Förbundet Arbetarsolidaritet

Börsen faller brant. Grekland var en hårsmån från konkurs. I länder som Spanien, Italien, Irland och Portugal är läget nästan lika allvarligt. Världens största ekonomi, USA, avvärjde i sista timmen inställda betalningar. Grundproblemet är det ekonomiska systemet i sig självt, men också de höga vinstnivåerna som företagen gjort på vår bekostnad.

Krisen vi ser kommer inte som någon speciell överraskning, det ekonomiska systemet har under lång tid dragits med stora problem, och en krisfri kapitalism är mer utopi än någonting annat. Krisen finns i detta ekonomiska systems väsen.

Men avreglerade finansmarknader har gjort dynamiken större och förloppen potentiellt snabbare. Grundproblemet är dock ett annat än de finansiella marknaderna som sådana.

Problemens grund
Det vi nu ser har sin grund långt tillbaka i tiden. Sedan ungefär 1980 har företagens vinstandel av produktionen konstant stigit. Detta innebär att företagen gjort stora vinster medans lönerna hållits nere. Men några ska också köpa de varor som produceras, och med låga löner finns det snart inga köpare till alla varor. De nyliberala ekonomiska teorierna antar då att priserna kommer att sänkas så att utbud matchas av efterfrågan och produkterna kunna säljas. Så är inte fallet. Vad som verkligen har skett är att företagen skurit ner på personalen. Resultatet har blivit högre arbetslöshet.
Med en krympande marknad har också intresset att investera i nya fabriker och verksamheter varit små. Investeringarna har därför också minskat med ännu större arbetslöshet som följd. Istället har vinsterna placerats på börsen vilket också kan ses i den enorma ökningen av börsvärdet under samma tid.

Ekonomin har hållits uppe med lånade pengar
Under 1990-talet löstes denna brist på efterfrågan främst genom att medborgarna i USA lånade stora summor. Detta höll igång USA:s hemmamarknad vilket drog med sig övriga världsekonomin i en lång ekonomisk uppgång där även arbetarna i många länder fick en del av kakan och reallöneökningar.

Men det finns en gräns för vad finanskapitalet vill låna ut till såväl enskilda privatpersoner som till stater. Vid en viss nivå börjar det krypa i magen och frågan om pengarna kommer betalas tillbaka inställer sig. Kapitalet kräver då en riskpremie för nya lån, i form av högre ränta. Detta var vad som drabbade Grekland. Med allt högre räntekostnader blev underskotten och lånebehoven allt större i en negativ spiral mot ruinens brant.

I USA brast lånebubblan 2008 då det uppdagades att många av bankernas utlåningar var osäkra och de kunde få problem att få tillbaka sina pengar. Anledningen var att räntan hade höjts vilket gjorde huslånen dyrare för folk, och allt fler började dessutom bli arbetslösa.
Riskpremien i utlåningen mellan banker steg kraftigt vilket gjorde att bolåneinstitut och banker fick finansieringsproblem då det helt enkelt blev dyrare för dem att låna pengar. Krisen spred sig sedan snabbt.

Staten räddar bankerna med miljardgåvor
Över hela världen pumpade regeringar in historiska summor för att rädda världen undan en gigantisk ekonomisk kris. Ändå var den på många håll den värsta sen fyrtiotalet. I Sverige backade ekonomin 2009 med 4,9 procent vilket var största BNP-tappet sedan andra världskriget. Sverige sas ändå ha klarat sig relativt bra ur krisen.

De stora summorna som pumpades in som konstgjord andning i bidrag från regeringarna till de oförmögna bankerna räckte för att pumpa upp en ny börsbubbla. I land efter land sköt börsvärdet återigen i höjden. Kvar stod länderna med en saftig nota som de räckte över till arbetarna att betala. En våg av nedskärningar har drabbat Europa. Antagligen har vi ännu inte sett slutet på detta. Även om det varit förvånansvärt stilla i Sverige har protesterna avlöst varandra runt om i Europa och på många håll varit det största sedan revoltåret 1968.

I Sverige har den öppna arbetslösheten stigit till 458 000 människor eller 8,8 procent av arbetskraften. Trots det har företagen fortsatt att fira och hämtat ut rekordvinster. Bara under första kvartalet i år gjorde till exempel de fyra storbankerna en sammanlagd vinst på nästan ofattbara 18 miljarder kronor.

Inga hållbara lösningar till buds
Det vi nu ser kan mycket väl vara början på den stora krisen. Kapitalismen har dock historiskt visat sig vara ett segt system. De medel som användes för att bryta föregående strukturella kris runt 1970 finns dock inte längre att tillgå. Då löstes problemen med attacker på arbetarrörelsen världen över. Med stillastående eller sjunkande reallöner samt högre arbetstempo kunde vinsterna ökas och investeringsviljan återvända.

