Väckarklockan ringer. Snabbt i med frukost, ta sig till jobbet. Gruset i ögonen borstas bort i takt med stegen man tar. Gruskornen faller i samma takt som man ser solen stiga upp över hyreshustaken. Stämpla in, byta om, sätta sig ned och sucka. Dags att knega, fika, knega, äta, knega och sen hem. Det är stressigt, kroppen värker, man känner sig trött på fredagen. Lönen är skit. Facket gör ingenting. Vad hände med löneförhöjningen? Klockan blir fyra. Man skyndar sig hem, handlar på vägen, försöker effektivisera allt för att kanske få två timmars fritid just ikväll. Tänk vad skönt det skulle vara.
Öppnar dörren. ”I hemmets lugna vrå”. Barn, partners, husdjur överallt – det är det här som är ens kollektiv – ens vänner på den väg vi alla vandrar. Men det finns en oro, en stress i allas ögon. Till och med hunden reagerar när det hettar till. Dags att laga middag efter de korta välkomstfraserna och dösnacket, sen hemarbete, räkningar, ekonomiska bakslag varvas med ett ovanligt lugn som skapar en känsla av oro, man hamnar i småkonflikter konstant som rör framtid och ekonomi, I duschen kan man drömma sig bort, Man duschar alltid för länge. På kvällen kommer ångesten över att man inte har tid med och allt man vill göra. Vad hände med alla gamla vänner, med drömmarna? Ska det verkligen behöva vara såhär? Var det rätt att flytta? Skulle vi verkligen tagit ett lån? Varför ska ingenting vara lätt? Sätter på TVn, Nyheterna är som en domedagsprofetia. Varför kollar man på något som ständigt får en att må sämre. Bannar sig själv ”Vi skulle ju inte kolla TV. Det är ju bara skit”. Laddar ned film istället, försöker sova efter en ”fritid” som sträcker sig mellan åtta på kvällen och elva, Har man haft tur så har man fått ut de små delarna av kärlek, lust och vänskap som strålar som ett motstånd mot samtidens förutsättningar. Man dubbelarbetar åtminstone inte. Eller tvingas till dubbla skift. Man ligger åtminstone brevid någon som valt att gå samma väg som en själv. Somnar och sover de fem timmarna som behövs. Man måste ju leva ändå. Sedan ringer klockan igen. 5.20. Vars kommer allt det där gruset ifrån egentligen? I dagens samhälle känner man sig ofta djupt ensam och alienerad från sin egen verklighet.
Ja, det är ingen lätt sak att få tid över att faktiskt försöka förändra samhället och förbättra alla dessa parametrar som förhindrar en till kvalitetstid och levnadsglädje. Allt från personliga och familjära kriser till ren eskapism lägger sig om ett träsk av ångest över allt man faktiskt vill göra för att få ut det mesta av den korta tid man faktiskt har. Det har börjat bli oroväckande tyst vid middagsbordet när situationens allvar gör sig påmind. För många handlar det om att överleva, inte förändra den rådande situationen. Vi hålls på mattan av våra egna liv.
Men det paradoxala i det hela är detta: Det är bara vi som lever de här liven. Som slåss mot lägre löner, försäkringskassor, arbetsrelaterad stress, kass bostadspolitik, arbetsförmedlingar och en katastrofal vård och skola som faktiskt kan genomföra något. Vi har hamnat i ett moment 22. Där vi bara förlorar på situationen hela tiden. Vi vill förändra, men vet inte vägarna framåt. Vi vill slå tillbaka, men vars ska vi börja? Vi vill ha en värdighet, men hur bygger vi upp den självkänslan och självförtroendet?
Här är några praktiska tips som jag samlat på mig.Någonstans måste man börja, annars blir inget gjort. Men ingen kan göra allt. Alla kan göra någonting istället. Man kan inte heller ta sig rätten att bara gnälla, om man inte gör något. Och gör man fel, så är det bara att göra om. Att göra något innebär inte att man måste offra ännu mer av sin tid och energi. Gör du något, så se till att göra det smart istället. Offra inte dig själv för rena dumheter utan konkretisera vad du vill uppnå. Sätt upp mål. Nå dom. Sprid erfarenheterna. Fortsätt. Det här är grundtesen för all form av motstånd.
Personligen så försöker jag ägna en timme per dag, på sådana fikaraster som jag har nu, för att göra något konstruktivt och kreativt. Det är bra för våra alltmer påfrestande psyken också för den delen. Håll din kreativitet vid liv helt enkelt. Det gör jag i regel med att jag skriver saker som publiceras i tidningar, bloggar och på hemsidor. När jag inte skriver försöker jag komma på sätt att sprida det jag skriver, eller fundera ut vad jag ska skriva om. Fördelen med fysiska arbeten är att du kan analysera, utveckla och tänka kring saker även när du arbetar. Sedan levererar jag. Det tar en timme på en hel dag. Facebook, och allmän datatid är något jag i regel saknar efter 16.00.
