Vi behöver rita om vår mentala karta

Riksdagspolitiken skapar ofta stora rubriker. Nyligen kom vår sittande statsminister med ännu ett världsfrånvänt uttalande, den här gången om att människor som slitit sina kroppar till bristningsgränsen skulle kunna pressa sig bortom det omöjliga och jobba minst tio år till genom att ”tänka i nya banor”.

En annan stor nyhet från samma spelplan är att (s) har fått en ny partiledare. Av vissa målas han ut som direkt hämtad från verkstadsgolvet med svetsen i högsta hugg. Vore så fallet så skulle han nog dock agerat annorlunda i senaste avtalsrörelsen och som arbetare antagligen haft helt andra åsikter om industriavtalet. Att han sitter i knäet på storföretagen är illa nog, men att han som grädde på moset dessutom är en ivrig påhejare av EU:s nyliberala offensiver gör inte saken bättre.

Den närmaste tiden kommer antagligen ändå landets medier att måla upp det hela som om det pågår en regelrätt boxningsmatch mellan Reinfeldt och den socialdemokratiske partiledaren, men ”matchen” är i själva verket mer lik en wrestlingmatch då resultatet är uppgjort på förhand. Vem som än vinner får vi en borgerlig politik och fajten på sin höjd är att betrakta som underhållning för den som orkar bry sig.

Många är dock de som genomskådat det faktum att ett borgerligt styre är och förblir borgerligt oavsett färgen på de partier som för tillfället styr. Så länge som systemet i sig är borgerligt spelar det liten roll om det är socialdemokrater eller moderater som står vid rodret, kursen kommer ändå att vara densamma för skutan, skillnaden mellan partiernas politik är snarare en fråga om gradskillnad än en fråga om politiska skillnader.

Jag har själv vuxit upp under knapra förhållanden och har upplevt ekonomiska svårigheter under såväl Persson som Reinfeldt, och självklart är det svårare att vara i ekonomiskt trångmål nu, men, och detta är ett faktum, det var inte särskilt lätt under sossestyret heller.

Nej, det verkliga alternativet till Reinfeldt heter inte Löfven eller ens Sjöstedt. Vill vi i framtiden ha ett samhälle där andra än riskkapitalisten och företagsledaren har råd med sådan lyx som att vara lediga, bli sjuka, bo bra, sova tryggt och leva gott så byggs det inte genom att vi en gång vart fjärde år går till valurnan, röstar, och däremellan sitter passiva.

En sak hade Reinfelfdt rätt i när han kom med sitt senaste utspel, och det är att folk behöver rita om sina mentala kartor.

Vad som krävs för att bygga ett rättvist samhälle är att samhällsandan omdanas så att arbetarnas rätt och arbetarklassens behov hamnar i fokus snarare än det fokus som idag råder där de borgerliga ”sanningarna” om marknadens förträfflighet fortfarande härskar (om än något sargade av de senaste kriserna).

Detta sker om klassmedvetenheten återuppväcks bland oss som arbetar, dels genom opinionsbildning men främst genom kamp. Därför är det rätt och riktigt att som kämpande arbetare ständigt solidarisera sig med all arbetsplatskamp närhelst och varhelst den uppstår och med vilka medel den än förs.

Väcks klassmedvetenheten på nytt bland oss knegare kan vi tillsammans som kämpande arbetarkollektiv och arbetarklass åstadkomma förändringar i samhället större än någon regering i dagsläget, oavsett färg, kan åstadkomma.

Viktor

Brevbärare utan förtroende för Posten

Anställda på Posten har inget förtroende för sin arbetsköpare. Många vantrivs på sitt arbete enligt Postens egna undersökning.

Varje år utför Posten en undersökning bland sina anställda, där de bland annat får gradera hur de trivs på sina arbeten. Undersökningen som gjordes i fjol visar rekordlåga resultat. Värst är det på arbetsområdet ”Meddelande”, där brevbärare ingår. På en skala från 1 till 100 gav arbetarna sin arbetssituation betyget 52.

