Lördag 8 oktober delade Stridsfonden ut sitt årliga pris Arbetare till Arbetare. Årets utmärkelse gick till till byggnadsarbetaren Calle Fridén från Stockholm och de strejkande lärarna vid Björkbacken i Göteborg för sina stridbara insatser.
Efter en kort inledning där Förbundet Arbetarsolidaritets ordförande, målaren Andrée Kjellström, berättade om Stridsfonden, delades priset ut till Calle Fridén som sa sig uppskatta det.
– Tack så mycket. Jag är mer rörd över priset än vad jag trodde att jag skulle vara, och jag är glad över uppmärksamheten.
Calle Fridén berättade därefter för publiken om hur han startade sin blogg ”Utsikt från ett tak” och hur det gick till när han blev hotad med polisanmälan av ett byggföretag. Från början var bloggen tänkt som ett sätt att visa för sina barn vad han gjorde på jobbet. Men när en kran tappade en balk som landade bara 5 meter från en grupp polska byggnadsarbetare, och den ansvariga chefen för företaget uttalat sig som att det inte var någon stor grej, utvecklade sig saker annorlunda.
– ”Jag undrar hur Botryggs vinst skulle smaka om någon dött”, skrev jag på bloggen. En dag senare får jag ett mejl från företagets VD med krav på att ta bort inlägget, annars ska de göra en polisanmälan.
Inlägget fick dock stå kvar på bloggen som blev allt mer känd. Calle Fridén fortsatte att uppmärksamma bristande säkerhet inom byggbranschen och under året var han även en av initiativtagarna till en minnesmanifestation för att uppmärksamma och hedra de arbetare som varje år dör på sina jobb.
I ett högt tempo och mycket engagerat berättar han vidare om arbetskamrater som gått ur facket utan att inse att de aldrig skulle kommit dit de är idag utan facket.
– Utan facket hade de kunnat byta ut dem mot några som är yngre, snabbare, mindre överviktig och har mindre trasiga knän. Men det verkar de glömma bort.
Under sitt anförande talar Calle Fridén också om vikten av att facket finns närvarande på de små arbetsplatserna där det ofta nästan kan råda en symbios mellan chefen och de anställda. Ända tills något inträffar. Han berättar även om hur han ute på arbetsplatserna ibland hör folk klagande säga saker i stil med att man ju ”aldrig ser facket där”.
-”Men det är vi tillsammans som är facket. Se till att gå på ett sektionsmöte då och se efter vad du har för rättigheter. Sitt inte bara där och vänta på att sparvarna ska flyga in i munnen”, replikerar jag då.
Ytterligare en avgörande fråga menar Calle Fridén är att bryta det mediala underläge som arbetarrörelsen befinner sig i. Han menar att vi måste börja använda alla de nya kanalerna som står till buds, som bloggar och Twitter etcetera. Men då krävs att LO och Byggnads måste släppa en aning på kontrollen över allt som skrivs, vilket inte verkar vara helt lätt för dem.
Björkbackens strejkande lärare
Efter ett mycket engagerat och uppskattat anförande tog skribenten Henrik Johansson vid. Han har tidigare skrivit i tidningen Arbetaren om Björkbackens strejkande lärare och berättade bland annat om deras strejk. Strejken på LVU-hemmet Björkbacken i Göteborg var den största mer omfattande skolstrejken sedan början av 1980-talet och den första strejken inom SiS (Statens institutionsstyrelse) någonsin. Då Björkbackens strejkande lärare i sista stund fått problem att ta sig upp från Göteborg till Stockholm och prisutdelningen, ställde Henrik Johansson upp i stort sett på stående fot men gjorde det med bravur.
Ett mejlat tacktal från lärarna lästes också upp och de menade att kampen hade lönat sig:
”Det är både med stolthet och tacksamhet som vi, Björkbackens strejkande lärare, tar emot detta pris.
Under våren tvingades vi ut i strejk. Strejken var lång, krävande och påfrestande. I slutändan uppnådde vi vissa fördelar men vi vann inte allt.
Det vi vann var att arbetsbelastningen inte ökade så mycket som vi befarat. Vi vann även så till vida att det inte kommer att införas någon ”året-runt-skola” utan eleverna kommer att fortsätta ha sina terminer och sina lov precis som alla andra svenska skolelever.
Förlusten ligger i att våra ferieanställningar nu har övergått till semesteranställningar, samt att vår undervisningstid trots allt har ökat med 1,5 timmar per vecka vilket, även om det är bättre än de 4 timmar som var skolledningens plan från början, trots allt är en ökning.
De stora vinsterna ligger dock på ett helt annat plan. Konflikten på Björkbacken var aldrig en isolerad händelse utan berör på ett eller annat sätt varenda lärare och hela det svenska skolväsendet. Under tiden vår konflikt pågick genomfördes samma försämringar på ett stort antal andra skolor i det tysta.
Vår strejk var den första mer omfattande skolstrejken sedan 1980-talet. Det är den första strejken på en statlig myndighet på tre decennier. Det är den första strejken inom SiS (Statens institutionsstyrelse) någonsin.
De förändringar som nu genomdrivits på Björkbacken var från början tänkta att genomdrivas på samtliga SiS-skolor. Som en direkt konsekvens av vår konflikt har förändringsprocessen på de övriga skolorna avstannat helt.
Samma destruktiva förändringsprocesser pågår inom den kommunala skolan och, framför allt, på de privata skolorna. Vi hoppas att vår strid ska inspirera fler till att våga sätta ner foten för att därmed på sikt lägga grunden till en utveckling som innebär förbättring istället för försämring.
Och sist men inte minst: Vi som strejkade hade aldrig lyckats med det vi gjorde utan det omfattande stöd vi fick från SAC och Göteborgs Utbildningssyndikat, från de kamrater i Stockholm som hjälpte till att dela ut flygblad utanför SiS huvudkontor, från kamrater inom andra fackförbund som både öppet och i det dolda gav oss både stöd och hjälp, och framförallt hade vi inte lyckats utan den hjälp vi fick från det stora antal strejkvakter som i regn, i solsken och i snöoväder stod tillsammans med oss i fem veckors tid utanför Fagared för att aktivt försöka hindra det strejkbryteri som pågick där.
Det är många som delar på detta pris. På alla dessas vägnar säger vi tack.”
Årets cermoni präglades av en positiv stämning och vi vill tacka alla som var med vid prisutdelning av Arbetare till Arbetare 2011. Den närmaste framtiden kommer arbetarrörelsens samlade krafter behövas för att slå tillbaka de fortsatta angreppen och för att vända situationen till vår egen fördel. Så fortsätt strida i vardagen där ni befinner er, stöd gärna Stridsfonden kontinuerligt, och tveka inte att höra av er om ni i en konflikt behöver praktisk eller finansiell uppbackning!