Det har nu gått 40 år sedan den stora gruvstrejken, då arbetarna på LKAB visade att den svenska samförståndsmodellen nått bristningsgränsen. Genom sina handlingar slog gruvarbetarna an en väg av motstånd, arbetarsolidaritet och klasskamp, som ännu idag ger hopp för framtiden.
Sverige var ett land som under lång tid lunkade fram i en Socialdemokratisk folkhemsbubbla, full av samförstånd och arbetsfred. Detta sedan införandet av 1928 års anti-strejklagar och vidare över det för arbetarklassen förödande Saltsjöbadsavtalet tio år senare. Detta projekt började dock att knaka i fogarna när den så kallade ”nya strejkrörelsen” såg dagens ljus hösten 1969. Den 10 november 1969 gick nämligen nästan 1 000 arbetare ut i strejk i Göteborgshamn. Detta efter att tolv kamrater blivit uppsagda då de vägrat att lossa en båt med salt för 8 kronor i timmen. Efter sex dagar var de tolv åter anställda och strejken avbröts.
Den nya strejkvågen tog fart på allvar i och med Gruvarbetarstrejken i Kiruna, Svappavaara och Malmberget tre veckor senare.
Skoningslös rationalisering och övervakning tände missnöjet
1957 tog staten över hela ägandet av LKAB och riksdagen beslutade att gruvorna skulle drivas helt efter affärsmässiga kapitalistiska principer, för att så fort som möjligt ge så stor avkastning som möjligt. Fram till 1968 ökade produktionen med över 100 procent. Samtidigt genomfördes ett skoningslöst rationaliseringsprogram som minskade arbetsstyrkan med över 1 400 arbetare. Kontrollen av arbetarna skärptes, arbetstakten höjdes och styrningen av arbetsprocessen ökade bland annat genom införandet av arbetsvärderingssystemet UMS. Systemet var i sin tur en vidareutveckling av MTM, där minsta rörelse mättes av tidsstudiemän, för att in i minsta detalj effektivisera och rationalisera. Samtidigt satte de upp normvärden för hur lång tid varje moment fick ta för att arbetaren skulle ha rätt till full lön.
Mot detta förnedrande system höjdes röster i protest. Men företaget försökte splittra motståndet genom att införa en ny typ av maktmedel i gruvan.
Företaget använde de sig av ett omfattande omplaceringsprojekt, detta för att demoralisera och splittra de oppositionella och radikala arbetarna. Företagsledningen ansåg att gruvarbetarna var lata och för att de inte skulle luta sig mot väggarna, skickades folk ned i gruvan för att slå in spik i skulderhöjd. Samtidigt hävdade ledningen att man infört Sveriges ledande företagsdemokrati genom så kallade samrådsgrupper. Fackföreningarna samarbetade med företagsledningen och godkände omplaceringar och tog inte upp de krav och problem gruvarbetarna ville föra fram. Detta ledde till att ett stort missnöje med såväl företagsledning som med facket växte fram.
Morgonskiftet i Svappavaara vägrade gå på
På ett stormöte i november pratades det om att gå ut i strejk den 15 december om företagsledningen inte tillmötesgick de löneformskrav som rests.
Men på morgonen den 9:e hade arbetarna i Svappavaara tröttnat och morgonskiftet gick aldrig på. Strejken spred sig snabbt från avdelning till avdelning och över till Kiruna och sedan tog strejken klivet vidare till Malmberget. På kvällen den 11:e hade över 5 000 arbetare anslutit sig till strejken och hela LKAB stod stilla, förutom fackföreningsstyrelsen som fortsatte sitt arbete. De sprang allehanda ärenden åt företagsstyrelsen och hotade arbetarna med att gruvan skulle komma att sättas ur drift om arbetarna inte gick tillbaka. Oavsett vad fackföreningsstyrelsen gjorde, så var den största strejken sedan 1945 ett faktum. En strejk som skulle komma att pågå i 57 dagar.