– Undersökningen visade katastrofala siffror: förtroendet för cheferna och för företaget är väldigt lågt, så även känslan av delaktighet. Detta är jätteilla och Posten har en jävla utmaning i att försöka förbättra det här, säger Seko Postens ordförande Alf Mellström till Sekotidningen.

Enligt Seko handlar det om brister i inflytande men också mycket om bemanningen. Istället för att fastanställa personal väljer Posten ofta att ta in bemanningsföretag.
– De lösa anställningarna är ett problem. Vi vill ha fler fasta jobb, säger Alf Mellström.

Peter Brännström, produktionschef på Posten, säger till Svenska Dagbladet att han och övriga ledningen får ta på sig ansvaret för vantrivseln, men han tror främst det beror på att personalen inte fått tillräckligt med information om Postens framtid.

Vad denna framtid innebär är fler förändringar för personalen. I och med minskat antal brevbärare, som blivit avskedade i så kallade effektiviseringar, väntar allt längre postrundor, införande av krav som körkort för alla brevbärare och med största säkerhet ytterligare en ökning i det redan rekordhöga övertidsarbetet.

Lyckat arrangemang i Uppsala

Ett femtiotal personer besökte den stödpub som arrangerades till förmån för Stridsfonden i Uppsala under lördagskvällen.

Musik varvades med tal av representanter för förbundet och en för kvällen ihopsatt frågesport. Kvällen var väldigt lyckad och överskottet på ca. 4200 kr kommer att gå direkt in i fonden. Tack till alla som kom och festade loss och gjorde kvällen lyckad. Ett extra stort tack till den givmilda person som donerade en större summa pengar direkt till fonden och de förbundsmedlemmar från Norrköping och Stockholm som rest till Uppsala för att deltaga och hjälpa till med arrangemanget. I vår planerar vi i Uppsalas lokalklubb att arrangera ett större arrangemang med föredrag på eftermiddagen och fest med livemusik på kvällen. Hoppas vi ses då!

Vansinnig upphandling av Landstingstryckeriet i Uppsala

Den 1 februari tas Landstingstryckeriets verksamhet i Uppsala över av det globala tryckeriföretaget Elanders AB. I media och i pressmeddelandet från Landstinget står det att alla anställda blivit erbjudna jobb på det nya företaget. Riktigt så vacker är dock inte verkligheten och mycket tyder dessutom på att affären kommer att bli kostsam för länets invånare.

De anställda på Landstingstryckeriet i Uppsala blev mycket förvånade när de strax innan sommaren fick veta att tryckeriverksamheten skulle upphandlas. Tryckeriet som består av 4 personer och servar Landstinget med trycksaker, kuvert, visitkort och kopiering skulle bjudas ut till ”entreprenörerna”.
-Alla vi anställda var totalt oförstående. Ingen vet varför det lades ut och alla tycker det är mycket konstigt. Det är en fungerande verksamhet som går med vinst för Landstinget, säger en av tryckarna till Arbetarsolidaritet.

Avtalet är värt 3,5 miljoner kronor per år och gäller under tre år. Företaget som vann upphandlingen, Elanders AB, är en global tryckerikoncern med 1 500 anställda och produktionsverksamhet i tio länder. Omsättningen är drygt 1,7 miljarder kronor per år. Tryckeriverksamheten kommer nu att flyttas från Akademiska sjukhusets område till Elanders AB:s egna lokaler.

Landstinget skrev i ett pressmeddelande 16 december att den nuvarande personalen kommer att erbjudas anställning hos den nya entreprenören.
-Två av oss blev erbjudna jobb i Uppsala, varav en tackade ja. En gick tillbaka till ett gammalt jobb. Den fjärde blev erbjuden jobb på Elanders – i Malmö.

<b>Tog personen jobbet?</b>
-Självklart inte. Det är inte så lätt att flytta bara sådär. Att erbjuda ett jobb i Malmö var ett sätt att bli av med honom.

