Historiska perspektiv: Renhållningsstrejken i Stockholm 1905

Pristagarna till årets ”Arbetare till Arbetare” är Stockholms sopgubbar. De har drivit en radikal och framgångsrik kamp för sina rättigheter, men det är inte första gången Stockholms renhållningsarbetare är i konflikt. De har en historia av kamp bakom sig och var för över ett sekel sedan inblandad i en då mycket uppmärksam och framgångsrik stejk.

Kommunalarbetarna i Stockholm var år 1905 organiserade i flera olika fackföreningar. Belysningsarbetare, grovarbetare, Stockholms renhållningsarbetare samt renhållningsarbetarna i Lövsta bildade dock en samorganisation. Denna kvarstod som beslutande instans även efter att de enskilda yrkesfacken gått med i Grov- och Fabriksarbetarförbundet. Renhållningsarbetareföreningen hade under flera år kämpat för bättre villkor för sina medlemmar och då ett tvåårigt avtal som löpte ut 1905 skulle förnyas vägrade arbetsköparna tillmötesgå arbetarnas krav.

Renhållningsarbetarna i Stockholm både kommunalt och privat anställda och man ville skapa ett gemensamt kollektivavtal för samtliga i branschen samt garantera samma regler kring lön, arbetskläder och liknande. Förhandlingarna strandade och från den 19 maj beslöt sig dagskiftet för att lägga ner arbetet, som vid den här tiden bland annat bestod av gatusopning, latrintömning (latrintunnorna var de tunnor där all mänsklig avföring samlades i bostadshusen) och sophämtning. Den 22 samma månad gick även nattarbetarna i strejk.

Media och strejkbrytande latrinstudenter
I annonser i Aftonbladet annonserade då Renhållningsverket en rad ”tips” till allmänheten som skulle underlätta för de inhyrda strejkbrytarna att utföra de strejkande arbetarnas jobb Det var bland annat att man själv kunde bära ner sin latrintunna på gården. I Social-Demokraten kungjorde ett 40-tal Östermalmsstudenter att de ”ej anse något arbete förkastligt, blott det gagnar samhället”, varefter de fattade kvastarna och gick ut som strejkbrytare. Detta ledde till en livlig debatt i pressen, bland andra protesterade en grupp Uppsalastudenter i en skrivelse till samma tidning i maj mot ”den skymf som Stockholmsstudenterna fäst vid det akademiska namnet”. I Samma nummer protesterade även socialdemokratiska studenter i Stockholm. De fördömde det ”för samhället ödesdigra beslutet att uppträde som strejbrytare” och ville att överklasstudenterna skulle förstå vikterna av den sociala kampen, striden mellan rätt och makt. ”Framför allt: fatten ej som en lek, hvad för hundra och tusen är medlet och vägen till ett lyckligare och människovärdigare lif”. Också från Lund, Göteborg, Boden och Köpenhamn strömmade protesterna in.

Även det folkliga missnöjet gentemot strejkbrytarna var stort. Så småningom deltog också gymnasister, kontorister och tjänstemän i strejkbrytarleden. I tidningarna som var lojala mot arbetarna offentliggjordes namn och bild på strejkbrytare och deras vänner och bekanta tog avstånd från dem. Man såg på dem med avsky men man ansåg också att de höll på med en omogen lek som de inte förstod konsekvenserna av. Studenterna fick trots allt ta den största smällen, och öknamnet ”Latrinstundenter” myntades. Till skillnad från idag var studentmössan en statussymbol som man bar till vardags och i flera tidningar rapporterades att även studenter som var solidariska med arbetarna inte vågade visa sig ute med mössan på grund av den behandling de fick utså efter östermalmsstudenternas insats.

Folkliga kravaller pressade arbetsköparna
Speciellt en händelse där saker och ting ställdes på sin spets kom verkligen att uttrycka det folkliga stödet för strejken och tvingade effektivt arbetsköparna till reträtt. Natten den 28 maj körde en ensam strejbrytare med sin vagn längst med Thulegatan i Vasastan. När han stannade för at uträtta sina sysslor sprang några ungdomar fram och spände loss hans häst från vagnen. Polisen såg detta och ingrep. De gripna pojkarna och hela ekipaget fördes tillbaks till stallet som låg på Surbrunnsgatan. Stora folkmassor samlades ganska omedelbart utanför och tumult uppstod. Skrik och skrän övergick i handgripligheter mot poliserna. Dessa började då urskillningslöst gripa oskyldiga personer i området. Snart var kravallerna ett faktum. Flaskor och gatstenar flög genom luften och poliserna red in med hästar och dragna sablar i folkhopen. Polisen kallade in militären och vi ett-tiden på natten anlände hela fyra skvadroner (ca 400 man) med hästgardister under ledning av Stockholms kommendant till skådeplatsen. När natten var till ända hade ett femtiotal personer skadats i striderna.

