Kategori: Arbetare till Arbetare

Under många år har det pågått en kamp på Mellbygården, ett LSS-boende i Partille Kommun. Chefer som hotade och skrämde sin personal i skuggan av fackets samarbete hörde till vardagen. När Atbin och Iraj först kom till LSS-boendet rådde tystnad. En tystnad som berodde på ledningens sätt att spela personal mot varandra och belöna de som var lojala.

För att bryta denna tystnadskultur startade Atbin och Iraj en dialog med personalen som senare skulle bli en enad personalgrupp. Ett arbetssätt baserad på personalens delaktighet och gemensamma erfarenheter började utvecklas. Den gamla tystnaden ersattes av ständiga diskussioner på personalens arbetsplatsträffar och pedagogiska möten.

Atbin var inte rädd för att stå upp för personalen. Han var inte heller rädd att ta upp problem som ingen annan vågade påtala. Först var det bara han som vågade öppna munnen på personalmötena. Det dröjde dock inte allt för länge innan hans mod smittade av sig och fler insåg att det faktiskt gick att förändra, nog fick vara nog.

Iraj blev efter att han började som timvikarie, pedagog på verksamheten. Med kollegornas stöd organiserade han pedagogiska möten som banade vägen för att bryta tystnaden. Det var på dessa möten som personalen fick komma till tals och inse sin betydelse.

De öppna brev som skrevs till ledningen och utmanade politikerna var ett resultat av hela personalgruppens ständiga samtal och kamp. Ett sätt att konfrontera tystnadskulturen som senare spred sig till andra arbetsplatser i Partille. Dessa öppna brev ledde till en kris inom ledningen, chefen och två biträdande enhetschefer fick avgå. Personal fick ta över verksamheten ett år. Personalgruppen bildade en arbetsplatsförening och en tidning ”pedagogiskt arbete”. Sen kom en ny chef.

Priset går till Atbin och Iraj för att ha enat en personalgrupp som kämpat, startat en arbetsplatsförening som fortfarande är aktiv och blivit ett rejält hot mot ledningen. För sin stridbarhet och tro på rättvisa. För att de har drivit den utomfackliga kampen och fortfarande driver den, trots sin avstängning. För att de varken accepterade pengar eller andra jobb. För att de inte accepterade fackets vädjan om att backa, utan tvärtom, avslöjade deras falska skådespel. För att de inte accepterade att bli tystade bakom arbetsplatsens dörrar.

Deras kompass för rättvisa och arbetarnas självorganisering är en stor insperation för oss i förbundet arbetarsolidaritet. Vi är stolta över att överlämna priset Arbetare till Arbetare 2013 till Atbin och Iraj.

Arbetare till Arbetare 2013
Tid: Lördag 14 december kl 13-15
Plats: Per Albinrummet i ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Lördag 13 oktober var det dags för årets mycket högtidliga utdelning av Stridsfondens pris ”Arbetare till Arbetare”. Priset som för utom äran, bestod av 10 000 kronor, tilldelades i år den stridbara livsmedelsarbetaren Frances Tuuloskorpi för återkommande projekt som syftat till att stärka arbetarklassen.

Årets välförtjänta pristagare av Arbetare till Arbetare, livsmedelsarbetaren Frances Tuuloskorpi, talar om hur vi kan kämpa på våra arbetsplatser. Foto: FAS

– Man ska ju egentligen säga tack till alla som varit inblandade i projekten genom årens lopp, men jag vänder på det och säger tack från alla som bidragit till detta. Antagligen har de bidragit av fri vilja och för att de velat att arbetarklassen ska bli starkare, inleder Frances Tuuloskorpi sitt tacktal.

Innan dess har Förbundet Arbetarsolidaritets ordförande, målaren Andree Kjellström, hållit en kort inledning där han inför de knappt 30 personerna i publiken i Beskowsalen på ABF-huset, berättat om förbundets verksamhet och varför vi ser självständig arbetsplatskamp som vårt huvudfokus.

Sedan lämnades priset samt blommor och diplom – men också scenen – över till Frances Tuuloskorpi som deklarerade att prispengarna kommer att gå rakt in i projekten och bidra till att göra att kamperna sprider sig och att vi blir fler och starkare. Närmast på tur står boken ”Ihopskrivet” som handlar om arbetsplatstidningar och är del 2 i serien Folkrörelse på arbetsplatsen.

Åhörarna fick därefter höra ett mycket inspirerande anförande om arbetsplatskamp grundat på praktiska erfarenheter. Frances Tuuloskorpi talar om några grundstolpar och uppmaningar som visat sig underlätta framgångsrik kamp på arbetsplatser runt om i landet.

Den första uppmaningen handlar om att du bör ta reda på och håll på dina rättigheter.

– Det finns rättigheter som arbetare tidigare har kämpat till sig. Det är ett förbannat slöseri att inte ta vara på dessa, menar Frances Tuuloskorpi.

