Klasskampens historia i Sverige

Det första mötet i serien ”Klasskampens historia i Sverige” gick av stapeln på ABF-huset i Stockholm under tisdagskvällen den 12 maj. Föredragsserien arrangeras av Förbundet Arbetarsolidaritet och Rött Forum. Ett trettiotal personer hade kommit för att lyssna och deltaga i den efterföljande diskussionen.

Håkan Blomqvist, mötets historiker och inledare, introducerade mötet, och temat var klasstriderna i Sverige från 1848 fram till första världskriget. Håkan uppehöll sig bl.a. vid Galicierstriden kring perioden 1906-1908, då arbetsgivarna importerade polska arbetare för att dumpa lönerna. Detta ledde inledningsvis till nationalistiska och reaktionära reaktioner från skånska fackföreningar som anklagade arbetsgivarna för att förråda fosterlandet, men också till försök att organisera de polska arbetarna. Detta ledde även till strejker bland dessa, då dessa arbetare, varav många var polska socialdemokrater, förstod att de utnyttjades för att ställa arbetare mot arbetare. Exemplet pockade på en aktuell diskussion om hotet från rasism och chauvinism, och om vikten av att kampen för internationell solidaritet förs i praktisk bemärkelse.

Blomqvist uppehöll sig också vid storstrejken 1909, som till sin kärna var en konflikt som handlade om arbetsgivarnas rätt att styra över anställningar och rätten att leda och fördela arbetet. Nederlaget för strejken kom att spela en avgörande roll för den svenska arbetarrörelsens vägval. Efter föreläsningen blev det utrymme för diskussion och frågor.

Föreläsningen och mötet uppskattades av deltagarna, och vi ser fram mot en mycket intressant och givande fortsättning, redan nästa tisdag. Då avhandlas perioden från revolutionsåret 1917, och klasskonflikterna på 1920- och 30-talet fram till Ådalen och Saltsjöbadsavtalet. Särskilt fokus blir det på kvinnoarbetarnas organisering. Väl mött!

1 maj i Västerås

Under dagen har Västerås lokalklubb befunnit sig i stadens centrala delar, och har bland annat delat ut det nytryckta flygbladet ”Döden på arbetet”.

Internationella kvinnodagen är en kampdag och en dag att fira

Barnens förskolepersonal byts ut år efter år, ibland oftare. Vi kan inbilla oss att det inte beror på strukturella problem, som bristande inflytande över arbetet och dålig lön. Vi kan inbilla oss att dessa verksamheter, som byggs på tragiska men frekventa 80%-tjänster, inte suger ut varje gram av livsglädje en människa bär på. Den som jobbar deltid förväntas uppskatta de där timmarna då man inte behöver vara på jobbet. För då är man på sitt andra jobb, det i hemmet, som man förväntas utföra gratis.

De institutioner som ska underlätta för kvinnor, som till exempel förskolan, är samma institutioner som sliter sönder vår kropp och själ. Är det verkligen så vi ska ha det? Sjukdomar orsakade av hög arbetsbelastning ökar hela tiden. Bland kvinnor har antalet anmälningar nästan fördubblats på två år. Så även om vi får jobba heltid är det svårt att hålla rent hälsomässigt. Då blir arbetsplatskampen, det vill säga att kämpa med sina kollegor, den enda nyckeln till framgång. Om arbetsmiljön är bra kan man jobba så mycket man behöver för att slippa åka till det fängelse som kallas kärnfamilj.

Städa mindre, ta ut skilsmässa, jobba heltid, lev på sjukförsäkring, skaffa en katt, gör vad du vill, och inte vad dina arbetsvillkor tvingar dig till. Det är av respekt för dig själv som du ska arbeta tillsammans med andra för en bättre arbetsmiljö. Det är av respekt för de barn, äldre, de med rätt till LSS, och alla de människor vi arbetar med som vi ska höja våra röster och säga: hit men inte längre.

Vi är inte intresserade av fler kvinnor i styrelserummen, vi vill avskaffa styrelserummen och demokratisera arbetsplatsen. Det är den enda vägen att gå.

Vi vet att de drabbade är personal inom vård, skola och omsorg. Vi vet att personalen som tar hand om våra barn har det illa, vi vet att personalen som tar hand om våra äldre har en katastrofal arbetsmiljö. De äldre kommer inte ut, barnen trängs i för små lokaler och på alla kvinnodominerade arbetsplatser ser man låga löner och dåliga villkor. Dessa kvinnor ska sedan dessutom hämta sina egna barn på förskolan efter jobbet och stå för större delen av hushållsarbetet. Det ger en rätt så bra förklaring till varför det är bättre att inte leva med en man. Problemet är att lönerna är så låga att man inte kan ta sig därifrån. Dessutom finns det inga lägenheter, så man är mer eller mindre fast i hushållsarbetshelvetet.

Internationella kvinnodagen är en kampdag och en dag att fira. Vi ställer inte upp på borgarnas och socialdemokratins historieskrivning om att kampen handlar om jämn könsfördelning, kvotering och individuell lönesättning. Vi tror och vi vet att kampen står mellan arbete och kapital, inget annat. Vi är inga surrogat, vi är inga sexarbetare, vi är inte intresserade av den rådande ordning som bygger på utsugning och exploatering.

