I tidningen DN kan vi idag läsa om hur man i raljerande ordalag kommenterar den senaste tidens folkliga vrede, angående företagschefernas bonussystem.
DN skriver, ”På redaktionen brukar vi se den (debatten om bonusar) som ett säkert vårtecken.” Att jämföra vanliga arbetares upprördhet, över att flera miljoner kronor har hamnat som bonusar hos direktörer som uppenbarligen inte har gjort sig förtjänta av dem, med tussilago är inget annat än rent skamligt. Löntagare som varslats eller hotas av varsel, som ser arbetsrätten urholkas och välfärden monteras ned, samtidigt som arbetsköparna och storfinansens företrädare fortsätter att plocka ut vinster och bonuspengar, har all rätt att vara förbannade.
Som om inte detta vore nog, skriver man vidare att det inte är någon större skillnad mellan direktörernas så kallade rörliga ersättning och byggsektorns prestationsbaserade löner.
Vi i Arbetarsolidaritet vill då påpeka att förutom ett antal nollor i lönekuvertet är det också en jävla skillnad på att slita på ett bygge med allt vad ackordshets innebär och att sitta i en bolagsstyrelse.
Vidare hävdas det att det finns ytterligare en likhet; ”lönesystemen inom både bygg- och finansbranschen driver de anställda till att ta risker i sina jobb.” Det är klart, likheten är slående mellan att ta ett felsteg i finansvärlden och kvittera ut avgångsvederlag och fallskärmsavtal. Och att kliva fel uppe på ett tak eller på en byggnadsställning, med i värsta fall dödlig utgång. Det är ju den typen av konsekvenser det blir av ett risktagande för att hålla uppe lönen i byggbranschen.
Men en sak har DN rätt i, ”Vart tog alla pengar vägen? Det är lätt att undra. Lika lätt är det att hitta syndabockarna.”
Alldeles riktigt. Vi vet vilka de skyldiga är.