Förbundet Arbetarsolidaritet

(Ursprungligen postad på Förbundet Arbetarsolidaritets instagramkonto. Vill du / ni bli nästa gästpostare?
Förbundet Arbetarsolidaritet publicerar gärna arbetsplatsberättelser med era små eller stora strider!
Skriv en kommentar eller maila redaktionen@arbetarsolidaritet.org)

Under vår sista termin på förskollärarprogrammet började vi, förskollärarstudenter fundera lite på vilken lön vi skulle kräva. Många var osäkra och hörde av sig till lärarförbundet som inte gav oss någon specifik lönesumma, men sa att vi måste stå på oss och absolut inte skriva på något avtal förrän vi tagit examen, och helst inte förrän vi fått våran lärarlegitimation.
Vi diskuterade länge i vår interna facebookgrupp och många av oss tyckte att det vore bra om vi begärde samma lönesumma. Vi tänkte att eftersom det är så stor brist på förskollärare i de flesta kommuner, kommer vi kunna pressa lönerna genom att ingen av oss nyexaminerade studenter tackar ja till lägre än 25 000 kr före skatt.
När jag skulle löneförhandla med min nuvarande chef så sa jag helt enkelt att vi förskollärarstudenter hade bestämt oss för att ingen ska tacka ja till lägre än 25 000, och att om hon inte kan erbjuda minst det så måste jag söka mig någon annanstans.
Det funkade! Hon erbjöd mig 26 000 kr före skatt. Tyvärr var det några av mina f.d klasskamrater som inte nämnde samma sak till sina chefer, vilket resulterade i att några fick en ingångslön som var lägre än 25 000 kr.
Slutsatsen av detta är att det för många av oss hjälpte att använda vår kollektiva styrka, snacka ihop oss och ställa samma krav!

(Ursprungligen postad på Förbundet Arbetarsolidaritets instagramkonto. Vill du / ni bli nästa gästpostare?
Förbundet Arbetarsolidaritet publicerar gärna arbetsplatsberättelser med era små eller stora strider!
Skriv en kommentar eller maila redaktionen@arbetarsolidaritet.org)

Vi hade länge varit missnöjda över bristen på vettiga arbetskläder. De vi hade var håliga, slitna och i udda storlekar som inte passade, varpå vi inte använde dom. Det var mycket gnäll i fikarummet som ebbade ut när rasterna var slut, men som tröttsamt återkom dag efter dag.

För att göra en lång historia kort.. En dag så tröttnade vi på vår eviga klagosång som bara vi själva hörde, och tänkte att vi måste göra slag i saken en gång för alla. Chefen fick ett besök av några av oss och vi sa som det var: – Våra privata kläder blir nedsmutsade av alla möjliga kroppsvätskor. Vi behöver arbetskläder omgående.

Cheferna snackade ihop sig och återkom med ett påstående i stil med att just vår arbetsplats inte hade så många hygienmoment, och att det inte fanns budget för detta. Vi stod på oss och sade väl mellan raderna att dom inte visste vad dom snackade om.
Efter några dagar: cheferna levererade urtvättade och krympta begagnade kläder. Förmodligen var dessa av den typen som legat undanstoppade i något bortglömt förråd i väntan på att NÅGON skulle ta eländet till återvinningen.

Och hur fan såg vi ut i dom? Ungefär som tjejerna i popgruppen Spice Girls från 90-talet. Dom satt tight, och våra magar blottades tillsammans med delar av underarmarna.
Vi fick oss ett gott skratt och undrade hur cheferna tänkt. Så blev vi alltså tvungna att lyfta frågan igen, denna gången skriftligen, och hela personallaget undertecknade brevet.

I väntan på besked lade vi upp en plan B..
Vi skulle inom kort ha vår årliga träff med anhöriga till brukarna på dagcentret. Planen vi hade var att trycka upp egna tröjor med motivet ”PRIVATA KLÄDER” och bära under träffen. Vi tänkte att det på så sätt kunde uppstå ”intressanta diskussioner”. Chefen som nekat oss vettiga kläder skulle ju också närvara och förmodligen få frågor. 😉 Några ”PRIVATA KLÄDER” blev aldrig tryckta. Efter att våra skriftliga krav nått fram till cheferna fanns det plötsligt budget för att köpa in kläder. Inte bara till vår arbetsplats, utan till alla dagcenter i kommunen! 🙂 Hade någon skvallrat om Planen eller räckte det att vi stod eniga? Ingen aning vad det var, men vi fick som vi ville.