För ett antal år sedan jobbade på ett stort industriellt bageri, vi bakade bokstavligen bröd på löpande band. Det innebär att minsta försening snabbt kan bli kostbar för företaget, degen jäser i tråget, blir svårare att forma till limpor, de blir överjästa i rasken och brända i ugnen och längst ner står chaufförerna och blir stressade för att brödet ska hinna ut till butikerna i tid.
Vid det här tillfället var jag ugnsare, jag skötte med andra ord två enorma ugnar som vi körde parallellt – de var vardera ungefär 5 meter breda och 15 meter långa och vi kunde köra 6000 tusen limpor i timmen där (om man sålde 7-8 av dom limporna så kom man upp i den svindlande summan som var min timlön).
Då och då går det naturligtvis fel på olika håll, speciellt kanske på vårt bageri med gamla maskiner som var dåligt underhållna. Vid det tillfället som det var på väg att gå riktigt illa hade en plåt med bröd fastnat när de skulle in i ugnens 250 grader. Då är det bara att hoppa upp på spjälet och slita loss den syndande plåten. Sagt och gjort, jag hoppar upp och börjar slita loss plåten, armen som ska skjuta in limporna rör sig inte så det är inte någon fara, när något fastnar så slår nämligen nödstoppet till. Efter en rejäl spark så lossnar plåten och då ser jag i ögonvrån att armen börjar röra på sig. Här upphör min tankeverksamhet och jag slänger mig handlöst för att inte bli inskjuten i ugnen. Ett ögonblick senare står jag med bultande hjärta och tittar på maskinen som är igång, Adrenalinchocken gör att jag får ont i magen några minuter senare. Även om nödstoppet ska slå till när plåtarna fastnar SKA man ändå ta den extra tiden att stänga av maskinen manuellt, det gjorde jag inte. Antagligen var jag för snabb upp och slet loss plåten redan innan nödstoppet slog till.
På sätt och vis tror jag det är en typiskt situation – stressade, duktiga arbetare som försöker få gjort mer dör lättare, slöa och försiktiga arbetare lever längre. Ta den extra tiden och ta en extra paus. Maska dig till ett bättre liv och en högre reallön, ring till skyddsombudet (om du har någon) en gång extra. Samma sak gäller nog arbetsskador också, de som lyfter snabbt och oergonomiskt bryter ryggen och står där sen med en guldklocka och förslitningsskador, men det svåra är så klart att kollektivt ta det lugnare, att inse att det är arbetsgivarens ansvar att företaget går runt – ingen kommer tacka dig, slå av på tempot.
Världens smartaste artonåring
Ett par månader senare hade bageriet fått besök av Livsmedelsinspektionen, de hade en hel del att anmärka på. Så mycket att dom hotade att stänga bageriet med omedelbar verkan. Bageriet såg ut och luktade som en surdeg. Domen var hård, det sprang råttor under en av dom stora ugnarna och ledningens åtgärd mot detta hade varit att ge en av basarna, närmare bestämt ”Råttan”, ett luftgevär. Om inte bageriet var kliniskt rent en vecka senare var det tack och hej.
Bageriet var redan nedläggningshotat men det var inte beslutat om stängning ännu. Så man ringde in allt tillgängligt folk för att städa, plötsligt var vi tre gånger fler där än normalt. Med illa dold skadeglädje kunde vi ordinarie till och med få se VDn skrubba golvet. Men för min egen del innebär det att det kom in massa unga visstidare som sprang och frågade mig om allt möjligt, inte för att jag egentligen hade något med städning att göra, för produktionen fortsatte ju, utan för att det normalt var mig dom kände igen och frågade saker. Jag skickade iväg dom till dom vanliga cheferna istället. Efter ett tag kommer en ung bosnier fram till mig och säger att chefen har sagt åt honom att städa inskjutet till ugnen och undrar om han verkligen ska göra det. Jag blir förvånad över frågan och ber honom visa mig vad han menar. När vi kommer dit är chefen redan där och undrar vad som händer. Det visar sig att han är tillsagd att göra rent en maskin som kör för fullt, chefen har skruvat av skyddsplåtar så att han ska komma åt.
Killen har insett att han lätt kan klippa av ett finger på det här sättet, smart som han är har han försökt rädda sig ur situationen. Själv hade jag mest mig själv att skylla när jag nästan strök med, men här har man med vett och vilje satt någon i en farlig situation. Jag säger att jag kör inte ugnen när nån pillar i maskinerna, han får göra rent maskinen när det står still i så fall. Chefen försöker hitta nån kompromiss om att han ska putsa lite i alla fall men det är ändå inte lönt, den måste ändå göras rent grundligt efteråt i alla fall. Städivern får stryka på foten. Killen var i det här fallet betydligt klokare och försiktigare än vad jag själv var i den åldern, hoppas han fortsätter med det.
Henrik Johansson
(Texten är tidigare publicerad i tidningen Arbetaren, december 2010)
