Riksdagspolitiken skapar ofta stora rubriker. Nyligen kom vår sittande statsminister med ännu ett världsfrånvänt uttalande, den här gången om att människor som slitit sina kroppar till bristningsgränsen skulle kunna pressa sig bortom det omöjliga och jobba minst tio år till genom att ”tänka i nya banor”.
En annan stor nyhet från samma spelplan är att (s) har fått en ny partiledare. Av vissa målas han ut som direkt hämtad från verkstadsgolvet med svetsen i högsta hugg. Vore så fallet så skulle han nog dock agerat annorlunda i senaste avtalsrörelsen och som arbetare antagligen haft helt andra åsikter om industriavtalet. Att han sitter i knäet på storföretagen är illa nog, men att han som grädde på moset dessutom är en ivrig påhejare av EU:s nyliberala offensiver gör inte saken bättre.
Den närmaste tiden kommer antagligen ändå landets medier att måla upp det hela som om det pågår en regelrätt boxningsmatch mellan Reinfeldt och den socialdemokratiske partiledaren, men ”matchen” är i själva verket mer lik en wrestlingmatch då resultatet är uppgjort på förhand. Vem som än vinner får vi en borgerlig politik och fajten på sin höjd är att betrakta som underhållning för den som orkar bry sig.
Många är dock de som genomskådat det faktum att ett borgerligt styre är och förblir borgerligt oavsett färgen på de partier som för tillfället styr. Så länge som systemet i sig är borgerligt spelar det liten roll om det är socialdemokrater eller moderater som står vid rodret, kursen kommer ändå att vara densamma för skutan, skillnaden mellan partiernas politik är snarare en fråga om gradskillnad än en fråga om politiska skillnader.
Jag har själv vuxit upp under knapra förhållanden och har upplevt ekonomiska svårigheter under såväl Persson som Reinfeldt, och självklart är det svårare att vara i ekonomiskt trångmål nu, men, och detta är ett faktum, det var inte särskilt lätt under sossestyret heller.
Nej, det verkliga alternativet till Reinfeldt heter inte Löfven eller ens Sjöstedt. Vill vi i framtiden ha ett samhälle där andra än riskkapitalisten och företagsledaren har råd med sådan lyx som att vara lediga, bli sjuka, bo bra, sova tryggt och leva gott så byggs det inte genom att vi en gång vart fjärde år går till valurnan, röstar, och däremellan sitter passiva.
En sak hade Reinfelfdt rätt i när han kom med sitt senaste utspel, och det är att folk behöver rita om sina mentala kartor.
Vad som krävs för att bygga ett rättvist samhälle är att samhällsandan omdanas så att arbetarnas rätt och arbetarklassens behov hamnar i fokus snarare än det fokus som idag råder där de borgerliga ”sanningarna” om marknadens förträfflighet fortfarande härskar (om än något sargade av de senaste kriserna).
Detta sker om klassmedvetenheten återuppväcks bland oss som arbetar, dels genom opinionsbildning men främst genom kamp. Därför är det rätt och riktigt att som kämpande arbetare ständigt solidarisera sig med all arbetsplatskamp närhelst och varhelst den uppstår och med vilka medel den än förs.
Väcks klassmedvetenheten på nytt bland oss knegare kan vi tillsammans som kämpande arbetarkollektiv och arbetarklass åstadkomma förändringar i samhället större än någon regering i dagsläget, oavsett färg, kan åstadkomma.
Viktor
