Metall har tackat ja till medlarnas slutbud och avtalsrådet väntas underteckna avtalet inom några dagar. IF Metalls Stefan Löfven och Veli-Pekka Säikkälä skakar glatt händer med arbetsköparna och ler in i kameran för att illustrera att avtalsrörelsens riktmärke nu är satt.
Bemanningsfrågan har lösts och företrädesrätten har stärkts menar Löfven som dock genast får försvara sig mot uppretade medlemmar och andra fackförbund. LO skulle ju som bekant ta striden mot bemanningseländet i denna avtalsrörelse. Nu skulle inte längre arbetsköparna kunna sätta anställningsskyddet ur spel.
Meningarna om resultatet går dock isär. LAS slår fast att den som blivit uppsagd ha företrädesrätt till anställning i 9 månader från den sista arbetsdagen. Genom kollektivavtal kan man dock förändra innebörden i paragraf 25 i LAS där företrädesrätten behandlas. Detta har IF Metall gjort. De valde helt enkelt att att gå med på en rejäl sänkning av den tiden och företrädesrätten skall nu bara gälla i sex månader för industriarbetare. Dessutom får arbetsköparen rätt att göra undantag från turordningen i vart tredje fall av återanställning. Detta i utbyte mot att arbetsköparna skall sluta utnyttja kryphålet i LAS. Enligt Löfven stärks alltså arbetsrätten genom att försämra den…
Detta stolpskott till avtal visar tydligt att frågan om bemanning inte kan lösas i kollektivavtalen. Vi riskerar till och med att få en urholkad arbetsrätt där helt skilda regler gäller för olika yrkesgrupper på arbetsmarknaden. Frågan måste istället lösas genom att förstärka skrivningarna i LAS så att det blir omöjligt att säga upp personal på grund av arbetsbrist ena dagen för att sedan hyra in nästa dag. I förlängningen måste privat arbetsförmedling, den uthyrning av arbetskraft som bemanningsföretagen ägnar sig åt, åter bli olaglig.
IF metall passade också på att förlänga möjligheten att träffa så kallade krisavtal i ytterligare sju månader. Dessa krisavtal handlar i stort sett om att företagen tvingar de anställda att gå ned i arbetstid med både sänkt lön och försämrad pension, sjukpenning och a-kassa som följd. Det var dessa krisavtal som för något år sedan gav IF Metall smeknamnet ”lönesänkarfacket” av industriarbetarna själva. Den gången rasade övriga fackförbund över att Metall brutit överenskommelsen om att aldrig gå med på lönesänkningar. Stefan Löfven svävade även då i det blå och hävdade givetvis att detta inte var någon lönesänkning eftersom det även handlade om att arbeta mindre.
3,2 procent på 22 månader som detta avtal ger riskerar att bli en reallönesänkning för industriarbetarna då statens inflationsmål ligger på 2 procent per år. Detta är givetvis en alldeles för dålig löneöverenskommelse som kommer att hålla nere lönerna långt utanför industrin. Frågan den samlade fackföreningsrörelsen nu måste diskutera är om industrins avtal fortsättningsvis skall tjäna som riktmärke för avtalsrörelsen. Svaret är givetvis nej då förtroendet för länge sedan är förbrukat. IF metall är inget annat än ett gäng skojare som hellre arbetar med samhällsansvar i samförståndsanda än tar strid för sina egna medlemmar. Detta får aldrig vara ett riktmärke för övriga fackföreningsrörelsen.