På ett stormötet i Kiruna antogs en första kravlista och det valdes en strejkkommitté på nio man. Dessa kom senare att tillsammans med nio valda från Malmberget och tre från Svappavaara att bilda den centrala strejkkommittén eller 21-mannakommittén, som var tänkt att sköta förhandlingarna med bolaget. I Stockholm var LO och gruvarbetarförbundet bestörta över den vilda strejken och inledde separata förhandlingar för varje gruva. Detta gjordes helt utan mandat från de strejkande. Detta var ett medvetet försök att splittra den gemensamma förhandlingsdelegationen från de tre gruvorna.
I 57 dagar pågick ett invecklat politiskt rävspel med LO, SAP och LKAB på den ena sidan och gruvarbetarna på den andra. Bland annat manipulerades de sista omröstningarna som ledde fram till att strejken avbröts och en majoritet godtog LKAB:s bud.
Så efter 57 dagar av strejkmöten och klasskamp återgick de 5 000 arbetarna till gruvan. De hade kanske inte segrat, men de hade sått ett frö hos arbetarklassen. Hoppet låg i motstånd och klasskamp, vapnet hette strejk.
Arbetarsolidaritet och Stridsfonden
Först 8 månader efter strejken undertecknades slutuppgörelsen. Alla undertecknade avtalet utom de två tongivande strejkledarna Elof Luspa och Harry Isaksson som vägrade.
Under denna strejk var allmänheten oerhört solidariska och man donerade inte mindre än 6 miljoner kronor till gruvarbetarnas strejkkassa. Ungefär 5,5 miljoner delades ut i strejkunderstöd – resterande del fonderades i något som kom att kallas Stridsfonden. På ett stormöte i november 1970 beslutades att fonden skulle användas till bidrag åt arbetare som på grund av svåra förhållanden måste vidtaga stridsåtgärder.
Elof Luspa och Harry Isaksson var efter strejken med och bildade organisationen Arbetarsolidaritet. Den var en av de allra första genuina arbetarorganisationerna i Sverige utanför parti- och fackföreningsrörelsen. Tanken var att samla militanta arbetare och skapa en organisation där fokus låg på den självständiga arbetsplatskampen och att få de oppositionella att inse att de måste bryta med samförståndsandan och bryta med LO.
”Arbetarsolidaritet skall verka för att stärka den svenska arbetarklassens kampmöjligheter på socialistisk grundval. Organisationen är riktad mot arbetsköparnas offensiv, mot klassamarbetet, mot fackföreningsbyråkratin och de antifackliga lagarna. Organisationen kommer att aktivt stödja dem som drabbas av lagarna. Samtidigt som Arbetarsolidaritet stödjer arbetarkampen kommer konferenser att anordnas för att alla kamperfarenheter skall kunna inhämtas. Detta skall inte tolkas som ett försök att ersätta fackföreningsrörelsen, LO-apparaten eller partivänstern utan vi uppmanar istället till konkret arbetarsolidaritet.” (ArbetarKonferensen – AK 72)
Kamrater, känns konceptet igen? Vi har nu på några månader, börjat bygga en organisation, hållit en kongress, knutit kontakter, skapat en fond. Delat ut ett pris på 5000 till de kämpande Lagena-arbetarna. Fonden har idag över 10 000 kr. Kamrater vi har plockat upp den stafettpinne, i form av Stridsfonden och Arbetarsolidaritet, som Elof Luspa önskade på 80-talet att någon skulle våga göra.
”På sikt kommer kanske detta med fonder att sprida sig och innebära att man etablerar ett internationellt samarbete mellan fonder och då kommer vi äntligen till det där tillståndet då arbetarklassen kan förena sig. Och då blir det synd om kapitalisterna, det kan jag försäkra”
(Harry Isaksson, tal i Göteborg november -72)
