Författare: redaktionen

Barnens förskolepersonal byts ut år efter år, ibland oftare. Vi kan inbilla oss att det inte beror på strukturella problem, som bristande inflytande över arbetet och dålig lön. Vi kan inbilla oss att dessa verksamheter, som byggs på tragiska men frekventa 80%-tjänster, inte suger ut varje gram av livsglädje en människa bär på. Den som jobbar deltid förväntas uppskatta de där timmarna då man inte behöver vara på jobbet. För då är man på sitt andra jobb, det i hemmet, som man förväntas utföra gratis.

De institutioner som ska underlätta för kvinnor, som till exempel förskolan, är samma institutioner som sliter sönder vår kropp och själ. Är det verkligen så vi ska ha det? Sjukdomar orsakade av hög arbetsbelastning ökar hela tiden. Bland kvinnor har antalet anmälningar nästan fördubblats på två år. Så även om vi får jobba heltid är det svårt att hålla rent hälsomässigt. Då blir arbetsplatskampen, det vill säga att kämpa med sina kollegor, den enda nyckeln till framgång. Om arbetsmiljön är bra kan man jobba så mycket man behöver för att slippa åka till det fängelse som kallas kärnfamilj.

Städa mindre, ta ut skilsmässa, jobba heltid, lev på sjukförsäkring, skaffa en katt, gör vad du vill, och inte vad dina arbetsvillkor tvingar dig till. Det är av respekt för dig själv som du ska arbeta tillsammans med andra för en bättre arbetsmiljö. Det är av respekt för de barn, äldre, de med rätt till LSS, och alla de människor vi arbetar med som vi ska höja våra röster och säga: hit men inte längre.

Vi är inte intresserade av fler kvinnor i styrelserummen, vi vill avskaffa styrelserummen och demokratisera arbetsplatsen. Det är den enda vägen att gå.

Vi vet att de drabbade är personal inom vård, skola och omsorg. Vi vet att personalen som tar hand om våra barn har det illa, vi vet att personalen som tar hand om våra äldre har en katastrofal arbetsmiljö. De äldre kommer inte ut, barnen trängs i för små lokaler och på alla kvinnodominerade arbetsplatser ser man låga löner och dåliga villkor. Dessa kvinnor ska sedan dessutom hämta sina egna barn på förskolan efter jobbet och stå för större delen av hushållsarbetet. Det ger en rätt så bra förklaring till varför det är bättre att inte leva med en man. Problemet är att lönerna är så låga att man inte kan ta sig därifrån. Dessutom finns det inga lägenheter, så man är mer eller mindre fast i hushållsarbetshelvetet.

Internationella kvinnodagen är en kampdag och en dag att fira. Vi ställer inte upp på borgarnas och socialdemokratins historieskrivning om att kampen handlar om jämn könsfördelning, kvotering och individuell lönesättning. Vi tror och vi vet att kampen står mellan arbete och kapital, inget annat. Vi är inga surrogat, vi är inga sexarbetare, vi är inte intresserade av den rådande ordning som bygger på utsugning och exploatering.

Du är värd så mycket mer än det som de matar oss med i reklamen, i filmerna och alla annan propaganda om hur vi ska vara och se ut. Men i grunden handlar allt om makt, om de som har den och de som inte har den. Och vi kommer kämpa för ett maktövertagande på varje fabrik, på varje serviceboende, och i varje hem. För precis som alla arbetare världen över har vi rätt till ett liv fyllt av kreativitet, vänskap och njutning. Tillsammans ska vi komma dit. För ett klasslöst samhälle, mot stat och kapital.

Vi är halva befolkningen och vi måste bli en kraft att räkna med. Rättigheter är ingenting man får, det är något man tar. Detta är endast möjligt genom organisering. Så kom med oss i kampen för ett klasslöst samhälle!

//Medlem i förbundet arbetarsolidaritet