Efter denna blodiga uppgörelse beslöt Renhållningsverket att strejbryterierna skulle upphöra och de tvingades till förhandlingsbordet. Renhållningsarbetarna gick tillbaks till sina arbetsplatser mot löften om ett kollektivavtal och fortsatta förhandlingar om arbetstid, lön osv. På sensommaren stod det klart att arbetarna nått full seger. De fick höjda löner och 10 timmars arbetsdag. Dessutom skulle konflikter i framtiden lösas genom skiljedom vilket gjorde strejk, lockout och blokader förbjudna. Renhållningsarbetarna hårdnackade kamp och det breda folkliga motståndet hade dels lett fram till det första kommunala kollektivavtalet i Sveriges historia, men än viktigare pulveriserat arbetsköparnas attacker på arbetarna. Konflikten är idag 105 år gammal, men vi har mycket att lära av detta skolboksexempel i arbetsplatskamp.

[Texten är hämtat från boken ”Strejk! : en bok om strejker och strejkvisor från Bageriarbetarstrejken 1873 till Storstrejken 1909” som gavs ut av Arkivet för Folkets historia 1974. Knutet till originaltexten finns tre strejkvisor som handlar om Renhållningsstrejken, men dessa har plockats bort ur den publicerade texten, som därefter också omarbetats för artikeln.]

Stockholms sopgubbar mottog ”Arbetare till Arbetare 2010”

Förbundet Arbetarsolidaritets pris Arbetare till Arbetare på 10 000 kronor delades ut lördagen den 23 oktober i ABF-huset i Stockholm. I år gick priset till nätverket Stockholms stridbara sopgubbar.

I en välfylld lokal i ABF-huset samlades folk för att ta del av dagens prisutdelning och föredrag. Efter en kort inledning av Stellan från Arbetarsolidaritet Stockholm lämnades podiet över till två representanter från Stockholms stridbara sopgubbar, kända som Choppis och Mackan. De berättade om en flera år lång kamp mot upphandlingshysterin i renhållningsbranchen i Stockholm, en nedåtgående spiral som vinns av lägsta budgivaren med medföljande försämrade arbetsvillkor.

Stockholms stridbara sopgubbar är en löst sammanhållen grupp av engagerade arbetare som har kontakt med varandra över bolagsgränserna. Det övergripande målet är att alla som är med och kämpar i nätverket ska ha sitt jobb kvar. Man drivs inte så mycket av ideologisk övertygelse utan mer av existentiella funderingar, hur man själv vill ha det på sin arbetsplats och vilka villkor man vill arbeta under.

Drygt 180 personer hämtar alla sopor i hela Stockholm. Av dessa är nästan alla med i det kämpande nätverket. De som hämtar soporna är fördelade på olika företag men att förbättra sina villkor genom att byta jobb går inte eftersom arbetsgivaren med sämst villkor kan lägga lägst bud och vinna upphandlingen. Alltså hamnar man hos den arbetsgivaren förr eller senare ändå om man är kvar i branschen. Sopgubbarna inser att arbetsgivaren kan byta ut besvärliga personer, men inte alla på en gång, då havererar sophämtningen fullständigt med medföljande sanitära olägenheter för stockholmsborna. Man har alltså allt att vinna på att kämpa kollektivt.

Fackförbundet Transport (sedemera ansluten till facket 6F) ses som en långsamt malande kolloss som hade svårt att göra något vettigt för sopgubbarna. Det krävdes i princip att man demonstrerade mot sitt eget fack på 1 maj och att hota med att kollektivt lämna Transport för andra fackförbund för att få dem att vakna. Mycket av kampen har alltså förts vid sidan av facket.

