Idag, 8 mars, fyller Internationella kvinnodagen 100 år. Dagen infördes av Clara Zetkin, Alexandra Kollontaj och de andra deltagarna på den internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910 som en dag att manifestera för kvinnlig rösträtt.
När jag själv för snart femton år sedan hade mitt första sommarjobb på en fabrik i Småland, insåg jag konkret hur uppdelningen mellan män och kvinnor effektivt splittrar kollektivet på arbetsplatsen. (Diskriminering i form av lägre lön, mindre plats i sociala sammanhang och offentliga diskussioner, samt rädslan över att vara i fysiskt underläge, var något jag hade klart för mig tidigare.)
I fabriken jag jobbade på var samtliga maskinställare män. Kvinnorna var, förutom några sommarjobbare, uteslutande maskinbiträden. Detta jobb var det i särklass tyngsta av de två. Jag lunchade för det mesta med männen, men fikade oftast med kvinnorna. Jag kommer ihåg hur männen på sina lunchraster ofta gjorde sig lustiga över kvinnorna och många av dem beskrevs som ”klumpiga” och ”gnälliga”. Kvinnorna klagade i sin tur över ställare som de ansåg som ”lata” eller ”odugliga” på att ställa maskinerna.
Uppdelningen var slående, men det yttrades aldrig ett ord om missnöjet direkt mellan grupperna. När jag började fråga enskilda kvinnor om detta fick jag bland annat höra hur det manligt dominerade facket vid flera tillfällen inte ens vidtagit de åtgärder de hade rätt till utan lät kvinnor bli avskedade på tveksamma grunder.. Jag var då för ung för att ta upp det till diskussion.
Kanske var detta en extrem arbetsplats. Men förtrycket gäller i hela samhället. Kvinnor tjänar i dagens Sverige nästan 20 procent sämre än män. När hänsyn tagits till saker som arbetsplats, yrke, utbildning, arbetstid och ålder har kvinnor ändå i genomsnitt minst en tusenlapp mindre i månaden. På skolorna och i andra offentliga sammanhang ges, och tar, tjejerna oftast mindre utrymme. Detta, vilket bara är ett axplock, borde vara nog för ett massivt uppror och högljudda protester!
Det behöver knappast påpekas att kvinnofrågan är av yttersta vikt för en klasskampsrörelse. Att arbeta mot diskriminering och förtryck är i sig självklart. Det är uppenbart att det krävs aktiva insatser för förändring. Det är lika uppenbart att uppdelningen i vad som ses som manligt och kvinnligt till mycket stor del är socialt betingat. Till exempel var mejeriyrket i början av 1900-talet ansett som ett kvinnligt jobb. Arbetet var tungt, stora mjölkannor skulle flyttas och 60-kilos-ostar vändas. När det sedan undan för undan blev maskinellt kom allt fler män in i branschen. På 30-talet var männen i stor majoritet i yrket. Även synen på hur ”en riktig kvinna” skulle vara ändras historiskt över tid. Från att idealet i början av förra seklet varit en stark bondkvinna, spred sig idealet av en vek, passiv, borgerlig statskvinna som skulle vara prydligt klädd, lätt sminkad och jobba inom handel eller som assistent på kontor.
Idag finns många typer av feminister. Från talarstolen vid demonstrationer idag kommer liberala feminister att tala om problemet med att så få kvinnor är vd för börsbolagen. Att så är fallet visar givetvis att landet vi lever i inte är jämställt. Men Clara Zetkin och de andra socialistiska initiativtagarna till 8 mars lämnade inga illusioner om gemenskap mellan kvinnor över klassgränserna. Alexandra Kollontaj tog avstånd från feminismen och syftade då på den borgerliga feminismen som vid tiden var populär. Även idag har arbetarklassens kvinnor mer gemensamt med sina bröder än med den härskande eliten. En kvinnlig städare med 16 000 i lön har såklart få gemensamma intressen med miljardären Antonia Ax:son Johnson!
För en framgångsrik kvinnokamp krävs, hur gammalmodigt det än kan låta – klasskamp. För en framgångsrik klasskamp krävs kvinnokamp. Och det är idag – precis som för 100 år sedan – alla klasskämpars förbannade skyldighet att se till att lyfta frågan om kvinnors situation och jämlika deltagande i kampen!
Jonas
