut på stress, spring, och otrygghet för alla inblandade.
Kom ihåg att vi bara kan få det vi är beredda att kämpa för.
Johannes