Så har nu den beryktade LAS-utredningen kommit, och de förslag till förändringar som ges där har visat sig ännu mer långtgående än vad som tidigare läckt ut. LO, TCO och SACO har nu gått ut och fördömt den och menat att detta ska kastas i papperskorgen. Särskilt är det förslagen om borttagande av kravet på ”saklig grund” för uppsägning och rätten att ogiltigförklara uppsägning, vilket ger arbetaren lön under tiden tvisten pågår, som väckt starka reaktioner.
Även från S har det kommit kritik. Samtidigt vet ju alla att det är S som själva sjösatt utredningen och att försämringen av anställningsskyddet är en av punkterna som överhuvudtaget möjliggjorde ”Jöken”. Så vad händer nu?
Det mest troliga är trots allt att de fackliga centralorganisationerna och näringslivet, trots gnissel, förhandlar fram ett eget förslag som är minst lika uselt för arbetarklassen. Och som man sen kommer bortförklara med att de inte hade något annat val, ”annars hade politikerna gått in och petat”.
Sanningen är att det enda som möjligen skulle kunna stoppa urholkningen av anställningsskyddet, eller att en utredning som denna ens kommer upp på dagordningen, är arbetarklassens egna kamp för sina villkor och rättigheter – varje dag ute på arbetsplatserna!
Därför är den budkavle som startades av den lokala fackklubben på Volvo Lastvagnar och nu fått med sig lokalklubbar och avdelningar över hela landet så bra och lovvärd, men för att framgångsrikt försvara arbetarnas rättigheter kommer krävas mer. För det krävs att hela den stora massan av arbetarklassen kommer i rörelse.
Fler och större initiativ likt dessa måste tas, både inom och utanför de traditionella fackliga ramarna. Men framförallt måste klassen som helhet ta steget in på den politiska scenen och visa den enorma kraft man besitter.
Coronaepidemin sveper över världen och Sverige. Oavsett hur allvarliga konsekvenserna ännu blivit eller kommer att bli här så står en sak klar: det så kallade ”gemensamma samhället” står inte rustat för situationen. Den vård och offentliga sektor som i flera decennier setts som en ”tärande” del av ekonomin går redan på knäna, och en än högre belastning är den inte finansierad för att klara av efter all ”effektivisering” (nedskärning). Det visar sig även på andra sätt: just in time-produktionen accepterar inga stora lager. Visst kan man raljera över folks panikhandlande av enskilda produkter som toalettpapper, pasta och bröd. Men sen då? Utan att gå några händelser i förväg så visar de senaste veckorna hur oerhört skört systemet är. Beredskap saknas, buffertar finns inte. Skydds- och hygienutrustning är en bristvara på många sjukhus.
Reaktioner har inte låtit vänta på sig, och på
vissa håll ser man detta som en brytpunkt; nu måste väl ändå insikten om
behoven av rejäla resurser till vården och det livsviktiga arbete som
görs där infinna sig hos makthavarna? Nu har karensavdraget vid sjukdom
avskaffats. Långt in i den annars så nyliberalt präglade borgerligheten
skriks det efter en stark stat.
Och kanske har de rätt. Det kan
mycket väl bli så staten såväl i Sverige som i andra länder kommer bli
tvungna att agera på ett sätt som får budgetregler och tidigare
ekonomiska ramar att flyga all världens väg. Detta och den tankeställare
som den omedelbara situationen med stor sannolikhet givit väldigt många
kan mycket väl öppna för att sådant som väldigt länge viftats bort som
ekonomiskt orealistiskt att bli direkt nödvändigt.
Men, och
detta är ett viktigt men, det finns dock ingen som helst garanti för att
detta med automatik leder till en mer solidarisk politik. Vi ser redan
hur det exempelvis utnyttjas för att stänga gränser, acceptera
”korttidsarbete” och vi uppmanas som individer att ”ta ansvar”. En annan
ekonomisk politik garanterar ingenting.