Den här gången är problemet ett annat, kapitalismen har frossat i höga vinster och själv utarmat de tilltänkta konsumenterna, vilka ju till flertalet är lönearbetare. Inte heller konstgjord andning med en konsumtion byggd på lånade pengar kan vara för evigt. Det tycks som vi nått en kritisk gräns. Finanskapitalisterna har börjat bli ordentligt oroliga vilket skapar en egen psykologisk dynamik där alla tittar på varandra och försöker förutse vad som kommer att hända. Om tillräckligt många tror att de andra kommer sälja sina värdepapper kommer börsen att rasa. När och i vilken omfattning detta sker är omöjligt att svara på. Det som vi dock vet är att det ekonomiska system som kallas för kapitalismen har stora problem och att den stora krisen förr eller senare kommer att komma.

Vi kan ändå vara säkra på att attackerna på arbetarklassen kommer att öka. Men varken ökade vinster eller ökad produktivitet kommer lösa kapitalismens problem. Högre vinster urholkar köpkraften ännu mer och kommer leda till ännu djupare kriser framöver. Från företagsledningar och finansministrar är det dock så beskeden kommer att låta. Vi i arbetarklassen ska betala krisen genom att arbeta hårdare och få sämre samhällsservice. Högre löner och utvecklad samhällsservice är ett bättre alternativ. Var beredda på motstånd!

Terrorhandlingarna i Norge där regeringsbyggnaden sprängdes och över sextio ungdomar på ett politiskt ungdomsläger för AUF, det socialdemokratiska Arbeidarpartiets ungdomsförbund, massakrerades av en högerextremist väcker bestörtning som ord knappast kan beskriva. De första dagarna efter händelsen fanns en stark känsla av overklighet.

Den främsta måltavlan för dessa nästan ofattbara handlingar var unga människor ur arbetarrörelsens led. I Norge har kampen mot rasismen varit en av AUF:s viktigaste frågor.
Med den allt mer rasistiska debatten och strömningarna i Norge, materiellt frammanad genom otryggheten som ett nyliberalt klassamhälle skapar och ideologiskt påhejad av främlingshatande politiska partier på högerkanten, räckte det med en enda person för att katastrofen skulle bli fulländad och mängder med familjer skulle förlora sina älskade barn.
Denna ödersdigra dag hade runt 560 av dem samlats på den några hundra meter långa ön Utöya för att i gemenskap diskutera och förkovra sig i ett av sina intressen, nämligen frågan om hur samhället bör se ut.

Gärningsmannen Anders Behring Breivik hade bestämt sig för att genomföra sin massaker redan för nio år sedan. Systematiskt, steg för steg drog han upp och konkretiserade planerna. Han var under flera år medlem i det högerpopulistiska/rasistiska Fremskrittspartiet, vars broderparti i Sverige ni känner väl till efter senaste valet då de kom in i Riksdagen.
Politiska ledare från detta broderparti anklagade på fredagskvällen strax efter dåden den vanliga religiösa grupp som de aldrig missar ett tillfälle att hetsa mot. Vi får nu hoppas att de håller käften framöver.

Mediareaktionerna var också osmakliga. Från att ha talat om terrordåd ändrades rubrikerna när det blev känt att en man med ”rätt” hår- och hudfärg, samt östnorsk dialekt låg bakom dåden till att handla om ”attacken”. Flera tidningar, bland annat DN, publicerade senare analyser som med stöd från en så kallad expert menade att dåden inte främst var politiskt motiverade och mellan raderna; att dåden lika gärna skulle kunna ha utförts av vänsterextremister. Inget tillfälle tycks för heligt för att föra fram sin propaganda. Medvetet eller omedvetet har också mycket gjorts för att individualisera orsakerna. Hur dådet och planen växt fram parallellt med att det rasistiska ogräset växt sig starkare i Europa, förtigs. Även om sorgen, chocken och bestörtningen givetvis går utanför arbetarrörelsens led så var detta en politisk attack mot arbetarrörelsen i Norge.

Oavsett mental status på gärningsmannen så är handlingen tydligt kopplad till de allt starkare, arbetarfientliga och främlingsfientliga strömningarna som fått fäste i Europa under det senaste decenniet. Grogrunden har varit perfekt; nyliberalism med ökad fattigdom och samhällsklyftor har skapat otrygghet. USA:s imperialistiska terrorkrig med dess behov av en kraftigt demoniserad fiende har sedan gött rasism och hat mot en hel religion. Alla som bidragit till detta är en del i den väv som i fredags fick sin konsekvens i sprängdådet mot regeringsbyggnaden och massakern på Utöye.

Det som nu krävs – vissa händelser gör saker tydligare än annars – är en återuppbyggd stark arbetarrörelse. Det måste bli ett stopp på nedskärningarna, på försämringarna på arbetsplatserna, på att en liten del välbesuttna rika lägger beslag på en så stor del av kakan att vi andra slåss inbördes om smulorna. Hela arbetarklassen måste hålla ihop. Världsekonomin är på randen till en global katastrof. Men kriser öppnas möjligheter. Men det krävs arbete för att uppnå en förändring. Förhoppningsvis börjar fler att inse vilka fiender vi har att göra med.

Kamrater i AUP, vila i frid.