Detta är inte minst riktat till de yngre i publiken. Att chefens uppgift är att få er att jobba så mycket som möjligt så att det går bra för företaget påpekas också. Chefens intresse är därför ofta det rakt motsatta mot ditt intresse.

Den andra grundstolpen handlar om att vi inte kan få nåt annat än det vi är beredda att slåss för. Innan vi tar strid måste vi veta om vi verkligen är beredda att kämpa. En sluten medlemsomröstning vara ett bra verktyg i en sådan situation. För arbetskamrater som är ovana att strida tillsammans på jobbet kan dock ett första steg vara att börja kämpa för nåt som kan tyckas vara en skitsak, men som många bryr sig om. Det stärker sammanhållningen och bygger en grund att gå vidare till större frågor.

Den tredje grundstolpen är att vi faktiskt kan kämpa tillsammans.

– Många säger att det är svårt att kämpa tillsammans och det kan det vara. Men titta på Stockholms sopgubbar som är ett av landets starkaste arbetskollektiv. De arbetar åtskilda, men håller ändå ihop. Ett exempel var när en av arbetsgivarna ville trixa med avtalet – snart hade 70 procent av stadens sopgubbar samlats utanför deras lokal med sina bilar och gått in för ett snack med cheferna. Efter det har facket makt när det förhandlar.

Den fjärde grundstolpen är att om de som står ”längst bak” kommer i rörelse driver de alla andra framför sig. Vi bör akta oss från att ”springa iväg” med dem på arbetsplatsen som är framfusiga.

-Kollektiv organisering måste börja underifrån, vilket det också finns flera exempel på i boken Hopsnackat. Annars dras kollektivet ut som ett gummiband och antingen brister det eller så slår det tillbaka.

– Snacka med den suraste gubben, den muslimska kvinnan i slöja, eller den där flamsiga tjejen. De kan ofta vara dina bästa allierade.

Den femte grundstolpen är att tänka på de arbetslösa och vägra stressa. Alla de jobbannonser som med olika formuleringar efterlyser att arbetaren ska vara stresstålig borde direkt vara anledning nog för att Arbetsmiljöverket ska titta närmare på arbetsplatsen menar Frances Tuuloskorpi. Arbetslösheten skulle också lätt kunna lösas med mindre stress.

-Om vi vore tio personer som utförde det arbete där vi idag är nio så hade vi inte haft någon arbetslöshet alls i Sverige, avslutar Frances Tuuloskorpi.

Tillställningen avslutades med frågor och diskussion bland publiken. En längre diskussion hålls om situationen i vårdsektorn.

Efter mötet fanns tillfälle att stanna kvar och skriva upp sig för stödmedlemskap och köpa Folkrörelselinjens och Förbundet Arbetarsolidaritets material såsom böcker, pamfletter och tröjor. Flera nya kontakter knöts och vi gick därifrån inspirerade att ta oss an de utmaningar som finns på våra egna arbetsplatser och metodiskt jobba för tillsammans med våra arbetskamrater flytta fram positionerna där.

Stort tack till Frances Tuuloskorpi och alla besökare för en trevlig tillställning!

Lördag 8 oktober delade Stridsfonden ut sitt årliga pris Arbetare till Arbetare. Årets utmärkelse gick till till byggnadsarbetaren Calle Fridén från Stockholm och de strejkande lärarna vid Björkbacken i Göteborg för sina stridbara insatser.

Efter en kort inledning där Förbundet Arbetarsolidaritets ordförande, målaren Andrée Kjellström, berättade om Stridsfonden, delades priset ut till Calle Fridén som sa sig uppskatta det.

– Tack så mycket. Jag är mer rörd över priset än vad jag trodde att jag skulle vara, och jag är glad över uppmärksamheten.

Calle Fridén berättade därefter för publiken om hur han startade sin blogg ”Utsikt från ett tak” och hur det gick till när han blev hotad med polisanmälan av ett byggföretag. Från början var bloggen tänkt som ett sätt att visa för sina barn vad han gjorde på jobbet. Men när en kran tappade en balk som landade bara 5 meter från en grupp polska byggnadsarbetare, och den ansvariga chefen för företaget uttalat sig som att det inte var någon stor grej, utvecklade sig saker annorlunda.

– ”Jag undrar hur Botryggs vinst skulle smaka om någon dött”, skrev jag på bloggen. En dag senare får jag ett mejl från företagets VD med krav på att ta bort inlägget, annars ska de göra en polisanmälan.

Inlägget fick dock stå kvar på bloggen som blev allt mer känd. Calle Fridén fortsatte att uppmärksamma bristande säkerhet inom byggbranschen och under året var han även en av initiativtagarna till en minnesmanifestation för att uppmärksamma och hedra de arbetare som varje år dör på sina jobb.

I ett högt tempo och mycket engagerat berättar han vidare om arbetskamrater som gått ur facket utan att inse att de aldrig skulle kommit dit de är idag utan facket.