Situationen har dock
även väckt en våg av solidaritet. På många håll bildas nu stödgrupper
som erbjuder sig att handla och på andra sätt stötta de som är i de
allvarligaste riskgrupperna. Med rätta lyfts vårdarbetare fram som de
hjältar de är med krav på mer resurser från i stort sett alla politiska
håll. Detta är givetvis bra och något även vi solidariserar oss med –
men samtidigt otillräckligt.
Corona kommer gå över, Sverige
kommer inte att gå under. Men nya kriser lär komma. Denna pandemi har
visat att kapitalismen som system är ohållbart. Nu om någonsin är det
viktigt att vi organiserar oss för kamp, och för att bygga ett samhälle
bortom kapitalismens ständigt återkommande kriser och vinstjakt på
bekostnad av de arbetare som får axla ansvaret och slita sönder sig på
sina jobb!
Vi påstås alla ”sitta i samma båt”. Det gör vi inte!
Nu är vi inte mer i position att uppmana folk att agera på det ena eller
andra sättet än någon annan, men vår anspråkslösa uppmaning är som
följer:
– Arbetarklassen bär inte ansvaret för kapitalets kris
(den direkta anledningen till varför det saknas vettiga förutsättningar
att hantera epidemier likt denna). Ingen fred i klasskriget – låt
överklassen betala!
– Det finns ingen anledning till att gå med
på ytterligare kompromisser och undantag gentemot arbetsköparna –
tvärtom! Nu mer än någonsin ska vi begära mer, inte mindre – i de
fackliga avtalsrörelserna och överallt.
– Inga som helst
inkomstsänkningar eller kostnadsökningar är acceptabla. Karens vid
sjukdom ska aldrig finnas – sjuklön från dag ett bör alltid vara en
självklarhet! Inga lönesänkningar, inga hyreshöjningar!
–
Solidaritet över hela linjen – resurser till vården, gemensamma insatser
till behövande, solidaritet mellan arbetare. Vi hjälper varandra, inte
stat och kapitalister.
– Det finns inga lösningar inom kapitalismen – låt oss intensifiera kampen för att att avskaffa detta ruttna system. För ett klasslöst solidariskt samhälle bortom kapitalism och vinstjakt!
Ett flertal LO-förbund har i dagarna lämnat ”förhandlingarna” om revidering av LAS, sedan det visat sig att långtgående förändringar i anställningstryggheten gällande uppsägningar står på agendan. Detta är naturligtvis välkommet då det blir svårare för LO-ledningen att baxa hem ytterligare ett beställningsjobb från storkapitalet på arbetarklassens bekostnad, utan förbund som representerar hälften av dess medlemmar med sig.
Samtidigt blir det patetiskt att höra diverse fackliga representanter gå upp i falsett över vad denna ”maktförskjutning till arbetsköparnas fördel” skulle innebära – det frångås ju redan dagligen på våra arbetsplatser! Bråkiga arbetare sägs upp, köps ut och omplaceras, turordningar i LAS förhandlas bort lokalt – med fackets goda minne.
Naturligtvis ser vi inte lagar som ger arbetare skydd som något dåligt eller ens meningslösa. Men samtidigt måste vi komma ihåg att maktbalansen och förskjutningar i den samma först och främst är beroende av vad vi i arbetarklassen gör och inte gör! Med eller utan facket, i konflikter eller i vardagslunken. Kraxet om LAS, blir lika tomt och svagt som det om strejkrätten om vi inte står upp för, och utnyttjar rätten – alltid!
Stöduttalande till hamnarbetarna (som vi inte hann släppa innan de ikväll nådde en överenskommelse)
Förbundet Arbetarsolidaritet uttrycker härmed sitt fulla stöd till Hamnarbetarförbundet som nu varslat om total strejk runt om i landets hamnar för att tvinga arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar tillbaka till förhandlingsbordet. Detta efter att Sveriges Hamnar, istället för att vara en seriös arbetsmarknadspart och gå in konstruktivt i förhandlingarna, eskalerat konflikten genom omfattande lockouter.
