I corona-tider har det helt plötsligt blivit populärt att hylla typiska arbetaryrken. Folk skall uppskatta affärsbiträden, hylla fabriksarbetare och, kanske först och främst, applådera vårdarbetare.
Den som är progressiv ser, med rätta, ett lysande läge i den rådande situationen:
Det är inte en brist på VD:ar, influencers eller proffstyckare från Timbro. Det visar sig att utan arbetarna; de i kassan på Konsum, de som kör långtradare, de som tillverkar WC-papper – så kollapsar samhället. Vanliga människor saknar inte Wallenberg, vi saknar Maj-Britt i kassan på Coop och Ali på sjukhuset. Vi saknar mjöl, sjuksyrror och dasspapper.
Men vilka folkrörelser föds i samband med krisen? En, till synes, importerad idé från Storbritannien är att applådera vårdarbetare. Idén är att vid 20.00 så skall folk gå ut på sin balkong och föra väsen under en minut för att “visa sympati” för oss som arbetar i fronten mot viruset. Personligen gör det mig mest trött. Vid 20.00 har jag precis vaknat för att gå på nattpasset, och har inget ut av att mina grannar för väsen. Men i mitt kvarter har det dykt upp skyltar, papphjärtan och andra uppmaningar att “hylla vårdhjältarna”.
En sådan här rörelse skulle kunna ställa krav på stat, landsting och kapital. Man skulle kunna kräva skattelättnader för vårdarbetare, hyressänkningar, högre lön, ökad OB. Man skulle kunna pausa CSN-betalningar för vårdarbetare, eller varför inte skriva av en betydande del? Man skulle kunna kräva nyanställningar och så vidare.
Istället applåderar man.
Det här är inte nödvändigtvis ens bara ett symptom på hur förhärskande den kapitalistiskt-liberala idén är, utan även ett järtecken på hur aktivism ser ut i IT-åldern. Sak samma om du faktiskt hjälper någon: det viktiga är att DET SYNS ATT DU ÄR GOD på sociala medier. Utan att faktiskt hjälpa en arbetare kan du helt plötsligt vara en hjälte genom att applådera på din balkong, lägga upp klippet på facebook, och sedan gå tillbaka och arbeta hemifrån som mellanchef från din dator. Medan vi vårdarbetare går på vårt senaste extraskift. Medan vi vårdarbetare går tillbaka till vår pisslön, medan vi går tillbaka till ryggskott, förslitning och hot på arbetsplatsen. Medan vi går ut till smittozoner och riskerar att dra hem något till våra nära och kära. Om vi inte blir sjuka själva.
Det sista vi behöver är folk som är goda på internet. Jag behöver inte applåder eller “uppskattning”. Jag behöver pengar. Jag behöver vila efter mina pass. Jag behöver avlastning. Jag behöver säkerhet på min arbetsplats. Men jag behöver inte en lallande medelklass som leker goda på sina balkonger. Det är inte bara snudd på meningslöst, det är mycket värre är så: det är illusionen av att göra något. Och det är så mycket värre.
Martin A, förbundsmedlem och vårdarbetare