Prata med folk. Inget motstånd är idag så effektivt som kaffekoppspolitiken. Vid de tillfällen som ges så pratar jag länge, och mycket, med kollegor och kamrater på min arbetsplats om saker som händer och sker. Om politik, om arbetet, om relationer, om böcker, om fritidsintressen. Nackdelen är att jag i omgångar börjat röka cigaretter för att nå denna yta. Men det går ändå. I dialogen lär man sig mycket som är till gagn både för en själv och ens närmaste. Inte minst så bygger du en process, svetsar ihop människor, där ni arbetar. Det är grundstenen för all form av arbetarkamp. Den vardagliga dialogen. Och tro mig, resultatet är förbluffande. Folk är i regel vettigare än vad man är inlärd att tro. Det gäller också din granne, den där killen du ser varje dag klockan 17.15 gå förbi med sin hund eller tjejen i ICA-kassan.
Stöd praktiska saker. Om du bestämmer dig för att stödja saker som motverkar samhällsutvecklingen och det råare klimatet anpassa det till den tid du har. Ett strålande sätt att göra det på är att bidra till olika solidaritetsprojekt och kämpande arbetarkollektiv med det mest konkreta som finns: pengar. Jag personligen väljer därför att stödja Stridsfonden och flera mindre projekt. Det handlar inte om summan, kom ihåg det. Det handlar om många bäckar små.
Var med i facket. Facket är ett tudelad svärd. Många gånger så är vi djupt irriterade på dom. Folk sägs upp hur som helst, de håller inte vad de lovar, och förhandlingarna verkar bara gå åt helvete. Men var med i alla fall. Det öppnar upp ytor för ytterligare kommunikation med andra. Det öppnar också upp vissa utrymmen att göra saker på jobbet mer direkt. Om inte annat: så kanske man hittar nya bekantskaper i den lokala fackklubben. Ibland har man tur och får gå på utbildningar på arbetstid. Och om det nu sker något förjävligt, hur dåligt än facket är, så existerar det en mån av juridiskt skydd. Kom ihåg att vårda dig själv på arbetet. Använd dig av alla små, och ofta naturliga, knep som finns för att inte stressa ihjäl dig, bli sjukskriven eller skadar dig själv. Det kan handla om enkla saker som att bara gå på toa under arbetstid eller att bygga upp en rutin som ger dig fem minuter extra i lugn och ro. Många rökare har en fristad i rökrutan, den fristaden måste expandera till fler ytor på arbetsplatsen. Som t.ex. ett arbetsplatsbibliotek eller träningslokalen.
Diskutera politik hemma. Bryt de tysta middagarna och timmarna vi spenderar framför datorer och TV med att faktiskt berätta hur förbannad du är. Hur less du är. Vad som hänt under dagen. Vad som faktiskt sker. Exkludera inte dina närmaste över hur du mår och varför. Berätta om din ilska, men ta inte den på dem. Det är bättre med en koncentrerad ilska i familjen om hur jävla orättvist allt är. Än att du ska gå omkring som en laddad krutdurk som kan explodera vilken sekund som helst, och ofta så gör, när alkoholen kommer till. Släpp på ventilerna, och försök omsätta tristessen och din energi till att baktala, sabotera, agitera, organisera, bråka och tjafsa så mycket du kan mot alla de instanser som jävlas med dig och faktiskt i slutändan dina barns framtid. När du gör det, kommer du också att behöva dina närmaste som stöd. Så dela med dig. Och berätta varför du måste, och känner att du måste, göra något mer än att bara löneslava och acceptera din livssituation.
Vem vet till sist kanske du slipper alla värdelösa copycat program på TV och slipper kolla igenom alla Family Guy avsnitt för femte gången. Och att den tiden istället hamnar på saker och ting som ni känner verkligen kämpar för er och dig själv. Att göra motstånd blir kvalitetstid i sig själv. Som ett nätverk i kvarteret mot hyreshöjningar, en vettigare fackklubb eller ett politisk parti eller organisation som inte är samma kattskit som vanligt.
Allt det här tar inte mer än 2 timmar per dag. Inte ens en i många fall. Om vi alla börjar lägga så lite tid som det faktiskt är på en samhällsförändring vi alla vill se, så kommer vi också märka att saker och ting händer. Då kommer vi också känna hur våra ryggar rätas ut och hur enkelt det är att faktiskt ge tillbaka. Det handlar bara om att våga börja prata där vid morgonfikat till en början.
Lycka till!