Hamnarbetarförbundet kräver att få teckna ett kollektivavtal likalydande med det som Transportarbetarförbundet har och bli erkända som fullvärdig avtalspart, varken mer eller mindre. I och med arbetsköparnas hårdnackade motstånd mot detta röstade en stor majoritet av förbundets medlemmar under hösten för strejk om behov skulle uppstå. Efter höstens och vinterns strandade förhandlingar inledde förbundet punktstrejker vilka arbetsköparna besvarade med omfattande lockouter, lockouter som nu riktar sig mot hamnarbetarnas betalda lediga tid (!).
Hamnarbetarförbundet, som organiserar och företräder runt hälften av Sveriges alla hamnarbetare, är sedan en tid tillbaka under attack. Efter en utestängningspolicy har fackförbundet förhindrats från att företräda sina medlemmar i hamnarna så som tidigare och alla förbundets skyddsombud har förbjudits att verka vilket gjort hamnarna till farliga arbetsplatser.
Vi ser också med oro på uppgifter om att Transportarbetarförbundets medlemmar på vissa håll inte bara genomför sina ordinarie arbetspass utan också arbetar övertid för att hjälpa arbetsköparen att lindra strejkernas effekter. Strejkbrytare har ingen plats inom arbetarrörelsen och strejkbryteri ska bekämpas.
Vi uppmanar arbetarkollektiv, fackklubbar och arbetarrörelsens organisationer att ställa sig solidariska med hamnarbetarna. När kapitalet angriper oss arbetare, vår organisationsfrihet, vår arbetsmiljö, vår enighet och vår kamp för bättre villkor så måste vi stå upp för varandra, hjälpas åt att bryta isoleringen och visa att vi backar varandra. Sprid information om konflikten, samla in pengar, skriv stödutalanden från din fackklubb, dela flygblad och arrangera stödmanifestationer och möten.
Allt stöd till de kämpande hamnarbetarna!
—
Förbundet Arbetarsolidaritet har nyligen avslutat en insamlingskampanj som vi genomfört för att hjälpa till att stärka Hamnarbetarförbundets konfliktkassa. Under kampanjen samlades totalt 35 775 kr in som nu kommer att överlämnas till hamnarbetarna. Vi riktar ett tack till alla medlemmar och sympatisörer som bidragit till insamlingen. De går alldeles utmärkt att fortsättningsvis bidra med pengar till Hamnarbetarförbundets egna konton.
Hamnarbetarförbundet, som organiserar omkring hälften av landets hamnarbetare och i många hamnar är majoritetsfack, lade den 14 januari ett strejkvarsel med målet att teckna ett kollektivavtal för de egna medlemmarna. Bakgrunden är att fackföreningen vill kunna företräda sina medlemmar i förhandlingar med arbetsgivarna. De kräver därför ett i grunden likalydande avtal med Transportarbetarförbundet (som tecknat riksavtalet med arbetsgivarna).
Sedan förra året har arbetsgivarna trappat upp konflikten med hamnarbetarna genom att utestänga alla de skyddsombud som utsetts av Hamnarbetaförbundet från arbetsmiljöarbetet. Detta har skapat en farlig situation på arbetsplatserna.
Hamnarbetarförbundet är en från LO fristående fackförening, och får därför inget stöd från de fackliga centralorganisationerna. De kan därför inte räkna med sedvanligt stöd i form av sympatiåtgärder. Samtidigt möter hamnarbetarna en mycket aggressiv motpart, som snarare än att vilja nå en lösning förhandlingsvägen trappar upp konflikten.
När Hamnarbetarförbundet står upp för sina fackliga rättigheter ligger det på alla oss andra som solidariserar oss med den fackliga grundtanken att ställa upp. Solidariteten med ett arbetarkollektiv som står upp för medlemmarnas rättmätiga krav borde vara självklar. Stöd Hamnarbetarförbundet genom att swisha ett bidrag till 123 699 29 52
Sprid detta upprop på din arbetsplats och/eller i din fackförening. Dela gärna i sociala medier. (Förbundet Arbetarsolidaritet lägger en grundplåt på 5000 kronor och kommer i ett senare skede överföra alla pengar som samlats in som en klumpsumma till Hamnarbetarförbundet.)