Sopgubbarna har kämpat för att få behålla prestationslön (ackord) eftersom det gör det svårare för arbetsgivaren att spela ut arbetarna mot varandra. Ett visst antal hämtade sopsäckar ger en viss mängd betalning, allt reglerat i avtal ner till sista öret. Det gör att ingen kan fjäska sig till högre lön genom att vara kompis med chefen med medföljande splittring av arbetarkollektivet. Man får helt enkelt betalt för allt man faktiskt gör på jobbet, istället för att arbetsgivaren ska kunna smyga in fler arbetsuppgifter till samma lön.

I media har man anklagats för att bedriva en ”lyxstrejk” då sophämtning är relativt välbetalt om man jämför med andra yrken. Vad man då inte tänker på är att det är ett mycket fysiskt krävande arbete, sopor är helt enkelt tungt. Den maskning man anklagades för var egentligen att någorlunda följa vad det stod i avtalet om arbetsmiljö, exempelvis att inte springa med soporna på jobbet. Man berättar om ett antal innovativa kampmetoder som till exempel att lämna in nycklarna till alla soprum till Stockholms stad (som formellt äger nycklarna). Det ger snabbare resultat (eller i alla fall att arbetsgivaren blir villig att förhandla) att gå på huvudmannen direkt eftersom de är snabba att ringa och skälla på företagen när verksamheten inte fungerar.

Choppis och Mackan tycker sig se ekon av sin kamp i andra städer som Malmö vilket upplevs positivt. Stockholms stridbara sopgubbar avslutar anförandet med att säga att man inte får låta sig slås ner av att få domar mot sig i AD utan att det är viktigt att fortsätta kampen på den inslagna vägen. Det ger i slutändan resultat.

Efter detta anförande lämnar Choppis och Mackan podiet och utdelningen av 2010 års Arbetare till Arbetare sker genom att förbundsordförande Micke Fritz överräcker ett diplom och prissumman på 10 000 kronor till representanter för sopgubbarna. Fika och mingel tar vid, en del avviker för att se på fotboll medan andra intresserade stannar kvar och lyssnar på en kort presentation av Förbundet Arbetarsolidaritet med frågestund. Allt som allt räknar arrangörerna med att omkring 60 personer besökte tillställningen.

Ola

Lagena-arbetarna tilldelades priset “Arbetare Till Arbetare 2009”

I lördags utdelades för första gången den nystartade Stridsfondens pris ”Arbetare till Arbetare”. Prissumman på 5 000 kronor överlämnades till Lagena-arbetarna i samband med ett öppet möte om arbetsplatskamp.

Konflikten på Lagena i Jordbro har fått rikstäckande uppmärksamhet. Det var i mitten på juni i år som arbetarna på lagret slog nävarna i bordet och gick ut i vild strejk för att rädda sina jobb. Arbetsköparen hade dessförinnan vid flera tillfällen varslat personal och hyrt in bemanningsföretag för att utföra samma arbetsuppgifter. Resultatet av Lagena-arbetarnas kamp blev bland annat en stämning i Arbetsdomstolen och skadeståndskrav.

– Stridsfonden är nystartad och vi har ännu inte samlat ihop några stora mängder pengar. I framtiden hoppas vi på betydligt större summor. Men en enig kongress beslutade att ge första upplagan av priset ”Arbetare till Arbetare” och 5 000 kronor till Lagena-kollektivet, säger Förbundet Arbetarsolidaritets ordförande Micke Fritz.

Priset ”Arbetare till arbetare” och Stridsfonden är instiftade av Förbundet Arbetarsolidaritet för att stödja kämpande arbetare ekonomiskt i samband med vilda strejker och annan utomfacklig arbetsplatskamp. Fonden ska också kunna ge stöd till arbetare indragna i specifika konflikter, även om de har den lokala fackklubben i ryggen.

Jessica Moya från Lagena-arbetarna mottog priset efter att ha hållit ett föredrag om erfarenheterna på arbetsplatsen.

– Tack så mycket! Stöd behövs i alla former. Det här och allt annat stöd vi fått från alla som hjälpt till, stöttat, spritt information och visat intresse för oss, betyder mycket. Så å alla Lagenaarbetares vägnar; tack så mycket och kampen fortsätter!

Efter den korta pris-ceremonin fortsatte mötet med frågor och samtal om arbetsplatskamp. Utöver Jessica Moyas föredrag, hölls även ett föredrag av Frances Tuuloskorpi som talade om att kämpa på jobbet, och om vad som händer om man INTE gör det, bland annat utifrån sina erfarenheter på Stockholmsbagaren. Ett drygt 30-tal personer närvarade på mötet.