De anställda menar att Landstingsservice kanske kan tjäna några kronor på försäljningen av inventarier när de gör upphandlingen, men att Landstinget kommer att förlora ekonomiskt på affären. Bland annat är närheten till beställaren viktig i det här fallet.
-Man kan ju ialla fall tycka att Landstingsservice och Landstinget borde dra åt samma håll.

Stämningen på jobbet har sedan beskedet varit låg. De anställda har inte heller fått någon egentlig motivering till upphandlingen från Landstinget. Utredningen som låg till grund för upphandlingen ger de heller inte mycket för utan säger att konsulten som togs in hade mycket begränsade kunskaper i frågorna. Försök att diskutera situationen på sjukhuset utanför tryckeriet har gjorts men situationen har varit svår.
-Facket kan inte heller göra något i en sån här situation, säger en annan av tryckarna.
– Hela situationen är vansinnig och jag är övertygad om att detta förutom att kosta oss vår arbetsplats också kommer att kosta skattebetalarna pengar då upphandlingen med stor säkerhet är en ekonomiskt dålig affär för Landstinget.

En lag för oss, en lag för dem

Genom en före detta arbetskamrat hade jag fått tips på ett jobb och stod utanför chefens kontor. Han var inte inne. Trots att vi hade kommit överens om en intervju och jag fick komma tillbaks dagen efter. Surt. Hade det varit jag som hade glömt intervjun hade jag aldrig fått jobbet. Det finns en lag för oss, en lag för dem.

Inom delar av företagsvärlden finns en världsfrånvänd offermentalitet, ivrigt understöd av höger- och mittendebattörer. Det är synd om företagen: de kämpar och kämpar och försöker rädda världen och landet från fattigdom och misär samtidigt som de åderlåts av skatter och får utstå krypskytte från facken. Det är en bild som delvis har fastnat inom arbetarrörelsen och vänstern, men handen på hjärtat: det är lögn och förbannad dikt.
Arbetsgivaren har rätt att leda och fördela arbetet, att ändra arbetsuppgifterna, och för den anställde är det bara att bita ihop. Arbetsgivaren har rätt att anställa och sparka folk, mer och mer godtyckligt.

Det är med den bakgrunden jag läser att Arbetsförmedlingen har kommit fram till att deltagarna inom Fas 3 är nöjda. I den maktrelation som finns på dagens arbetsmarknad är det riskabelt för arbetare att vara ärliga. Kritiska deltagare i Fas 3 har bestraffats med avstängning och utebliven ersättning.

Som anställd och som arbetslös har fyllt i enkäter av det här slaget. Mina svar har aldrig präglats av tillit och ärlighet av den orsaken att arbetet är en maktrelation där vi ständigt måste kämpa mot ledningen, för bättre arbetsmiljö och högre lön. På min förra arbetsplats fylldes enkäten i ”anonymt” på chefens dator och skickades till huvudkontoret. Det är möjligt att det var helt anonymt, men eftersom ingen litade på ledningen fyllde de i med det i åtanke, bittert medvetna om hur man straffades med sämre arbetstider och städuppgifter om man stack ut hakan. På en arbetsmarknadsåtgärd fyllde vi i ganska ärligt, när vi kommit överens om att själva samla in enkäterna så vi kunde lita på att de var anonyma. Kritiken blev skoningslös.

Den bästa enkäten var på ett storkök – vi diskuterade först hur vi skulle göra, så få anställda som vi var skulle vi ange kön och ålderskategori, något som effektivt hade brutit upp anonymiteten, och framförallt kom vi fram till att det inte hjälpte i alla fall – kritiken från tidigare enkäter hade ignorerats. Till slut frågade vi chefen vad hon som skulle hända om vi vägrade fylla i, hon svarade att hon inte kunde göra någonting. Vi slängde pappren.

Henrik Johansson skriver krönikor med temat Arbetsliv för Arbetaren. Fler av hans texter finns att läsa på hans blogg: <a href=”http://hjohansson.blogspot.com/”><font color=”#0000FF”>http://hjohansson.blogspot.com/</font></a>