Du är värd så mycket mer än det som de matar oss med i reklamen, i filmerna och alla annan propaganda om hur vi ska vara och se ut. Men i grunden handlar allt om makt, om de som har den och de som inte har den. Och vi kommer kämpa för ett maktövertagande på varje fabrik, på varje serviceboende, och i varje hem. För precis som alla arbetare världen över har vi rätt till ett liv fyllt av kreativitet, vänskap och njutning. Tillsammans ska vi komma dit. För ett klasslöst samhälle, mot stat och kapital.

Vi är halva befolkningen och vi måste bli en kraft att räkna med. Rättigheter är ingenting man får, det är något man tar. Detta är endast möjligt genom organisering. Så kom med oss i kampen för ett klasslöst samhälle!

//Medlem i förbundet arbetarsolidaritet

Arbetare till Arbetare: Bussförare och deras förening prisas

Förbundet Arbetarsolidaritet bjuder in till en eftermiddag på Viktoriahuset i Göteborg där det årliga priset Arbetare till Arbetare kommer att delas ut. 2015 års pris tillfaller stadens bussförare och den förening, Sveriges Förenade Bussförare, ett antal av dem bildat och organiserat sig inom. Föreningen mottar även prissumman på 10 000 kr.

När en bussförare i Göteborg förra året brottades ner av kontrollanter var det många andra bussförare som samlades och gick ut till stöd för sin arbetskamrat. Förarnas rop efter bättre arbetsförhållanden och för solidaritet hördes i hela staden. Denna händelse blev startskottet för bildandet av Sveriges Förenade Bussförare, en förening där arbetarna tagit makten och på sina egna premisser kan bestämma vilka frågor som ska drivas och hur deras gemensamma intressen ska tillvaratas.

– Dessa bussförare är ett föredöme och deras handlingar inspirerar inte bara för andra anställda inom kollektivtrafiken utan alla oss arbetare som tror på rättvisa. Kollektiv självorganisering utanför de traditionella fackliga strukturerna, som kan visa sig otillräckliga eller motarbetande, är också något fler borde inspireras av, säger Sebastian Carlsson, förbundsordförande Arbetarsolidaritet.

Arbetare till Arbetare är Förbundet Arbetarsolidaritets årliga pris som delas ut till arbetsplatskollektiv och radikala arbetare som på något sätt har flyttat fram arbetarklassens positioner och inspirerat andra i sin kamp.

Prisutdelningen kommer ske lördagen den 6 februari klockan 14:00 i Viktoriasalen på Viktoriahuset i Göteborg. Där kommer representanter från Sveriges Förenade Bussförare mottaga priset ifråga. De kommer även att berätta om deras arbete. Därefter kommer det finnas tid för frågor och diskussion.

Tid: Lördag 6 februari kl 14:00.
Plats: Viktoriasalen, Viktoriahuset. Linnegatan 21, Göteborg.

Avtalsrörelsen har inte ens börjat – Karl-Petter är redan deprimerad!

LO-förbunden har den senaste tiden försökt samordna sina krav inför avtalsrörelsen. Den avtalsrörelse som ska förhandla fram arbetsvillkor för miljoner arbetare i landet.

Som traditionen bjuder ska IF Metall sätta ett ”märke” och förhandla fram det första avtalet som sen arbetsköpare och de övriga förbunden ska förhålla sig till. Detta misslyckades då framförallt de underbetalda Kommunal och Fastighetsarbetarnas förbund inte vill underordna sig under detta med hänvisning till att bland annat jämna ut löneskillnader mellan könen. Även SEKO:s postavtal är riktigt magert.

Vad samtliga förbund missat är att dessa löne- och villkorsförhandlingar spelar på helt olika arenor och med helt olika pengar. Nu borde många förbund vara fyllda av tillförsikt istället för att som LO:s ordförande gråta ut om att han är deprimerad. Det finns nämligen människor som är deprimerade på riktigt av sociala och ekonomiska orsaker, detta blir ett hån mot dessa. IF Metall slåss i förhandlingarna om att ta del av industriföretagarnas miljardvinster, i Byggnads fightas man om den profit som byggherrarna tar ut, nu när husen byggs för att hålla i 40 år och investeringarna ska vara tillbakabetalade på 5 år.

De underbetalda undersköterskorna och vårdbiträdena då? Här pratar vi ju om skattepengar. Kommunala och regionala oftast. Det enda rätta om viljan fanns vore att från IF Metall och Byggnads sida solidariskt ställa upp och konstatera att om vi ska ha någon fungerande vård och någon som faktiskt vill jobba som skötare eller biträde i framtiden så ska detta få kosta skattemedel! Att någon sänker sina krav betyder inte per automatik att någon annan har grönt ljus att kamma hem ett vettigt avtal. Vi kan alltså konstatera att det inte finns någon som helst vilja att tala klarspråk. Industrimagnaterna och byggherrarna bor ju fortfarande i sina gods, lyxvillor och har sina båtar och strandtomter även om Byggnads och Metall sänker sina krav.

Fackpampar och partikarriärister har ofta mer gemensamt med dom de förhandlar emot än sina egna medlemmar. Här tycker jag att Förbundet Arbetarsolidaritet har en verklighetsförankrad hållning, att vara fackligt aktiv som gräsrot om arbetskamraterna har förtroende för dig så är det en självklarhet. Samtidigt ser vi begränsningarna och den disciplinära kraft som fackförbunden kan utgöra, en slags kapitalismens vänstra vinge och försvarare.

David Palmroth,
Medlem i Byggnads och Förbundet Arbetarsolidaritet.