IF Metall överlämnade i tisdags ett förslag till industriarbetsgivarförbunden om särskilda avtal för unga. Förslaget innebär att ungdomar mellan 18 och 20 år ska få jobba för lägre lön under en introduktionstid i upp till ett år.
Stormen var stark när IF Metall i våras gav grönt ljus för lokala avtal med sänkt arbetstid och sänkt lön med upp till 20 procent för sina medlemmar. Nu presenterar IF Metall ett nytt förslag. Denna gång handlar det om att ungdomar mellan 18 och 20 år ska få jobba med lägre lön under en introduktionstid i upp till ett år. Detta sägs vara ett sätt att bekämpa ungdomsarbetslösheten, som i Sverige nu uppgår till 21,6 procent, vilket är bland de högsta siffrorna i Europa.
”Vi måste dra vårt strå till stacken”, säger Stefan Löfven, IF Metalls förbundsordförande till Dagens Arbete. ”Det gäller att agera och inte bara sitta på åskådarläktaren”, säger han i ett pressmeddelande på IF Metalls hemsida.
Även om IF Metall poängterar att det inte rör sig om ”ordinarie arbetsuppgifter” utan om utbildning med praktik, är det mer än uppenbart att fackförbundet slagit in på en väg där de vill subventionera kapitalets kris.
Åtgärden i våras var ett desperat försök att behålla arbetstillfällen vid bland annat Volvo och Scania (samtidigt som volvo-ledningen höjde sina bonusar). Få skulle säga att dess agerande då kom som en blixt från klar himmel, vi upplever ändå den allvarligaste ekonomiska krisen på över 70 år. Men det var inte desto mindre ett brutalt svek mot grundprincipen för fackföreningsrörelsens själva existens, det fackliga löftet att inte under några omständigheter gå med på arbetsköparnas försök till försämringar.
Vad är då problemet med IF Metalls agerande? Jo, problemet är att alla arbetare missgynnas om vi börjar konkurrera inbördes med att sälja oss så billigt som möjligt. IF Metalls agerande sänder också ut paralyserande signaler till hela arbetarklassen att det är lönerna som är problemet. Arbetsköparna å sin sida gnuggar belåtna sina händer inför avtalsförhandlingarna 2010, stärkta av avtal och förslag som IF Metalls.
Men framför allt, flexibel arbetstid och lönedumpning erbjuder inte heller någon lösning på krisen. Krisen är ett resultat av kapitalets strukturella problem och de enorma vinsterna kapitalet pressat ur arbetarklassen sedan slutet av 70-talet. I Sverige har företagens vinstandel i princip ökat stadigt sedan 1980. Men företagen har inte velat investera vinsterna i samma omfattning eftersom höga vinster är ett resultat av relativt låga löner, vilket ger låg köpkraft. Finns det ingen som kan köpa dina produkter vill du inte investera. Därför har vinsterna istället investerats på börsen, vars värde i Sverige mellan 1980 och 2006 steg med över 5000 procent (löpande priser).
Att i detta läge ge företagen rabatt på lönekostnader är en strategi som kanske kan rädda jobben i en viss bransch. Men det är utan tvekan en livsfarlig strategi. IF Metalls agerande splittrar arbetarklassen, och följer fler fackförbund efter är vägen öppen för omfattande framtida lönedumpning – med en ännu skarpare ekonomisk kris som dess långsiktiga effekt. Kapitalismens motsättningar är olösliga inom systemet.