– Utan facket hade de kunnat byta ut dem mot några som är yngre, snabbare, mindre överviktig och har mindre trasiga knän. Men det verkar de glömma bort.

Under sitt anförande talar Calle Fridén också om vikten av att facket finns närvarande på de små arbetsplatserna där det ofta nästan kan råda en symbios mellan chefen och de anställda. Ända tills något inträffar. Han berättar även om hur han ute på arbetsplatserna ibland hör folk klagande säga saker i stil med att man ju ”aldrig ser facket där”.

-”Men det är vi tillsammans som är facket. Se till att gå på ett sektionsmöte då och se efter vad du har för rättigheter. Sitt inte bara där och vänta på att sparvarna ska flyga in i munnen”, replikerar jag då.

Ytterligare en avgörande fråga menar Calle Fridén är att bryta det mediala underläge som arbetarrörelsen befinner sig i. Han menar att vi måste börja använda alla de nya kanalerna som står till buds, som bloggar och Twitter etcetera. Men då krävs att LO och Byggnads måste släppa en aning på kontrollen över allt som skrivs, vilket inte verkar vara helt lätt för dem.

Björkbackens strejkande lärare
Efter ett mycket engagerat och uppskattat anförande tog skribenten Henrik Johansson vid. Han har tidigare skrivit i tidningen Arbetaren om Björkbackens strejkande lärare och berättade bland annat om deras strejk. Strejken på LVU-hemmet Björkbacken i Göteborg var den största mer omfattande skolstrejken sedan början av 1980-talet och den första strejken inom SiS (Statens institutionsstyrelse) någonsin. Då Björkbackens strejkande lärare i sista stund fått problem att ta sig upp från Göteborg till Stockholm och prisutdelningen, ställde Henrik Johansson upp i stort sett på stående fot men gjorde det med bravur.

Ett mejlat tacktal från lärarna lästes också upp och de menade att kampen hade lönat sig:

”Det är både med stolthet och tacksamhet som vi, Björkbackens strejkande lärare, tar emot detta pris.

Under våren tvingades vi ut i strejk. Strejken var lång, krävande och påfrestande. I slutändan uppnådde vi vissa fördelar men vi vann inte allt.

Det vi vann var att arbetsbelastningen inte ökade så mycket som vi befarat. Vi vann även så till vida att det inte kommer att införas någon ”året-runt-skola” utan eleverna kommer att fortsätta ha sina terminer och sina lov precis som alla andra svenska skolelever.

Förlusten ligger i att våra ferieanställningar nu har övergått till semesteranställningar, samt att vår undervisningstid trots allt har ökat med 1,5 timmar per vecka vilket, även om det är bättre än de 4 timmar som var skolledningens plan från början, trots allt är en ökning.

De stora vinsterna ligger dock på ett helt annat plan. Konflikten på Björkbacken var aldrig en isolerad händelse utan berör på ett eller annat sätt varenda lärare och hela det svenska skolväsendet. Under tiden vår konflikt pågick genomfördes samma försämringar på ett stort antal andra skolor i det tysta.

Vår strejk var den första mer omfattande skolstrejken sedan 1980-talet. Det är den första strejken på en statlig myndighet på tre decennier. Det är den första strejken inom SiS (Statens institutionsstyrelse) någonsin.

De förändringar som nu genomdrivits på Björkbacken var från början tänkta att genomdrivas på samtliga SiS-skolor. Som en direkt konsekvens av vår konflikt har förändringsprocessen på de övriga skolorna avstannat helt.

Samma destruktiva förändringsprocesser pågår inom den kommunala skolan och, framför allt, på de privata skolorna. Vi hoppas att vår strid ska inspirera fler till att våga sätta ner foten för att därmed på sikt lägga grunden till en utveckling som innebär förbättring istället för försämring.

Och sist men inte minst: Vi som strejkade hade aldrig lyckats med det vi gjorde utan det omfattande stöd vi fick från SAC och Göteborgs Utbildningssyndikat, från de kamrater i Stockholm som hjälpte till att dela ut flygblad utanför SiS huvudkontor, från kamrater inom andra fackförbund som både öppet och i det dolda gav oss både stöd och hjälp, och framförallt hade vi inte lyckats utan den hjälp vi fick från det stora antal strejkvakter som i regn, i solsken och i snöoväder stod tillsammans med oss i fem veckors tid utanför Fagared för att aktivt försöka hindra det strejkbryteri som pågick där.

Det är många som delar på detta pris. På alla dessas vägnar säger vi tack.”

Årets cermoni präglades av en positiv stämning och vi vill tacka alla som var med vid prisutdelning av Arbetare till Arbetare 2011. Den närmaste framtiden kommer arbetarrörelsens samlade krafter behövas för att slå tillbaka de fortsatta angreppen och för att vända situationen till vår egen fördel. Så fortsätt strida i vardagen där ni befinner er, stöd gärna Stridsfonden kontinuerligt, och tveka inte att höra av er om ni i en konflikt behöver praktisk eller finansiell uppbackning!