LO-förbunden har den senaste tiden försökt samordna sina krav inför avtalsrörelsen. Den avtalsrörelse som ska förhandla fram arbetsvillkor för miljoner arbetare i landet.
Som traditionen bjuder ska IF Metall sätta ett ”märke” och förhandla fram det första avtalet som sen arbetsköpare och de övriga förbunden ska förhålla sig till. Detta misslyckades då framförallt de underbetalda Kommunal och Fastighetsarbetarnas förbund inte vill underordna sig under detta med hänvisning till att bland annat jämna ut löneskillnader mellan könen. Även SEKO:s postavtal är riktigt magert.
Vad samtliga förbund missat är att dessa löne- och villkorsförhandlingar spelar på helt olika arenor och med helt olika pengar. Nu borde många förbund vara fyllda av tillförsikt istället för att som LO:s ordförande gråta ut om att han är deprimerad. Det finns nämligen människor som är deprimerade på riktigt av sociala och ekonomiska orsaker, detta blir ett hån mot dessa. IF Metall slåss i förhandlingarna om att ta del av industriföretagarnas miljardvinster, i Byggnads fightas man om den profit som byggherrarna tar ut, nu när husen byggs för att hålla i 40 år och investeringarna ska vara tillbakabetalade på 5 år.
De underbetalda undersköterskorna och vårdbiträdena då? Här pratar vi ju om skattepengar. Kommunala och regionala oftast. Det enda rätta om viljan fanns vore att från IF Metall och Byggnads sida solidariskt ställa upp och konstatera att om vi ska ha någon fungerande vård och någon som faktiskt vill jobba som skötare eller biträde i framtiden så ska detta få kosta skattemedel! Att någon sänker sina krav betyder inte per automatik att någon annan har grönt ljus att kamma hem ett vettigt avtal. Vi kan alltså konstatera att det inte finns någon som helst vilja att tala klarspråk. Industrimagnaterna och byggherrarna bor ju fortfarande i sina gods, lyxvillor och har sina båtar och strandtomter även om Byggnads och Metall sänker sina krav.
Fackpampar och partikarriärister har ofta mer gemensamt med dom de förhandlar emot än sina egna medlemmar. Här tycker jag att Förbundet Arbetarsolidaritet har en verklighetsförankrad hållning, att vara fackligt aktiv som gräsrot om arbetskamraterna har förtroende för dig så är det en självklarhet. Samtidigt ser vi begränsningarna och den disciplinära kraft som fackförbunden kan utgöra, en slags kapitalismens vänstra vinge och försvarare.
David Palmroth,
Medlem i Byggnads och Förbundet Arbetarsolidaritet.